Jag undrar vem kvinnor pratar med i telefon när de berättar hur deras barn ska tas om hand. För jag passerar relativt ofta kvinnor som säger in i en mobiltelefon hur en värme vällingflaskan i mikron, var ungens cykelhjälm ligger och att dagis ska åka på utflykt följande dag så att galonisarna måste med. Jag hoppas, men har en föraning om att det är förgäves, att det inte är barnets pappa som ställer frågorna på andra sidan luren. Någon som vet?
Susanna
måndag 18 april 2011
torsdag 14 april 2011
Andreas favoritkaraktärer: 5) Matthew i The Dreamers.
Fina The Dreamers av regissören Bernardo Bertolucci är ett triangeldrama där amerikanen Matthew möter syskonen Theo och Isabelle under studentupproren 1968 i Paris. Den innehåller alla möjliga populärkulturella referenser och i synnerhet anspelar den på många klassiska filmer. Älskar dialogen och miljön. Har varit svag för erotiska trianglar sen jag såg Jules et Jim, detta skulle nästan kunna ses som en arvtagare i Truffautsk anda. Eftersom jag dessutom är en skamlös frankofil kan jag sympatisera mycket med huvudkaraktären Matthew (som spelas av Michael Pitt) som blir totalt förälskad i syskonparet och deras liv.
Scenen ovan utspelar sig under en middag hos syskonens föräldrar.
måndag 11 april 2011
Killvänner
Jag har nästan aldrig haft riktiga killkompisar, riktiga i bemärkelsen verkliga. När jag var mindre var Tintin, Ture Sventon, pappa Rudolf, Bastian i ”Den oändliga historien”, Gigi i ”Momo eller kampen om tiden”, Homer, Lee och Kevin i John Marsdens boksvit och Olof i Eyvind Johnssons uppväxtböcker mina enda killvänner.
Men den senaste tiden har de börjat ta sig ut från sina fiktiva tillhåll och de nästlar sig in i min verklighet och blir till riktiga personer. De är vänners pojkvänner som jag blir glad av att träffa, de är kurskamrater på universitetet som jag hänger med på rasterna, de är kollegor som jag hoppas ska vara på jobbet när jag kommer dit och de är vänners vänner som jag stöter på allt oftare. De är personer jag faktiskt tycker om att umgås med och ser fram emot att träffa och det är något mycket nytt. En förändring i min annars ganska separatistiska vardag och jag har upptäckt att jag faktiskt välkomnar det. No hetero
Susanna
Men den senaste tiden har de börjat ta sig ut från sina fiktiva tillhåll och de nästlar sig in i min verklighet och blir till riktiga personer. De är vänners pojkvänner som jag blir glad av att träffa, de är kurskamrater på universitetet som jag hänger med på rasterna, de är kollegor som jag hoppas ska vara på jobbet när jag kommer dit och de är vänners vänner som jag stöter på allt oftare. De är personer jag faktiskt tycker om att umgås med och ser fram emot att träffa och det är något mycket nytt. En förändring i min annars ganska separatistiska vardag och jag har upptäckt att jag faktiskt välkomnar det. No hetero
Susanna
lördag 9 april 2011
Money money money..
De nya motiven på sedlarna är här. I min bästa naiva stunder såg jag framför mig att att det skulle kunna bli en kvinna på toppen. Inte för att det skulle förändra maktordningen men det skulle vara en markering att vi i Sverige kan och vill värdera en kvinna högst.
Men inget nytt på fronten här..Astrid, Garbo och Birgitta hamnar på andra plats i valörgruppen. Dag 1000-Bigitta 500, Ingemar 200- Garbo 100, Evert 50- Astrid 20.
I ett svagt ögonblick tänkte jag som en räkne/jämställdhetsfeminist, "de har ju ändå ökat antalet kvinnor, nu är det ju ändå hälften hälften". Men när jag hade vaknat till liv så insåg jag ju att allt är precis som vanligt. Maktordningen är fortfarande densamma, mannen är norm och värderas högst, kvinnan som avvikande och på 2:a plats. Slutsats: Brudarna hamnar på de sedlar som vi använder mest, 20-100 och 500 kr. Det vill säga det är precis som sig bör, de vi använder och utnyttjar mest värderas lägst.
Min lista på drömmotiv:
Olika grupper med arbetarklasskvinnor som ser arga och kaxiga ut.
Om det nu måste vara EN person så kan jag tänka mig:
Tiina Rosenberg
Selma Lagerlöf
Irene Molina
Claes Borgström
"Olle"
fredag 8 april 2011
Om kameler och hur vi bör göra om dem till hästar
Ibland vet jag inte riktigt vad min plats här i livet är. Det kan känns tungt och jobbigt att gå runt i ekorrhjulet utan mening. Alltså jag jobbar ju och så, och har vänner och så, men det kan ändå kännas som att jag saknar ett högre syfte. Varför finns jag liksom? Varför kom vi till? Och vad är det meningen att jag ska göra med mitt liv?
När jag läste igenom tidningen idag blev jag något klarare i det. Thomas Friedman berättar idag på Dagens Nyheters ledarsida hur det ser ut i Mellanöstern och hur relationen till USA är. Jag har alltid tänkt att det är något skumt med de där länderna där borta, bla bla bla bla -stan eller vad de nu heter. Men Friedman kallar dem unisont Mellanöstern, vilket kändes bekvämt i munnen. Det räcker väl, alla är väl ändå muslimer där borta, Korankramare. Jag har aldrig tänkt på det, men nu när Friedman säger det så är det gamla ordspråket att en kamel är en häst som konstruerats av en kommitté, egentligen en liknelse om oss i väst och mellanöstern! Alltså, det är ju klockrent - väst, ledd av USA, är hästen, som ser välskapt, stark och frisk ut, och mellanöstern är den vanskapta avarten tillkommen genom för många kockar. Mellanöstern än kamelen som inte lyckades bli lika fin som den ståtliga hingsten USA. Ett konstigt djur som ingen tidigare skådat, men som måste bli till häst. Såklart!
"När en hel region som har levt utanför de största globala trenderna med fri politik och fria marknader i ett halvsekel plötsligt bestämmer sig för att haka på historien - och var och en av dessa stater har sin etniska och politiska orientering och sina stammar och sekter, och nu försöker en lös koalition av väst- och arabstater med blandade motiv komma på hur de ska få hjälp - tja, nog blir det en del konstiga politiska djur som ser väldigt konstiga ut."
Det är bra ett land som USA som står utanför historien och som ledare för världen, och som räddade våra behinds i andra världskriget, går i bräschen för den upplysta världen. Tänk vad skönt att de städar upp bland sekter och etniska grupperingar, dammsuger dem från alla ideologiska avarter som annars riskerar hota våran frihet här borta. Vi har ju faktiskt ingen etnicitet, eller politik för den delen - det är ju liksom bara en naturlig ordning.
"Mellanöstern är en farlig, våldsam, hoppfull och potentiellt enormt positiv eller explosiv röra, tyngd av moralisk och politisk ovisshet. Vi måste bygga demokrati i det Mellanöstern vi har, inte i det vi skulle vilja ha."
Tack herr Friedman för den moraliska väckarklockan. Han avslutar med att be till Gud, och jag tycker att vi alla kan enas om att det är en smart strategi. För han hör ju oss alltid, och finns där när vi som mest behöver honom. Och kommer vi till telefonsvararen så kan vi vara trygga i att han bara är ute på ett mystiskt ärende på outgrundliga vägar. Jag vet inte vad ni ska göra, men jag ska genast bege mig ut och berätta om min aldrig sviktande moral och hur fritt vi har det här i väst, utan diskriminering, tortyr, sekter, etniska grupper, förtryck och religiösa fundamentalister. Jag har aldrig tänkt på det, men det kanske är Gud jag ska följa. I gymnasiet ställde sig min klasskompis upp på lektionen och sa: "Män fattar bättre och snabbare beslut än kvinnor". Inte förrän nu har jag en kontext att placera i det han sa i. Det stämmer ju i detalj! Det är ju för att Gud än en man. Och han skapade ju oss. Alltså är han ju bäst.
Jag bläddrar vidare till sidan 19 där det står om att barn mår bäst i bakåtvänd vagn. Det här med egna barn har ju aldrig varit min kopp te, som ni kanske förstått av tidigare inlägg om dagisbarn, så jag ska inte uppehålla mig med barnen utan snarare om det som ligger mig varmast om hjärtat - språk. Specialisterna på barn skriver om hur barn bäst blir smarta och fullgoda människor. Om specialisterna har egna barn framgår inte, däremot har de läst och skrivit en massa viktiga böcker om barn. Fett ja-O.
När jag nu i helgen ska ut och berätta om min egen förträfflighet ska jag ta med mig deras visdomsord. Så för att vi inte råka uppfostra en hel nästa generation som inte pratar "riktig" svenska och därmed kanske råkar hamna i fel grupp, inleda en B-karriär som vi vet leder till droger, alkohol, arbetslöshet, utanförskap, sekter, självmordsattentat. Specialisterna säger att en bakåtvänd vagn är vital för språkförståelsen. Barn i dessa vagnar är också gladare.
"Det här är inget som kan kompenseras med tv-tittande, även om det är pedagogiska barnprogram. Modersmålet lär sig barn före tre års ålder, missar man det blir det Rinkebysvenska."
Så. Min målsättning är att komma åt alla barn innan de fyller tre och lära dem hur bra vi är, med detta upplysta och frihetliga språk. Helst barn utanför Sverige också, för det är ju mycket bättre om de pratar svenska än kamelspråk. Det blir ju så mycket lättare att förstå varandra då också. Och låt oss inte glömma, det är för deras egen skull! Eftersom de är missbildade kameler så kanske de inte vet det själv ännu, så därför måste vi lära dem demokratiska språk och sätt.
Och tänk, vad häftigt om de en dag också skulle kunna bli delaktiga i historien, nu när de faktiskt fattat att de ska haka på den. Jag väntar med stor iver och förväntan på den dagen så jag kan beskåda mitt frammejslade lilla föl.
Amen.
När jag läste igenom tidningen idag blev jag något klarare i det. Thomas Friedman berättar idag på Dagens Nyheters ledarsida hur det ser ut i Mellanöstern och hur relationen till USA är. Jag har alltid tänkt att det är något skumt med de där länderna där borta, bla bla bla bla -stan eller vad de nu heter. Men Friedman kallar dem unisont Mellanöstern, vilket kändes bekvämt i munnen. Det räcker väl, alla är väl ändå muslimer där borta, Korankramare. Jag har aldrig tänkt på det, men nu när Friedman säger det så är det gamla ordspråket att en kamel är en häst som konstruerats av en kommitté, egentligen en liknelse om oss i väst och mellanöstern! Alltså, det är ju klockrent - väst, ledd av USA, är hästen, som ser välskapt, stark och frisk ut, och mellanöstern är den vanskapta avarten tillkommen genom för många kockar. Mellanöstern än kamelen som inte lyckades bli lika fin som den ståtliga hingsten USA. Ett konstigt djur som ingen tidigare skådat, men som måste bli till häst. Såklart!
"När en hel region som har levt utanför de största globala trenderna med fri politik och fria marknader i ett halvsekel plötsligt bestämmer sig för att haka på historien - och var och en av dessa stater har sin etniska och politiska orientering och sina stammar och sekter, och nu försöker en lös koalition av väst- och arabstater med blandade motiv komma på hur de ska få hjälp - tja, nog blir det en del konstiga politiska djur som ser väldigt konstiga ut."
Det är bra ett land som USA som står utanför historien och som ledare för världen, och som räddade våra behinds i andra världskriget, går i bräschen för den upplysta världen. Tänk vad skönt att de städar upp bland sekter och etniska grupperingar, dammsuger dem från alla ideologiska avarter som annars riskerar hota våran frihet här borta. Vi har ju faktiskt ingen etnicitet, eller politik för den delen - det är ju liksom bara en naturlig ordning.
"Mellanöstern är en farlig, våldsam, hoppfull och potentiellt enormt positiv eller explosiv röra, tyngd av moralisk och politisk ovisshet. Vi måste bygga demokrati i det Mellanöstern vi har, inte i det vi skulle vilja ha."
Tack herr Friedman för den moraliska väckarklockan. Han avslutar med att be till Gud, och jag tycker att vi alla kan enas om att det är en smart strategi. För han hör ju oss alltid, och finns där när vi som mest behöver honom. Och kommer vi till telefonsvararen så kan vi vara trygga i att han bara är ute på ett mystiskt ärende på outgrundliga vägar. Jag vet inte vad ni ska göra, men jag ska genast bege mig ut och berätta om min aldrig sviktande moral och hur fritt vi har det här i väst, utan diskriminering, tortyr, sekter, etniska grupper, förtryck och religiösa fundamentalister. Jag har aldrig tänkt på det, men det kanske är Gud jag ska följa. I gymnasiet ställde sig min klasskompis upp på lektionen och sa: "Män fattar bättre och snabbare beslut än kvinnor". Inte förrän nu har jag en kontext att placera i det han sa i. Det stämmer ju i detalj! Det är ju för att Gud än en man. Och han skapade ju oss. Alltså är han ju bäst.
Jag bläddrar vidare till sidan 19 där det står om att barn mår bäst i bakåtvänd vagn. Det här med egna barn har ju aldrig varit min kopp te, som ni kanske förstått av tidigare inlägg om dagisbarn, så jag ska inte uppehålla mig med barnen utan snarare om det som ligger mig varmast om hjärtat - språk. Specialisterna på barn skriver om hur barn bäst blir smarta och fullgoda människor. Om specialisterna har egna barn framgår inte, däremot har de läst och skrivit en massa viktiga böcker om barn. Fett ja-O.
När jag nu i helgen ska ut och berätta om min egen förträfflighet ska jag ta med mig deras visdomsord. Så för att vi inte råka uppfostra en hel nästa generation som inte pratar "riktig" svenska och därmed kanske råkar hamna i fel grupp, inleda en B-karriär som vi vet leder till droger, alkohol, arbetslöshet, utanförskap, sekter, självmordsattentat. Specialisterna säger att en bakåtvänd vagn är vital för språkförståelsen. Barn i dessa vagnar är också gladare.
"Det här är inget som kan kompenseras med tv-tittande, även om det är pedagogiska barnprogram. Modersmålet lär sig barn före tre års ålder, missar man det blir det Rinkebysvenska."
Så. Min målsättning är att komma åt alla barn innan de fyller tre och lära dem hur bra vi är, med detta upplysta och frihetliga språk. Helst barn utanför Sverige också, för det är ju mycket bättre om de pratar svenska än kamelspråk. Det blir ju så mycket lättare att förstå varandra då också. Och låt oss inte glömma, det är för deras egen skull! Eftersom de är missbildade kameler så kanske de inte vet det själv ännu, så därför måste vi lära dem demokratiska språk och sätt.
Och tänk, vad häftigt om de en dag också skulle kunna bli delaktiga i historien, nu när de faktiskt fattat att de ska haka på den. Jag väntar med stor iver och förväntan på den dagen så jag kan beskåda mitt frammejslade lilla föl.
Amen.
torsdag 7 april 2011
Dagens man
Jag är trött på män. Det är inget nytt men jag påminns varje dag om det, påminns om dem dagligen. För en tid sedan kom dagens man till mig via ett kulturprogram jag nyligen bestämt mig för att börja titta på eftersom det verkar vara något andra tittar på och som skulle kunna passa mig. Jag kände mig kultiverad där jag satt framför datorn och tittade på en äldre sändning. Inslagen bytte av varandra och så kom han, mannen.
Inslaget var om en författare och ny bok, en uppföljare till hans tidigare prisbelönta. Jag har hört talas om den, arbetarromanen, men inte läst den och det var inte boken i sig, eller ens författaren i sig, som fick mig att skaka alltmer ilsket på huvudet. För det som gjorde mig trött och arg var den plats författaren fick, det han pratade om, musiken i bakgrunden som satte en stämning av klassdeterminism samtidigt som ljuden av tåg, bilar och slagverk blandades med han bekymrade ögon som tittade bort över den tidigare arbetsplatsen. Ord om moderna arbetsvillkor, de nya statarna, förlorade grundläggande rättigheter, bemanningsföretag, att stå i skuld, att vara ägd timme för timme dag för tag, ”du sover och är trött när du vaknar” och de ord jag ville svara hans sorgset veckade panna var men väx upp för fan!
För det som gjorde mig arg var faktumet att män får ta sådan plats, han tog sådan plats fast kvinnor alltid har arbetat på precis samma sätt. Han tog på sig rollen som arbetaroffer för något kvinnor upplevde och upplever dagligen. Ändå får han stå tårögd där i regnet med elgitarrseffekter och personifiera den beroende arbetaren och han får skriva böcker om det. Och jag tänker att kanske är det dags att vi också skriver, att också vi skriver om hur det är att på den moderna arbetsmarknaden som för kvinnor faktiskt har varit den samma i århundraden. Min mormors mamma, min mormor, min farmors mamma, min farmor, Strindbergs och Ibsens hemmafruar, mina kollegor, mina vänner och jag. Alla lika beroende och livegna som författaren i inslaget.
Så en uppmaning till de kvinnor som både är de nya och de gamla och de bortglömda statarna; skriv! Skriv om hur det är att vara ägd av en vikariepol, skriv om hur det är att inte veta när jobb kommer nästa gång, skriv om att vakna på morgonen av att telefonen ringer om arbete på andra sidan stan, skriv om när telefonen inte ringer, skriv om obetald semester, skriv om att jobba trots sjukdom, skriv om konkurrensen med andra arbetare, skriv om tvånget att ständigt vara trevlig, skriv om lönen som höjs med tio kronor varje gång en fyller år, skriv om att stå på en förskolegård och frysa när alla andra har varma arbetskläder, skriv om att sitta på tåget i en timme för en halv förmiddags arbete, skriv om att tvätta i handfatet för att skjortan alltid måste vara ren, skriv om förnedringen av att ständigt bli bedömd och skriv om hur det är att plötsligt inte få komma tillbaka för att antalet vikarietimmar nått gränsen för anställning. Berätta och ta plats för den bekymrade mannen som var på besök hos den verkliga arbetarklassen kommer inte att dela med sig och ge den till dig.
Susanna
Inslaget var om en författare och ny bok, en uppföljare till hans tidigare prisbelönta. Jag har hört talas om den, arbetarromanen, men inte läst den och det var inte boken i sig, eller ens författaren i sig, som fick mig att skaka alltmer ilsket på huvudet. För det som gjorde mig trött och arg var den plats författaren fick, det han pratade om, musiken i bakgrunden som satte en stämning av klassdeterminism samtidigt som ljuden av tåg, bilar och slagverk blandades med han bekymrade ögon som tittade bort över den tidigare arbetsplatsen. Ord om moderna arbetsvillkor, de nya statarna, förlorade grundläggande rättigheter, bemanningsföretag, att stå i skuld, att vara ägd timme för timme dag för tag, ”du sover och är trött när du vaknar” och de ord jag ville svara hans sorgset veckade panna var men väx upp för fan!
För det som gjorde mig arg var faktumet att män får ta sådan plats, han tog sådan plats fast kvinnor alltid har arbetat på precis samma sätt. Han tog på sig rollen som arbetaroffer för något kvinnor upplevde och upplever dagligen. Ändå får han stå tårögd där i regnet med elgitarrseffekter och personifiera den beroende arbetaren och han får skriva böcker om det. Och jag tänker att kanske är det dags att vi också skriver, att också vi skriver om hur det är att på den moderna arbetsmarknaden som för kvinnor faktiskt har varit den samma i århundraden. Min mormors mamma, min mormor, min farmors mamma, min farmor, Strindbergs och Ibsens hemmafruar, mina kollegor, mina vänner och jag. Alla lika beroende och livegna som författaren i inslaget.
Så en uppmaning till de kvinnor som både är de nya och de gamla och de bortglömda statarna; skriv! Skriv om hur det är att vara ägd av en vikariepol, skriv om hur det är att inte veta när jobb kommer nästa gång, skriv om att vakna på morgonen av att telefonen ringer om arbete på andra sidan stan, skriv om när telefonen inte ringer, skriv om obetald semester, skriv om att jobba trots sjukdom, skriv om konkurrensen med andra arbetare, skriv om tvånget att ständigt vara trevlig, skriv om lönen som höjs med tio kronor varje gång en fyller år, skriv om att stå på en förskolegård och frysa när alla andra har varma arbetskläder, skriv om att sitta på tåget i en timme för en halv förmiddags arbete, skriv om att tvätta i handfatet för att skjortan alltid måste vara ren, skriv om förnedringen av att ständigt bli bedömd och skriv om hur det är att plötsligt inte få komma tillbaka för att antalet vikarietimmar nått gränsen för anställning. Berätta och ta plats för den bekymrade mannen som var på besök hos den verkliga arbetarklassen kommer inte att dela med sig och ge den till dig.
Susanna
måndag 4 april 2011
Kvadratpris
Mina föräldrar har ett tvåsamt liv. De har varit gifta länge och tillsammans längre. De bor i ett hus tillsammans, har nyligen blivit pensionärer, spelar bridge flera gånger i månaden med andra pensionärspar och uppfyller på många vis den heterosexuella tvåsamhetsnormen. Många, inklusive jag själv, kritiserar ofta och gärna nämnda norm men ibland kommer kritiken från oväntat håll. För någon dag sedan damp en liten folder från ett mäklarföretag ner i brevlådan, adresserad till min pappa. På första sidan stod
”Hej Ingvar, intresserad av Pettersbergsvägen 46? En 4,5 på 120 kvm/Mälarhöjden”
Min mamma blev irriterad, lika irriterad som när värmepumpföretaget ringer och vill prata med Ingvar, mannen i huset, om deras gemensamma värmepump. På nästa sida stod, i ett handskriftsliknande typsnitt
”Hej Ingvar!
Om du flyttar 390 meter kan du bo i den här bostaden”
Foldern avslutades med ett välkomnande på visning och erbjudande om värdering av den egna bostaden. En bostad min mamma och pappa äger tillsammans. Mäklarföretaget vill alltså att mina föräldrar ska separera, att min pappa ska sno åt sig alla tillgångar de har och köpa ett unikt boende med slående utsikt över Mälaren, sjötomt, stor terrass mot vattnet och stilren interiör för 6 250 000 kronor.
Men vänta, det var kanske inte någon kritik mot förmodad och självuppfyllande heterosexuell tvåsamhetsnorm? Det kanske snarare var ett marknadsföringsknep inför den lika förmodade och stundande ålders- och relationskris hos min pappa. Då har jag bara en fråga, ingår det en snyggt sliten dyr bil och en yngre älskarinna i kvadratpriset?
Susanna
”Hej Ingvar, intresserad av Pettersbergsvägen 46? En 4,5 på 120 kvm/Mälarhöjden”
Min mamma blev irriterad, lika irriterad som när värmepumpföretaget ringer och vill prata med Ingvar, mannen i huset, om deras gemensamma värmepump. På nästa sida stod, i ett handskriftsliknande typsnitt
”Hej Ingvar!
Om du flyttar 390 meter kan du bo i den här bostaden”
Foldern avslutades med ett välkomnande på visning och erbjudande om värdering av den egna bostaden. En bostad min mamma och pappa äger tillsammans. Mäklarföretaget vill alltså att mina föräldrar ska separera, att min pappa ska sno åt sig alla tillgångar de har och köpa ett unikt boende med slående utsikt över Mälaren, sjötomt, stor terrass mot vattnet och stilren interiör för 6 250 000 kronor.
Men vänta, det var kanske inte någon kritik mot förmodad och självuppfyllande heterosexuell tvåsamhetsnorm? Det kanske snarare var ett marknadsföringsknep inför den lika förmodade och stundande ålders- och relationskris hos min pappa. Då har jag bara en fråga, ingår det en snyggt sliten dyr bil och en yngre älskarinna i kvadratpriset?
Susanna
fredag 1 april 2011
Kungen köper kaffeflickor, pappor köper barnflickor
Idag stod det att läsa i Svenska Dagbladet om kvinnor som sökt tjänster som barnskötare för ensamstående pappor och föräldrar som av andra anledningar inte kan ta hand om sina barn. De hade ansökt via en sajt på internet, grannar.se. Det kvinnorna till sin bittra förvåning blev varse om var att papporna ofta även ville ha massage eller andra oanständiga fysiska kontakter. Ibland verkar sajten rent av fungera som en dejting/våldtäktssajt; en "pappa" mötte en kvinna vid tunnelbanan, och varpå hon frågade vart han hade barnet undrade han om hon verkligen hade trott på att han hade barn. Och så den där snuskgubbeblinkningen.
En annan pappa tyckte det var en fruktansvärt snillrik idé att klä av sig naken i all sin prakt och invänta barnvakten. Som om hon inte hade nog med barnet, här kommer en skrikande penis i väntan på lite omtanke. Och vadå, släng i lite mer pengar så kanske det känns pepp för henne. Hon får betalt för att ta hand om ungen, varför inte ge lite mer betalt och ta hand om pappsen också? Nej det är ju inte prostitution, prostitution är sånt man gör i Thailand på semester.
Men det är klart. Det måste vara svårt att vara pappa i dessa tider. Så mycket krav med jobb och karriär. Man kan ju förstå att han ibland bara vill ha lite kul, koppla av liksom. Hälla upp en whiskey och slänga upp benen på bordet så där som mamma alltid sa att man inte fick. Han är en riktig rebell! Utanför jobbet. Ibland.
Det får mig även att tänka på en serie jag inte alls sett, Borgen, men nyligen hade en diskussion om. Framgångsrik kvinna och framgångsrik man som försöker leva jämställt. Hon har chansen att bli Danmarks första kvinnlig statsminister och han hade något annat fräsigt jobb, som han frivillig stod tillbaka med, för att hon skulle få chansen att bli historisk kvinna. Det var ju snällt liksom, jag hade gjort detsamma. Så han hängde hemma med barnen medan hon jobbade dygnet runt och allting funkade fint. Till en början. Sen började givetvis jämret och gnället om hur tråkigt han hade det, hemma med barnet, hur han inte utvecklades personligen, hur han kände sig tom som inte fick göra karriär. Ett gnäll utan konstruktiva lösningar, bara självömkan, trots att de hade kommit överens om hur de närmaste åren skulle se ut. Sen springer han givetvis iväg och gör något så icke originellt och föga häpnadsväckande som att knulla en annan brud!
Men ååååååååååååh! Tänk vad synd det är om dem! Tänk om han i Borgen bara hade haft en barnflicka som han kunde visa upp sitt praktpaket för, då kanske livet hade blivit mycket lättare. Och jag undrar, tror han, och alla andra typer, att hon hellre skulle vilja ha tråkigt, inte utvecklas personligen och inte göra karriär? För att kvinnans lyckligaste karriär är hemma? Klämma ut ett par ungar till och från och däremellan klämma ut lite annat gojs från hans stolthet?
Den här maskuliniteten alltså. Den är inte helt rumsren. Och det vet vi väl alla? Hur kan män överhuvudtaget få för sig idén att ställa sig nakna och med självförtroende tro att det är attraktivt eller tändande? Att blotta synen av håriga bollar, erektioner och lönnfeta magar kommer hetsa upp en nybliven barnflicka som säkert bara vill dryga ut den fattiga studentkassan? Hur många gånger ska man behöva skrika och gasta att man inte vill se deras kön - NEJ TACK - inte vill få en tung kropp påföst över sig - NEJ TACK - inte vill ha sötsur andedräkt i nacken, inte vill bli överraskningsknullad på väg hem eller ens hemma för den delen - NEJ TACK DET KÄNNS INTE TRYGGARE SÅ.
Ponera att dessa män hade tillhört en annan samhällsgrupp än gruppen män, vad hade hänt då?
En annan pappa tyckte det var en fruktansvärt snillrik idé att klä av sig naken i all sin prakt och invänta barnvakten. Som om hon inte hade nog med barnet, här kommer en skrikande penis i väntan på lite omtanke. Och vadå, släng i lite mer pengar så kanske det känns pepp för henne. Hon får betalt för att ta hand om ungen, varför inte ge lite mer betalt och ta hand om pappsen också? Nej det är ju inte prostitution, prostitution är sånt man gör i Thailand på semester.
Men det är klart. Det måste vara svårt att vara pappa i dessa tider. Så mycket krav med jobb och karriär. Man kan ju förstå att han ibland bara vill ha lite kul, koppla av liksom. Hälla upp en whiskey och slänga upp benen på bordet så där som mamma alltid sa att man inte fick. Han är en riktig rebell! Utanför jobbet. Ibland.
Det får mig även att tänka på en serie jag inte alls sett, Borgen, men nyligen hade en diskussion om. Framgångsrik kvinna och framgångsrik man som försöker leva jämställt. Hon har chansen att bli Danmarks första kvinnlig statsminister och han hade något annat fräsigt jobb, som han frivillig stod tillbaka med, för att hon skulle få chansen att bli historisk kvinna. Det var ju snällt liksom, jag hade gjort detsamma. Så han hängde hemma med barnen medan hon jobbade dygnet runt och allting funkade fint. Till en början. Sen började givetvis jämret och gnället om hur tråkigt han hade det, hemma med barnet, hur han inte utvecklades personligen, hur han kände sig tom som inte fick göra karriär. Ett gnäll utan konstruktiva lösningar, bara självömkan, trots att de hade kommit överens om hur de närmaste åren skulle se ut. Sen springer han givetvis iväg och gör något så icke originellt och föga häpnadsväckande som att knulla en annan brud!
Men ååååååååååååh! Tänk vad synd det är om dem! Tänk om han i Borgen bara hade haft en barnflicka som han kunde visa upp sitt praktpaket för, då kanske livet hade blivit mycket lättare. Och jag undrar, tror han, och alla andra typer, att hon hellre skulle vilja ha tråkigt, inte utvecklas personligen och inte göra karriär? För att kvinnans lyckligaste karriär är hemma? Klämma ut ett par ungar till och från och däremellan klämma ut lite annat gojs från hans stolthet?
Den här maskuliniteten alltså. Den är inte helt rumsren. Och det vet vi väl alla? Hur kan män överhuvudtaget få för sig idén att ställa sig nakna och med självförtroende tro att det är attraktivt eller tändande? Att blotta synen av håriga bollar, erektioner och lönnfeta magar kommer hetsa upp en nybliven barnflicka som säkert bara vill dryga ut den fattiga studentkassan? Hur många gånger ska man behöva skrika och gasta att man inte vill se deras kön - NEJ TACK - inte vill få en tung kropp påföst över sig - NEJ TACK - inte vill ha sötsur andedräkt i nacken, inte vill bli överraskningsknullad på väg hem eller ens hemma för den delen - NEJ TACK DET KÄNNS INTE TRYGGARE SÅ.
Ponera att dessa män hade tillhört en annan samhällsgrupp än gruppen män, vad hade hänt då?
En grym liten människa
Tog en promenad förbi min gamla arbetsplats som är en förskola belägen på en liten sluttning mitt inne i en villaförort i södra Stockholm. Jag traskade på utsidan om staketet och försökte att inte allt för uppenbart kika in på gården, spanandes efter någon unge jag känner eller en kollega jag minns. Men så slår det mig att det var för länge sedan. Det var för många år sedan jag arbetade där för att jag ska kunna se någon jag känner. Barnen är utflugna. De är 6 år äldre och inte ens de syskon som låg i vagnen då är kvar nu. De är för gamla. Ändå tror jag att de alla ska vara som de var då, att de ska finnas kvar där och se ut som de gjorde, låta som de gjorde och göra som de gjorde. Ett hugg av saknad och tankar om att tiden går, tingens och människors förgänglighet men när jag får syn på bänken nedanför kanan där jag, en försommardag, satt med ett av barnen och dinglade med benen fylls jag av tacksamhet för att jag fick dela ett år med de som inte längre finns kvar. Och speciellt med en. Hon var tre år när jag började och hann fylla fyra och ett halvt innan jag slutade. Hon var liten och ilsken, arg och envis. Hon hade ett fantastiskt leende, ett skratt som trängde sig in överallt och glittrande ögon. Hon grät de största tårarna jag någonsin sett och skällde på andra till dess att rösten blev hes. Hon var dålig på att rita prinsessor och bra på att klättra i träd. Hon älskade Pippi och favoritsången var Sjörövar-Fabbe där hon kunde använda sin arga röst i delen där sjömännen upprepar ojojojoj och hon lät förvånansvärt likt. Hon var min vän och hon höll mig ofta i handen, skrattade när jag kittlade henne och blev arg när jag tjatade. Jag är glad för att jag fick chansen att lära känna henne och jag är glad över att hon fick vara precis som hon var utan att bli påtvingad normer och mönster om hur små flickor bör vara, se ut och uppträda.
En morgon kom hon till mig, tog min hand och sa att vi skulle gå till bänken och kila. Vi gick ner för backen bredvid kanan, satte oss ner och dinglade med benen. ”Kilar vi nu?” undrade jag och hon nickade, ”Det är så här man gör förstår du” och jag förstod. Förstod att hon menade chilla. Så där satt vi, denna fantastiska lilla människa och jag och chillade. Inom mig sitter hon fortfarande så, svängandes med benen, som min egna Lilla My. Min egna, saknade, älskade Lilla My.
Susanna
En morgon kom hon till mig, tog min hand och sa att vi skulle gå till bänken och kila. Vi gick ner för backen bredvid kanan, satte oss ner och dinglade med benen. ”Kilar vi nu?” undrade jag och hon nickade, ”Det är så här man gör förstår du” och jag förstod. Förstod att hon menade chilla. Så där satt vi, denna fantastiska lilla människa och jag och chillade. Inom mig sitter hon fortfarande så, svängandes med benen, som min egna Lilla My. Min egna, saknade, älskade Lilla My.
Susanna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)