Tog en promenad förbi min gamla arbetsplats som är en förskola belägen på en liten sluttning mitt inne i en villaförort i södra Stockholm. Jag traskade på utsidan om staketet och försökte att inte allt för uppenbart kika in på gården, spanandes efter någon unge jag känner eller en kollega jag minns. Men så slår det mig att det var för länge sedan. Det var för många år sedan jag arbetade där för att jag ska kunna se någon jag känner. Barnen är utflugna. De är 6 år äldre och inte ens de syskon som låg i vagnen då är kvar nu. De är för gamla. Ändå tror jag att de alla ska vara som de var då, att de ska finnas kvar där och se ut som de gjorde, låta som de gjorde och göra som de gjorde. Ett hugg av saknad och tankar om att tiden går, tingens och människors förgänglighet men när jag får syn på bänken nedanför kanan där jag, en försommardag, satt med ett av barnen och dinglade med benen fylls jag av tacksamhet för att jag fick dela ett år med de som inte längre finns kvar. Och speciellt med en. Hon var tre år när jag började och hann fylla fyra och ett halvt innan jag slutade. Hon var liten och ilsken, arg och envis. Hon hade ett fantastiskt leende, ett skratt som trängde sig in överallt och glittrande ögon. Hon grät de största tårarna jag någonsin sett och skällde på andra till dess att rösten blev hes. Hon var dålig på att rita prinsessor och bra på att klättra i träd. Hon älskade Pippi och favoritsången var Sjörövar-Fabbe där hon kunde använda sin arga röst i delen där sjömännen upprepar ojojojoj och hon lät förvånansvärt likt. Hon var min vän och hon höll mig ofta i handen, skrattade när jag kittlade henne och blev arg när jag tjatade. Jag är glad för att jag fick chansen att lära känna henne och jag är glad över att hon fick vara precis som hon var utan att bli påtvingad normer och mönster om hur små flickor bör vara, se ut och uppträda.
En morgon kom hon till mig, tog min hand och sa att vi skulle gå till bänken och kila. Vi gick ner för backen bredvid kanan, satte oss ner och dinglade med benen. ”Kilar vi nu?” undrade jag och hon nickade, ”Det är så här man gör förstår du” och jag förstod. Förstod att hon menade chilla. Så där satt vi, denna fantastiska lilla människa och jag och chillade. Inom mig sitter hon fortfarande så, svängandes med benen, som min egna Lilla My. Min egna, saknade, älskade Lilla My.
Susanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar