Vem kan vara radikal?

MÄN ÄR DJUR


SVENSKA MÄN ÄR TALIBANER


Oj så radikalt!

Men vad är radikalt och varför är det så?

Under den vetenskapliga revolutionen på 1700-talet insåg man plötsligt att det fanns två distinkta kön, man och kvinna, med diametralt olika villkor och egenskaper. Fram tills då visste man att det bara fanns ett. Kvinnan hade en penis (vagina) och testiklar (äggstockar) men det var introverta. Inte så radikalt. Hon var dessutom mindre än mannen anatomiskt, så givetvis var hon sämst. (ÄR INTE DET HÄR SUPERRADIKALT?)

Västerländsk dualistisk tanketradition har sedan Platon, Aristoteles och grabbarna började fundera, kretsat kring en uppdelning av kultur/natur, människa/djur, ljus/mörker osv, vilket nu anpassades på könen. Man och kvinna placerades prydligt in i vardera kategori. Hon fick äntligen bli kön, om än ett tämligen värdelöst sådant, eftersom hon inte hade allt det mannen hade. Det visste man. Inte så radikalt. Precis som man visste att vita människor var överlägsna och att rasbiologi var korrekt. (HALLÅ LIKSOM, TOKRADIKALT!)

Mot bakgrund av denna könsdualism levde och verkade Olympe de Gouges, känd för sin skuggdeklaration till franska revolutionen, Declaration of the Rights of Woman från 1791. de Gouges trotsade den givna positionen kvinna som innebar barnavlande, strumpstoppande och hemmahäng för vilket hon slutligen mött giljotinen. Det radikala med de Gouges var inte bara att hon krävde lika rättigheter. Även hon förhöll sig till dualismen utan att ifrågasätta könens ordning som sådan. Att tala om mäns maktmissbruk var inte lika problematiskt i en diskurs som betonade könens särart. Det radikala låg i att betona särarten och införliva denna i den manliga universalismen, och därmed utmana centrala begrepp såsom rättighet och människa.

Tvåkönsmodellen som fastslogs på 1700-talet är fortfarande förhärskande idag, även fast uppluckringar börjar ske. (Bishnu har exempelvis juridiskt erkänts ett tredje kön.) Modellen har hittat sin trygga famn i jämställdhetsdiskursen, omfamnad av såväl vänster, höger och feminister. Kvinnor och män har samma rättigheter och skyldigheter. Och så länge vi inte överskrider gränserna för vad som utgör biologiskt kön är allting frid och fröjd. Därför reagerar nog många med förlöjligande och oförstående miner på Bishnu och alla andra intersex-personer där ute. Det är RADIKALT. På samma sätt som det är radikalt att använda det könsneutrala pronomenet hen, klä sin son i prinsesskläder till dagis eller vägra kalla sig kvinna ifall man föds med en vagina. Och banne den som ger sig på männen! Män och kvinnor är LIKA. Allt annat är "jämställdhet gone mad"!

(Intersex finns inte i ordlistan och jag varnas med röda prickar under ordet. Lustigt nog är rättstavningsprogrammet fullt medveten om att en kan vara könsradikal.)

Om historien lärt oss något är det att ambivalenser och motsättningar inom en kultur alltid finns, och det är när ambivalensen tydliggörs genom en eller flera personer som "gör fel" som det blir problematiskt. Det visar att ett fenomen inte alls är självklart, naturligt eller för evigt. Då blir det radikalt. Kulturens inre ambivalenser bör därför ses som möjligheterna till förändring. Alla som bryr sig om politiskt anseende värnas diskursen om mänskliga rättigheter, samtidigt är det fortfarande inte fritt att välja könsuttryck, identitet, vilken människa du vill vara. Allt tal om liberalism, frihet och individualism till trots. Här ser vi några av vår kulturs inre motsättningar. Varför bry sig, och reagera så kraftigt mot INDIVIDER som använder sin FRIHET ATT VÄLJA? Ifall biologin är stabil och naturlig, varför ödsla så mycket kraft på att försvara den? Varför inte bara luta sig tillbaka och låta historien ha sin gång?


Madeleine.