Biståndsproblematik.

Jag är ingen expert på postkolonial teoribildning. Jag har inte ens läst hela Saïds Orientalism, bara utdrag. Dock försöker jag ständigt medvetandegöra och påminna mig om min position som vit medelklasskvinna, både då jag är inbegripen i akademiska studier på universitetet men också i mitt vardagsliv. Självklart har jag min förståelsehorisont vilken hela tiden präglar min tolkning av världen; jag är inte längre någon tabula rasa i Lockeiansk bemärkelse. Aldrig kan jag lösgöra mig från denna, men samtidigt är jag av den bestämda åsikten att medvetenhet ska fungera frigörande istället för cementerande. Exempelvis är det komplicerat att kategorisera kön i och med dess reproducerande faktor, men det finns också poänger med att göra detta, i synnerhet ur historisk synvinkel.

Och så var det det här med bistånd. Mycket av det Edward Saïd skriver i sitt magnus opus håller jag med om till punkt och pricka, även om det feministiska perspektivet saknas. Hans beskrivning av den ständiga uppdelningen i ”vi” och ”dem” samt den efterföljande hierarkin ur västerländskt perspektiv är ständigt aktuell och värd att ta i beaktande. Det linjära utvecklingstänkandet där VI I VÄST har nått längst och ser det som vårt ansvar att hjälpa den stackars tredje världen att bli lite mer civiliserad, demokratisk och ja, som oss, är inget jag sympatiserar med.

Därför tycker jag att det är komplicerat med bistånd. Ordet i sig är ytterligt vidrigt, och än värre är vad det konnoterar. Reklamen för bistånd ser dessutom i princip exakt likadan ut som på femtiotalet då ”Sverige hjälper”-kampanjen drog igång. Det är betyder väl något i sig. Något som inte har förändrats sen femtiotalet är väl alltid tecken på att det är något fel och läskigt. Samma passiva och hjälplösa människor som vädjar till vår godhet om att få en allmosa för att klara dagen. Det är ju självklart idiotiskt att framställa människor som passiva. Det spär på bilden av det hierarkiska systemet där vissa generöst ger och andra tacksamt tar emot. Och sen är det ju så att ”givarnas” företag ofta själva tjänar en rejält slant på kuppen...

Det finns människor som anser att bistånd är bra. Både de som köper fadderbarn på bästa sändningstid, bestämmer sig för att skicka hundra spänn till UNICEF nästa jul eller de som manar sina kids att äta upp på tallriken genom den välkända frasen ”tänk på barnen i AFRIKA”, men också de som jobbar ideellt, exempelvis volontärer eller läkare. Sen finns det andra som menar att bistånd bara är ett cementerande av rådande maktordning, att det är kortsiktigt och därmed meningslöst. Att det inte går att komma ifrån sitt överlägsna perspektiv och att man istället ska organisera sig politiskt på hemmaplan och försöka påverka på det sättet. (Och ja, det finns folk där emellan också.)

Självklart är det problematiskt att vara den som åker och är snäll. Att ge hundra spänn i månaden så att den som får det har råd att köpa mat för dagen. Och så att man själv kan avbörda sig lite skuld, givetvis.

Men om man är insatt och så medveten som möjligt om sin position och tillhörande diskurs och därefter, tillsammans med de som är föremål för biståndet, arbetar fram möjligheter till att bli självförsörjande, är det också dåligt? Är det inte värre att vara medveten om sin position, anse att allt bistånd bara är negativt och därefter göra det valet att man inte vill ge pengar/volontärarbeta/bistå på annat sätt? I mina ögon är det verkligen ett befästande av sin egen hierarkiska överhet.

Jag menar, det är klart att jag fattar att de trettio spänn jag ger till någon på tunnelbanan inte kommer att hjälpa den personen till att få en bostad eller ett jobb. Antagligen går de pengarna till att köpa käk, bärs eller en sil. Ärligt talat så bryr jag mig inte. Den personen är mest troligt i större behov av pengarna än jag är. Så jag ger. Jag är ingen underbar person för det. Det kan mycket väl vara så att jag gör det för att jag har dåligt samvete. Men bara för att jag gör det betyder det ju inte att jag inte kommer att skriva teoretiska avhandlingar om problematiken med bistånd, utbilda mig till läkare eller på andra sätt försöka förändra hur den ser ut idag. Arbeta för att häva handelsblockader, skriva av skulder, diskutera fördelarna med veganism ur ett globalt perspektiv. Och så vidare.

För i förlängningen innebär väl en generalisering av bistånd som enbart av ondo att de personer som ändå vill förändra något menar: ”Jag tänker aktivera mig politiskt i min kommun och hoppas på att det blir bättre om en si så där tio-tjugo år. Därför tänker jag inte skicka pengar så att några ungar kan gå i skolan, inte svälta ihjäl eller slippa gå på gatan”.

Jag vet att jag är krass nu. Men varför välja?

Andrea.