Saker jag är jävligt grym på

Språken jag behärskar
Laga mat
Feminism och post-strukturalism
Hitta på konstiga och hjärtliga smeknamn till min sambo
Akademiskt skrivande
Spekulera och grubbla
Följa serier
Brygga en perfekt espresso
Glömma bort
Komma i tid

Saker jag önskar jag var jävligt grym på

Alla musikinstrument, särskilt piano och pedalsteel
Naturvetenskaplig laboratoriekunskap
Dansa
Sy kläder
Varva tv-spel
Gå ner i spagat
Kampsport, alla kategorier
Alla språk jag inte behärskar
Litteraturhistoria
Koppla av

Den oundvikliga framtidens påträngande närvaro

Det räcker inte bara att förkovra sitt intellekt och läsa ett stadigt växande bibliotek av böcker, tidskrifter och artiklar, skriva uppsats efter uppsats och artikel efter artikel. Ifall en vill bli kvitt den tårdrypande höga CSN-skulden måste en också skaffa arbete.

För att få ett arbete räcker det inte att ha förkovrat sitt intellekt och läst varenda bok som finns på ämnet eller år och år av studieintyg på att en faktiskt har gjort det. Ifall en vill ha ett jobb och bli skuldfri måste en också ha år och år av erfarenhet.

För oss som inte har år och år av erfarenhet ligger en livsavgörande milstolpe i utbildningens praktik. Vilket är precis vad jag sysslar med att tillförskaffa mig just nu inför hösten. Praktik för att bli en yrkesfeminist.

Det finns en uppsjö av sidor som hjälper en att skriva ETT VINNANDE CV. Så att en kan vinna den där åtråvärda praktikplatsen. Som i schack. För det måste en bara marknadsföra sig själv, sälja in sig själv självsäkert men inte drygt, unikt utan att vara obegriplig, bäst utan att vara självgod, formell utan att vara tråkig.

ÄR DU EN VINNARE?

Vinna vinna konkurrens konkurrens. Hur hanterar en sådana koncept när en söker till organisationer som inte tror på koncepten men ändå förhåller sig till ramarna för vad som är ett acceptabelt CV?

Stunder som dessa är framtiden allt annat än framtid och hemskt mycket NU och hemskt mycket under huden i kroppen som fysisk entitet och förvandlar nuet till ett limbo. Schack matt.

Att skriva brev och CV är ett heltidsjobb i sig, ett monumentalt arbete som tar upp all tid, vaken och sovande. Jag drömmer om hur jag bäst ska formulera mig för att få den där åtråvärda praktikplatsen, jag funderar över organisationer och styckeindelningar, meriter och referenser när jag pluggar och glömmer bort att läsa och tänka på allt annat. Glömmer bort mitt feministiska intellekt för att söka feminismen i framtiden.

Stunder som dessa vill jag bara krypa in i ett tryggt bo och glömma bort vinster och konkurrenser och spelreferenser och framtid. I ett gryt som vaggar en till sömns och kopplar bort allt förutom de ljuvligt dova trumslagen och serena tonerna. Om jag skulle bo i en låt så skulle jag bo i Von.

Husdjurshummern Thibault

En fransk poet vid namn Gérard de Nerval levde på 1800-talet och hade ett trevligt husdjur, nämligen hummern Thibault (THIBAULT!!! :D ). Humrar kan leva i dagar på land så länge deras gälar är fuktiga, så Gérard kopplade Thibault med ett blått sidenband och tog honom på promenad i Paris. Då detta uppmärksammades som en aning exentrisk förklarade Gérard (fast på franska då, får man förmoda) att "And what could be quite so ridiculous as making a dog, a cat, a gazelle, a lion or any other beast follow one about. I have affection for lobsters. They are tranquil, serious and they know the secrets of the sea.”(http://www.harpers.org/archive/2008/10/hbc-90003665. En väldigt intressant artikel, som inleds med ett vackert poem som säkert slår an en sträng för oss som är hippies i hjärtat.).

Och ja, varför inte? Om man kan ta en hund på promenad så kan man väl ta en hummer på promenad? Om man kan äta en hummer så kan man väl äta en hund? Eller vänta nu... ÄTA EN HUND?! The horror! Människans bästa vän och allt det där. Att äta en hund vore barbariskt!

Sluta diskriminera säger jag. Kan du äta en hummer kan du äta en hund. Eller så kan du välja att inte äta någon alls. Egentligen tycker jag inte att köttätande i sig är fel. Att äta djur, att  jaga djur för sin egen överlevnad är för många ett måste. Och det kan tyckas grymt, men naturen är grym. Men djurhållning som den ser ut idag är långt ifrån fria djur i naturlig omgivning. Nej, det är storskaligheten, industrialiseringen, synen på djur som levande köttbehållare som jag vänder mig mot, mest.

Innan jul så gick jag med jobbet på restaurang. En mycket flott restaurang med ett hummerakvarium. Alltså ett akvarium där levande humrar med bundna klor kröp omkring i väntan på att bli tillagade. Det gjorde mig ledsen, men vad kan jag göra? Kräva att vi gått därifrån? Börja gråta av sorg? Skälla ut kökschefen? Det hade inte gjort någon skillnad, humrarna hade likväl hamnat i grytan, restaurangen hade alltjämt fortsatt att ha ett hummerakvarium och mina kollegor hade tyckt att jag var ännu lite knäppare. Men jag tror på att peka ut det absurda i det som vi gör av gammal vana. Om jag hade vetat om promenadhummern Thibault så hade jag berättat om honom. Det hade varit roligt, en lustig anekdot, men bakom humorn finns allvar och kanske hade någon tänkt till.

Thibault hade matchat sitt blå sidenband. Ja, humrar är ju blå innan man kokar dem.

Att äta folk.

Jaha. I dagens DN sågas Lust&Last-utställningen för att vara patriarkal och sprängfull av den manliga blicken. Jag tvivlar inte för ett ögonblick om att jag skulle hålla med om detta om jag gick och såg den, efter att ha läst deras debattartikel. Himla trist. I synnerhet eftersom en så creddig institution som Nationalmuseum borde veta bättre. Faktiskt!

Kanske kommer jag att se den ändå, något ger det ju alltid att stå och glo på tavlor eller dylikt i några timmar.

I dagens DN stod det dock om en annan utställning som verkade helt amazing! Tyvärr är denna i Paris, så det är ju inte lika enkelt som att åka till Kungsträdgården. Temat för utställningen är kannibalism, denna fantastiska företeelse. Passar som hand i handske in i dagens underhållnings faiblesse för vampyrism och lykantropi. Jag är ju själv ingen kött-som-mat-ivrare men skulle gärna, av rent sadistiska skäl, käka upp en och annan djurätare för att de ska få smaka på sin egen medicin. Eller nä. Det är ju fortfarande äckligt. Men kanske hänga upp en arm eller njure som trofé på väggen?

Oavsett om folk käkar varandra för att hämnas, ta över deras krafter eller för att hylla denne så tycker jag att det också passar bra in i hela recycling-tänket. Det är ju inte alls speciellt bra att bränna upp lik, kyrkogårdarna har ju snart ingen plats längre, så varför inte konsumera? Kan säljas precis som köttfärs eller biff. Priset sätts beroende på hur hälsosamt personen levt. En raw foodare skulle bli den nya lyxiga östermalmsdelikatessen. En gammal baba sonic-ölare som jag själv skulle däremot bli grismat. Däremot skulle nog många vara förtjusta i att gå på coctailpartyt där små bitar av min utsökta hjärna serverades som tilltugg.... Eller nej förresten. Min hjärna kommer nog att bli the main attraction på julbordet!

Hur vill ni själva serveras?

Vad kan man säga... Man blir ju lite sugen att söka jobb

Saker att tänka på om man söker jobb hos ELITEN.

50 Cent - Klasskamp? Nej tack, jag är på klassresa!

I en tävling för reklam och designstudenter nyligen var uppgiften i illustrationsklassen att välja två låtar av en artist och skapa varsin illustration inspirerad av dessa. Jag blev sjukt inspirerad och valde givetvis "Candy shop" och "Window shopper" av 50 Cent. Eftersom målgruppen skulle vara artistens fans, och bildernas syfte troligtvis att sälja in artisten ifråga, så gissar jag att min lösning blev lite "off-brief". Men.. jag tyckte att jag hade en idé som var för bra för att inte göra ut, och resultatet blev två ganska provocerande bilder som kan kräva sin förklaring. Skulle kunna skriva en halv uppsats om hur jag har tänkt, men försöker fatta mig kort:

Min poäng är att 50 cent står för ett värdelöst, kvinnofientligt och extremt materialistiskt ideal som är en del av det system som får människor att fokusera på ytlig statusjakt istället för att åstadkomma samhällsförändringar. 

Genom att använda Angela Davis, samt Tommie Smith och John Carlos, starka symboler för kampen för medborgerliga rättigheter och placera dem i varsin 50 cent låt ville jag visa på kontrasten mellan vad människor har gjort och offrat för att stå upp för sina rättigheter och skapa ett bättre samhälle, och på hur 50 cent vill att de ska leva. 

Förutom att de refererar till de givna låtarna så representerar klubban de skeva idéer om hur en kvinna är/ska vara, som alla kvinnor dagligen får nertryckt i halsen av 50 cent och andra, och det krossade skyltfönstret är en symbol för skillnaden mellan att begå kriminella handlingar och riskera sin frihet som en image grej, för att höja sin personliga levnadsstandard och materiella status ("get rich or die trying") - mot att göra det som ett led i kampen för ett bättre samhälle.

Frågeställningen är alltså vems ärende 50 Cent går när han sprider det ideal som reducerar starka kvinnor till viljelösa och tillgängliga objekt, och skapar en illusion om att pengar och status är viktigare än kampen mot ett djupt orättvist samhälle.

/Malin

7th Heaven, dårå.

I anslutning till ljuva Madeleines inlägg nedan måste jag bara komplettera en bild över den fantastiska moralstinna kristna familjen som verkligen är kärnan, idealbilden av hur en RIKTIG amerikansk familj ska se ut. Lägg i synnerhet märke till patriarken i mitten. Lägg i synnerhet märke till hans leende.

Kan ju heller inte låta bli att länka till det här klippet som handlar om när FADERN i familjen hittar en joint i huset och måste axla rollen som hemmapolis. Dör!

Kapad feminism

Jag vet inte om någon i detta forum har sett serier som symboliseras bäst av Sjunde Himlen och Våra Bästa År, men de flesta har säkert zappat förbi ett par gånger och zappat vidare i förskräckelsens hast. Det är en moralismens högborg för familj, republikaner, kristna fundamentalister och annat obehagligt som får en att rygga tillbaks och fälla ut klorna till attack-mode. Kvinnorna är väna och moderliga, stolta över sina modiga och patriotiska män som kommer hem med bacon varje kväll. En kan lätt ana permanent hjärnskakning och minnesförlust hos kvinnorna från den gången då deras modiga patriot bankade skiten ur deras skalle och drog hem dem vid håret.

Men serier som dessa har genomgått en rätt intressant förändring genom åren (varför jag vet detta ska vi inte gå in närmre på). Till denna genre kärnfamiljsserier skulle jag även vilja lägga till The Event, som handlar om den modiga patrioten Sean Walker och hans kvinna Leila Buchannen som blir inblandade i en regeringskonspiration. Gemensamt för kärnfamiljsserier är den typiska könsuppdelningen mellan grottman och grottkvinna. Grottmannen måste försvara sina grottkvinnor mot allt ont som hotar utanför grottan, vare sig det är andra grottmän, stora bestar eller idévärlden. Grottmannen måste alltid lösa problemen själv, för det är enda sättet att skydda grottkvinnan, som inte skulle klara sig ute i den vilda naturen.

Sean Walker är den klassiska grottmannen; han vill försvara sin kvinna, sin familj, mot de onda bufflarna och bestarna som hotar dem. Och givetvis, han måste ju göra det själv, annars så gills det inte. Annars får han inte visa hur stark och smärt och smidig han är. Han gör allt för att inte sluta som matadoren i Ferdinand. Han är en lone ranger som går bakom ryggen på sin kvinna för att skydda henne, som befaller henne att inte följa med på alla farliga uppdrag, och eftersom han har träklubban i handen är det väl inte mycket av en diskussion. Samma gäller för ovanstående serier, såsom Våra Bästa År. Sean Brady (det måste ligga någonting i namnet Sean som klingar pro-patriarkat) måste ständigt rädda sin kvinna Belle (!!!) Brady från omvärldens faror som alltid rövar bort henne. Och givetvis, han ska alltid göra det själv, en lone ranger mot världen.

Värderingar som får en att kräkas lite grann eller jävligt mycket. Men som sagt, det har skett en förändring i dessa serier. Allt som oftast så dyker "kvinnofrågan" upp. Belle gör motstånd och säger att han inte behöver rädda henne, att hon är en stark och självständig kvinna som vägrar bli inlåst. Ibland undrar hon vilket årtionde han kommer ifrån, en wink wink nudge nudge till feminismen och en "modern" kvinnosyn, ett sätt att säga att de har gjort upp med historien. Samma fenomen finns i The Event. Leila konfronterar Seans individualistiska kampådra, hon är ju faktiskt också en del av kampen och vägrar sitta hemma och vänta. Kvinnorna strider emot att positioneras i traditionella kvinnoroller och försöker ompositionera sig själva i den offentliga stridens hetta, som en jämlik med mannen. Det kan inte tolkas på annat sätt än att den feministiska striden även har nåt kärnfamiljsserierna, vilka tvingas göra upp med ett förlegat förflutet och skriva in maktrelationen i deras karaktärsutveckling.

Men. Det är fortfarande kärnfamiljsserier och vad kan en förvänta sig av sådana? Ja, inte mycket. För vad händer när Leila och Belle vill strida sida vid sida med sina män för den goda saken? Sean och Sean lägger in en patriarkal motoffensiv som Leila och Belle inte förmår argumentera emot; vem ska ta hand om barnen? jag älskar dig och vill inte att du ska fara illa! jag skulle aldrig klara mig utan dig! du är för viktig för mig! jag vägrar låta dig riskera ditt liv! vem ska ta hand om din lillasyster om du dör? Leila och Belle argumenterar emot, blir arga, men vet att det inte kommer tjäna någonting till. För att uträtta något överhuvudtaget måste de därför strida bakom ryggen på sina män, i hemlighet smyga iväg, om de ens gör någonting, för, vem ska ta hand om barnen och lillasystern om inte kvinnorna? (Sean och Sean är ju bara deras äkta män, men det skulle ju vara alldeles för absurt om DE skulle göra det.)

Det här fenomenet har faktiskt ett namn, processen genom vilken antagonismer mellan grupperingar upplöses. Kärnfamiljsdiskursen har uppenbarligen stött på en antagonistisk kraft i feminismen som den inte riktigt förmår hantera - den utmanar och kritiserar hela kärnfamiljens vara och väsen. För att avväpna feminismen införlivar därför kärnfamiljsdiskursen vissa element från feminismen till sitt inre, och kodar om dem för att passa kärnfamiljen. Feministiska krav såsom jämställdhet och jämlikhet har upptagits och gjorts legitima inom ramen för kärnfamiljen, men samtidigt får de sin betydelse av just kärnfamilj, vilket inte gör dem speciellt sprängkraftiga. Jämställdhet och jämlikhet inom ramen för heterosexuell kärnfamilj innebär fortfarande olika könsbetingelser och maktsfärer. Differenslogiken, vilket processen kallas, försöker bryta upp striden om kön som finns mellan kärnfamiljsdiskurs och feminism och skapa konsensus kring könens relation. Resultatet blir att kärnfamiljsdiskursen framstår som "rumsren" och modern, eftersom den tar upp frågor som könens relationer och vara enligt hegemoniska normer. Feminismen förpassas då till marginalerna, eftersom den framstår som radikal eller extrem - feminismens retorik kring kön blir illegitim.

Så, grottmännen har återigen lyckas med sina lone ranger-projekt och skyddat sina kvinnor från de nya hotande idéerna och feministiska bestarna. För de vet att de inte är trygga och de vet att om vi når fram till grottkvinnorna kommer de lämna sina idiotiska grottmän som bankat skiten ur deras skallar och bankat in en massa smörja. Enda sättet de kan rädda sig själva på är att vara just modiga och patriotiska lone rangers; modiga och patriotiska för att härska över andra och obundna för att inte gå sönder när de lämnas.

Madeleine.

Andreas favoritkaraktärer: 4) Paulie i Lost & Delirious

Paulie i Lost & Delirious

Det här med att gå och vänta på sin tur.

För två år sedan blev jag nästan våldtagen på en smutsig klubbtoalett. När jag stod där i chocken och höll emot dörren kunde jag inte säga någonting, jag kunde inte skrika, hade ingen röst utan var lika tyst som han på andra sidan som försökte forcera dörren, som nyss pressat kinden mot toalettgolvet på andra sidan båsväggen och tittat upp på mig med en fanatisk bedjande min som jag aldrig, aldrig kommer att glömma. Men jag sa ingenting, försökte inte ens skrika, precis som om jag accepterade, precis som F när en kom springande mot honom med ett järnrör, han kunde inte röra sig, precis som i en film stod han bara med lätt öppen mun och stirrade när den andra kom rusande mot honom i ultrarapid som var det snabbaste någon sprungit någonsin. Och jag stod där och höll käften, började leta i väskan efter telefonen med stressade fingrar jag inte visste att jag hade, fick tag i den och ringde N och direkt när jag öppnade munnen och lät ljudet av min egen röst strömma ut i luften släppte han på andra sidan båset dörren och sprang tillbaka ner i underjorden där han bor, där han sitter och suger köttet av fingrarna på sig själv i desperation varje dag i väntan på att det åter ska bli kväll och han kan kräla tillbaka upp mot jordytan genom kloaksystemen.

Jag har gått in i saker på riktigt två gånger. Den första gången var när jag i två timmar låg i min säng bredvid djoko och min käke svällde upp till tredubbel storlek. Jag bara låg där och vred mig, hade tagit de starkaste smärtstillande tabletter jag hade fått, det fanns ingenting att göra, bara att vänta. Och jag som hatar att vänta. Först låg jag och vred mig och grät som en mask, som en dödsdömd, men när jag insåg att det skulle dröja länge innan det skulle sluta göra ont, hur länge visste jag inte ens, så bestämde jag mig för att gå in i det. Jag tänkte mig smärtan som ett vitt hett ljus i min kropp och jag letade mig metodiskt närmare och närmare kärnan tills jag svedde fingrarna på kanterna. Efter en oändlig tidsrymd kunde jag kupa händerna runt det vita. Strax efter det somnade jag, eller svimmade jag minns inte vilket.

Andra gången var idag. Jag kom hem och försökte göra annat men samtidigt visste jag, hörde någon säga det i huvudet att det inte var någon idé, att jag alltid kommer vara rädd om jag inte gör någonting åt det. Och antagligen kommer jag alltid att vara rädd, aldrig mer att gå in på en offentlig toalett om det inte är minst två andra där, få ännu svårare att gå själv, inte för att jag inte vet vad som kan hända och händer folk hela tiden, men för att nu är det en realitet, precis som saker blottar sig som just sådana när de kommer för nära. Men efter att jag hade vridit mig i köket och berättat för F, han hade börjat gråta och jag försökte trösta honom och han ville köpa pepparspray åt mig men jag sa att det inte var någon idé, att jag nu vet hur jag reagerar i situationer som den, jag fryser fast, kan inte prata, kan ingenting just eftersom jag förminskas till enbart rädsla och det är det värsta jag vet, efter att jag hade gått in på mitt rum och lagt mig på sängen så bestämde jag mig för att ramla ner i hålet frivilligt, krypa ner i kloaksystemet via hjärnbarken till minnesarkiven under vindlingarna, krypa ner på alla fyra och leta upp honom i den fuktigaste grottan för att

Jag vet inte ens vad jag sa, jag vet inte om jag träffade honom, kanske var haninte hemma, kanske var han ute igen, kanske hade han fullt upp, händerna fulla av någon annan.

Jag har aldrig varit så ensam någonsin som de där sekunderna när jag höll i dörren allt jag kunde utan att skrika, utan att ropa på hjälp, som om jag redan hade gett upp, redan förlorat.

Det här med "sköna killar".

Redan back in the days när Filip och Fredrik var hela Sveriges sköna killar ryste jag av obehag. Visst hände det att de var roliga. De åkte runt och träffade random freaks på olika ställen i världen och drev lite med dem (dock undrar jag om det GÅR att göra det utan att vara rolig? Det är ju ett guldläge). De pratade i munnen på varandra och använde sig av i princip exakt likadana fraseringar. Många tyckte att de var ”hur sköna som helst”.

Nu verkar de ju vara lite på dekis. Äntligen. Sofia Benholm på SVTs kulturnyheter beskriver mycket träffande hur även jag känner för fenomenet:

”Män som främst hajpar män är ett vanligt fenomen bland kritiker och tyckare. Män som skrattar så snoret rinner åt gubbiga skämt men som plockar upp skämskudden så fort en kvinna är excentrisk eller sticker ut. Ett höhö-fenomen som känns rejält sunkigt.”

Det intressanta med sköna killar är dock att de, i princip oavsett vad de gör, kan ursäkta sig med att de är just sköna killar. En förlängning av det ironiska nittotalet, liksom. Hala som ålar, och om jag tycker att de är störiga är det helt enkelt för att jag inte är lika skön som de är. Ungefär. Hela den grabbmentaliteten stämmer på pricken in i R W Connells beskrivning av den hegemoniska maskulinitetens ”medlöpare”. De tar aldrig ställning, de har ingen åsikt, de går inte att ta på allvar och kan därför göra vad som helst. De är inget hot mot maskuliniteten, även om de stundtals (?) driver även med den. Men de gör inget performativt motstånd, de fortsätter att reproducera könsrollerna trots av att de ger sken av att inte lägga sig i.

Fast nu har jag som sagt inte sett till dem på ett tag.

Så när jag äntligen fick två mindre sköna killar att störa mig på dök det upp två andra. Lite tjockare, lite mer förtjusta i kiss och bajs, men i stort sett två kopior av Filip och Fredrik. Nämligen Erik och Mackan, vilket jag antar att ni redan har gissat. Om jag störde mig på Filip och Fredrik, så är det ändå inte i närheten av hur mycket jag stör mig på Erik och Mackan. De är till och med lite skönare än Filip och Fredrik, eftersom de glatt slickar på toalettsitsar eller luktar på varandras fisar.

Och sen var det ju det här med deras lista över 99 saker de ska göra innan de dör. I sig är det väl ingen idiotisk idé. Inte mer idiotisk än andra teveprogram som lägger en hel jävla massa pengar på att låta västerlänningar leka kolonialherrar och åka jorden runt till svenska folkets höga nöje. Samtidigt som de slasfsar och geggar på så mycket de kan för sensationsvärdets skull. Som sagt, en helt normal programidé för att vara producerad av en reklambaserad tv-kanal.

Men inte nog med det. Deras lista över saker de ska göra, kunde den vara mer stereotypt manlig? Hittills har det bara gått fem avsnitt och de har redan bockat av aktiviteter som att skjuta kanon, pissa i Mississippi och göra en ny sport. För att inte tala om att en av punkterna på listan var ”att tränga sig före i kön på Dreamhack”. Hur kan det ens få tittare? (Antar att det är samma tittare som de som ser på robotwars och dylikt).

Man kan ju undra vilken matris de utgick från då de försöka hitta på 99 saker att göra. Man kan ju undra om det hade något med manlighet att göra. Eller nej så klart, de utgick ju ifrån vad normen är intresserade av för aktiviteter. Och vi vet ju vilka som tillhör normen. Det är alla de där männen som sitter hemma och ängslas över att de aldrig kommer att få uppleva sina drömmars mål, aldrig få skjuta kanon, vinna en hamburgarätartävling, knulla prinsessan Madeleine eller använda riktiga vapen, bli arresterad av amerikansk polis och så vidare. För jag antar att dessa saker kommer att dyka upp i senare avsnitt? För jag antar att det är vad de förväntade tittarna förväntas vilja se/göra?

Mina förväntningar om aktiviteter i kommande avsnitt är:

1. Skjuta ett stort djur.

2. Misshandla sin fru.

3. Hamna i slagsmål på random idrottsarena

4. Äta en gigantisk tallrik med kött.

5. Tävla i rodeo där djuret de rider på plågas och stressas riktigt ordentligt.

6. Köra något rejält och maskulint fordon på någon extrem plats, typ monstertruck genom Sahara eller pansarvagn på Nordpolen.

7. Köpa sex av en prostituerad.

8. Göra pappa stolt, eventuellt genom punkt 1-7.

Medan jag ivrigt väntar på nästa avsnitt ska jag fira detta med att knyta en riktigt stadig ögla av det där repet jag precis knutit fast hårt i en takbjälke ovanför en stol som är riktigt lätt att kliva av.

Veckans hund!

Få saker roar mig och säger PANG i hjärtat som djur, speciellt när de gör roliga saker. Den här hunden har gjort min söndag komplett!

Kulturkrock

Mellan värderingar och verklighet. En vet inte riktigt alltid hur en ska förhålla sig och positionera sig till andra som framkallar en frontalkrock i egot. BOOOOM!

Med risk för att nu framställa mig som en lite elak och alldeles för grubblande människa kommer nu ett par grubblande bekännelser sprungna ur krocken mellan värderingar och komplex verklighet skapar ett extremt splittrat jag.

1) Fullgubbar som alltid ska börja prata i lägliga och olägliga situationer, utan introduktion och presentation bara HEJ HÄR ÄR JAG OCH KRÄVER UPPMÄRKSAMHET. Feministen blir sur och vill markera att vem som helst inte bara kan komma och kräva hennes tid och plats som hon vill spendera med sina vänner. Hon är trött på att män alltid får rätt till hennes tid på hennes bekostnad. Men den extremt solidariska medmänniskan känner sig hemsk för hon vill inte vara ett cyniskt kräk som ser ner på alkoholiserade personer som söker kontakt. Hon vill inte avfärda och bete sig som förmer. Samtidigt tänker hon att det kanske är som mest nedlåtande och förmer att ägna tid åt denna människa av sympati, för att det någonstans insinuerar att han inte bemöts som en medmänniska, utan just som en lägre stående person. Klappen på huvudet och stackars dig. Så kan hon känna sig som en god människa som ägnar tid åt honom och sen går hem till sitt trygga medelklassbo.

2) Ibland ser jag par bestående av en äldre man som påminner misstänkt mycket om min gamla högstadielärare som aldrig duschade, var lagom charmig i sin alkoholiserade nätbringa som köpte en polsk hustru. De äldre männen fråga är ofta gifta med en yngre asiatisk kvinna. Jag kan inte hjälpa att misstänkliggöra dem, särskilt med tanke på mängden ord som utväxlas mellan dem vilket är noll. Återigen, feministen förfäras och förargas över ett system som tillåter en handel med kvinnor och ett system som får kvinnor att frivilligt gifta sig med första bästa äckliga västerländska gubbe med pengar. Och återigen kryper ångesten längs ryggrad och sendrag för att hon tar sig friheten att döma ut honom som äcklig gubbe och henne som offer för strukturer. Klapp på huvudet och stackars dem och hon kan åka hem och känna sig jämställd och frigjord.

Nämen...va hände nu då? Blev det helt plötsligt synd om mig? Som grubblar och oj oj oj huvvaligen voine voine ack aj ve. Tänk vilka problem en kan ha här hemma i sitt trygga medelklassbo en bakfull söndag. Ibland riktigt kräks en på sig själv och sitt grubblande!

Då brukar jag alltid tänka på fantastiska Maude ur filmen Harold and Maude, som Andrea bloggade om tidigare. Jag står i evig tacksamhetsskuld för att hon visade den för mig. Maude är mitt ljus och det finns inget jag hellre skulle vilja än hänga med Maude. Jag blir alltid superglad och löjligt optimistisk av en liten dos Maude. Mer Maude till folket!

Vi vantrivs i patriarkatet.

Det råa patriarkatet är ute och super en löningsnatt på Kungsholmen. Viskar bedrägliga ord, svingar kuken mot möjliga uppstickare. Dansar och glammar, kallar hon som jag älskar min ”väninna” och går så fort jag slår hål på hans självbelåtna porrfilmsfantasi. Den här skönheten är inte för dig. Du är motsatsen till det som är vackert.

The Knife - Hanging out

Jessicas favoritkaraktärer

Det här är Tank Girl, huvudperson i en serie skapad av britterna Jamie Hewlett och Alan Martin. Jag vet egentligen inget om Tank Girl. Jag har faktiskt aldrig läst serien, även fast jag älskar serier. Men just den här bilden stötte jag på som 15-åring, och hennes ascoola attityd fick mig fast. Jag använde den här bilden på min Skunk och som ingångssida på en av mina första hemsidor. När andra skunktjejer var pandaflikkor med Broder Daniel-stjärnor under ögonen möttes man på min sida av en uppkäftig kängsula och ett väntande baseballträ. Jag var ju aldrig cool som 15-åring, inte det minsta tuff, men i cyberspace var jag Tank Girl och ingen kunde trampa på mig.

Andreas favoritkaraktärer: 3) Harold i Harold and Maude

19-årige Harold protesterar genom fejkade självmord. Han har en dominant mamma (spelas fantastiskt av Vivian Pickles!) som en dag får för sig att han ska träffa flickor genom att vara med i en dejtingservice. Han tycker att det känns sådär.

Skulle dö för att få hans uppgivna ansiktsuttryck.

Härlig snusk.

Jag tycker att det ska bli rätt intressant att gå till Nationalmuseum och ta mig en titt på deras nyöppnade (idag!) utställning "Lust & Last". Enligt deras hemsida beskrivs den med "hur synen på sexualitet, dygd och synd har skildrats i konsten från 1500-talet och fram till idag. Hur har gränsen för vad som har ansetts omoraliskt förändrats genom historien och hur ser det ut idag?"

Det händer sällan att det är ointressant med teman som på ett eller annat sätt behandlar blicken, oavsett om vems det är. Vidare är det skoj att bli påmind om alla tusentals kreativa sätt dåtidens konstnärer använde sig av för att vara snuskig men maskera det genom allegorier med vindruvor eller att förlita sig på att publiken var införstådd med allt snusk som de populära antika myterna (som det ofta anspelades på) innehöll.

Den här till exempel. Danaë och guldregnet. Guldregnet representerar Zeus som här befruktar prinsessan. Tydligen blev det skandal. LOL.

På tal om vad som ska belönas, eller inte.

Detta har ju blivit rätt omskrivet, men jag kan bara inte släppa det. Paul Hansen fick ju som bekant DN:s pris i kategorin Årets bild Utland. På bilden syns 15-åriga Fabienne som dödats av poliser i kaoset som uppstod efter jordbävningen på Haiti. En tragisk bild, vacker också. Kan man tycka.

Dock ställs frågan om konstens pris på sin spets med den kompletterande bilden under (som dock inte fick något pris, vad jag vet.). Kanske är den mer prisvärd, med tanke på vilken bild av samtiden den ger. Och vilken kostnadsfråga det är mest intressant att besvara: konstens, eller pengarnas? Inte för att det spelar någon roll egentligen. Det är bara vidrigt.

Andreas favoritkaraktärer: 2) Jen i Crouching tiger, hidden dragon.

Ungefär så här känner jag mig när jag diskuterar. Ungefär så här stöddig och supercool.

Nåväl, lite hybris har ju ingen dött av... (HÄHÄ)

Det besvärliga med att vara vidunderligt intellektuell.

Ju längre jag pluggar desto mer skraj blir jag för att skaffa ett jobb. Det är rätt ironiskt, det borde vara tvärt om. Jag kan mycket om den litterära modernismens kännetecken, men tanken på att berätta om det inför folk gör mig skräckslagen. Jag vet hur man skriver en C-uppsats och får A, men jag är usel på att sälja in mig själv vid en bardisk eller via ett cv. Jag kan diskutera Lyotards metanarrativ, men hatar att ta ansvar. Praktiska saker ger mig svindel för jag lever i en teoretisk hyperrealitet.

Jag misstänker att jag sällan kan föra ett samtal med människor som inte är akademiker. Jag vet att det låter helt sjukt, men jag tror att det är sant. Jag lever i en bubbla, en låtsasvärld, ett gryt. Jag glömmer ofta bort att alla inte är veganer, feminister, poststrukturalister, vänster och djurvänner. Jag glömmer ofta bort att det finns människor som tycker att man inte får ligga med vem man vill, som tycker att privatiseringar är bra och som hävdar att kön är något essentiellt.

Och varje gång jag påminns kryper jag längre in i grytet, pressar händerna mot öronen och skriker LALALALALA. Det är nog inte så bra. Men det är ju så otroligt sorgligt och nedslående att vara ute i den andra världen. Precis som tjuren Ferdinand trivs jag bättre här, under min akademiska och ideologiska korkek. Här kan jag sitta och lukta på mitt ekologiska, fairtrademärkta kaffe. Här kan jag luta mig tillbaka i stolen och glömma bort att det finns andra problem än hur en NÅGONSIN ska kunna förklara texten lika fint som Roland Barthes, eller vad Donna Haraway menar med sin trancendens eller vad min bästis Frostis ska laga till middag.

Rätt skönt, faktiskt.
Dock innebär det nog att jag kommer att dö utfattig men mycket, mycket bildad.

En till historia där heteronormen sätts på plats!

Jag blev inspirerad av tidigare inlägg så här kommer en till "rolig" vardagshändelse. Det är alltid härligt att sätta heteronormen på plats!

Bakgrund: Karolinska sjukhuset ringer då jag anmält mig som frivillig till att sälja min kropp till någon oumbärlig forskning (Förklaring, fattig egen företagare som behövde pengar till mat och dryck får ibland ta sådana drastiska och ångestfyllda beslut). Projektet som jag skulle deltaga i gick ut på att jag skulle lämna prover från livmodershalsen, alltså skulle mitt underliv diskuteras.

Telefonsamtal från sköterska på Karolinska (komprimerat):

Sköterska: Hej, Vad kul att du har möjlighet att hjälpa till. Jag har några frågor som jag hoppas att du kan svara snabbt och enkelt på.
Jag: Absolut!

Sköterska: Har du ett stadigt förhållande eller lever du ett singelliv? (redan här förstod jag vad telefonsamtalet skulle resultera i, läs heterosexuellt stadigt förhållande=bra, singelliv=dåligt, jag ger henne dock lite lugn när jag svarar:)
Jag: Jo jag har en partner sedan ett par år tillbaka.

Sköterska: Har du haft sex under den senaste veckan?
Jag: hmm jag tror det, vad menar du med det? penetrerande eller vad räknas?
Sköterska svarar med osäkerhet på rösten: Alltså vanligt penetrerande sex. (läs heterosexuellt penetrerande sex)
Jag: Med fingrar?
Sköterska: Nej
Jag: Njae, då har jag nog inte haft det.
Sköterska: Jaha ok? I alla fall måste du undvika att ha sex inför undersökningen nästa vecka.
Jag: Inga problem, jag har mest penetrerande sex med fingrar.
Sköterska: hmm..?

Sköterska: Hur skyddar du dig själv när du har sex?
Jag: Jag använder inget skydd.
Efter en stunds fundering utbrister sköterskan förvånat: Men hur skyddar du dig då!??!

Jag: hmm..jag har sex med brudar, alltså men någon av samma kön. Sist jag kollade så behövde vi inget skydd..
Sköterska med en urskuldande och skamsen röst:..nehe jaha..nej det är ju sant, föråt jag tänkte inte på det.

Peinlich! Tror dock att jag lyckades få denna sköterska att akta sig för att ha förutfattade meningar om människor i fortsättningen =o).

"Olle"

Vardagsbestyr

Jag, som språkintresserad och nördig, är självklart för ett så könsneutralt språk som möjligt. Är nästan alltid för nästan alla förändringar som inte delar upp, kategoriserar och hierarkiserar. När jag således blev sambo med min partner blev vi helt naturligt just sambos, inte flickvän och flickvän som bor tillsammans. När vi, några år senare, skulle separera och bli expartner och före detta sambo var det många saker som skulle ordnas och bland annat säga upp kanalabonnemanget. Jag ringde till företaget och mitt älskade könsneutrala språk försatte mig i en komisk situation som jag, inte med irritation utan med värme, vill dela med mig av. I en något förkortad version gick samtalet till såhär

-Hej, jag heter Susanna och jag skulle vilja säga upp ett abonnemang som står på min sambo.

-Hej Susanna, har du kundnumret eller personnumret på din sambo?

-Ja, personnumret är 840104-0640

-Då ska vi se här…det står Ida, men då är det ju du som står på abonnemanget!

-Nej…alltså min sambo står på abonnemanget. Jag kanske inte kan säga upp det?

-Jo visst kan du det, det är ju du som står på abonnemanget!

-Alltså...jag som ringer heter Susanna och den som står på abonnemanget är Ida, min sambo

-Ja men du står ju…jaha...okej...jag skickar en blankett. Ni vill inte istället uppgradera abonnemanget och få ett extra på köpet?

Jag uppskattar att den anställde hann med merförsäljning i all röra för jag vill inte, med min för henne ovanliga boendesituation, orsaka irriterade chefer som driver igenom skrivelser om att alltid försöka behålla kunden och erbjuda något den inte kan motstå. Jag kunde inte motstå att småskratta och knappt motstå att utbrista

-Men jag vet väl för bövelen vad jag heter!

Susanna

Saker jag egentligen vill göra men inte gör.

1. Flytta till skogen.
2. Odla en trädgård.
3. Ha ett djur som vill sova i min säng varje natt.
4. Skriva hela dagarna vid ett köksbord vid ett fönster.
5. Läsa skönlitteratur utan dåligt samvete.
6. Bygga något stort på helgerna. Kanske en byggnad eller en båt eller en veranda.
7. Dricka en whiskey då jag får lust.
8. Ha ett fågelbord.
9. Cykla.

Istället för hemtenta.

Jag har en katt i mitt knä som med enkelhet skulle ta sig till Kina på en dryg timme i en halvkass trampbåt. Hennes sangviniska attityd både roar och irriterar mig - egentligen är jag avundsjuk. Kanske kommer jag sluta som Kattmannen, tatuera hela kroppen och operera in morrhår och dylikt. Allt för att kunna ta det lite mer chill och därmed slippa slita mitt hår varje dag jag skriver sämre än Sup-Linus var på att akta sig för blåisen.

Lika bra att kolavippa direkt.

Undret i mitt piano.

Jag har gjort en låt som jag inte kan spela. Hur går det ihop egentligen? Den är för svår så jag måste öva på den men hur fan kunde jag då göra den? Det är lite som religion. Gud är större än människan kan förstå och det bevisar hans egen existens eftersom människan inte kan uppfinna något som är större än henne själv/hennes fattningsförmåga. Slutsats: min nya låt är gud. Men om Gud inte finns vad är min låt då?

undran.

Jag undrar vad som får väljare att känna sig ickerepresenterade av politiker. En journalist i en tidning raljerade över en kvinnlig partiledares tjusiga avskedsparty, det nya partiet anklagas av medlemmar för att ha tappat sin arbetarpartibakgrund och ett mittenparti har förlorat nästan allt sitt stöd utanför Sveriges storstäder och försöker nu ta reda på varför. Så jag undrar vad det beror på. Kan det vara så att det skapas en lokal frustration när medlemmar arbetar obetalt samtidigt som partigruppen springer i Stadshuset i folkdräkt och blanka skor i sina nya proffstrimmade kroppar? Kan det bero på att mittenpartiets partiledare anammat en klädstil hemmahörande bland Solsidans medålderskvinnor snarare än bland förvärvsarbetande mödrar i mellanstäder och landsbygd? Att sköta kalvning och samtidigt oroa sig för att märkesglasögonen ska falla ner i gösslet verkar bökigt. Att hitta en kändisfrisör i Åsele som fixar en hipp men ändå klädsam klippning måste vara en utmaning. Att hindra förskolebarn från att få tag på broschen, eller partisymbolen, i bling-bling är nog ett heltidsgöra. Men mittenpartiets ledare har kanske inte tid att tänka på sådant, hon är fullt upptagen med att knuffa höginskomstagarnas Rut framför sig och i smyg krama om kärnkraftverksreaktorer.

Susanna

För tjejer kan ju inte matte

Nu kommer jag dragandes med en länk igen: Fördomar om flickor och matematik. En artikel i Modern Psykologi om att skillnaden mellan kvinnor och män i mattematik stressas fram av fördomar.

Nu är jag iofs den stereotypa tjejen som är bra på språk men inte matte, jag har fått mattelärare att slita sitt hår och gick i en stödgrupp för ungar som var lite efter i matte under hela min skoltid. Meeen... visst blev det något av en identitet att vara usel på matte och gympa med bra på språk och bild. Och det blev som en självuppfyllande profetia. Ingen förväntade sig att jag skulle vara bra på matte, varken lärare eller jag själv, så varken lärare eller jag själv försökte göra det lustfyllt. Idag så undrar jag om jag kunde presterat bättre. Jag är ju inte dum, varför var matten ett sånt oöverstigligt hinder? Jag tänker mig att om man förstår matte så finns det en skönhet i det. Och det finns ju få saker som är så tillfredsställande som att lösa ett problem, och att kunna ha verktygen att göra det, det är stort.

Black Swan, eller sex gör dig galen om du är en ung kvinna.

Har just sett Black Swan. Hade höga förväntningar, den har monsterhög rating på imdb, strålande rescesioner, oscars... Och nu kommer jag spoila lite så lär inte mer om du vill se den.

Filmen var visuellt snygg, men en sån klyshfest. En frigid barnkvinna som måste komma i kontakt med sin sexuella sida för att kunna dansa den passionerade svarta svanen, och till sin hjälp har hon en tafsande äldre manlig lärare som uppmanar henne att gå hem och ta på sig själv, men han gör det ju liksom för att hjälpa henne. Hon snurrar allt djupare ner i galenskapen och lite lesbiskt sex fungerar som en förstärkare för att vi verkligen ska förstå att nu, nu är hon på väg att bli helknäpp.Och när hon till sist kommer i kontakt med sin sexuella sida så dör hon. Kom igen, det är Repulsion all over, men att den har en rätt unken kvinnosyn kan ju ursäktas med att den gjordes för över 40 år sedan.

Det här med vad vi lär kidsen.

Utanför spärrarna vid min tunnelbanestation stod det tre stycken från Jehovas och delade ut foldrar. Två av dem var barn. Jag vet inte vad jag tycker om det där. Alla föräldrar indoktrinerar sina barn. De som är med i Jehovas tvingar ju inte sina ungar att stå och dela ut papper för att vara jävliga, utan för att föräldrarna tror att det är bäst för dem. Antar jag. Det är jävligt svårt att dra en gräns. Som idioter på en del dagis om någon ber om att deras barn ska få veganmat och de kläcker den briljanta repliken:
- Men borde inte barnet få välja själv?
Borde inte alla köttungar få välja själv också i så fall?

Finns tusen exempel på det här med föräldramakten. Ungar väljer ju inte själv. Eller ja, de kanske kan välja om de hellre vill spela fotboll eller tennis. Men en förälder som har en övertygelse för ju över den på sitt barn för barnets bästa. Även det vedertagna är ju en övertygelse men det ifrågasätter ju ingen eftersom det är just det vedertagna...

Får man tuta i sina ungar vad som helst så länge man håller sig inom lagen? Tuta eller inte tuta. Det är frågan. Och även att inte tuta är ju att tuta.

Det gäller ju heller inte bara kids. Ständigt indoktrineras vi till att tro en massa saker. Ett härligt exempel på en stor lögn är ju fantastiska Bregottfabriken. För kornas dagliga liv ser ju exakt ut så som det visas på TV, det är ju så OTROLIGT skönt att veta att man kan dricka mjölk med gott samvete. Eller inte.

Eftersom jag är av den bestämda åsikten att folk som äter kött inte är lika intelligenta som de som inte gör det så blir jag både upprörd och glad när återigen snubblar på en artikel som rör det här ämnet. Kött framställd på konstgjord väg. Visst liksom, om det kan få barbarerna där ute att hålla sina tänder borta från djur så antar jag att det är ett bra alternativ. Inte för att jag tror att det kommer att fungera. Inte ens av miljömässiga skäl kommer folk sluta äta kött, trots att kött- och mjölkindustrin är ett av de största hoten mot planeten. Folk säger ju invant att bönor är äckligt trots att de inte ens har smakat. Folk folk folk. För mig är det som en oformlig massa av hjärndödheter.

Jag vet att det inte spelar någon roll att jag skriver det här nu. Jag vet att ingen som äter kött och läser det här kommer att tänka "AHA! Hon har ju rätt, hur kan jag ha varit så jävla dum i huvudet så länge och inte fattat hur jävla sjukt det är att jag äter kött som jag inte behöver utan tvärtom mår dåligt av och som dessutom tar kål på världen jag lever i"

Tvärtom så vet jag att "Kött är mord"-taktiken inte fungerar speciellt bra även om jag älskar alla de som nyttjar den. Jag vet att det till största del avskräcker folk på samma sätt som ryktet om att alla veganer är freaks i kängor som släpper ut minkar varje fredag istället för att gå till krogen och slå ut tänderna på varandra. Jag vet det. Men jag känner mig så förbannat hopplös och uppgiven och deprimerad över att det tar sådan tid för folk att fatta. För jag fattar inte hur man kan äta kött eller dricka mjölk. Jag fattar inte.

Jag fattar att George Bush gör det för han är ju dum i huvudet och bombade folk för att han inte hade något vettigare för sig. Jag fattar det. Men jag fattar inte att en del som jag faktiskt gillar, en del som verkar helt okej och tänker helt okej saker i andra fall, vettiga människor helt enkelt, gör det. Jag fattar inte.

Jag tror inte att det är någon empatisk brist i folks huvuden. Jag tror inte att folk inte bryr sig om djur (trots att en del hävdar det och ändå har husdjur som de aldrig skulle få för sig att äta upp eller låsa in i en bur där de inte kan vända sig ens). Jag tror att det handlar om att folk inte tänker. Inte reflekterar över vad de gör utan gör som de alltid har gjort, allt sedan deras föräldrar pressade i dem deras första kokta korv. Men hur kan man inte reflektera? Jag tror att det är omöjligt att missa de fakta som finns om djurens levnadsförhållanden inom djurindustrin. Trots Bregottfabrikens ansträngningar.

För nog vet du väl att hankalvar lever hela sina liv, runt 18 månader, inomhus och dödas därefter. Så mycket för bilder från Bregottfabriken. På Arlas hemsida skriver de att "Kor lever i snitt drygt 5 år, men variationen är stor." Well, undra vad den variationen beror på. Det låter nästan som att de menar att kor naturligt lever i endast fem år. Så är det ju inte riktigt. Korna får leva i ungefär fem år trots att de kan bli 20-25 år. 

Sen finns det ju folk som säger att korna måste mjölkas hela tiden. I själva verket är det ju så att djur, precis som människor, bara producerar mjölk när de har fått ett barn som behöver den. Därför insemineras korna regelbundet för att producera mjölk. Precis som människor bär en ko sitt foster i nio månader. Ungefär ett dygn efter födseln tas kalven från sin mamma och placeras ensam i en box där den föds upp på pulvermjölk. Människor som arbetat i ladugårdar vittnar ofta om hur påfrestande separationen mellan kalv och ko är och att de ofta står och råmar efter varandra i veckor. När de själva får välja tar kon hand om sin kalv i runt tio månader.

Sen har man en syster också som studerar till veterinär. Det här är några av de fakta hon har levererats på sina föreläsningar.

"65% av de svenska mjölkkorna har mastit (juverinflammation, ~15-20% behandlas av veterinär varje år), >50% av korna har sjukliga förändringar i klövarna.

1/3 av Sveriges mjölkkor behandlas av någon anledning av veterinär varje år.

Över 50% av slaktsvinen får lunginflammation under sitt 6 månader långa liv, vilket i de flesta fall beror på enorma mängder djur på minst sagt begränsade ytor där de andas in ammoniak och damm i de (i många fall) dåligt ventilerade stallarna. Djurskötarna måste använda skydd för att överhuvudtaget kunna andas när de sköter djuren medan grisarna får klara sig bäst de kan. Siffror liknande slaktsvinens gäller även för köttdjuren (nöt).

Ovanstående siffror kommer från Sverige och svenska förhållanden. Samma land som brukar skryta med att ha världens bästa djurskydd, vilket säger ganska mycket om hur det ser ut i andra länder... "

Och ja, 65% av djuren inom mjölkindustrin blir kött. Så att dricka mjölk är lika illa som att äta kött. Nu vet du det också.

Jag vet att det kan vara provocerande med människor som vill förändra någonting som de anser vara orätt. På artonhundratalet var många upprörda över att vissa människor tyckte att det var fel att ha slavar. I början av nittonhundratalet hade kvinnor inte ens rösträtt i Sverige. På vissa (alla?) platser i världen lever kvinnor fortfarande under förtryck, djurhållningen kan till och med sämre än i Sverige (och hur den ser ut har vi ju nu fått redovisad för oss av veterinärstudenten ovan) och det är på vissa håll fortfarande tillåtet att aga barn. Fortfarande är det också väldigt många som äter kött och dricker mjölk, alltså bidrar till de missförhållanden och det djurplågeri som är konsekvensen av detta.

Och här kommer 2:a person pluralis:
Oavsett om ni som äter kött inte tror att djur kan skriva en uppsats som behandlar något livsavgörande ämne eller kan skriva kärleksbrev så kan ni väl åtminstone erkänna att ni innerst inne är medvetna om att de kan känna smärta. Ha ont, liksom. Precis som du har om du sticker dig i fingret eller får en kniv i magen. Riktigt jävla ont till och med. Du tror väl det? Du kanske någon gång har sett en hundägare på stan som råkar trampa sin jycke på tassen så den skriker exempelvis?

Och hur mycket du än tänker "jaja, så kanske det är men jag ooooorkar inte" så finns det ingen ursäkt. Det finns ingen ursäkt för det du gör. Skärp dig för fan. Gör det. Jag vet att du inte kommer att göra det för jag har redan gett upp allt jävla hopp för dig. Jag lovar. Det var alldeles för länge sen någon överraskade mig på den fronten.

Men jag vänjer mig aldrig. Tänker på stora ord som hyckleri och att det är lätt för gemene man att tycka synd om en kaninpalt som blir plågad till döds i något djurmisshandelsfall och samtidigt blunda för alla apatiska kor som står i mörker uppbundna mot en vägg dag ut och dag in, förutom någon månad ute om de riktigt har tur. Men jag vet att det är lättare att tycka synd om en liten kanin och sedan äta en köttbit till middag och prata med familjen om hur upprörande det är med människor som plågar djur. ”Helt utan anledning”. 

Korna får ju till och med gå ut ibland på sommaren har jag hört. Eller inte.

En vanlig dag för svenska kor och kalvar.

Nu har jag inte ens nämnt grisarna och hönsen. De har det mycket värre.

 

50 fullpackade bussar med misshandlade kvinnor, någon?

Jag vet inte om ni har uppmärksammat tidningen Citys artikel om mäns våld mot kvinnor? Jag blir så frustrerad och sjukt arg på att kvinnor fortfarande, i dagens "jämställda Sverige", blir misshandlade varje dag av en partner som de lever med. Sett till anmälningar är mäns våld mot kvinnor lika vanligt som rattonykterhet. Eller som city uttrycker det, "det krävs 50 fullpackade SL-bussar i rusningstrafik för att rymma mängden kvinnor i Stockholm under 2010 som anmälde att de misshandlats av sin partner eller ex". Detta är bara de officiella siffrorna, mörkertalet är ännu större. Vissa skattningar visar på att hälften av alla kvinnor i Sverige har utsatts för relationsvåld. Anmälningar skulle troligtvis vara ännu högre om de ledde till åtal och framför allt till ett kännbart straff. Som det är i dagsläget står ord mot ord och endast en tiondel leder till en dom. När det väl blir en dom omvandlas det ofta till en villkorlig dom och samhällstjänst.

Kvinnors kroppsliga sårbarhet består och den har till och med förvärrats. Kvinnokroppen har blivit mer offentlig och synlig i media, intimiserad och sexualiserad, och den uppfattas som mer åtkomlig. Medan stora kroppspolitiska reformer har genomförts och kvinnors demokratiska deltagande har ökat har även mäns våld mot kvinnor ökat. Det sker alltså en daglig uppgörelse om kvinnors kroppsliga integritet. Jag är less på att kvinnors kroppar ska stå till mäns förfogande, jag är less på att kvinnors kroppar är något mindre värt.

Att motverka våld är inte en individuell fråga utan en politisk fråga. Den fortsatta ökningen av övergreppen visar på att stat och kommun inte åtar sig att skydda kvinnor från våld. Staten ställer helt enkelt inte upp med tillräckliga resurser. Detta visar på att kvinnors kroppar inte ses som politiska, kvinnors kroppar är med andra ord inte värda att skydda. Dystert konstaterar jag att den vita, manliga och heteronormativa tolkningsföreträdet återigen väger alldeles för tungt.

För att komma åt det strukturella problemet måste vi arbeta med attityder, normer och värderingar. Vi måste sluta diskutera att män skulle ha någon nedärvd benägenhet för våld och börja arbeta med att våld handlar om föreställningar i samhället, om maktrelationer och mäns överordning. Ingen verklig förändring kan ske innan de grundläggande föreställningarna om kvinnokroppar, sexualitet, femininitet och maskulinitet förändras.

"Olle"

An apartment of my own

Har nyss flyttat och har plötsligt; en egen lägenhet. En egen plats. Jag behöver inte längre kompromissa med min tid och mitt rum för vill jag sitta uppe en hel natt och skriva blogginlägg kan jag göra det. Och det är vad jag gör och det får mig att fundera. Fundera på hur, efter så många år av offentlighet och någon mån av platslöshet, min egna lägenhet kommer påverka mig. Platslösheten började och hade sin kulmen under 6 månader i London tillsammans med en flickvän.

Vi var inte så gamla, lite över 20, och hon fick chans att studera i London under höstterminen. Vi sökte febrilt efter någon stans att bo och hamnade på ett stort hostel nära centrum med sju våningar och rum i långa vindlande korridorer. Vi bodde i olika fyrbäddsrum delade med andra. Vad som är intressant är hur fort en vänjer sig. Vi vande oss vid att ett metallskåp med orange dörr och hänglås utgjorde det enda privata utrymmet. Vi vande oss vid att äta frukost med 70 andra personer, alla på väg till arbete och skolor eller arbetssökningar och lägenhetsjakter. Vi vande oss vid att sova omslingrade i smala stålsängar omgivna av andra, att duscha i gemensamhetsduschar och borsta tänderna på rad, spotta i omgångar. Andra saker var svårare att vänja sig vid. Som den lite äldre kvinnan som, eftersom hon var äldre och vi relativt unga, tog på sig rollen som mor. Jag vaknade många tidiga morgonar av att hon satt vid sidan om min säng tittandes på mig. När hon märkte att jag hade vaknat klappad hon ihop händerna och sa på en mycket knagglig engelska att det var dags att gå upp för inte kan en sova hela förmiddagen. Jobben kommer inte till en utan en måste ut och hitta dem själv! Vi vande oss inte utan bytte rum.

När jag nu sitter här, vid mitt köksbord på min stol framför mitt fönster med mina vissnande röda tulpaner i min vas och skriver på min dator tänker jag på den hösten då allt jag gjorde var offentligt, allt jag tog mig för kunde ses och bedömas av andra. Och jag tänker på att i den situationen, på den platsen, fanns det trots allt utrymme för kreativitet. Eller snarare, jag behövde utrymme för kreativitet och därför skapade jag det åt mig. Jag skapade mig en egen plats mitt bland andra.

Funderar vidare på vikten av egna platser. Avskilda eller offentliga. Hur påverkar offentliga egna platser kreativiteten? Jag arbetar som bäst när jag är under tidspress men fungerar det på samma sätt med rumspress? När en måste dela sitt rum sin plats med andra för att det inte finns någon annan stans att vara i föds kanske en revolution inom en som inspirerar. Men hur fungerar det med situationspress? När det som begränsar varken är tid eller rum utan normer? Normer om att göra andra saker än att sluta sig och skapa. Normer om att som kvinna istället ordna middag och ren tvätt åt familjen. Finns det utrymme för revolution där också? J. K. Rowling vet att det finns eftersom hon började skriva sitt mästerverk i halvmörker medan barnen sov bredvid. Det vet Susanna Alakoski som tecknade ner sina tankar och romanrader i block under bussresorna till arbetet. Det vet Patti Smith som hittade sin kreativa väg medan hon sov i trappuppgångar i parker på tillfälliga soffor i New York. Och det vet jag. Jag vet att det går att sitta i en fåtölj vid biljardbord och allmänna datorer i närheten av ett kök som blir en bar med happy evening från klockan sju på kvällen i pyjamasbyxor med en tekopp och skriva. Och gick gjorde det. Det gick för att det var tvunget. Men om J. K. Rowling inte skulle ha tjänat alla de där pengarna och kunnat köpa sig tid och plats, hade hon orkat slutföra alla sju böcker? Om Emily Dickinson inte hade haft sitt rum för brevskrivning, hade hon kunnat formulera sig som hon gjorde? Om Joyce Carol Oates inte hade haft sitt egna skrivbord med inspirerande bilder som täcker väggen framför, hade hon kunnat producera allt det hon producerar och som i förlängningen hindrar henne från att få Nobels litteraturpris? Jag tänker att inspirationen kommer från den inre revolutionen men om situationen inte förändras, om en inte får låta sin kreativitet bli fri från tid, rum och normer kanske den långsamt blir trött och sliten. Trött och sliten som en kvinna inom den privata vårdsektorn. Och i så fall, hur många fantastiska målarinnor, författarinnor, poeter och musiker har vi missat för att de inte fick en egen plats där en inspirerande revolution till slut kunde mynna ut i en kreativ frihet? Det är något att fundera på. Och göra revolution mot.


Susanna

Jakten på vidundret

Hur kan ett sådant fantastiskt ord som "vidunder" rätt och slätt översättas till übertråkiga "monster"? Och när de säger att engelskan är ett rikare språk I will hold this against you!

Om jag ska spinna vidare på ordtemat kan jag ta och tala om att mitt näst bästa substantiv (efter vidunder så klart) är "mastodont". Har länge bävat inför att slå upp vad det egentligen betyder eftersom ordet skapar sådana fantastiska associationer i huvudet. Nu gjorde jag det. Och blev inte besviken. "Urtidselefant, bjässe" betyder det. Bjässe, liksom. Vilket fantastiskt ord! Kan citera mig själv från en dikt jag skrev när jag var liten som handlade om just mastodonter (visste inte vad det betydde då heller men hade precis som nu vilda föreställningar av stora abstrakta dunsiga giganter i djungeln)

"mastodonterna
som hade mörklila skinn
och alltid var
som odjur ska vara:


stora


& ännu större"

Liksom ODJUR är ju fett grymt också. Ett o-djur? Jag gillar bestämt odjur, kanske eftersom de är så diffusa, de finns inte riktigt fast samtidigt ändå och man kan träffa på ett sådant odjur när som helst utan att man vet om det eftersom man inte vet riktigt vad det är. Men det är det som är det fina med ord. Ju mer tolkningsbara de är, diffusa, desto mer spännande blir det. Humpa dumpa.

Jeans för alla kroppar, eller?

Den här kampanjen går i tunnelbanan:

 Bildkälla: http://mq.se/

Copy: We believe it's about shape not size.

Det är jeans som ska passa olika kroppstyper, från vänster till höger bold curve, demi curve och slight curve. Men alltså, jag fattar inte. Tror tryckfelsnisse varit framme. Copyn borde ju rimligtvis vara: We believe it's about the same shape and size. För ärligt talat, bold curve, vart då?

Jämställdhet - hur funkar det?

Internationella kvinnodagen blev en dag full av uppbåd av olika dess slag i år och hej hej hej till alla nya läsare som kanske hittat hit genom flygbladen som delades ut på demonstrationen! Superkul att ni läser! Vi bockar och bugar.

Själv befann jag mig på Historiska Museet under eftermiddagen och kvällen där UN Women samt ett femtiotal andra organisationer ordnade en heldag med tema Kongo/Rätten till en egen kropp. Det var en fantastiskt dag och jag sörjer djupt att jag varken hann med demonstration eller Popkollo som bland annat bjöd på en karakokesjungande Maria Wetterstrand, Marit Bergman och en massa peppande partande feminister. Asballt utan tvekan.

Men mitt i denna fantastiska dag så flyger det upp lite sot i ögat och jag förstår inte riktigt hur Anders Borg och Anna-Karin Hatt tänker när jag väljer att lägga upp denna debattartikel just på internationella kvinnodagen. Det känns lite som en käftsmäll följt av uppläxning på dagen då vi ska vara stolta över alla systrar runt om i världen för det vi åstadkommit samt peppa för en feministisk framtid. Istället väljer Borg och Hatt att återigen placera kvinnorna i problemens sfär; det är kvinnorna som måste arbeta mer, kvinnorna måste ta sig från hemmen, kvinnorna måste starta företag och komma in på arbetsmarknaden.

För det vill inte kvinnor? För kvinnor är för lata idag? För inkompetenta? För dåliga? För ointresserade? För omotiverade?

Den burdust ologiska logiken känns som en skymf mot alla kämpande kvinnor, att slänga "individuell valfrihet" i ansiktet på dem när det egentligen handlar om maktrelationer. Ett klassförakt och kvinnoförakt. Tror inte Borg att kvinnor vill arbeta och försöker göra det? Hur kan Borg och Hatt kalla sig feminister och samtidigt vara så dåligt insatt i feminismens historia att de inte vet att tillgång till offentligheten, politiken och arbetet har varit en kärna i feminismen sedan begynnelsen? Självklart är det inte kvinnorna som är problemet. Självklart borde Borg och Hatt istället prata om de strukturer som försvårar kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden.

För mig börjar det kännas mer och mer som om jämställdhetspolitiken i sig arbetar emot jämställdhet och feminism. För den som läser artikeln blir det tydligt hur texten bygger på en nyliberal diskurs med fokus på lönsamhet, ökad tillväxt för Sverige och jämställdhet som betingat av ekonomiska villkor. Mer arbete = mer jämställdhet. Men handlar texten verkligen om jämställdhet? Eller handlar den mer om nationen och nyliberalismen som talar genom ett språk om jämställdhet? Och använder jämställdheten för att legitimera sin hegemoniska ställning? Ett universalmedel mot all typ av utanförskap och diskriminering (i Borg och Hatts ordalag) i form av arbete och ökade inkomster? Jag skulle vilja hävda att jämställdhetspolitken som förs i sig legitimerar fortsatt diskriminering. Ingen skulle säga att de är emot jämställdhet, och fler begrepp plockas från feminismen in i den nyliberala diskursen och kodas därmed om. Nu betyder jämställdhet ekonomiska villkor helt plötsligt, och vips så har vi trollat bort alla strukturella hinder och framförallt vips så har vi trollat bort alla män ur problematiken. Kvinnor arbetar inte tillräckligt och det är deras eget fel. Hur man nu väljer att formulera sig kring varför (se förslag ovan). Feminismen uppslukas och avväpnas genom att "bjudas" in i finrummet, genom att finrummet får patent på jämställdheten. "Vi har ju jämställdhetspolitik, diskrimineringslagar, rösträtt, etc etc, vad är det egentligen feministerna gnäller på? Blir ni aldrig nöjda?"

Därför blir parter som Fi, Roks och queertänkare nästan som huliganer, de som vill vända upp och ned på ordningen och orsaka kaos, förinta ett antal miljoner män och sluta föda barn, helt enkelt betyda slutet på civilisationen som vi känner den. Extremt hotande. För de pratar om andra saker än ekonomiska villkor och konsenus - de pratar om maktstrukturer och konflikt.

Så länge vi har en jämställdhetspolitik som tror att lyckan går att köpa för pengar så kommer det inte hända så mycket på jämställdhetsfronten utöver att den nyliberala kassakon växer och spricker. Kvinnor kommer fortsätta och försöka jobba heltid medan Borg och Hatt et. al. predikar om kvinnors nödvändighet och berikande kraft i arbetslivet - för det är precis så ett fortsatt förtryck, om man vill kalla det det, görs möjlig - det fortsatta talet om jämställdhet legitimerar en maktordning där kvinnor utgör den andre/konstitutiv utsida/den som måste arbeta mer, eftersom hon behövs för att skapa den nyliberala identiteten/självbilden/den som arbetar och tar ansvar. Det ligger i begreppets innebörd att inte arbeta för reell jämställdhet, eftersom det betyder andra saker (tillväxt) än vad det faktiskt handlar om. Makt.

Det börjar kännas lite så.


Madeleine.

Butler crash course

Att länka får väl bli mitt bidrag till den här bloggen, men det händer ju att jag vill säga något men hittar någon som säger det så mycket bättre. Och så sitter jag på jobbet och borde jobba. Dessutom, när Nina Björk säger det så bra så måste ni läsa. Måste måste måste: En text av Nina Björk i tidskriften Glänta som går igenom kärnan av ikoniska boken Gender Trouble av Butler.
/Jessica

Världens mäktigaste kvinna

Det finns inget mera underhållande än skildringen av tidsom-
ständigheternas växlingar och omkastningarna i människors
öden. Visserligen var det inte så angenämt för mig, när jag fick
pröva på det, men det är dock nöjsamt att läsa om.
Cicero, Ad Familiares V.12

 Med dessa bevingade ord och ett vidare lästips för alla er som är intresserade av antikens historia (och vem är inte det!?) introducerar jag mig här på bloggen och i vår nystartade tidskrift. Jag kommer framför allt att skriva om mina största intressen; historia och skönlitteratur. Lästipset gäller en spännande och mycket underhållande populärvetenkaplig bok om ett omtumlande skede i vår historia. Allan Klynnes bok om Egyptens sista drottning Kleopatra. Liv och legend har visserligen ett par år på nacken nu, men med tanke på att den enda biografin om Kleopatra VII som fanns på svenska innan dess skrevs 1923, så kan man förmoda att Klynnes framställning kommer vara aktuell länge än. Det vill säga, om ingen gammal munkavskrift från medeltiden plötsligt dyker upp, som kan kasta nytt ljus över hennes person. För vad kan vi egentligen veta om en kvinna som levde för över 2000 år sedan? Vad är myt och vad är verklighet? Sanningen är förstås att vi aldrig kommer att få veta. De flesta skriftliga källor som finns bevarade är författade av hennes fiender, dvs manliga romare som triumferande skrev propagandistiska texter om romarrikets förträfflighet efter hennes död. Och passade på att lufta sina könsfördomar i samma veva. Inte en rad från hennes egen hand finns bevarad och palatset där hon levde i Alexandria ligger numera under vatten. Trots detta är Kleopatra troligen en av de mest berömda kvinnorna i vår historia. Något som jag tycker är underligt är ändå vilket fäste som bilden av hämningslös förförerska har fått genom historien. Ofta framställs hon i de antika källorna som en dekadent prostituerad, en manslukerska som med hjälp av sina exotiska konster och magiska häxdrycker orsakade två annars hederliga romerska mäns fall. Man ska visserligen inte förringa betydelsen av en karismatisk personlighet och ett attraktivt yttre; en passionerad förälskelse kan säkert förändra världen. Men Kleopatra var härskarinna över världens äldsta rike, dyrkades som inkarnationen av Gudinnan Isis och var troligen en av antikens rikaste människor. Kan allt detta möjligtvis utövat någon dragningskraft på Marcus Antonius och Julius Ceasar?  

 Elvira

 

Härda ut, quinna!

O kvinna så mjuk och mild. Du dygdiga och altruistiska gudinna, ack så omvårdande och omtänksam. Sätter alltid andra framför dig själv och finner den egna lyckan i andras. Så aktad och vördnadsfull. Du ger inte upp bara för att det blir lite svårt. Du härdar ut. Du föder och du ammar trots att brösten blöder. Och du härdar. Du suckar och stönar över tvätt och stånk och kök och stök. Men du ler bakom svett eller tårar och härdar ut. Och vinner snällpoäng, känner dig lite överlägsen, nästan som en martyr. Ack guds heliga hemmafru som dog för att vi andra skulle få häda! Du stod fast vid din man för att du visste att det skulle bli bättre sen.

Idag ska det dock vara annorlunda än på mormor och farmors tid har jag hört. Idag är vi jämställda och kan fritt välja vilka vi känner är värda att härda lite för. Och är det något fel på partnerprototyp A går det alltid att försöka hitta en annan variant. Det är det fina med köttmarknad, det finns alltid ett överflöd att tillgå. (Det måste vara samma logik som styr singelmarknaden som EUs jordbrukspolitik med åtföljande köttberg.) Vi har det så himla lätt idag. På mormors och farmors tid då visste kvinnorna minsann vad styrka var! Att pulsa till skolan i sju mil hög snö i två timmar, fram och tillbaka varje dag! Tänk vad de har härdat. Tänk att de ens hittade hem, i sådan hög snö. Nu gråter vi över brutna naglar och skrattrynkor. Patetiskt rent av.

Men jag vet inte om vi härdar mindre idag. Vi härdar också, fast på andra sätt. Och framförallt så härdas det något rejält innan feministglasögonen åkt på, ibland även trots att de är på. Det går ju inte att ställa sig utanför kvinnligheten helt och hållet även fast en vet att allt är idiotiskt och falskt. Promenerade med en kompis idag, så gott som det gick med en smärtande ischiasnerv. Vi kom OSÖKT in på det där med relationer.

Är det sånt här dravel en ska behöva få upptryckt i ansiktet när en är ute på solskenspromenad? Se upp för barnen och de äldre, cykla gärna och vänta! Det kommer ett heterosexuellt par som är alldeles för uppslukade av varandra tungor och ömmande blickar för att se er, så visa gärna respekt för den naturliga kärleken på parad.

Ett återkommande tema hos framförallt tjejer i heterosexuella relationer är hur mycket en ska stå ut med i en relation. Han gör inte si, han gör inte så, han kommer inte ihåg, han vill bara hålla på med sitt, han pratar inte, är så innesluten, han är självisk i sängen, han vill aldrig följa med osv. osv. etc. etc.. Jag och min vän befann oss ungefär samtidigt i en liknande relation, med supersnälla killar som absoluuuut var jämställda. Ändå så kom de där funderingarna. ”Men om ett litet tag, då kommer det bli bättre”. Ett halvår gick. ”Men när vi har varit tillsammans ett år, då kommer det definitivt bli bättre!” Helt plötsligt har det gått flera år. Vart fan tog de vägen? ”Oj då. Det blev visst inte bättre”. Men vi härdade, som riktiga kvinnor bör göra! Gav inte upp för tidigt, för tänk om det blir bättre, snart. Efter det slutade vi härda. Överskattat. Det är ju aldrig de som härdar.

Vi kanske inte arbetar heltid hemma och heltid på jobbet men samtidigt är det mycket som ska härdas igenom. Jag tänker på hur jag glömt bort mig själv för att vara andra till lags. Anpassat mig alldeles för ofta. Härda ut kvinna! Jag tänker på allt dåligt sex jag hade som ung, alla dåliga människor jag träffat, alla krav jag aldrig ställde. Hur många killar känner att de har härdat igenom och hur många bara flyter och är sköna? Det som inte dödar härdar, men seriöst, hur kul är det att härda egentligen?

Ungefär lika kul som att gå och jobba med en smärtande ischiasnerv som är redo att hoppa ut ur kroppen så fort en rör sig. Men jag fick öva på att stå ut och när jobbet släppt sina drakklor om en var det ju så vacker sol att alla mörkerfrusna delar av kroppen bara var tvungna att sträcka sig efter vän, ljus och värme och gå på promenad. Och precis som kvinnlighetens uthållighet utlovar så gick smärtan över efter ett tag. Eller så lärde jag mig gå med den helt enkelt.


Madeleine.

Andreas favoritkaraktärer: 1) Claire i Six Feet Under.

Den här scenen är helt fantastiskt rolig. Stackars konsteleven Claire tvingas börja jobba på ett kontor då ett förväntat stipendium uteblir. Hon börjar tvivla på sin konstnärliga talang och vantrivs något oerhört. Till råga på allt är det dress code på arbetsplatsen.

Igenkänningsfaktor: Fyra av fem kålhuvuden @@@@

undran.

Jag undrar om det finns galoscher som passar skor med höga klackar. Såg en person med just höga klackar av spiktyp som satt på en väns rygg vilket jag antog berodde på svårigheten för den första att gå i blöt snö med ovan nämnda skodon. Det vore onekligen praktiskt om det fanns galoscher för andra skor än kostymskor men om det inte finns, är det så att en viss del av befolkningen helt enkelt får hålla sig inne, eller på en väns rygg, under vad som verkar bli en allt längre del av året? I vårt individualiserade samhälle, där vår rätt att uttrycka den person vi vill att andra ska möta är nästintill jämbördig med andra rättigheter, borde väl någon ung liberal med rävsvansprydd mössa kräva tillverkning av rättvisa galoscher. Eller går vi då runt i den ideologiska cirkeln till kommunister som gömmer sina åsikter under vindtäta skaljackor och förespråkar statlig subventionerad produktion? I vilket fall, kommer det i klackgaloscher hösten kollektion?

Susanna

Grattis Sverige!

Hör och häpna, papperslösa har nu fått mänskliga rättigheter i Sverige! Jag säger bara grattis Sverige! Vi har nu tagit ett steg längre gällande utvecklingen av vår människosyn, pinsamt att det tog så många år.

Alliansen har dock gett sig ut på hal is, de har låtit Miljöpartiet få igenom ett sådant absurt förslag som att även papperslösa är människor och att de ska ha mänskliga rättigheter, galet! Hur kommer Alliansen att tackla detta öppnande av människosyn i fortsättningen? Vart ska det sluta? Vad kommer hända? Kommer de även förstå att utan solidaritet bygger vi inget samhälle som är hållbart för människor eller miljö? Kommer de att förstå att det finns en strukturell orsak till att kvinnor tjänar 4400kr mindre än män? Kommer de att förstå varför kvinnor i arbetarklassen är starkt överrepresenterade inom sjukförsäkringen, kommer de att förstå att anledningen till att människor är sjukskrivna beror på socioekonomiska förutsättningar och inte på individen? Kommer de att förstå att hela vår struktur är rasistisk och att det inte går att bygga bort en rasistisk struktur genom ett "vi och dom" tänkande?

Förstår de vad de har gett sig in på?

Madelen "Olle " Lundin

Kvinnor är ju mer omvårdande

Kvinnor ÄR ju bättre på att ta hand om barn. Det ligger i deras gener. Typ på stenåldern, då jagade männen och kvinnorna satt hemma i grottan och ammade barnen. Jag kan säga detta med total säkerhet eftersom jag faktiskt var med på stenåldern och såg det med mina egna ögon. Kvinnor är ju mer omvårdande. Min mamma är faktiskt en kvinna och hon är väldigt brydd om hur jag har det, så du ser, kvinnor är mer omvårdande. Det är NATURLIGT för så har det alltid varit. I alla fall de senaste hundra åren. I min kultur. Så det har alltid varit så, överallt, hela tiden, det tycker jag är en rimlig slutsats att dra.


Eller? Aka-folket skulle inte hålla med. Känn din historia, och inse att vad vi ser som naturens ordning är i själva verket ofta sociala föreställningar som präglar den tidsperiod och kultur i vilken vi råkar leva.


/Jessica

Feministisk solidaritet

"Dear sisters

This call is coming to you from a group of feminists from a few countries in the Middle East, getting together to create a regional feminist alliance (Women United for the Future of the Middle East), in these incredible times of struggle, victory and hope. Inspired by the power of people who transformed our region and our world in the past few weeks, we urgently feel the need for a feminist intervention in these historically defining times. We rely on a long history of women's struggles, in the Middle East and throughout the world, to end women's oppression. Our first collective action is taking to the streets of Middle East on international women's day, 8 March 2011. We ask you to support us by signing our call as organizations and as individuals. Your names are precious to us. If you want to support please respond to this email with your individual or organization's name (and logo if relevant).

Also, you are welcome to share with us one or two sentences, telling your reasons and wishes for joining this cause.

If you are a member of a feminist/women’s organization or network in the Middle East/North Africa, please join us. There are already marches planned in many countries. We want to unite our actions. Please send this invitation to other organizations you know.
If you are a feminist organization in other parts of the world, please support us by signing our call, and mentioning us in your 8 March events.
If you are a well-known individual feminist, please sign our call. Your names are precious to us.
Finally, you can reach out to media and spread the news of our united presence on the streets of the Middle East/North Africa.
Write to us at womenum@wordpress.com. Send us the name and possibly the logo of your organization.

 In solidarity,

Women United for the Future of the Middle East

http://womenum.wordpress.com/?ref=spelling

Parvin Ardalan
journalist and women's rights activist


http://www.we-change.org/english/
http://irangenderequality.com/"

Ni måste läsa

Åh jag älskar, älskar, folk som på ett vetenskapligt och metodiskt sätt slaktar någons argument. Jag vill bara kyssa de fyra artikelförfattarna. Läs här, på DN: Påhittade fakta om könsbiologi utgör missbruk av forskarroll.

/Jessica

Det här med att hälsa.

Egentligen är det lite som den där leken vi brukade underhålla oss med på klassfester på mellanstadiet, Ryska posten. Fast då var man allt lite nervös. Handtag, famntag, klapp eller kyss. Och alltid var det den som stod utanför dörren som fick välja, den som därefter blev utpekad (Vilken mardröm i sig! ”Vill du ha den? Nej. Den? Nej. Den? Ja.) fick helt enkelt finna sig i att bli hälsad på, oavsett på vilket sätt det nu blev.

Jag tror att det är exakt samma princip som är avgörande i det vardagliga hälsningslivet också. Den som bestämmer sig först och går till attack vinner. Det krävs faktiskt en god portion mod att vägra ta en utsträckt hand (förr i tiden innebar det till och med en utmaning till strid).

Fast visst krävs det någon sorts kulturell förståelse, om en person helt enkelt tryckte upp ansiktet mot mitt och förväntade sig att jag skulle göra det samma för lite näsgnugg, skulle jag nog känna mig rätt förvirrad. Däremot har det faktiskt hänt att jag har blivit kindpussad och då har jag fallit in på kindpuss nummer två utan att tänka över det något vidare.

Intressantare blir det att ställa sig själv frågan hur man själv gör då man går till attack och hälsar på olika personer. Följer jag (o)skrivna regler och varför gör jag i så fall det?

Så därför. Hur hälsar jag i olika miljöer?

Bland vänner

I nittio fall av hundra ger jag personen i fråga en kram där jag har huvudet på vänstra sidan samtidigt som jag frågar ”Hur är läget?”. Om det är en riktigt nära vän händer det ofta att jag utbrister i något slags ljud av typen ”Heeeeej”, ”Mmm” eller ”Baby!” följt av ”Jag har längtat efter dig!”

Kramen i sig varierar från att vara relativt snabb (dock aldrig stel, det avskyr jag verkligen då jag lever efter devisen ”allt eller inget”!) till att verkligen gosa ner huvudet i den andras axel och kanske till och med skaka lite (inte som en hund gör med en leksak utan snarare som ett skepp på höga vågor).

Jag har sett en del människor göra ”schäferdunken”. Det får mig att rysa.

Jag har också lagt märke till att vissa (nästan uteslutande män) ger varandra en snabb kram med ett knutet handslag mellan varandras kroppar. Ingenting jag sympatiserar med, känns alldeles för givet sett ur ett maskulinitetsperspektiv. Lite som ”Hö hö vi kan kramas fast vi är män men vi skakar minsann hand också så att ingen tror att vi gillar NÄRHET”.

Första mötet

Där kommer handskaket fram som ett mail i inkorgen. Tyvärr är det nästan omöjligt för mig att minnas personens namn eftersom jag alltid fokuserar för mycket på handskaket och det tar liksom för mycket plats i mitt huvud för att jag dessutom ska kunna ta in ny information. Jag har provat att upprepa personens namn direkt efteråt, men det hjälper föga. Då koncentrerar jag mig för mycket på att komma ihåg att göra det så jag glömmer namnet ändå.

Det brukar lösa sig genom att göra sig känd som 1) ”Jag-har-otroligt-dåligt-ansiktsminne/namnminne-personen” alternativt 2) ”Den-allmänt-förvirrade-stackars-människan” och alltid komplettera den följande obligatoriska namnupprepningen med ett ”Ja, just det! Therese! (eller vad personen nu heter).

Jag tycker inte att det är så farligt att vara dålig på att komma ihåg namn faktiskt. Inte jämförelsevis. Det är värre att jag kan fråga samma människa likadana frågor en hel kväll om jag befinner mig i ett nytt sällskap. Exempelvis:

”Vad pluggar du då?”

”Läkare.”

”Jahaja, vad skoj.”

(Fem minuter senare)

”Jobbar du?”

”Nej, jag pluggar”

”Till vadå?”

”Ja men till läkare.”

”Jahaja, just det! Är det roligt?”

”Ja, fast lite mycket att läsa bara.”

”Jag förstår”.

(Fem minuter senare)

”Det var någon här som pluggade till läkare, det måste vara otroligt mycket att ta in alltså.”

”Jo, det var ju jag som sa det.”

”Åh, förlåt! Du hette Johanna eller hur?”

”Nej, Therese.”

(Därefter följer ursäkt 1) eller 2) och därefter ett avlägsnande).

Vid ett fåtal tillfällen, gärna efter en öl eller två, händer det att jag ger mig på kramen direkt. Dock sker detta endast om den nya personen ifråga ofta har blivit varmt omtalad av någon av mina närmaste vänner.

”Hörru! Vi kör kramen direkt! Vi vågar!”

Andra mötet

Allt som oftast den ytligare varianten av kramen (den som kompletteras med ”hur är läget?”). De gånger jag inte är säker på att jag har träffat personen (ofta) räcker jag fram handen lite osäkert och säger något i stil med ”Ehh.. Visst har vi träffats?” varpå personen ofta säger något i stil med ”Ja, typ fyra gånger”.

Om det är en person jag är skraj för eller inte gillar brukar jag bara stå där som en bortglömd telefonkiosk och invänta motspelarens drag. Det är dock sällsynt.

Auktoriteter

Jag jobbar envist med detta allt sedan mamma en gång, halvt upprört, sa: ”Du ska inte ha sådan respekt för auktoriteter!”. Oftast blir det dock handskaket några fler gånger innan kramen kommer.

Skäms!

Barn

Jag hatar när vuxna tvingar sig på ungar, och kanske än mer när föräldrar tvingar sina ungar att hälsa. Jag brukar säga hej och istället fokusera på något troligt gemensamt intresse, exempelvis stora djur, lära varandra fula grimaser eller bli impad av barnets häftiga nya saker som hen nyss har lärt sig. Mycket bättre, helt enkelt.

Hundar

Då jag i princip är Ceasar Milan älskar alla hundar mig eftersom de känner på min energi att jag är the Leader of the Pack. Oftast går jag ner på knä, är det en osäker hund viker jag undan blicken och låter den komma fram. Är det en framfusig hund håller jag mig på benen och ignorerar den tills den lugnat ner sig. Sen hälsar vi. Dock varken genom handskak eller kram. Jag kan acceptera tunga i ansiktet, men bara om jag är helt säker på att det verkligen är en hund.

Boden vs Stockholm

En av gångerna då jag efter en tid av acklimatisering i huvudstaden åkte tillbaka till min hemstad råkade jag träffa en hel del gammalt folk/halvbekanta. Det blev lite av en kulturkrock. Jag kände mig som en kulturantropolog som hade gone native i storstadsdjungeln.

Jag hade vant mig vid att kramas då man träffade någon på stan. I alla fall att man blev presenterad. Jag minns att jag tyckte att det var störtlöjligt när jag började hänga i Stockholm, att bli presenterad för en massa människor som man troligen aldrig skulle träffa igen. Men i Boden kände jag mig utesluten och ignorerad.

Jag minns att jag vid ett tillfälle stod i en liten cirkel av bekanta och pratade, och det kom dit en tjej som jag inte kände men som de andra kände. Då ingen av de presenterade mig för henne sträckte jag fram handen och gjorde det själv. Hon tittade på mig som om jag var dum i huvudet och jag skämdes. Mycket märkligt.

Då en av mina vänner som jag inte träffat på ganska länge skulle hälsa på mig i Stockholm, mötte jag henne vid tunnelbanan. När jag kom mot henne log hon snett och sa ”Jaha, ska vi kramas nu?”. Jag kom av mig totalt och vek diskret ihop mina halvt utfällda kramvingar och gömde dem någonstans längs sidorna av kroppen. Och skämdes, förstås. Kände mig ytlig och stockholmsk.

Alternativa hälsningsvarianter jag vill börja med

Helighets-goddaget: Lägga båda händerna kring den andras ena hand och se djupt i ögonen och skaka lite lätt med eftertryck. Inget ljud.

Batman: Kroka i personens tumme med sin egen och därefter låta de övriga fyra fingrarna "fladdra" samtidigt som "Batman!" utropas.

Low five slap: Slå en high five, missa och låta armen gå runt och träffa personens handflata i lårhöjd. (Kräver dock samarbete och en hel del övning, vilket jag är villig att lägga ner tid på.)

Det är märkligt, faktiskt. Det är ingen större grej att hälsa. Att säga hej. Presentera sig. Egentligen tycker jag nog att hela kramrutinen är rätt idiotisk. Men jag gör det ändå. Det gör inget att jag glömmer människors namn hela tiden. Men jag försöker lära mig att minnas bättre. Så ansträngande är det ju inte. Så länge det hela inte flippar ur. När jag precis hade flyttat till Stockholm brukade jag känna mig lite ensam ibland och hälsa på hundar i mitt bostadsområde och skriva in dem i adressboken. Det var nog lite väl. Men jag mindes deras namn i alla fall.