fredag 25 februari 2011

Rikets första dam

Suzanne Mubarak, exdiktatorns fru och Egyptens första dam, engagerade sig i de fattiga barnen i Egypten medan hennes familj berikade sig av statens pengar.

Drottning Rania av Jordanien har uppnått modeikonstatus och beskrivs av Oprah Winfrey som stor filantrop, samtidigt som hon och maken blivit anklagade för korruption.

Ossi Carp räknar i DN.se upp en ganska saftig lista med diktatorsfruar som ägnar sig åt välgörenhet och hävdar att det har kommit att ingå i rollen som modern diktatorshustru. Visst finns det mycket som ligger i det. Visst kan man liksom Carp fundera över dåligt samvete eller skygglappar för de verksamheter som berikar en. Men bör man inte framför allt fundera över rollen som ”rikets första dam” i den samtida världspolitiken?

Rania, Suzanne och de andra är nämligen inte ensamma om att passa på att engagera sig i välgörenhet. Laura Bushs starka engagemang för de afghanska kvinnornas befrielse är väl i det närmaste oförglömlig, men hon har också tagit initiativ till ett forskningscentrum om kvinnohälsa i sin hemstat Texas. Tummen upp för det, säger vi som noterat att USA:s spädbarnsdödlighet är bland de högsta i OECD-länderna.

Michelle Obama är jurist med examen från Harvard och har haft en mängd högkvalificerade jobb. När hon och Barack dansade på installationsceremonin skruvade många bedömare på sig: hon såg ju så lång, självsäker och rent av manhaftig ut... Men vad gör hon nu? Sedan 2009 har hennes yrke varit, just det, rikets första dam. Och så har hon börjat ägna sig åt välgörenhet.

Man skulle kunna rabbla upp en massa andra exempel – poängen är att det inte bara är diktatorsfruar som får vara med och leka. ”Rikets första dam” är en yrkesroll utan någon annan reell uppgift än att stå för de kvinnliga egenskaper som den hårdkokte diktatorn/presidenten inte kan uttrycka. Presidenten (som är man) och den ”första damen” uppvisar tillsammans en fin och ordnad heterosexualitet och komplementaritet som känns trygg och bra i dagens hårda medieklimat. De är ying och yang. En lite djärv tolkning av det hela är att ju mer maskulin regim (militariserad stat/manligt maktmonopol/diktatur), desto mer feminin förväntas den första damen att vara.

Inget ont om ”välgörenhet” och inget illa sagt om alla dessa första damer – förmodligen finns det väldigt fina motiv bakom en hel del av dessa projekt. Men visst tål det att påpekas att rikets första dam knappast har så mycket intressanta arbetsuppgifter, och att välgörenhet kanske kan vara ett sätt att göra tillvaron lite mer meningsfull. Dessutom är välgörenhet en hedervärd syssla som elitens kvinnor i västvärlden sysslat med i århundraden.
 Förresten – vad gör makarna till kvinnliga ledare? Tja, Brasiliens Dilma är ju singel sedan några år tillbaka och Angela Merkels man jobbar kvar som kemiprofessor. Ingen ”rikets första man” har mig veterligen engagerat sig för världens fattiga barn ännu.

2 kommentarer:

  1. Den klassiska "bakom varje framgångsrik man finns en kvinna som förväntas skjuta den egna karriären åt sidan och ägna sig åt sådant som får maken att se bättre ut", lite som en accessoar.

    SvaraRadera
  2. Ifi Amadíume har skrivit nåt om det här i Daughters of the Goddess, Daughters of imperialism.

    SvaraRadera

Blogg listad på Bloggtoppen.se