Blandat trams.

Mycket vatten har runnit under broarna, många ord har lästs och en och annan öl har intagits sen sist. Jag vet att den här bloggen (trots två inlägg nyligen!) har gått ner i tempo. Tagit ut sommarlov aningen tidigt. Dock är det så att undret.s medlemmar i vanlig ordning tog på sig för mycket och var tvungen att senarelägga det mesta bortsett från de vanliga tentorna/uppsatserna/aktiviststuffet. Dock är vi alla (vågar jag säga så här enväldigt) vid gott mod och kommer under sommaren att blogga på i maklig takt för att sedan ta tag i shit till hösten!

Men för att komma till det viktiga... Som ni alla (i alla fall de flesta) vet så var Butler i stan för några dagar sen. Själv såg jag henne trixa med fötterna till ett oerhört intellektuellt och skärpt anförande på Södra teatern i onsdags. Det var amazing. Jag var dödsnervös för att inte fatta ett ord av vad hon skulle säga men det gick ju bra trots alls. Jag vågade mig till och med fram efteråt och sa "Thank you. You are a big inspiration to me" eller något dylikt trams. Självklart tittade jag ner i golvet och skrapade med ena foten som en blyg humla på sin premiärinsupning av nektar. Judith är min nektar OCH ambrosia!

Jaja, jag är väl medveten om att den här bloggen tenderar till att bli någon slags fanclub för ovannämnda hjälte.

För att lätta upp stämningen ska jag nedan ge er en totalt irrelevant lista som dock tog rätt så mycket tid från mina akademiska studier. Vilket självklart var syftet. Det var jag och en till som skrev den, och det var ett tag sen, men vad tusan. Om det är något som saknas är alla välkomna att fylla på i kommentarsfältet! (Om det är någon som har problem, jag vet att det är lite klurigt att kommentera, så ska man skriva, förhandsgranska, skriva i kod och därefter skicka.)

Hur som helst: THE LISTA.

Störiga grejer
Folk som går för snabbt/långsamt på trottoarer
Folk som äter på tunnelbanan
Handskak: Fisken, terriern, svettis, knäcken, diverse överkompensationer, skakar-tittar bort, håller för länge eller inte hälsar alls!
Flygigt hår på tuben som alltid klistras i ens ansikte
Folk i affärer som:
har 200 kvitton och rabatter
lämnar tillbaka billig mat
betalar med bara mynt
är nervösa i kassan med betalningen
har stora kundvagnar
är gamla
hänger på låset
blir sura på kassörskorna/kassörerna
byter fot i kön och suckar
frågar innan de har letat
låter sina barn som är ASLÅNGSAMMA betala
stör sig på andra i affärer

Folk som inte gillar gatumusikanter
Överplanerar
Folk som kastar solrosskal på golvet i tuben
Kommenterar ens rökning
Skäller ut sina barn
Slår sina barn
Dödar sina barn/hundar/katter/hästar
Lattemammor
Ölgubbar
Gubbar med för slabba yfrontsbadbyxor när de stiger upp ur bubbelpoolen
För korta badbyxor
Besserwiessrar på föreläsningar
Arga lappar i trapphus och tvättstugor
Folk som bresar i bastun
Folk som rättar till penis offentligt eller
sitter bredbent där det är lite plats
Folk som säger det uppenbara flera gånger (eller ja, en gång räcker för att det ska vara störigt.)
Folk som fiser på klubbar
Folk som sätter sig bredvid en i ett tomt allmänt fordon, t.ex. bussen.
Folk som sitter kvar och säger "jaha" när ett allmänt fordon blir tomt förutom du och den som sitter bredvid dig
Folk som tycker att det är töntigt med solglasögon inomhus
Folk med solglasögon inomhus
Folk som drar historier (för många) om sig själva
De som använder två händer till handsfree
Folk som stör sig (så klart)
Folk som säger att de "skapar" eller pratar om "sitt skapande"
Folk som lämnar jättelite på tallriken eller i glaset
Tatueringar av typen "Livet är underbart" eller "Fånga dagen"
Folk som överanvänder ett ord ex. "härligt"
Pojkar med gitarrer på förfester
Pojkar med gitarrer
Folk som tar på glasrutor i onödan

Roliga saker
Folk som skäms!
ex. missar bussen och låtsas som ingenting eller
snubblar och tittar sig omkring för att se om någon såg
Folk som diskret torkar sig i näsan
Hundägare som ser ut som sina hundar
De som tror att det är tryckdörr när det är dragdörr
Gamla människor
De som skrattar för högt åt sina egna skämt utan att någon annan skrattar så att de får skämmas
Folk som går på falska vägbeskrivningar
Älgar i gallerior
Stora hattar
Små hattar
Folk som skriker okontrollerat (och kommer på sig själva och skäms)
Folk som halkar på bananskal eller tappar byxorna
eller nickar till på bussen, slår huvudet i glaset och skäms
Folk som blir attackerade av djur de har retat
Att skrämma folk till att göra nya ljud
Getter
Folk som plötsligt vaknar på tuben, rusar upp och kliver av på fel station

Tihi

 

Han visste vad han snackade om, den där Pat.

/Jessica

Jo men rakhyveln är liksom en del av min kropp, helt naturligt

Alltså dör på att Gilette tycker att "det är en del av den naturliga uppväxtprocessen" för tjejer att börja raka sig på kroppen. På vilket sätt är det en del av den naturliga uppväxtprocessen att greppa en pastellfärgad hyvel, "speciellt framtagen för kvinnliga kurvor" och hyvla bort fjunen på benen? Det sköna tipset finns på Gilette Venus webbsida, som en försäkran till oroliga mammor som tycker att dottern är för ung för att raka sig (hela sajten är iofs en outsinlig källa av unkna formuleringar): http://gillettevenus.se/sv_SE/tips_and_faqs/moms_needtoknow/index.jsp.

Det finns en hel del som är en del av den naturliga uppväxtprocessen. Tjejer får mens, ett steg närmare vuxenhet. Man får hår lite här och där, ett steg till. En Gilette Venus materialiserar sig i ens hand dagen man fyller 13, ännu ett steg. Eller, näe?

Jo visst, jag fattar att de vill sälja sin produkt. Men var ärliga då, säg som det är: på grund av de ideal som finns i vårt samhälle så anses kvinnligt kroppshår oattraktivt. Om du vill följa idealet så har vi produkten för dig, varsågod. Typ så. Försök inte få det till att bortrakande av kroppshår är en naturlig del av att växa upp till kvinna för det är det inte.

/Jessica

När queer-feminismen går lite för långt..

Jag försöker leva så queert som det går.. jag har hund = min hund är alltså en queer-hund.

Jag tänker på miljön och lever relativt hälsosamt = Min hund gör likadant (eller jag ser till att hen gör det).

Detta kan ibland ställa till problem..

Glatt tågar jag in på matbutik för att köpa bra foder till min hund som strax återvänder till storstaden efter att ha befunnit sig i exil på hemlig landsort i x antal månader. Vad finner jag då? Jo, på flera foderpåsar står det att "HAN kommer tycka så mycket om fodret" "HANS päls kommer bli så blank och fin" etc. Jag dånar av ilska och irritation! Tankar snurrar: (det enda som syns utåt är att jag är högröd i ansiktet och ånga som pyser ut av ilska från näsborrarna) "Nu är det så att jag är queer och min hund är queer. Jag tänker inte köpa något foder som utgår ifrån att en hane är normen och som tydligt skyltar med denna åsikt för att sälja sitt foder!!".

Jag dividerar med mig själv om det verkligen spelar någon roll om det står HAN på foderpåsen eller ej, då det är ett bra foder, den andra maten verkar inte lika bra osv..Efter att ha stått och haft queer-feministisk ångest framför foderhyllan i cirka 15 min hör jag mig tänka: Nej! Du kan inte köpa något som går i mot dina principer, tänk på att din hund inte går att definiera som hane eller hona, hen kommer känna att du sviker henom och dig själv! Styrkt av min inre röst, "Detta ska minsann inte stoppa mig!" tågar jag ut i staden för att leta rätt på bra foder som inte utgår ifrån att han-hund är norm samt är bra för min hund och miljö. Efter 3 butiker och 2 timmars letande ger jag upp.

Slutsats:  Istället för att ta mitt förnuft till fånga blir det veggomat á la människostil för min hund framöver..queer-hunden får bli ännu mer queer!

"Olle"

Vill du ligga med mig då?

Om jag inte lyssnar när du pratar,
bara pratar om dig själv.
Om jag säger att jag inte bryr mig
att du tycker att jag är vacker,
om det inte spelar någon roll.
Om jag är ärlig om sånt där.
Om jag säger att jag är kåt nu,
och att jag vill ha vem som helst


Om jag inte ger dig någon jakt,
om jag är starkare än du.
Om jag dansar till Tonight (I’m fuckin’ you)
Om jag vet vad jag vill
och säger att du duger.
Om jag är en alfahanne i sängen
och lär dig hur du ska göra.


Vill du ligga med mig ändå om sanningen ska fram.
Vill du ligga med mig ändå?


Om jag inte vill vara din tjej,
inte vill höra om sådant där.
Om jag inte är så flickig
utan tar det jag vill ha.
Om jag är ärlig, rak och
säger att jag bara vill knulla.
Visar lusten i mig utan att
leka några lekar.


Vill du ligga med mig ändå om sanningen ska fram
Vill du ligga med mig ändå?


Om jag inte vill höra dig tala
för att det är slöseri med tid.
Om jag inte låtsas att jag bryr mig
när du säger vad du heter.
Om jag inte ler snällt så
att du får känna dig farlig,
inte spelar spelet.


Vill du ligga med mig ändå om sannigen ska fram.
Vill du verkligen ligga med mig ändå?


Susanna tolkar Eric Amarillo

undran.

Jag undrar vem kvinnor pratar med i telefon när de berättar hur deras barn ska tas om hand. För jag passerar relativt ofta kvinnor som säger in i en mobiltelefon hur en värme vällingflaskan i mikron, var ungens cykelhjälm ligger och att dagis ska åka på utflykt följande dag så att galonisarna måste med. Jag hoppas, men har en föraning om att det är förgäves, att det inte är barnets pappa som ställer frågorna på andra sidan luren. Någon som vet?

Susanna

Andreas favoritkaraktärer: 5) Matthew i The Dreamers.

Fina The Dreamers av regissören Bernardo Bertolucci är ett triangeldrama där amerikanen Matthew möter syskonen Theo och Isabelle under studentupproren 1968 i Paris. Den innehåller alla möjliga populärkulturella referenser och i synnerhet anspelar den på många klassiska filmer. Älskar dialogen och miljön. Har varit svag för erotiska trianglar sen jag såg Jules et Jim, detta skulle nästan kunna ses som en arvtagare i Truffautsk anda. Eftersom jag dessutom är en skamlös frankofil kan jag sympatisera mycket med huvudkaraktären Matthew (som spelas av Michael Pitt) som blir totalt förälskad i syskonparet och deras liv.

Scenen ovan utspelar sig under en middag hos syskonens föräldrar.

Killvänner

Jag har nästan aldrig haft riktiga killkompisar, riktiga i bemärkelsen verkliga. När jag var mindre var Tintin, Ture Sventon, pappa Rudolf, Bastian i ”Den oändliga historien”, Gigi i ”Momo eller kampen om tiden”, Homer, Lee och Kevin i John Marsdens boksvit och Olof i Eyvind Johnssons uppväxtböcker mina enda killvänner.

Men den senaste tiden har de börjat ta sig ut från sina fiktiva tillhåll och de nästlar sig in i min verklighet och blir till riktiga personer. De är vänners pojkvänner som jag blir glad av att träffa, de är kurskamrater på universitetet som jag hänger med på rasterna, de är kollegor som jag hoppas ska vara på jobbet när jag kommer dit och de är vänners vänner som jag stöter på allt oftare. De är personer jag faktiskt tycker om att umgås med och ser fram emot att träffa och det är något mycket nytt. En förändring i min annars ganska separatistiska vardag och jag har upptäckt att jag faktiskt välkomnar det. No hetero

Susanna

Money money money..

De nya motiven på sedlarna är här. I min bästa naiva stunder såg jag framför mig att att det skulle kunna bli en kvinna på toppen. Inte för att det skulle förändra maktordningen men det skulle vara en markering att vi i Sverige kan och vill värdera en kvinna högst. 

Men inget nytt på fronten här..Astrid, Garbo och Birgitta hamnar på andra plats i valörgruppen. Dag 1000-Bigitta 500, Ingemar 200- Garbo 100, Evert 50- Astrid 20. 

I ett svagt ögonblick tänkte jag som en räkne/jämställdhetsfeminist, "de har ju ändå ökat antalet kvinnor, nu är det ju ändå hälften hälften". Men när jag hade vaknat till liv så insåg jag ju att allt är precis som vanligt. Maktordningen är fortfarande densamma, mannen är norm och värderas högst, kvinnan som avvikande och på 2:a plats. Slutsats: Brudarna hamnar på de sedlar som vi använder mest, 20-100 och 500 kr. Det vill säga det är precis som sig bör, de vi använder och utnyttjar mest värderas lägst. 

Min lista på drömmotiv:  

Olika grupper med arbetarklasskvinnor som ser arga och kaxiga ut. 

Om det nu måste vara EN person så kan jag tänka mig:

Tiina Rosenberg

Selma Lagerlöf

Irene Molina

Claes Borgström

"Olle"

Om kameler och hur vi bör göra om dem till hästar

Ibland vet jag inte riktigt vad min plats här i livet är. Det kan känns tungt och jobbigt att gå runt i ekorrhjulet utan mening. Alltså jag jobbar ju och så, och har vänner och så, men det kan ändå kännas som att jag saknar ett högre syfte. Varför finns jag liksom? Varför kom vi till? Och vad är det meningen att jag ska göra med mitt liv?

När jag läste igenom tidningen idag blev jag något klarare i det. Thomas Friedman berättar idag på Dagens Nyheters ledarsida hur det ser ut i Mellanöstern och hur relationen till USA är. Jag har alltid tänkt att det är något skumt med de där länderna där borta, bla bla bla bla -stan eller vad de nu heter. Men Friedman kallar dem unisont Mellanöstern, vilket kändes bekvämt i munnen. Det räcker väl, alla är väl ändå muslimer där borta, Korankramare. Jag har aldrig tänkt på det, men nu när Friedman säger det så är det gamla ordspråket att en kamel är en häst som konstruerats av en kommitté, egentligen en liknelse om oss i väst och mellanöstern! Alltså, det är ju klockrent - väst, ledd av USA, är hästen, som ser välskapt, stark och frisk ut, och mellanöstern är den vanskapta avarten tillkommen genom för många kockar. Mellanöstern än kamelen som inte lyckades bli lika fin som den ståtliga hingsten USA. Ett konstigt djur som ingen tidigare skådat, men som måste bli till häst. Såklart!

"När en hel region som har levt utanför de största globala trenderna med fri politik och fria marknader i ett halvsekel plötsligt bestämmer sig för att haka på historien - och var och en av dessa stater har sin etniska och politiska orientering och sina stammar och sekter, och nu försöker en lös koalition av väst- och arabstater med blandade motiv komma på hur de ska få hjälp - tja, nog blir det en del konstiga politiska djur som ser väldigt konstiga ut."

Det är bra ett land som USA som står utanför historien och som ledare för världen, och som räddade våra behinds i andra världskriget, går i bräschen för den upplysta världen. Tänk vad skönt att de städar upp bland sekter och etniska grupperingar, dammsuger dem från alla ideologiska avarter som annars riskerar hota våran frihet här borta. Vi har ju faktiskt ingen etnicitet, eller politik för den delen - det är ju liksom bara en naturlig ordning.

"Mellanöstern är en farlig, våldsam, hoppfull och potentiellt enormt positiv eller explosiv röra, tyngd av moralisk och politisk ovisshet. Vi måste bygga demokrati i det Mellanöstern vi har, inte i det vi skulle vilja ha."

Tack herr Friedman för den moraliska väckarklockan. Han avslutar med att be till Gud, och jag tycker att vi alla kan enas om att det är en smart strategi. För han hör ju oss alltid, och finns där när vi som mest behöver honom. Och kommer vi till telefonsvararen så kan vi vara trygga i att han bara är ute på ett mystiskt ärende på outgrundliga vägar. Jag vet inte vad ni ska göra, men jag ska genast bege mig ut och berätta om min aldrig sviktande moral och hur fritt vi har det här i väst, utan diskriminering, tortyr, sekter, etniska grupper, förtryck och religiösa fundamentalister. Jag har aldrig tänkt på det, men det kanske är Gud jag ska följa. I gymnasiet ställde sig min klasskompis upp på lektionen och sa: "Män fattar bättre och snabbare beslut än kvinnor". Inte förrän nu har jag en kontext att placera i det han sa i. Det stämmer ju i detalj! Det är ju för att Gud än en man. Och han skapade ju oss. Alltså är han ju bäst.

Jag bläddrar vidare till sidan 19 där det står om att barn mår bäst i bakåtvänd vagn. Det här med egna barn har ju aldrig varit min kopp te, som ni kanske förstått av tidigare inlägg om dagisbarn, så jag ska inte uppehålla mig med barnen utan snarare om det som ligger mig varmast om hjärtat - språk. Specialisterna på barn skriver om hur barn bäst blir smarta och fullgoda människor. Om specialisterna har egna barn framgår inte, däremot har de läst och skrivit en massa viktiga böcker om barn. Fett ja-O.

När jag nu i helgen ska ut och berätta om min egen förträfflighet ska jag ta med mig deras visdomsord. Så för att vi inte råka uppfostra en hel nästa generation som inte pratar "riktig" svenska och därmed kanske råkar hamna i fel grupp, inleda en B-karriär som vi vet leder till droger, alkohol, arbetslöshet, utanförskap, sekter, självmordsattentat. Specialisterna säger att en bakåtvänd vagn är vital för språkförståelsen. Barn i dessa vagnar är också gladare.

"Det här är inget som kan kompenseras med tv-tittande, även om det är pedagogiska barnprogram. Modersmålet lär sig barn före tre års ålder, missar man det blir det Rinkebysvenska."

Så. Min målsättning är att komma åt alla barn innan de fyller tre och lära dem hur bra vi är, med detta upplysta och frihetliga språk. Helst barn utanför Sverige också, för det är ju mycket bättre om de pratar svenska än kamelspråk. Det blir ju så mycket lättare att förstå varandra då också. Och låt oss inte glömma, det är för deras egen skull! Eftersom de är missbildade kameler så kanske de inte vet det själv ännu, så därför måste vi lära dem demokratiska språk och sätt.

Och tänk, vad häftigt om de en dag också skulle kunna bli delaktiga i historien, nu när de faktiskt fattat att de ska haka på den. Jag väntar med stor iver och förväntan på den dagen så jag kan beskåda mitt frammejslade lilla föl.

Amen.

Dagens man

Jag är trött på män. Det är inget nytt men jag påminns varje dag om det, påminns om dem dagligen. För en tid sedan kom dagens man till mig via ett kulturprogram jag nyligen bestämt mig för att börja titta på eftersom det verkar vara något andra tittar på och som skulle kunna passa mig. Jag kände mig kultiverad där jag satt framför datorn och tittade på en äldre sändning. Inslagen bytte av varandra och så kom han, mannen.

Inslaget var om en författare och ny bok, en uppföljare till hans tidigare prisbelönta. Jag har hört talas om den, arbetarromanen, men inte läst den och det var inte boken i sig, eller ens författaren i sig, som fick mig att skaka alltmer ilsket på huvudet. För det som gjorde mig trött och arg var den plats författaren fick, det han pratade om, musiken i bakgrunden som satte en stämning av klassdeterminism samtidigt som ljuden av tåg, bilar och slagverk blandades med han bekymrade ögon som tittade bort över den tidigare arbetsplatsen. Ord om moderna arbetsvillkor, de nya statarna, förlorade grundläggande rättigheter, bemanningsföretag, att stå i skuld, att vara ägd timme för timme dag för tag, ”du sover och är trött när du vaknar” och de ord jag ville svara hans sorgset veckade panna var men väx upp för fan!

För det som gjorde mig arg var faktumet att män får ta sådan plats, han tog sådan plats fast kvinnor alltid har arbetat på precis samma sätt. Han tog på sig rollen som arbetaroffer för något kvinnor upplevde och upplever dagligen. Ändå får han stå tårögd där i regnet med elgitarrseffekter och personifiera den beroende arbetaren och han får skriva böcker om det. Och jag tänker att kanske är det dags att vi också skriver, att också vi skriver om hur det är att på den moderna arbetsmarknaden som för kvinnor faktiskt har varit den samma i århundraden. Min mormors mamma, min mormor, min farmors mamma, min farmor, Strindbergs och Ibsens hemmafruar, mina kollegor, mina vänner och jag. Alla lika beroende och livegna som författaren i inslaget.

Så en uppmaning till de kvinnor som både är de nya och de gamla och de bortglömda statarna; skriv! Skriv om hur det är att vara ägd av en vikariepol, skriv om hur det är att inte veta när jobb kommer nästa gång, skriv om att vakna på morgonen av att telefonen ringer om arbete på andra sidan stan, skriv om när telefonen inte ringer, skriv om obetald semester, skriv om att jobba trots sjukdom, skriv om konkurrensen med andra arbetare, skriv om tvånget att ständigt vara trevlig, skriv om lönen som höjs med tio kronor varje gång en fyller år, skriv om att stå på en förskolegård och frysa när alla andra har varma arbetskläder, skriv om att sitta på tåget i en timme för en halv förmiddags arbete, skriv om att tvätta i handfatet för att skjortan alltid måste vara ren, skriv om förnedringen av att ständigt bli bedömd och skriv om hur det är att plötsligt inte få komma tillbaka för att antalet vikarietimmar nått gränsen för anställning. Berätta och ta plats för den bekymrade mannen som var på besök hos den verkliga arbetarklassen kommer inte att dela med sig och ge den till dig.


Susanna

It's funny because it's true

Bild härifrån: http://xkcd.com/ Tack till Maria!

Kvadratpris

Mina föräldrar har ett tvåsamt liv. De har varit gifta länge och tillsammans längre. De bor i ett hus tillsammans, har nyligen blivit pensionärer, spelar bridge flera gånger i månaden med andra pensionärspar och uppfyller på många vis den heterosexuella tvåsamhetsnormen. Många, inklusive jag själv, kritiserar ofta och gärna nämnda norm men ibland kommer kritiken från oväntat håll. För någon dag sedan damp en liten folder från ett mäklarföretag ner i brevlådan, adresserad till min pappa. På första sidan stod

”Hej Ingvar, intresserad av Pettersbergsvägen 46? En 4,5 på 120 kvm/Mälarhöjden”

Min mamma blev irriterad, lika irriterad som när värmepumpföretaget ringer och vill prata med Ingvar, mannen i huset, om deras gemensamma värmepump. På nästa sida stod, i ett handskriftsliknande typsnitt

”Hej Ingvar!

Om du flyttar 390 meter kan du bo i den här bostaden”

Foldern avslutades med ett välkomnande på visning och erbjudande om värdering av den egna bostaden. En bostad min mamma och pappa äger tillsammans. Mäklarföretaget vill alltså att mina föräldrar ska separera, att min pappa ska sno åt sig alla tillgångar de har och köpa ett unikt boende med slående utsikt över Mälaren, sjötomt, stor terrass mot vattnet och stilren interiör för 6 250 000 kronor.

Men vänta, det var kanske inte någon kritik mot förmodad och självuppfyllande heterosexuell tvåsamhetsnorm? Det kanske snarare var ett marknadsföringsknep inför den lika förmodade och stundande ålders- och relationskris hos min pappa. Då har jag bara en fråga, ingår det en snyggt sliten dyr bil och en yngre älskarinna i kvadratpriset?

Susanna

Kungen köper kaffeflickor, pappor köper barnflickor

Idag stod det att läsa i Svenska Dagbladet om kvinnor som sökt tjänster som barnskötare för ensamstående pappor och föräldrar som av andra anledningar inte kan ta hand om sina barn. De hade ansökt via en sajt på internet, grannar.se. Det kvinnorna till sin bittra förvåning blev varse om var att papporna ofta även ville ha massage eller andra oanständiga fysiska kontakter. Ibland verkar sajten rent av fungera som en dejting/våldtäktssajt; en "pappa" mötte en kvinna vid tunnelbanan, och varpå hon frågade vart han hade barnet undrade han om hon verkligen hade trott på att han hade barn. Och så den där snuskgubbeblinkningen.

En annan pappa tyckte det var en fruktansvärt snillrik idé att klä av sig naken i all sin prakt och invänta barnvakten. Som om hon inte hade nog med barnet, här kommer en skrikande penis i väntan på lite omtanke. Och vadå, släng i lite mer pengar så kanske det känns pepp för henne. Hon får betalt för att ta hand om ungen, varför inte ge lite mer betalt och ta hand om pappsen också? Nej det är ju inte prostitution, prostitution är sånt man gör i Thailand på semester.

Men det är klart. Det måste vara svårt att vara pappa i dessa tider. Så mycket krav med jobb och karriär. Man kan ju förstå att han ibland bara vill ha lite kul, koppla av liksom. Hälla upp en whiskey och slänga upp benen på bordet så där som mamma alltid sa att man inte fick. Han är en riktig rebell! Utanför jobbet. Ibland.

Det får mig även att tänka på en serie jag inte alls sett, Borgen, men nyligen hade en diskussion om. Framgångsrik kvinna och framgångsrik man som försöker leva jämställt. Hon har chansen att bli Danmarks första kvinnlig statsminister och han hade något annat fräsigt jobb, som han frivillig stod tillbaka med, för att hon skulle få chansen att bli historisk kvinna. Det var ju snällt liksom, jag hade gjort detsamma. Så han hängde hemma med barnen medan hon jobbade dygnet runt och allting funkade fint. Till en början. Sen började givetvis jämret och gnället om hur tråkigt han hade det, hemma med barnet, hur han inte utvecklades personligen, hur han kände sig tom som inte fick göra karriär. Ett gnäll utan konstruktiva lösningar, bara självömkan, trots att de hade kommit överens om hur de närmaste åren skulle se ut. Sen springer han givetvis iväg och gör något så icke originellt och föga häpnadsväckande som att knulla en annan brud!

Men ååååååååååååh! Tänk vad synd det är om dem! Tänk om han i Borgen bara hade haft en barnflicka som han kunde visa upp sitt praktpaket för, då kanske livet hade blivit mycket lättare. Och jag undrar, tror han, och alla andra typer, att hon hellre skulle vilja ha tråkigt, inte utvecklas personligen och inte göra karriär? För att kvinnans lyckligaste karriär är hemma? Klämma ut ett par ungar till och från och däremellan klämma ut lite annat gojs från hans stolthet?

Den här maskuliniteten alltså. Den är inte helt rumsren. Och det vet vi väl alla? Hur kan män överhuvudtaget få för sig idén att ställa sig nakna och med självförtroende tro att det är attraktivt eller tändande? Att blotta synen av håriga bollar, erektioner och lönnfeta magar kommer hetsa upp en nybliven barnflicka som säkert bara vill dryga ut den fattiga studentkassan? Hur många gånger ska man behöva skrika och gasta att man inte vill se deras kön - NEJ TACK - inte vill få en tung kropp påföst över sig - NEJ TACK - inte vill ha sötsur andedräkt i nacken, inte vill bli överraskningsknullad på väg hem eller ens hemma för den delen - NEJ TACK DET KÄNNS INTE TRYGGARE SÅ.

Ponera att dessa män hade tillhört en annan samhällsgrupp än gruppen män, vad hade hänt då?

En grym liten människa

Tog en promenad förbi min gamla arbetsplats som är en förskola belägen på en liten sluttning mitt inne i en villaförort i södra Stockholm. Jag traskade på utsidan om staketet och försökte att inte allt för uppenbart kika in på gården, spanandes efter någon unge jag känner eller en kollega jag minns. Men så slår det mig att det var för länge sedan. Det var för många år sedan jag arbetade där för att jag ska kunna se någon jag känner. Barnen är utflugna. De är 6 år äldre och inte ens de syskon som låg i vagnen då är kvar nu. De är för gamla. Ändå tror jag att de alla ska vara som de var då, att de ska finnas kvar där och se ut som de gjorde, låta som de gjorde och göra som de gjorde. Ett hugg av saknad och tankar om att tiden går, tingens och människors förgänglighet men när jag får syn på bänken nedanför kanan där jag, en försommardag, satt med ett av barnen och dinglade med benen fylls jag av tacksamhet för att jag fick dela ett år med de som inte längre finns kvar. Och speciellt med en. Hon var tre år när jag började och hann fylla fyra och ett halvt innan jag slutade. Hon var liten och ilsken, arg och envis. Hon hade ett fantastiskt leende, ett skratt som trängde sig in överallt och glittrande ögon. Hon grät de största tårarna jag någonsin sett och skällde på andra till dess att rösten blev hes. Hon var dålig på att rita prinsessor och bra på att klättra i träd. Hon älskade Pippi och favoritsången var Sjörövar-Fabbe där hon kunde använda sin arga röst i delen där sjömännen upprepar ojojojoj och hon lät förvånansvärt likt. Hon var min vän och hon höll mig ofta i handen, skrattade när jag kittlade henne och blev arg när jag tjatade. Jag är glad för att jag fick chansen att lära känna henne och jag är glad över att hon fick vara precis som hon var utan att bli påtvingad normer och mönster om hur små flickor bör vara, se ut och uppträda.

En morgon kom hon till mig, tog min hand och sa att vi skulle gå till bänken och kila. Vi gick ner för backen bredvid kanan, satte oss ner och dinglade med benen. ”Kilar vi nu?” undrade jag och hon nickade, ”Det är så här man gör förstår du” och jag förstod. Förstod att hon menade chilla. Så där satt vi, denna fantastiska lilla människa och jag och chillade. Inom mig sitter hon fortfarande så, svängandes med benen, som min egna Lilla My. Min egna, saknade, älskade Lilla My.

Susanna

Saker jag är jävligt grym på

Språken jag behärskar
Laga mat
Feminism och post-strukturalism
Hitta på konstiga och hjärtliga smeknamn till min sambo
Akademiskt skrivande
Spekulera och grubbla
Följa serier
Brygga en perfekt espresso
Glömma bort
Komma i tid

Saker jag önskar jag var jävligt grym på

Alla musikinstrument, särskilt piano och pedalsteel
Naturvetenskaplig laboratoriekunskap
Dansa
Sy kläder
Varva tv-spel
Gå ner i spagat
Kampsport, alla kategorier
Alla språk jag inte behärskar
Litteraturhistoria
Koppla av

Den oundvikliga framtidens påträngande närvaro

Det räcker inte bara att förkovra sitt intellekt och läsa ett stadigt växande bibliotek av böcker, tidskrifter och artiklar, skriva uppsats efter uppsats och artikel efter artikel. Ifall en vill bli kvitt den tårdrypande höga CSN-skulden måste en också skaffa arbete.

För att få ett arbete räcker det inte att ha förkovrat sitt intellekt och läst varenda bok som finns på ämnet eller år och år av studieintyg på att en faktiskt har gjort det. Ifall en vill ha ett jobb och bli skuldfri måste en också ha år och år av erfarenhet.

För oss som inte har år och år av erfarenhet ligger en livsavgörande milstolpe i utbildningens praktik. Vilket är precis vad jag sysslar med att tillförskaffa mig just nu inför hösten. Praktik för att bli en yrkesfeminist.

Det finns en uppsjö av sidor som hjälper en att skriva ETT VINNANDE CV. Så att en kan vinna den där åtråvärda praktikplatsen. Som i schack. För det måste en bara marknadsföra sig själv, sälja in sig själv självsäkert men inte drygt, unikt utan att vara obegriplig, bäst utan att vara självgod, formell utan att vara tråkig.

ÄR DU EN VINNARE?

Vinna vinna konkurrens konkurrens. Hur hanterar en sådana koncept när en söker till organisationer som inte tror på koncepten men ändå förhåller sig till ramarna för vad som är ett acceptabelt CV?

Stunder som dessa är framtiden allt annat än framtid och hemskt mycket NU och hemskt mycket under huden i kroppen som fysisk entitet och förvandlar nuet till ett limbo. Schack matt.

Att skriva brev och CV är ett heltidsjobb i sig, ett monumentalt arbete som tar upp all tid, vaken och sovande. Jag drömmer om hur jag bäst ska formulera mig för att få den där åtråvärda praktikplatsen, jag funderar över organisationer och styckeindelningar, meriter och referenser när jag pluggar och glömmer bort att läsa och tänka på allt annat. Glömmer bort mitt feministiska intellekt för att söka feminismen i framtiden.

Stunder som dessa vill jag bara krypa in i ett tryggt bo och glömma bort vinster och konkurrenser och spelreferenser och framtid. I ett gryt som vaggar en till sömns och kopplar bort allt förutom de ljuvligt dova trumslagen och serena tonerna. Om jag skulle bo i en låt så skulle jag bo i Von.

Husdjurshummern Thibault

En fransk poet vid namn Gérard de Nerval levde på 1800-talet och hade ett trevligt husdjur, nämligen hummern Thibault (THIBAULT!!! :D ). Humrar kan leva i dagar på land så länge deras gälar är fuktiga, så Gérard kopplade Thibault med ett blått sidenband och tog honom på promenad i Paris. Då detta uppmärksammades som en aning exentrisk förklarade Gérard (fast på franska då, får man förmoda) att "And what could be quite so ridiculous as making a dog, a cat, a gazelle, a lion or any other beast follow one about. I have affection for lobsters. They are tranquil, serious and they know the secrets of the sea.”(http://www.harpers.org/archive/2008/10/hbc-90003665. En väldigt intressant artikel, som inleds med ett vackert poem som säkert slår an en sträng för oss som är hippies i hjärtat.).

Och ja, varför inte? Om man kan ta en hund på promenad så kan man väl ta en hummer på promenad? Om man kan äta en hummer så kan man väl äta en hund? Eller vänta nu... ÄTA EN HUND?! The horror! Människans bästa vän och allt det där. Att äta en hund vore barbariskt!

Sluta diskriminera säger jag. Kan du äta en hummer kan du äta en hund. Eller så kan du välja att inte äta någon alls. Egentligen tycker jag inte att köttätande i sig är fel. Att äta djur, att  jaga djur för sin egen överlevnad är för många ett måste. Och det kan tyckas grymt, men naturen är grym. Men djurhållning som den ser ut idag är långt ifrån fria djur i naturlig omgivning. Nej, det är storskaligheten, industrialiseringen, synen på djur som levande köttbehållare som jag vänder mig mot, mest.

Innan jul så gick jag med jobbet på restaurang. En mycket flott restaurang med ett hummerakvarium. Alltså ett akvarium där levande humrar med bundna klor kröp omkring i väntan på att bli tillagade. Det gjorde mig ledsen, men vad kan jag göra? Kräva att vi gått därifrån? Börja gråta av sorg? Skälla ut kökschefen? Det hade inte gjort någon skillnad, humrarna hade likväl hamnat i grytan, restaurangen hade alltjämt fortsatt att ha ett hummerakvarium och mina kollegor hade tyckt att jag var ännu lite knäppare. Men jag tror på att peka ut det absurda i det som vi gör av gammal vana. Om jag hade vetat om promenadhummern Thibault så hade jag berättat om honom. Det hade varit roligt, en lustig anekdot, men bakom humorn finns allvar och kanske hade någon tänkt till.

Thibault hade matchat sitt blå sidenband. Ja, humrar är ju blå innan man kokar dem.

Att äta folk.

Jaha. I dagens DN sågas Lust&Last-utställningen för att vara patriarkal och sprängfull av den manliga blicken. Jag tvivlar inte för ett ögonblick om att jag skulle hålla med om detta om jag gick och såg den, efter att ha läst deras debattartikel. Himla trist. I synnerhet eftersom en så creddig institution som Nationalmuseum borde veta bättre. Faktiskt!

Kanske kommer jag att se den ändå, något ger det ju alltid att stå och glo på tavlor eller dylikt i några timmar.

I dagens DN stod det dock om en annan utställning som verkade helt amazing! Tyvärr är denna i Paris, så det är ju inte lika enkelt som att åka till Kungsträdgården. Temat för utställningen är kannibalism, denna fantastiska företeelse. Passar som hand i handske in i dagens underhållnings faiblesse för vampyrism och lykantropi. Jag är ju själv ingen kött-som-mat-ivrare men skulle gärna, av rent sadistiska skäl, käka upp en och annan djurätare för att de ska få smaka på sin egen medicin. Eller nä. Det är ju fortfarande äckligt. Men kanske hänga upp en arm eller njure som trofé på väggen?

Oavsett om folk käkar varandra för att hämnas, ta över deras krafter eller för att hylla denne så tycker jag att det också passar bra in i hela recycling-tänket. Det är ju inte alls speciellt bra att bränna upp lik, kyrkogårdarna har ju snart ingen plats längre, så varför inte konsumera? Kan säljas precis som köttfärs eller biff. Priset sätts beroende på hur hälsosamt personen levt. En raw foodare skulle bli den nya lyxiga östermalmsdelikatessen. En gammal baba sonic-ölare som jag själv skulle däremot bli grismat. Däremot skulle nog många vara förtjusta i att gå på coctailpartyt där små bitar av min utsökta hjärna serverades som tilltugg.... Eller nej förresten. Min hjärna kommer nog att bli the main attraction på julbordet!

Hur vill ni själva serveras?

Vad kan man säga... Man blir ju lite sugen att söka jobb

Saker att tänka på om man söker jobb hos ELITEN.

50 Cent - Klasskamp? Nej tack, jag är på klassresa!

I en tävling för reklam och designstudenter nyligen var uppgiften i illustrationsklassen att välja två låtar av en artist och skapa varsin illustration inspirerad av dessa. Jag blev sjukt inspirerad och valde givetvis "Candy shop" och "Window shopper" av 50 Cent. Eftersom målgruppen skulle vara artistens fans, och bildernas syfte troligtvis att sälja in artisten ifråga, så gissar jag att min lösning blev lite "off-brief". Men.. jag tyckte att jag hade en idé som var för bra för att inte göra ut, och resultatet blev två ganska provocerande bilder som kan kräva sin förklaring. Skulle kunna skriva en halv uppsats om hur jag har tänkt, men försöker fatta mig kort:

Min poäng är att 50 cent står för ett värdelöst, kvinnofientligt och extremt materialistiskt ideal som är en del av det system som får människor att fokusera på ytlig statusjakt istället för att åstadkomma samhällsförändringar. 

Genom att använda Angela Davis, samt Tommie Smith och John Carlos, starka symboler för kampen för medborgerliga rättigheter och placera dem i varsin 50 cent låt ville jag visa på kontrasten mellan vad människor har gjort och offrat för att stå upp för sina rättigheter och skapa ett bättre samhälle, och på hur 50 cent vill att de ska leva. 

Förutom att de refererar till de givna låtarna så representerar klubban de skeva idéer om hur en kvinna är/ska vara, som alla kvinnor dagligen får nertryckt i halsen av 50 cent och andra, och det krossade skyltfönstret är en symbol för skillnaden mellan att begå kriminella handlingar och riskera sin frihet som en image grej, för att höja sin personliga levnadsstandard och materiella status ("get rich or die trying") - mot att göra det som ett led i kampen för ett bättre samhälle.

Frågeställningen är alltså vems ärende 50 Cent går när han sprider det ideal som reducerar starka kvinnor till viljelösa och tillgängliga objekt, och skapar en illusion om att pengar och status är viktigare än kampen mot ett djupt orättvist samhälle.

/Malin

7th Heaven, dårå.

I anslutning till ljuva Madeleines inlägg nedan måste jag bara komplettera en bild över den fantastiska moralstinna kristna familjen som verkligen är kärnan, idealbilden av hur en RIKTIG amerikansk familj ska se ut. Lägg i synnerhet märke till patriarken i mitten. Lägg i synnerhet märke till hans leende.

Kan ju heller inte låta bli att länka till det här klippet som handlar om när FADERN i familjen hittar en joint i huset och måste axla rollen som hemmapolis. Dör!

Kapad feminism

Jag vet inte om någon i detta forum har sett serier som symboliseras bäst av Sjunde Himlen och Våra Bästa År, men de flesta har säkert zappat förbi ett par gånger och zappat vidare i förskräckelsens hast. Det är en moralismens högborg för familj, republikaner, kristna fundamentalister och annat obehagligt som får en att rygga tillbaks och fälla ut klorna till attack-mode. Kvinnorna är väna och moderliga, stolta över sina modiga och patriotiska män som kommer hem med bacon varje kväll. En kan lätt ana permanent hjärnskakning och minnesförlust hos kvinnorna från den gången då deras modiga patriot bankade skiten ur deras skalle och drog hem dem vid håret.

Men serier som dessa har genomgått en rätt intressant förändring genom åren (varför jag vet detta ska vi inte gå in närmre på). Till denna genre kärnfamiljsserier skulle jag även vilja lägga till The Event, som handlar om den modiga patrioten Sean Walker och hans kvinna Leila Buchannen som blir inblandade i en regeringskonspiration. Gemensamt för kärnfamiljsserier är den typiska könsuppdelningen mellan grottman och grottkvinna. Grottmannen måste försvara sina grottkvinnor mot allt ont som hotar utanför grottan, vare sig det är andra grottmän, stora bestar eller idévärlden. Grottmannen måste alltid lösa problemen själv, för det är enda sättet att skydda grottkvinnan, som inte skulle klara sig ute i den vilda naturen.

Sean Walker är den klassiska grottmannen; han vill försvara sin kvinna, sin familj, mot de onda bufflarna och bestarna som hotar dem. Och givetvis, han måste ju göra det själv, annars så gills det inte. Annars får han inte visa hur stark och smärt och smidig han är. Han gör allt för att inte sluta som matadoren i Ferdinand. Han är en lone ranger som går bakom ryggen på sin kvinna för att skydda henne, som befaller henne att inte följa med på alla farliga uppdrag, och eftersom han har träklubban i handen är det väl inte mycket av en diskussion. Samma gäller för ovanstående serier, såsom Våra Bästa År. Sean Brady (det måste ligga någonting i namnet Sean som klingar pro-patriarkat) måste ständigt rädda sin kvinna Belle (!!!) Brady från omvärldens faror som alltid rövar bort henne. Och givetvis, han ska alltid göra det själv, en lone ranger mot världen.

Värderingar som får en att kräkas lite grann eller jävligt mycket. Men som sagt, det har skett en förändring i dessa serier. Allt som oftast så dyker "kvinnofrågan" upp. Belle gör motstånd och säger att han inte behöver rädda henne, att hon är en stark och självständig kvinna som vägrar bli inlåst. Ibland undrar hon vilket årtionde han kommer ifrån, en wink wink nudge nudge till feminismen och en "modern" kvinnosyn, ett sätt att säga att de har gjort upp med historien. Samma fenomen finns i The Event. Leila konfronterar Seans individualistiska kampådra, hon är ju faktiskt också en del av kampen och vägrar sitta hemma och vänta. Kvinnorna strider emot att positioneras i traditionella kvinnoroller och försöker ompositionera sig själva i den offentliga stridens hetta, som en jämlik med mannen. Det kan inte tolkas på annat sätt än att den feministiska striden även har nåt kärnfamiljsserierna, vilka tvingas göra upp med ett förlegat förflutet och skriva in maktrelationen i deras karaktärsutveckling.

Men. Det är fortfarande kärnfamiljsserier och vad kan en förvänta sig av sådana? Ja, inte mycket. För vad händer när Leila och Belle vill strida sida vid sida med sina män för den goda saken? Sean och Sean lägger in en patriarkal motoffensiv som Leila och Belle inte förmår argumentera emot; vem ska ta hand om barnen? jag älskar dig och vill inte att du ska fara illa! jag skulle aldrig klara mig utan dig! du är för viktig för mig! jag vägrar låta dig riskera ditt liv! vem ska ta hand om din lillasyster om du dör? Leila och Belle argumenterar emot, blir arga, men vet att det inte kommer tjäna någonting till. För att uträtta något överhuvudtaget måste de därför strida bakom ryggen på sina män, i hemlighet smyga iväg, om de ens gör någonting, för, vem ska ta hand om barnen och lillasystern om inte kvinnorna? (Sean och Sean är ju bara deras äkta män, men det skulle ju vara alldeles för absurt om DE skulle göra det.)

Det här fenomenet har faktiskt ett namn, processen genom vilken antagonismer mellan grupperingar upplöses. Kärnfamiljsdiskursen har uppenbarligen stött på en antagonistisk kraft i feminismen som den inte riktigt förmår hantera - den utmanar och kritiserar hela kärnfamiljens vara och väsen. För att avväpna feminismen införlivar därför kärnfamiljsdiskursen vissa element från feminismen till sitt inre, och kodar om dem för att passa kärnfamiljen. Feministiska krav såsom jämställdhet och jämlikhet har upptagits och gjorts legitima inom ramen för kärnfamiljen, men samtidigt får de sin betydelse av just kärnfamilj, vilket inte gör dem speciellt sprängkraftiga. Jämställdhet och jämlikhet inom ramen för heterosexuell kärnfamilj innebär fortfarande olika könsbetingelser och maktsfärer. Differenslogiken, vilket processen kallas, försöker bryta upp striden om kön som finns mellan kärnfamiljsdiskurs och feminism och skapa konsensus kring könens relation. Resultatet blir att kärnfamiljsdiskursen framstår som "rumsren" och modern, eftersom den tar upp frågor som könens relationer och vara enligt hegemoniska normer. Feminismen förpassas då till marginalerna, eftersom den framstår som radikal eller extrem - feminismens retorik kring kön blir illegitim.

Så, grottmännen har återigen lyckas med sina lone ranger-projekt och skyddat sina kvinnor från de nya hotande idéerna och feministiska bestarna. För de vet att de inte är trygga och de vet att om vi når fram till grottkvinnorna kommer de lämna sina idiotiska grottmän som bankat skiten ur deras skallar och bankat in en massa smörja. Enda sättet de kan rädda sig själva på är att vara just modiga och patriotiska lone rangers; modiga och patriotiska för att härska över andra och obundna för att inte gå sönder när de lämnas.

Madeleine.

Andreas favoritkaraktärer: 4) Paulie i Lost & Delirious

Paulie i Lost & Delirious

Det här med att gå och vänta på sin tur.

För två år sedan blev jag nästan våldtagen på en smutsig klubbtoalett. När jag stod där i chocken och höll emot dörren kunde jag inte säga någonting, jag kunde inte skrika, hade ingen röst utan var lika tyst som han på andra sidan som försökte forcera dörren, som nyss pressat kinden mot toalettgolvet på andra sidan båsväggen och tittat upp på mig med en fanatisk bedjande min som jag aldrig, aldrig kommer att glömma. Men jag sa ingenting, försökte inte ens skrika, precis som om jag accepterade, precis som F när en kom springande mot honom med ett järnrör, han kunde inte röra sig, precis som i en film stod han bara med lätt öppen mun och stirrade när den andra kom rusande mot honom i ultrarapid som var det snabbaste någon sprungit någonsin. Och jag stod där och höll käften, började leta i väskan efter telefonen med stressade fingrar jag inte visste att jag hade, fick tag i den och ringde N och direkt när jag öppnade munnen och lät ljudet av min egen röst strömma ut i luften släppte han på andra sidan båset dörren och sprang tillbaka ner i underjorden där han bor, där han sitter och suger köttet av fingrarna på sig själv i desperation varje dag i väntan på att det åter ska bli kväll och han kan kräla tillbaka upp mot jordytan genom kloaksystemen.

Jag har gått in i saker på riktigt två gånger. Den första gången var när jag i två timmar låg i min säng bredvid djoko och min käke svällde upp till tredubbel storlek. Jag bara låg där och vred mig, hade tagit de starkaste smärtstillande tabletter jag hade fått, det fanns ingenting att göra, bara att vänta. Och jag som hatar att vänta. Först låg jag och vred mig och grät som en mask, som en dödsdömd, men när jag insåg att det skulle dröja länge innan det skulle sluta göra ont, hur länge visste jag inte ens, så bestämde jag mig för att gå in i det. Jag tänkte mig smärtan som ett vitt hett ljus i min kropp och jag letade mig metodiskt närmare och närmare kärnan tills jag svedde fingrarna på kanterna. Efter en oändlig tidsrymd kunde jag kupa händerna runt det vita. Strax efter det somnade jag, eller svimmade jag minns inte vilket.

Andra gången var idag. Jag kom hem och försökte göra annat men samtidigt visste jag, hörde någon säga det i huvudet att det inte var någon idé, att jag alltid kommer vara rädd om jag inte gör någonting åt det. Och antagligen kommer jag alltid att vara rädd, aldrig mer att gå in på en offentlig toalett om det inte är minst två andra där, få ännu svårare att gå själv, inte för att jag inte vet vad som kan hända och händer folk hela tiden, men för att nu är det en realitet, precis som saker blottar sig som just sådana när de kommer för nära. Men efter att jag hade vridit mig i köket och berättat för F, han hade börjat gråta och jag försökte trösta honom och han ville köpa pepparspray åt mig men jag sa att det inte var någon idé, att jag nu vet hur jag reagerar i situationer som den, jag fryser fast, kan inte prata, kan ingenting just eftersom jag förminskas till enbart rädsla och det är det värsta jag vet, efter att jag hade gått in på mitt rum och lagt mig på sängen så bestämde jag mig för att ramla ner i hålet frivilligt, krypa ner i kloaksystemet via hjärnbarken till minnesarkiven under vindlingarna, krypa ner på alla fyra och leta upp honom i den fuktigaste grottan för att

Jag vet inte ens vad jag sa, jag vet inte om jag träffade honom, kanske var haninte hemma, kanske var han ute igen, kanske hade han fullt upp, händerna fulla av någon annan.

Jag har aldrig varit så ensam någonsin som de där sekunderna när jag höll i dörren allt jag kunde utan att skrika, utan att ropa på hjälp, som om jag redan hade gett upp, redan förlorat.

Det här med "sköna killar".

Redan back in the days när Filip och Fredrik var hela Sveriges sköna killar ryste jag av obehag. Visst hände det att de var roliga. De åkte runt och träffade random freaks på olika ställen i världen och drev lite med dem (dock undrar jag om det GÅR att göra det utan att vara rolig? Det är ju ett guldläge). De pratade i munnen på varandra och använde sig av i princip exakt likadana fraseringar. Många tyckte att de var ”hur sköna som helst”.

Nu verkar de ju vara lite på dekis. Äntligen. Sofia Benholm på SVTs kulturnyheter beskriver mycket träffande hur även jag känner för fenomenet:

”Män som främst hajpar män är ett vanligt fenomen bland kritiker och tyckare. Män som skrattar så snoret rinner åt gubbiga skämt men som plockar upp skämskudden så fort en kvinna är excentrisk eller sticker ut. Ett höhö-fenomen som känns rejält sunkigt.”

Det intressanta med sköna killar är dock att de, i princip oavsett vad de gör, kan ursäkta sig med att de är just sköna killar. En förlängning av det ironiska nittotalet, liksom. Hala som ålar, och om jag tycker att de är störiga är det helt enkelt för att jag inte är lika skön som de är. Ungefär. Hela den grabbmentaliteten stämmer på pricken in i R W Connells beskrivning av den hegemoniska maskulinitetens ”medlöpare”. De tar aldrig ställning, de har ingen åsikt, de går inte att ta på allvar och kan därför göra vad som helst. De är inget hot mot maskuliniteten, även om de stundtals (?) driver även med den. Men de gör inget performativt motstånd, de fortsätter att reproducera könsrollerna trots av att de ger sken av att inte lägga sig i.

Fast nu har jag som sagt inte sett till dem på ett tag.

Så när jag äntligen fick två mindre sköna killar att störa mig på dök det upp två andra. Lite tjockare, lite mer förtjusta i kiss och bajs, men i stort sett två kopior av Filip och Fredrik. Nämligen Erik och Mackan, vilket jag antar att ni redan har gissat. Om jag störde mig på Filip och Fredrik, så är det ändå inte i närheten av hur mycket jag stör mig på Erik och Mackan. De är till och med lite skönare än Filip och Fredrik, eftersom de glatt slickar på toalettsitsar eller luktar på varandras fisar.

Och sen var det ju det här med deras lista över 99 saker de ska göra innan de dör. I sig är det väl ingen idiotisk idé. Inte mer idiotisk än andra teveprogram som lägger en hel jävla massa pengar på att låta västerlänningar leka kolonialherrar och åka jorden runt till svenska folkets höga nöje. Samtidigt som de slasfsar och geggar på så mycket de kan för sensationsvärdets skull. Som sagt, en helt normal programidé för att vara producerad av en reklambaserad tv-kanal.

Men inte nog med det. Deras lista över saker de ska göra, kunde den vara mer stereotypt manlig? Hittills har det bara gått fem avsnitt och de har redan bockat av aktiviteter som att skjuta kanon, pissa i Mississippi och göra en ny sport. För att inte tala om att en av punkterna på listan var ”att tränga sig före i kön på Dreamhack”. Hur kan det ens få tittare? (Antar att det är samma tittare som de som ser på robotwars och dylikt).

Man kan ju undra vilken matris de utgick från då de försöka hitta på 99 saker att göra. Man kan ju undra om det hade något med manlighet att göra. Eller nej så klart, de utgick ju ifrån vad normen är intresserade av för aktiviteter. Och vi vet ju vilka som tillhör normen. Det är alla de där männen som sitter hemma och ängslas över att de aldrig kommer att få uppleva sina drömmars mål, aldrig få skjuta kanon, vinna en hamburgarätartävling, knulla prinsessan Madeleine eller använda riktiga vapen, bli arresterad av amerikansk polis och så vidare. För jag antar att dessa saker kommer att dyka upp i senare avsnitt? För jag antar att det är vad de förväntade tittarna förväntas vilja se/göra?

Mina förväntningar om aktiviteter i kommande avsnitt är:

1. Skjuta ett stort djur.

2. Misshandla sin fru.

3. Hamna i slagsmål på random idrottsarena

4. Äta en gigantisk tallrik med kött.

5. Tävla i rodeo där djuret de rider på plågas och stressas riktigt ordentligt.

6. Köra något rejält och maskulint fordon på någon extrem plats, typ monstertruck genom Sahara eller pansarvagn på Nordpolen.

7. Köpa sex av en prostituerad.

8. Göra pappa stolt, eventuellt genom punkt 1-7.

Medan jag ivrigt väntar på nästa avsnitt ska jag fira detta med att knyta en riktigt stadig ögla av det där repet jag precis knutit fast hårt i en takbjälke ovanför en stol som är riktigt lätt att kliva av.

Veckans hund!

Få saker roar mig och säger PANG i hjärtat som djur, speciellt när de gör roliga saker. Den här hunden har gjort min söndag komplett!

Kulturkrock

Mellan värderingar och verklighet. En vet inte riktigt alltid hur en ska förhålla sig och positionera sig till andra som framkallar en frontalkrock i egot. BOOOOM!

Med risk för att nu framställa mig som en lite elak och alldeles för grubblande människa kommer nu ett par grubblande bekännelser sprungna ur krocken mellan värderingar och komplex verklighet skapar ett extremt splittrat jag.

1) Fullgubbar som alltid ska börja prata i lägliga och olägliga situationer, utan introduktion och presentation bara HEJ HÄR ÄR JAG OCH KRÄVER UPPMÄRKSAMHET. Feministen blir sur och vill markera att vem som helst inte bara kan komma och kräva hennes tid och plats som hon vill spendera med sina vänner. Hon är trött på att män alltid får rätt till hennes tid på hennes bekostnad. Men den extremt solidariska medmänniskan känner sig hemsk för hon vill inte vara ett cyniskt kräk som ser ner på alkoholiserade personer som söker kontakt. Hon vill inte avfärda och bete sig som förmer. Samtidigt tänker hon att det kanske är som mest nedlåtande och förmer att ägna tid åt denna människa av sympati, för att det någonstans insinuerar att han inte bemöts som en medmänniska, utan just som en lägre stående person. Klappen på huvudet och stackars dig. Så kan hon känna sig som en god människa som ägnar tid åt honom och sen går hem till sitt trygga medelklassbo.

2) Ibland ser jag par bestående av en äldre man som påminner misstänkt mycket om min gamla högstadielärare som aldrig duschade, var lagom charmig i sin alkoholiserade nätbringa som köpte en polsk hustru. De äldre männen fråga är ofta gifta med en yngre asiatisk kvinna. Jag kan inte hjälpa att misstänkliggöra dem, särskilt med tanke på mängden ord som utväxlas mellan dem vilket är noll. Återigen, feministen förfäras och förargas över ett system som tillåter en handel med kvinnor och ett system som får kvinnor att frivilligt gifta sig med första bästa äckliga västerländska gubbe med pengar. Och återigen kryper ångesten längs ryggrad och sendrag för att hon tar sig friheten att döma ut honom som äcklig gubbe och henne som offer för strukturer. Klapp på huvudet och stackars dem och hon kan åka hem och känna sig jämställd och frigjord.

Nämen...va hände nu då? Blev det helt plötsligt synd om mig? Som grubblar och oj oj oj huvvaligen voine voine ack aj ve. Tänk vilka problem en kan ha här hemma i sitt trygga medelklassbo en bakfull söndag. Ibland riktigt kräks en på sig själv och sitt grubblande!

Då brukar jag alltid tänka på fantastiska Maude ur filmen Harold and Maude, som Andrea bloggade om tidigare. Jag står i evig tacksamhetsskuld för att hon visade den för mig. Maude är mitt ljus och det finns inget jag hellre skulle vilja än hänga med Maude. Jag blir alltid superglad och löjligt optimistisk av en liten dos Maude. Mer Maude till folket!

Vi vantrivs i patriarkatet.

Det råa patriarkatet är ute och super en löningsnatt på Kungsholmen. Viskar bedrägliga ord, svingar kuken mot möjliga uppstickare. Dansar och glammar, kallar hon som jag älskar min ”väninna” och går så fort jag slår hål på hans självbelåtna porrfilmsfantasi. Den här skönheten är inte för dig. Du är motsatsen till det som är vackert.

The Knife - Hanging out

Jessicas favoritkaraktärer

Det här är Tank Girl, huvudperson i en serie skapad av britterna Jamie Hewlett och Alan Martin. Jag vet egentligen inget om Tank Girl. Jag har faktiskt aldrig läst serien, även fast jag älskar serier. Men just den här bilden stötte jag på som 15-åring, och hennes ascoola attityd fick mig fast. Jag använde den här bilden på min Skunk och som ingångssida på en av mina första hemsidor. När andra skunktjejer var pandaflikkor med Broder Daniel-stjärnor under ögonen möttes man på min sida av en uppkäftig kängsula och ett väntande baseballträ. Jag var ju aldrig cool som 15-åring, inte det minsta tuff, men i cyberspace var jag Tank Girl och ingen kunde trampa på mig.

Andreas favoritkaraktärer: 3) Harold i Harold and Maude

19-årige Harold protesterar genom fejkade självmord. Han har en dominant mamma (spelas fantastiskt av Vivian Pickles!) som en dag får för sig att han ska träffa flickor genom att vara med i en dejtingservice. Han tycker att det känns sådär.

Skulle dö för att få hans uppgivna ansiktsuttryck.

Härlig snusk.

Jag tycker att det ska bli rätt intressant att gå till Nationalmuseum och ta mig en titt på deras nyöppnade (idag!) utställning "Lust & Last". Enligt deras hemsida beskrivs den med "hur synen på sexualitet, dygd och synd har skildrats i konsten från 1500-talet och fram till idag. Hur har gränsen för vad som har ansetts omoraliskt förändrats genom historien och hur ser det ut idag?"

Det händer sällan att det är ointressant med teman som på ett eller annat sätt behandlar blicken, oavsett om vems det är. Vidare är det skoj att bli påmind om alla tusentals kreativa sätt dåtidens konstnärer använde sig av för att vara snuskig men maskera det genom allegorier med vindruvor eller att förlita sig på att publiken var införstådd med allt snusk som de populära antika myterna (som det ofta anspelades på) innehöll.

Den här till exempel. Danaë och guldregnet. Guldregnet representerar Zeus som här befruktar prinsessan. Tydligen blev det skandal. LOL.

På tal om vad som ska belönas, eller inte.

Detta har ju blivit rätt omskrivet, men jag kan bara inte släppa det. Paul Hansen fick ju som bekant DN:s pris i kategorin Årets bild Utland. På bilden syns 15-åriga Fabienne som dödats av poliser i kaoset som uppstod efter jordbävningen på Haiti. En tragisk bild, vacker också. Kan man tycka.

Dock ställs frågan om konstens pris på sin spets med den kompletterande bilden under (som dock inte fick något pris, vad jag vet.). Kanske är den mer prisvärd, med tanke på vilken bild av samtiden den ger. Och vilken kostnadsfråga det är mest intressant att besvara: konstens, eller pengarnas? Inte för att det spelar någon roll egentligen. Det är bara vidrigt.

Andreas favoritkaraktärer: 2) Jen i Crouching tiger, hidden dragon.

Ungefär så här känner jag mig när jag diskuterar. Ungefär så här stöddig och supercool.

Nåväl, lite hybris har ju ingen dött av... (HÄHÄ)

Det besvärliga med att vara vidunderligt intellektuell.

Ju längre jag pluggar desto mer skraj blir jag för att skaffa ett jobb. Det är rätt ironiskt, det borde vara tvärt om. Jag kan mycket om den litterära modernismens kännetecken, men tanken på att berätta om det inför folk gör mig skräckslagen. Jag vet hur man skriver en C-uppsats och får A, men jag är usel på att sälja in mig själv vid en bardisk eller via ett cv. Jag kan diskutera Lyotards metanarrativ, men hatar att ta ansvar. Praktiska saker ger mig svindel för jag lever i en teoretisk hyperrealitet.

Jag misstänker att jag sällan kan föra ett samtal med människor som inte är akademiker. Jag vet att det låter helt sjukt, men jag tror att det är sant. Jag lever i en bubbla, en låtsasvärld, ett gryt. Jag glömmer ofta bort att alla inte är veganer, feminister, poststrukturalister, vänster och djurvänner. Jag glömmer ofta bort att det finns människor som tycker att man inte får ligga med vem man vill, som tycker att privatiseringar är bra och som hävdar att kön är något essentiellt.

Och varje gång jag påminns kryper jag längre in i grytet, pressar händerna mot öronen och skriker LALALALALA. Det är nog inte så bra. Men det är ju så otroligt sorgligt och nedslående att vara ute i den andra världen. Precis som tjuren Ferdinand trivs jag bättre här, under min akademiska och ideologiska korkek. Här kan jag sitta och lukta på mitt ekologiska, fairtrademärkta kaffe. Här kan jag luta mig tillbaka i stolen och glömma bort att det finns andra problem än hur en NÅGONSIN ska kunna förklara texten lika fint som Roland Barthes, eller vad Donna Haraway menar med sin trancendens eller vad min bästis Frostis ska laga till middag.

Rätt skönt, faktiskt.
Dock innebär det nog att jag kommer att dö utfattig men mycket, mycket bildad.

En till historia där heteronormen sätts på plats!

Jag blev inspirerad av tidigare inlägg så här kommer en till "rolig" vardagshändelse. Det är alltid härligt att sätta heteronormen på plats!

Bakgrund: Karolinska sjukhuset ringer då jag anmält mig som frivillig till att sälja min kropp till någon oumbärlig forskning (Förklaring, fattig egen företagare som behövde pengar till mat och dryck får ibland ta sådana drastiska och ångestfyllda beslut). Projektet som jag skulle deltaga i gick ut på att jag skulle lämna prover från livmodershalsen, alltså skulle mitt underliv diskuteras.

Telefonsamtal från sköterska på Karolinska (komprimerat):

Sköterska: Hej, Vad kul att du har möjlighet att hjälpa till. Jag har några frågor som jag hoppas att du kan svara snabbt och enkelt på.
Jag: Absolut!

Sköterska: Har du ett stadigt förhållande eller lever du ett singelliv? (redan här förstod jag vad telefonsamtalet skulle resultera i, läs heterosexuellt stadigt förhållande=bra, singelliv=dåligt, jag ger henne dock lite lugn när jag svarar:)
Jag: Jo jag har en partner sedan ett par år tillbaka.

Sköterska: Har du haft sex under den senaste veckan?
Jag: hmm jag tror det, vad menar du med det? penetrerande eller vad räknas?
Sköterska svarar med osäkerhet på rösten: Alltså vanligt penetrerande sex. (läs heterosexuellt penetrerande sex)
Jag: Med fingrar?
Sköterska: Nej
Jag: Njae, då har jag nog inte haft det.
Sköterska: Jaha ok? I alla fall måste du undvika att ha sex inför undersökningen nästa vecka.
Jag: Inga problem, jag har mest penetrerande sex med fingrar.
Sköterska: hmm..?

Sköterska: Hur skyddar du dig själv när du har sex?
Jag: Jag använder inget skydd.
Efter en stunds fundering utbrister sköterskan förvånat: Men hur skyddar du dig då!??!

Jag: hmm..jag har sex med brudar, alltså men någon av samma kön. Sist jag kollade så behövde vi inget skydd..
Sköterska med en urskuldande och skamsen röst:..nehe jaha..nej det är ju sant, föråt jag tänkte inte på det.

Peinlich! Tror dock att jag lyckades få denna sköterska att akta sig för att ha förutfattade meningar om människor i fortsättningen =o).

"Olle"

Vardagsbestyr

Jag, som språkintresserad och nördig, är självklart för ett så könsneutralt språk som möjligt. Är nästan alltid för nästan alla förändringar som inte delar upp, kategoriserar och hierarkiserar. När jag således blev sambo med min partner blev vi helt naturligt just sambos, inte flickvän och flickvän som bor tillsammans. När vi, några år senare, skulle separera och bli expartner och före detta sambo var det många saker som skulle ordnas och bland annat säga upp kanalabonnemanget. Jag ringde till företaget och mitt älskade könsneutrala språk försatte mig i en komisk situation som jag, inte med irritation utan med värme, vill dela med mig av. I en något förkortad version gick samtalet till såhär

-Hej, jag heter Susanna och jag skulle vilja säga upp ett abonnemang som står på min sambo.

-Hej Susanna, har du kundnumret eller personnumret på din sambo?

-Ja, personnumret är 840104-0640

-Då ska vi se här…det står Ida, men då är det ju du som står på abonnemanget!

-Nej…alltså min sambo står på abonnemanget. Jag kanske inte kan säga upp det?

-Jo visst kan du det, det är ju du som står på abonnemanget!

-Alltså...jag som ringer heter Susanna och den som står på abonnemanget är Ida, min sambo

-Ja men du står ju…jaha...okej...jag skickar en blankett. Ni vill inte istället uppgradera abonnemanget och få ett extra på köpet?

Jag uppskattar att den anställde hann med merförsäljning i all röra för jag vill inte, med min för henne ovanliga boendesituation, orsaka irriterade chefer som driver igenom skrivelser om att alltid försöka behålla kunden och erbjuda något den inte kan motstå. Jag kunde inte motstå att småskratta och knappt motstå att utbrista

-Men jag vet väl för bövelen vad jag heter!

Susanna

Saker jag egentligen vill göra men inte gör.

1. Flytta till skogen.
2. Odla en trädgård.
3. Ha ett djur som vill sova i min säng varje natt.
4. Skriva hela dagarna vid ett köksbord vid ett fönster.
5. Läsa skönlitteratur utan dåligt samvete.
6. Bygga något stort på helgerna. Kanske en byggnad eller en båt eller en veranda.
7. Dricka en whiskey då jag får lust.
8. Ha ett fågelbord.
9. Cykla.

Istället för hemtenta.

Jag har en katt i mitt knä som med enkelhet skulle ta sig till Kina på en dryg timme i en halvkass trampbåt. Hennes sangviniska attityd både roar och irriterar mig - egentligen är jag avundsjuk. Kanske kommer jag sluta som Kattmannen, tatuera hela kroppen och operera in morrhår och dylikt. Allt för att kunna ta det lite mer chill och därmed slippa slita mitt hår varje dag jag skriver sämre än Sup-Linus var på att akta sig för blåisen.

Lika bra att kolavippa direkt.

Undret i mitt piano.

Jag har gjort en låt som jag inte kan spela. Hur går det ihop egentligen? Den är för svår så jag måste öva på den men hur fan kunde jag då göra den? Det är lite som religion. Gud är större än människan kan förstå och det bevisar hans egen existens eftersom människan inte kan uppfinna något som är större än henne själv/hennes fattningsförmåga. Slutsats: min nya låt är gud. Men om Gud inte finns vad är min låt då?

undran.

Jag undrar vad som får väljare att känna sig ickerepresenterade av politiker. En journalist i en tidning raljerade över en kvinnlig partiledares tjusiga avskedsparty, det nya partiet anklagas av medlemmar för att ha tappat sin arbetarpartibakgrund och ett mittenparti har förlorat nästan allt sitt stöd utanför Sveriges storstäder och försöker nu ta reda på varför. Så jag undrar vad det beror på. Kan det vara så att det skapas en lokal frustration när medlemmar arbetar obetalt samtidigt som partigruppen springer i Stadshuset i folkdräkt och blanka skor i sina nya proffstrimmade kroppar? Kan det bero på att mittenpartiets partiledare anammat en klädstil hemmahörande bland Solsidans medålderskvinnor snarare än bland förvärvsarbetande mödrar i mellanstäder och landsbygd? Att sköta kalvning och samtidigt oroa sig för att märkesglasögonen ska falla ner i gösslet verkar bökigt. Att hitta en kändisfrisör i Åsele som fixar en hipp men ändå klädsam klippning måste vara en utmaning. Att hindra förskolebarn från att få tag på broschen, eller partisymbolen, i bling-bling är nog ett heltidsgöra. Men mittenpartiets ledare har kanske inte tid att tänka på sådant, hon är fullt upptagen med att knuffa höginskomstagarnas Rut framför sig och i smyg krama om kärnkraftverksreaktorer.

Susanna

För tjejer kan ju inte matte

Nu kommer jag dragandes med en länk igen: Fördomar om flickor och matematik. En artikel i Modern Psykologi om att skillnaden mellan kvinnor och män i mattematik stressas fram av fördomar.

Nu är jag iofs den stereotypa tjejen som är bra på språk men inte matte, jag har fått mattelärare att slita sitt hår och gick i en stödgrupp för ungar som var lite efter i matte under hela min skoltid. Meeen... visst blev det något av en identitet att vara usel på matte och gympa med bra på språk och bild. Och det blev som en självuppfyllande profetia. Ingen förväntade sig att jag skulle vara bra på matte, varken lärare eller jag själv, så varken lärare eller jag själv försökte göra det lustfyllt. Idag så undrar jag om jag kunde presterat bättre. Jag är ju inte dum, varför var matten ett sånt oöverstigligt hinder? Jag tänker mig att om man förstår matte så finns det en skönhet i det. Och det finns ju få saker som är så tillfredsställande som att lösa ett problem, och att kunna ha verktygen att göra det, det är stort.

Black Swan, eller sex gör dig galen om du är en ung kvinna.

Har just sett Black Swan. Hade höga förväntningar, den har monsterhög rating på imdb, strålande rescesioner, oscars... Och nu kommer jag spoila lite så lär inte mer om du vill se den.

Filmen var visuellt snygg, men en sån klyshfest. En frigid barnkvinna som måste komma i kontakt med sin sexuella sida för att kunna dansa den passionerade svarta svanen, och till sin hjälp har hon en tafsande äldre manlig lärare som uppmanar henne att gå hem och ta på sig själv, men han gör det ju liksom för att hjälpa henne. Hon snurrar allt djupare ner i galenskapen och lite lesbiskt sex fungerar som en förstärkare för att vi verkligen ska förstå att nu, nu är hon på väg att bli helknäpp.Och när hon till sist kommer i kontakt med sin sexuella sida så dör hon. Kom igen, det är Repulsion all over, men att den har en rätt unken kvinnosyn kan ju ursäktas med att den gjordes för över 40 år sedan.

Det här med vad vi lär kidsen.

Utanför spärrarna vid min tunnelbanestation stod det tre stycken från Jehovas och delade ut foldrar. Två av dem var barn. Jag vet inte vad jag tycker om det där. Alla föräldrar indoktrinerar sina barn. De som är med i Jehovas tvingar ju inte sina ungar att stå och dela ut papper för att vara jävliga, utan för att föräldrarna tror att det är bäst för dem. Antar jag. Det är jävligt svårt att dra en gräns. Som idioter på en del dagis om någon ber om att deras barn ska få veganmat och de kläcker den briljanta repliken:
- Men borde inte barnet få välja själv?
Borde inte alla köttungar få välja själv också i så fall?

Finns tusen exempel på det här med föräldramakten. Ungar väljer ju inte själv. Eller ja, de kanske kan välja om de hellre vill spela fotboll eller tennis. Men en förälder som har en övertygelse för ju över den på sitt barn för barnets bästa. Även det vedertagna är ju en övertygelse men det ifrågasätter ju ingen eftersom det är just det vedertagna...

Får man tuta i sina ungar vad som helst så länge man håller sig inom lagen? Tuta eller inte tuta. Det är frågan. Och även att inte tuta är ju att tuta.

Det gäller ju heller inte bara kids. Ständigt indoktrineras vi till att tro en massa saker. Ett härligt exempel på en stor lögn är ju fantastiska Bregottfabriken. För kornas dagliga liv ser ju exakt ut så som det visas på TV, det är ju så OTROLIGT skönt att veta att man kan dricka mjölk med gott samvete. Eller inte.

Eftersom jag är av den bestämda åsikten att folk som äter kött inte är lika intelligenta som de som inte gör det så blir jag både upprörd och glad när återigen snubblar på en artikel som rör det här ämnet. Kött framställd på konstgjord väg. Visst liksom, om det kan få barbarerna där ute att hålla sina tänder borta från djur så antar jag att det är ett bra alternativ. Inte för att jag tror att det kommer att fungera. Inte ens av miljömässiga skäl kommer folk sluta äta kött, trots att kött- och mjölkindustrin är ett av de största hoten mot planeten. Folk säger ju invant att bönor är äckligt trots att de inte ens har smakat. Folk folk folk. För mig är det som en oformlig massa av hjärndödheter.

Jag vet att det inte spelar någon roll att jag skriver det här nu. Jag vet att ingen som äter kött och läser det här kommer att tänka "AHA! Hon har ju rätt, hur kan jag ha varit så jävla dum i huvudet så länge och inte fattat hur jävla sjukt det är att jag äter kött som jag inte behöver utan tvärtom mår dåligt av och som dessutom tar kål på världen jag lever i"

Tvärtom så vet jag att "Kött är mord"-taktiken inte fungerar speciellt bra även om jag älskar alla de som nyttjar den. Jag vet att det till största del avskräcker folk på samma sätt som ryktet om att alla veganer är freaks i kängor som släpper ut minkar varje fredag istället för att gå till krogen och slå ut tänderna på varandra. Jag vet det. Men jag känner mig så förbannat hopplös och uppgiven och deprimerad över att det tar sådan tid för folk att fatta. För jag fattar inte hur man kan äta kött eller dricka mjölk. Jag fattar inte.

Jag fattar att George Bush gör det för han är ju dum i huvudet och bombade folk för att han inte hade något vettigare för sig. Jag fattar det. Men jag fattar inte att en del som jag faktiskt gillar, en del som verkar helt okej och tänker helt okej saker i andra fall, vettiga människor helt enkelt, gör det. Jag fattar inte.

Jag tror inte att det är någon empatisk brist i folks huvuden. Jag tror inte att folk inte bryr sig om djur (trots att en del hävdar det och ändå har husdjur som de aldrig skulle få för sig att äta upp eller låsa in i en bur där de inte kan vända sig ens). Jag tror att det handlar om att folk inte tänker. Inte reflekterar över vad de gör utan gör som de alltid har gjort, allt sedan deras föräldrar pressade i dem deras första kokta korv. Men hur kan man inte reflektera? Jag tror att det är omöjligt att missa de fakta som finns om djurens levnadsförhållanden inom djurindustrin. Trots Bregottfabrikens ansträngningar.

För nog vet du väl att hankalvar lever hela sina liv, runt 18 månader, inomhus och dödas därefter. Så mycket för bilder från Bregottfabriken. På Arlas hemsida skriver de att "Kor lever i snitt drygt 5 år, men variationen är stor." Well, undra vad den variationen beror på. Det låter nästan som att de menar att kor naturligt lever i endast fem år. Så är det ju inte riktigt. Korna får leva i ungefär fem år trots att de kan bli 20-25 år. 

Sen finns det ju folk som säger att korna måste mjölkas hela tiden. I själva verket är det ju så att djur, precis som människor, bara producerar mjölk när de har fått ett barn som behöver den. Därför insemineras korna regelbundet för att producera mjölk. Precis som människor bär en ko sitt foster i nio månader. Ungefär ett dygn efter födseln tas kalven från sin mamma och placeras ensam i en box där den föds upp på pulvermjölk. Människor som arbetat i ladugårdar vittnar ofta om hur påfrestande separationen mellan kalv och ko är och att de ofta står och råmar efter varandra i veckor. När de själva får välja tar kon hand om sin kalv i runt tio månader.

Sen har man en syster också som studerar till veterinär. Det här är några av de fakta hon har levererats på sina föreläsningar.

"65% av de svenska mjölkkorna har mastit (juverinflammation, ~15-20% behandlas av veterinär varje år), >50% av korna har sjukliga förändringar i klövarna.

1/3 av Sveriges mjölkkor behandlas av någon anledning av veterinär varje år.

Över 50% av slaktsvinen får lunginflammation under sitt 6 månader långa liv, vilket i de flesta fall beror på enorma mängder djur på minst sagt begränsade ytor där de andas in ammoniak och damm i de (i många fall) dåligt ventilerade stallarna. Djurskötarna måste använda skydd för att överhuvudtaget kunna andas när de sköter djuren medan grisarna får klara sig bäst de kan. Siffror liknande slaktsvinens gäller även för köttdjuren (nöt).

Ovanstående siffror kommer från Sverige och svenska förhållanden. Samma land som brukar skryta med att ha världens bästa djurskydd, vilket säger ganska mycket om hur det ser ut i andra länder... "

Och ja, 65% av djuren inom mjölkindustrin blir kött. Så att dricka mjölk är lika illa som att äta kött. Nu vet du det också.

Jag vet att det kan vara provocerande med människor som vill förändra någonting som de anser vara orätt. På artonhundratalet var många upprörda över att vissa människor tyckte att det var fel att ha slavar. I början av nittonhundratalet hade kvinnor inte ens rösträtt i Sverige. På vissa (alla?) platser i världen lever kvinnor fortfarande under förtryck, djurhållningen kan till och med sämre än i Sverige (och hur den ser ut har vi ju nu fått redovisad för oss av veterinärstudenten ovan) och det är på vissa håll fortfarande tillåtet att aga barn. Fortfarande är det också väldigt många som äter kött och dricker mjölk, alltså bidrar till de missförhållanden och det djurplågeri som är konsekvensen av detta.

Och här kommer 2:a person pluralis:
Oavsett om ni som äter kött inte tror att djur kan skriva en uppsats som behandlar något livsavgörande ämne eller kan skriva kärleksbrev så kan ni väl åtminstone erkänna att ni innerst inne är medvetna om att de kan känna smärta. Ha ont, liksom. Precis som du har om du sticker dig i fingret eller får en kniv i magen. Riktigt jävla ont till och med. Du tror väl det? Du kanske någon gång har sett en hundägare på stan som råkar trampa sin jycke på tassen så den skriker exempelvis?

Och hur mycket du än tänker "jaja, så kanske det är men jag ooooorkar inte" så finns det ingen ursäkt. Det finns ingen ursäkt för det du gör. Skärp dig för fan. Gör det. Jag vet att du inte kommer att göra det för jag har redan gett upp allt jävla hopp för dig. Jag lovar. Det var alldeles för länge sen någon överraskade mig på den fronten.

Men jag vänjer mig aldrig. Tänker på stora ord som hyckleri och att det är lätt för gemene man att tycka synd om en kaninpalt som blir plågad till döds i något djurmisshandelsfall och samtidigt blunda för alla apatiska kor som står i mörker uppbundna mot en vägg dag ut och dag in, förutom någon månad ute om de riktigt har tur. Men jag vet att det är lättare att tycka synd om en liten kanin och sedan äta en köttbit till middag och prata med familjen om hur upprörande det är med människor som plågar djur. ”Helt utan anledning”. 

Korna får ju till och med gå ut ibland på sommaren har jag hört. Eller inte.

En vanlig dag för svenska kor och kalvar.

Nu har jag inte ens nämnt grisarna och hönsen. De har det mycket värre.