Jag hade en gång en lärare i en kurs om global utveckling som höll i en lektion om genus ur nämnda perspektiv. Han pratade om en världsomspännande epidemi och jag som i vanliga fall är svårflirtad när det kommer till obligatoriska genusseminarier lutade mig framåt i stolen över bordet, ögonen med ett svagt glimmer och öronen spetsade. Han fortsatte att berätta om ett antal miljoner försvunna flickor och kvinnor i Indien, försvunna i den bemärkelsen att de saknas i befolkningsräkningen, om det globala patriarkatet och om hur kvinnor utnyttjas i fabriker, hur de är den nya billiga och utbytbara arbetskraften. Allt redan hört och läst. Allt redan känt.
Men något annorlunda ändå, något som höll mitt intresse uppe och tankarna virvlande. Så slog det mig; han är en lika övertygad feminist som jag. Jag kunde inte hålla tillbaka mitt leende. För det händer inte ofta! Förvisso borde jag inte vara förvånad då samma lärare några lektioner tidigare bett oss att läsa skönlitterära böcker för att förstå hur andra länders kulturer fungerar eftersom en roman där huvudpersonen exempelvis är en del av det indiska kastsystemet ger mer kunskap och insikt än tre faktaböcker om samma ämne.
Men det slutade inte vid hemska fakta och starka ord. Någon ställde den obligatoriska frågan om kvotering. En lätt oro inom mig eftersom folk i mina ögon ofta trampar snett någon stans i debatten, alltid något som får mig att dra mig tillbaka in i mitt bittra nördiga radikala jag och skaka svagt på huvudet åt hur ingen annan fattar! Men den här gången kom jag bara halvvägs för läraren började berätta om hur skolans fakultet arbetar medvetet med kvotering och då inte uteslutande positiv särbehandling där en kvinna väljs framför en man när de har samma kvaliteter, när deras meriter är jämförbara, utan även annan form av kvotering. Han tittade ut över det tjugotal studenter i rummet och berättade hur han sökt en forskartjänst i konkurrens med en kvinnlig kollega där han var klart mer erfaren och i högre grad meriterad för tjänsten men hur hon ändå fått den. Jag såg hur de andra rynkade på pannorna, drog tillbaka hakorna mot struphuvudet och mumlade något om orättvist och där går ju ändå gränsen. Han såg fundersamt ut genom fönstret och sa klart att jag ville ha tjänsten men tänk hur många kvinnor jag har tagit tjänster för. Tänkt alla kvinnor jag har diskriminerat bara genom att vara man. Tänk alla kvinnor jag fått förtur framför tidigare och alla kvinnor jag kommer trampa på vare sig jag vill det eller inte. Mina ögon vidgades för det var något nytt. Jag vet att det kan vara lätt att charma en feminist, det är lätt för en man att säga precis rätt saker inför ett gäng kvinnosakstjejer medan hans flickvän står och diskar i köket, serverar te och kakor men det var något ärligt över honom. Något som att om jag hade ställt mig upp och sagt ja det var rätt åt dig din jävla privilegierade vita man för det är ju jävla helvetes skitlätt att stå där och vara ödmjuk när man ändå i slutända kommer att vinna och vi borde fan kastrera er allihopa! skulle han kanske kanske nicka och säga att ja, jag vet
Susanna
måndag 28 februari 2011
söndag 27 februari 2011
Shameless Self-Promotion Sunday
Lånar/knycker detta mycket trevliga koncept från en mycket trevlig blogg, Feministe.
Vad har DU skrivit, fotat, målat, spelat, läst, kommit på, sett, hört, skapat, sabbat, byggt för fantastiskt den här veckan?
Madeleine.
Vad har DU skrivit, fotat, målat, spelat, läst, kommit på, sett, hört, skapat, sabbat, byggt för fantastiskt den här veckan?
Madeleine.
lördag 26 februari 2011
Vem kan vara radikal?
MÄN ÄR DJUR
SVENSKA MÄN ÄR TALIBANER
Oj så radikalt!
Men vad är radikalt och varför är det så?
Under den vetenskapliga revolutionen på 1700-talet insåg man plötsligt att det fanns två distinkta kön, man och kvinna, med diametralt olika villkor och egenskaper. Fram tills då visste man att det bara fanns ett. Kvinnan hade en penis (vagina) och testiklar (äggstockar) men det var introverta. Inte så radikalt. Hon var dessutom mindre än mannen anatomiskt, så givetvis var hon sämst. (ÄR INTE DET HÄR SUPERRADIKALT?)
Västerländsk dualistisk tanketradition har sedan Platon, Aristoteles och grabbarna började fundera, kretsat kring en uppdelning av kultur/natur, människa/djur, ljus/mörker osv, vilket nu anpassades på könen. Man och kvinna placerades prydligt in i vardera kategori. Hon fick äntligen bli kön, om än ett tämligen värdelöst sådant, eftersom hon inte hade allt det mannen hade. Det visste man. Inte så radikalt. Precis som man visste att vita människor var överlägsna och att rasbiologi var korrekt. (HALLÅ LIKSOM, TOKRADIKALT!)
Mot bakgrund av denna könsdualism levde och verkade Olympe de Gouges, känd för sin skuggdeklaration till franska revolutionen, Declaration of the Rights of Woman från 1791. de Gouges trotsade den givna positionen kvinna som innebar barnavlande, strumpstoppande och hemmahäng för vilket hon slutligen mött giljotinen. Det radikala med de Gouges var inte bara att hon krävde lika rättigheter. Även hon förhöll sig till dualismen utan att ifrågasätta könens ordning som sådan. Att tala om mäns maktmissbruk var inte lika problematiskt i en diskurs som betonade könens särart. Det radikala låg i att betona särarten och införliva denna i den manliga universalismen, och därmed utmana centrala begrepp såsom rättighet och människa.
Tvåkönsmodellen som fastslogs på 1700-talet är fortfarande förhärskande idag, även fast uppluckringar börjar ske. (Bishnu har exempelvis juridiskt erkänts ett tredje kön.) Modellen har hittat sin trygga famn i jämställdhetsdiskursen, omfamnad av såväl vänster, höger och feminister. Kvinnor och män har samma rättigheter och skyldigheter. Och så länge vi inte överskrider gränserna för vad som utgör biologiskt kön är allting frid och fröjd. Därför reagerar nog många med förlöjligande och oförstående miner på Bishnu och alla andra intersex-personer där ute. Det är RADIKALT. På samma sätt som det är radikalt att använda det könsneutrala pronomenet hen, klä sin son i prinsesskläder till dagis eller vägra kalla sig kvinna ifall man föds med en vagina. Och banne den som ger sig på männen! Män och kvinnor är LIKA. Allt annat är "jämställdhet gone mad"!
(Intersex finns inte i ordlistan och jag varnas med röda prickar under ordet. Lustigt nog är rättstavningsprogrammet fullt medveten om att en kan vara könsradikal.)
Om historien lärt oss något är det att ambivalenser och motsättningar inom en kultur alltid finns, och det är när ambivalensen tydliggörs genom en eller flera personer som "gör fel" som det blir problematiskt. Det visar att ett fenomen inte alls är självklart, naturligt eller för evigt. Då blir det radikalt. Kulturens inre ambivalenser bör därför ses som möjligheterna till förändring. Alla som bryr sig om politiskt anseende värnas diskursen om mänskliga rättigheter, samtidigt är det fortfarande inte fritt att välja könsuttryck, identitet, vilken människa du vill vara. Allt tal om liberalism, frihet och individualism till trots. Här ser vi några av vår kulturs inre motsättningar. Varför bry sig, och reagera så kraftigt mot INDIVIDER som använder sin FRIHET ATT VÄLJA? Ifall biologin är stabil och naturlig, varför ödsla så mycket kraft på att försvara den? Varför inte bara luta sig tillbaka och låta historien ha sin gång?
Madeleine.
SVENSKA MÄN ÄR TALIBANER
Oj så radikalt!
Men vad är radikalt och varför är det så?
Under den vetenskapliga revolutionen på 1700-talet insåg man plötsligt att det fanns två distinkta kön, man och kvinna, med diametralt olika villkor och egenskaper. Fram tills då visste man att det bara fanns ett. Kvinnan hade en penis (vagina) och testiklar (äggstockar) men det var introverta. Inte så radikalt. Hon var dessutom mindre än mannen anatomiskt, så givetvis var hon sämst. (ÄR INTE DET HÄR SUPERRADIKALT?)
Västerländsk dualistisk tanketradition har sedan Platon, Aristoteles och grabbarna började fundera, kretsat kring en uppdelning av kultur/natur, människa/djur, ljus/mörker osv, vilket nu anpassades på könen. Man och kvinna placerades prydligt in i vardera kategori. Hon fick äntligen bli kön, om än ett tämligen värdelöst sådant, eftersom hon inte hade allt det mannen hade. Det visste man. Inte så radikalt. Precis som man visste att vita människor var överlägsna och att rasbiologi var korrekt. (HALLÅ LIKSOM, TOKRADIKALT!)
Mot bakgrund av denna könsdualism levde och verkade Olympe de Gouges, känd för sin skuggdeklaration till franska revolutionen, Declaration of the Rights of Woman från 1791. de Gouges trotsade den givna positionen kvinna som innebar barnavlande, strumpstoppande och hemmahäng för vilket hon slutligen mött giljotinen. Det radikala med de Gouges var inte bara att hon krävde lika rättigheter. Även hon förhöll sig till dualismen utan att ifrågasätta könens ordning som sådan. Att tala om mäns maktmissbruk var inte lika problematiskt i en diskurs som betonade könens särart. Det radikala låg i att betona särarten och införliva denna i den manliga universalismen, och därmed utmana centrala begrepp såsom rättighet och människa.
Tvåkönsmodellen som fastslogs på 1700-talet är fortfarande förhärskande idag, även fast uppluckringar börjar ske. (Bishnu har exempelvis juridiskt erkänts ett tredje kön.) Modellen har hittat sin trygga famn i jämställdhetsdiskursen, omfamnad av såväl vänster, höger och feminister. Kvinnor och män har samma rättigheter och skyldigheter. Och så länge vi inte överskrider gränserna för vad som utgör biologiskt kön är allting frid och fröjd. Därför reagerar nog många med förlöjligande och oförstående miner på Bishnu och alla andra intersex-personer där ute. Det är RADIKALT. På samma sätt som det är radikalt att använda det könsneutrala pronomenet hen, klä sin son i prinsesskläder till dagis eller vägra kalla sig kvinna ifall man föds med en vagina. Och banne den som ger sig på männen! Män och kvinnor är LIKA. Allt annat är "jämställdhet gone mad"!
(Intersex finns inte i ordlistan och jag varnas med röda prickar under ordet. Lustigt nog är rättstavningsprogrammet fullt medveten om att en kan vara könsradikal.)
Om historien lärt oss något är det att ambivalenser och motsättningar inom en kultur alltid finns, och det är när ambivalensen tydliggörs genom en eller flera personer som "gör fel" som det blir problematiskt. Det visar att ett fenomen inte alls är självklart, naturligt eller för evigt. Då blir det radikalt. Kulturens inre ambivalenser bör därför ses som möjligheterna till förändring. Alla som bryr sig om politiskt anseende värnas diskursen om mänskliga rättigheter, samtidigt är det fortfarande inte fritt att välja könsuttryck, identitet, vilken människa du vill vara. Allt tal om liberalism, frihet och individualism till trots. Här ser vi några av vår kulturs inre motsättningar. Varför bry sig, och reagera så kraftigt mot INDIVIDER som använder sin FRIHET ATT VÄLJA? Ifall biologin är stabil och naturlig, varför ödsla så mycket kraft på att försvara den? Varför inte bara luta sig tillbaka och låta historien ha sin gång?
Madeleine.
Lee H. Jones
Hon var länge borta, eller snarare, jag kunde inte hitta henne via de vanliga vägarna. Sökte jag kom endast träffar på andra Lee H. Jonesar upp och typiskt nog var de vita, medelålders män som såg misstänkt heterosexuella ut. Jag blev ytterst frustrerad och trodde att föreläsningen skulle vara ett sådant ögonblick man aldrig får tillbaka. Ett sådant tillfälle som blir ett minne man vårdar, repeterar i huvudet om och om igen för att inte glömma en stavelse. Men jag gjorde ett sista försöka och plötsligt var hon där! Se, beundra och förändra välden!
Del 1
Del 2
Susanna
fredag 25 februari 2011
Rikets första dam
Suzanne Mubarak, exdiktatorns fru och Egyptens första dam, engagerade sig i de fattiga barnen i Egypten medan hennes familj berikade sig av statens pengar.
Drottning Rania av Jordanien har uppnått modeikonstatus och beskrivs av Oprah Winfrey som stor filantrop, samtidigt som hon och maken blivit anklagade för korruption.
Ossi Carp räknar i DN.se upp en ganska saftig lista med diktatorsfruar som ägnar sig åt välgörenhet och hävdar att det har kommit att ingå i rollen som modern diktatorshustru. Visst finns det mycket som ligger i det. Visst kan man liksom Carp fundera över dåligt samvete eller skygglappar för de verksamheter som berikar en. Men bör man inte framför allt fundera över rollen som ”rikets första dam” i den samtida världspolitiken?
Rania, Suzanne och de andra är nämligen inte ensamma om att passa på att engagera sig i välgörenhet. Laura Bushs starka engagemang för de afghanska kvinnornas befrielse är väl i det närmaste oförglömlig, men hon har också tagit initiativ till ett forskningscentrum om kvinnohälsa i sin hemstat Texas. Tummen upp för det, säger vi som noterat att USA:s spädbarnsdödlighet är bland de högsta i OECD-länderna.
Michelle Obama är jurist med examen från Harvard och har haft en mängd högkvalificerade jobb. När hon och Barack dansade på installationsceremonin skruvade många bedömare på sig: hon såg ju så lång, självsäker och rent av manhaftig ut... Men vad gör hon nu? Sedan 2009 har hennes yrke varit, just det, rikets första dam. Och så har hon börjat ägna sig åt välgörenhet.
Man skulle kunna rabbla upp en massa andra exempel – poängen är att det inte bara är diktatorsfruar som får vara med och leka. ”Rikets första dam” är en yrkesroll utan någon annan reell uppgift än att stå för de kvinnliga egenskaper som den hårdkokte diktatorn/presidenten inte kan uttrycka. Presidenten (som är man) och den ”första damen” uppvisar tillsammans en fin och ordnad heterosexualitet och komplementaritet som känns trygg och bra i dagens hårda medieklimat. De är ying och yang. En lite djärv tolkning av det hela är att ju mer maskulin regim (militariserad stat/manligt maktmonopol/diktatur), desto mer feminin förväntas den första damen att vara.
Inget ont om ”välgörenhet” och inget illa sagt om alla dessa första damer – förmodligen finns det väldigt fina motiv bakom en hel del av dessa projekt. Men visst tål det att påpekas att rikets första dam knappast har så mycket intressanta arbetsuppgifter, och att välgörenhet kanske kan vara ett sätt att göra tillvaron lite mer meningsfull. Dessutom är välgörenhet en hedervärd syssla som elitens kvinnor i västvärlden sysslat med i århundraden.
Förresten – vad gör makarna till kvinnliga ledare? Tja, Brasiliens Dilma är ju singel sedan några år tillbaka och Angela Merkels man jobbar kvar som kemiprofessor. Ingen ”rikets första man” har mig veterligen engagerat sig för världens fattiga barn ännu.
Dagisbarn
Ååååh neeej!
Här kommer de igen, dagisbarnen. Jag ser dem närma sig tunnelbanevagnen i vilken jag sitter, som en flock, eller hord, på väg mot ett vattenhål. Det riktigt lyser om dem, de är ivriga och fladdriga och låter mycket. Sjukt törstiga.
HJÄLP! De omringar mig! De kommer dricka mitt blod!
De överröstar musiken i mina öron. Och jag som precis börjat lyssna på en ny skiva. Det stör mig. Det är dessutom för tidigt på morgonen för att hantera en hel hord barn. Jag är den trötta gamla haggan som ser snäll ut men lider och frustar i tysthet.
Deras klingande skratt och stojiga sätt ger mig nästintill kalla kårar och jag tänker alltid med skräck på tanken att
.....JAG OCKSÅ KAN BLI MAMMA TILL ETT BARN......
Ni kanske tror att jag överdriver, men det gör jag inte. Graviditet --> något som växer i min kropp och får den att göra konstiga saker, som att svullna och utsöndra diverse vätskor --> alien. Främmande och nästan lite äckligt.
Det här säger jag självklart inte till folk som ska ha barn. Det är fantastiskt med barn. Så länge jag inte behöver föda dem.
Jag vill verkligen inte ha barn. Och jag märker att även om vi är MODERNA idag, JÄMSTÄLLDA, FÅR VÄLJA, så ligger det där latenta kravet ändå under utan. En tyst förvånad blick när man inte delar andras framtidsdrömmar. En känslomässig omställning som får ögonen att skifta färg och plötsligt är situationen en ideologisk strid.
MEN VARFÖR INTE DÅ???
Jag känner hur jag automatiskt betraktas som lite hårdare, lite kallare. Mindre varm och kärleksfull. Lite mindre kvinnlig helt enkelt. Eller är jag bara lite knäpp? Lite för uppfylld av mig själv? Kanske lite för cynisk och bitter?
Jag? Jag som är så snäll och omtänksam och vill värna om allt! Jag ska ju rädda världen och äter knappt godis med bivax!
Det är en väldigt absurd situation där jag blir förvirrad över vad det är jag känner och vad jag överanalyserar fram. Hittar jag kanske bara på allt? Kanske är det bara jag som TROR att andra ser mig på det sättet och egentligen så är det bara min egen osäkerhet som projiceras på andra?
Och så försvarstalet.
"Men asså, jag tycker verkligen om barn! Missförstå mig inte. Det är bara det att JAG skulle nog inte klara av det ansvaret. Jag har gärna barn omkring mig! Men jag kan ju knappt ta hand om mig själv, tänk då ett barn!"
Det är inte du. Det är jag. Klassiskt.
Jag vill lära känna en hund, eller flera. Skulle även kunna tänka mig träffa en get eller en ko och vara med under deras uppväxt. Det är flockar jag klarar av. Hundar, getter, kor, alla djur får mig att känna den där varma känslan av samhörighet jag tror de andra pratar om när de pratar om blöjor, vagnar och välling. Och som sagt, missförstå mig inte. Jag känner enorm samhörighet med människor och barn också, men måste man verkligen skaffa egna människor? Räcker det inte med dem som finns? Måste jag GÖRA EGNA för att få meningsfulla relationer? Varför då?
Mormor brukar ofta använda den klassiska raden:
"Men tänk, vart jag hade varit ifall jag inte haft mamma? Eller er? Hur hade mitt liv sett ut då? Det hade varit fullkomligt tomt!"
Ja förhoppningsvis så innebär inte ett barnlöst liv ett liv som social eremit. Kanske är det så att trots brist på heterosexuell kärnfamilj så går det ändå att ha en familj av nära och kära, som man väljer själv. Kanske finns det massor med människor och djur som man kan hänga med, leka med, uppfostra, älska, bli gamla tillsammans med. Utan att behöva tillstå med avelstissar.
Madeleine.
Här kommer de igen, dagisbarnen. Jag ser dem närma sig tunnelbanevagnen i vilken jag sitter, som en flock, eller hord, på väg mot ett vattenhål. Det riktigt lyser om dem, de är ivriga och fladdriga och låter mycket. Sjukt törstiga.
HJÄLP! De omringar mig! De kommer dricka mitt blod!
De överröstar musiken i mina öron. Och jag som precis börjat lyssna på en ny skiva. Det stör mig. Det är dessutom för tidigt på morgonen för att hantera en hel hord barn. Jag är den trötta gamla haggan som ser snäll ut men lider och frustar i tysthet.
Deras klingande skratt och stojiga sätt ger mig nästintill kalla kårar och jag tänker alltid med skräck på tanken att
.....JAG OCKSÅ KAN BLI MAMMA TILL ETT BARN......
Ni kanske tror att jag överdriver, men det gör jag inte. Graviditet --> något som växer i min kropp och får den att göra konstiga saker, som att svullna och utsöndra diverse vätskor --> alien. Främmande och nästan lite äckligt.
Det här säger jag självklart inte till folk som ska ha barn. Det är fantastiskt med barn. Så länge jag inte behöver föda dem.
Jag vill verkligen inte ha barn. Och jag märker att även om vi är MODERNA idag, JÄMSTÄLLDA, FÅR VÄLJA, så ligger det där latenta kravet ändå under utan. En tyst förvånad blick när man inte delar andras framtidsdrömmar. En känslomässig omställning som får ögonen att skifta färg och plötsligt är situationen en ideologisk strid.
MEN VARFÖR INTE DÅ???
Jag känner hur jag automatiskt betraktas som lite hårdare, lite kallare. Mindre varm och kärleksfull. Lite mindre kvinnlig helt enkelt. Eller är jag bara lite knäpp? Lite för uppfylld av mig själv? Kanske lite för cynisk och bitter?
Jag? Jag som är så snäll och omtänksam och vill värna om allt! Jag ska ju rädda världen och äter knappt godis med bivax!
Det är en väldigt absurd situation där jag blir förvirrad över vad det är jag känner och vad jag överanalyserar fram. Hittar jag kanske bara på allt? Kanske är det bara jag som TROR att andra ser mig på det sättet och egentligen så är det bara min egen osäkerhet som projiceras på andra?
Och så försvarstalet.
"Men asså, jag tycker verkligen om barn! Missförstå mig inte. Det är bara det att JAG skulle nog inte klara av det ansvaret. Jag har gärna barn omkring mig! Men jag kan ju knappt ta hand om mig själv, tänk då ett barn!"
Det är inte du. Det är jag. Klassiskt.
Jag vill lära känna en hund, eller flera. Skulle även kunna tänka mig träffa en get eller en ko och vara med under deras uppväxt. Det är flockar jag klarar av. Hundar, getter, kor, alla djur får mig att känna den där varma känslan av samhörighet jag tror de andra pratar om när de pratar om blöjor, vagnar och välling. Och som sagt, missförstå mig inte. Jag känner enorm samhörighet med människor och barn också, men måste man verkligen skaffa egna människor? Räcker det inte med dem som finns? Måste jag GÖRA EGNA för att få meningsfulla relationer? Varför då?
Mormor brukar ofta använda den klassiska raden:
"Men tänk, vart jag hade varit ifall jag inte haft mamma? Eller er? Hur hade mitt liv sett ut då? Det hade varit fullkomligt tomt!"
Ja förhoppningsvis så innebär inte ett barnlöst liv ett liv som social eremit. Kanske är det så att trots brist på heterosexuell kärnfamilj så går det ändå att ha en familj av nära och kära, som man väljer själv. Kanske finns det massor med människor och djur som man kan hänga med, leka med, uppfostra, älska, bli gamla tillsammans med. Utan att behöva tillstå med avelstissar.
Madeleine.
torsdag 24 februari 2011
3x möte med medelålders män
Kl 18:35. Tunnelbana. Jättemycket folk.
RandomMedelåldersMan#1 upplyser mig om att jag har fina ögon.
Säger att jag kan få hålla i hans hand, och frågar om jag arbetar som strippa.
Jag undrar vad det är för jävla fråga och ber honom sluta prata med mig.
RandomMedelåldersMan#1 ber om ursäkt och tystnar.
Trodde att samtalet var avslutat när RandomMedelåldersMan#2 plötsligt bestämmer sig för att lägga sig i.
Ridderligt rycker han in på sin vita springare och försäker återuppliva diskussionen.
RandomMedelåldersMan#2 tycker att RandomMedelåldersMan#1 inte ska vara så oförskämd mot små tjejer.
RandomMedelåldersMan#2 tycker att RandomMedelåldersMan#1 ska be om ursäkt.
RandomMedelåldersMan#1 hotar RandomMedelåldersMan#2 med stryk.
Och så vidare. Och så vidare.
Det urartar till någon slags kukmätartävling som jag inte orkar redogöra för i detalj.
En bra grej med att inte ha kuk är att man slipper vara med i sådana kukmätartävlingar.
Iallafall sålänge det finns Random Medelålders Män med som känner sig manade att prata i ens ställe.
---
21:35. Fyrans buss. Ganska mycket folk.
Sätter mig bredvid RandomMedelåldersMan#3 och råkar tackla honom med min träningsväska. Ber om ursäkt.
RandomMedelåldersMan#3 säger ingen fara, och ger mig ett häfte med dikter han har skrivit själv.
Han berättar att han vill segla runt jorden. Det har aldrig blivit av. Men vem vet, någon dag kanske.
Stanna till på ställen som är trevliga. Stanna länge om det är jättetrevligt. Sen segla vidare när man känner för det.
Ingen stress. Inte bråttom någonstans.
Vi småpratar lite om viktiga saker i livet, om den materiella lyckans illusion och värdet av att stanna till och reflektera ibland.
Sen skakade vi hand, och jag klev av bussen.
/Malin
Litterära karaktärer i fantasitappning
Det händer inte allt för sällan att jag funderar på vilken skillnad det skulle göra om olika fiktiva karaktärer inom exempelvis litteratur var kvinnor istället för män. Många gånger tycker jag att det skulle göra boken mer intressant, eftersom det skulle vara ett mer varierat grepp. Vi är ju vana vid att kvinnor tilldelas vissa roller och män andra. Kvinnor får oftast vara "kvinnan", rätt och slätt. Ibland varieras detta med att hon får vara modern eller dottern. I princip. "Kvinnan" i sig får välja mellan de två nyanserna "hora" eller "madonna". Ni vet.
Intressanta exempel där hjälten istället kunde vara en hjältinna och tvärtom är Wuthering Heights av Emily Brontë (tänk er den eldiga, ondsinta och plågade auktoriteten Heathcliff, och den hysteriska och stingsliga Catherine), alla Bukowskis skildringar av alkoholiserade, feta män (d.v.s. alla), gamle Jesus i Nya testamentet av Gud (vad hade väl inte det kunnat innebära!) och varför inteNabokovs Lolita? Om rollen Humbert Humbert spelades av en kvinna och nymfetten av en pojke? I synnerhet Humberts roll skulle vara intressant att se omvänd, en gosse i Lolitas roll har redan skildrats (exempelvis genom Tadzio i Döden i Venedig).
De flesta av mina favoritromaners huvudkaraktärer har i mina ögon skildrats rätt androgynt. Jag tänker på den unge strulpellen Holden Caulfield som hoppar av skolan i J D Salingers Räddaren i nöden, Robin som drivs av sin rastlöshet i Djuna Barnes Nattens skogar, den faktiska androgynen Missne i Inger Edelfeldts roman Missne och Robin samt betraktaren Richard Papen i Den hemliga historien av Donna Tartt.
Fast å andra sidan gillar jag ju Camille i Tillsammans är man mindre ensam (hennes pojkaktighet fungerar ändå som en feminin förstärkare, tycker jag), Yossarian i Moment 22 (inte för att han är något übermacho direkt) och Dean i Jack Kerouacs På drift.
I synnerhet den sistnämnda skulle vara SÅ mycket intressantare om det var en kvinna. Hur trött är man inte på den nonchalanta vagabonden som inte har någon ansvarskänsla och rör sig "som vinden" eller dylikt. (Karaktären ligger också farligt nära "skön kille med gitarr" som "ska spela lite Creedence" på en hemmafest omringad av flickor med tindrande ögon som säger saker som "tänk om JAG kunde"...)
Men alltså, om Dean hade varit en kvinna hade det varit mitt absoluta ideal. Eller nästan i alla fall.
Vilka skulle ni vilja se utbytta för lite intressant performativitet?
Andrea.
Intressanta exempel där hjälten istället kunde vara en hjältinna och tvärtom är Wuthering Heights av Emily Brontë (tänk er den eldiga, ondsinta och plågade auktoriteten Heathcliff, och den hysteriska och stingsliga Catherine), alla Bukowskis skildringar av alkoholiserade, feta män (d.v.s. alla), gamle Jesus i Nya testamentet av Gud (vad hade väl inte det kunnat innebära!) och varför inteNabokovs Lolita? Om rollen Humbert Humbert spelades av en kvinna och nymfetten av en pojke? I synnerhet Humberts roll skulle vara intressant att se omvänd, en gosse i Lolitas roll har redan skildrats (exempelvis genom Tadzio i Döden i Venedig).
De flesta av mina favoritromaners huvudkaraktärer har i mina ögon skildrats rätt androgynt. Jag tänker på den unge strulpellen Holden Caulfield som hoppar av skolan i J D Salingers Räddaren i nöden, Robin som drivs av sin rastlöshet i Djuna Barnes Nattens skogar, den faktiska androgynen Missne i Inger Edelfeldts roman Missne och Robin samt betraktaren Richard Papen i Den hemliga historien av Donna Tartt.
Fast å andra sidan gillar jag ju Camille i Tillsammans är man mindre ensam (hennes pojkaktighet fungerar ändå som en feminin förstärkare, tycker jag), Yossarian i Moment 22 (inte för att han är något übermacho direkt) och Dean i Jack Kerouacs På drift.
I synnerhet den sistnämnda skulle vara SÅ mycket intressantare om det var en kvinna. Hur trött är man inte på den nonchalanta vagabonden som inte har någon ansvarskänsla och rör sig "som vinden" eller dylikt. (Karaktären ligger också farligt nära "skön kille med gitarr" som "ska spela lite Creedence" på en hemmafest omringad av flickor med tindrande ögon som säger saker som "tänk om JAG kunde"...)
Men alltså, om Dean hade varit en kvinna hade det varit mitt absoluta ideal. Eller nästan i alla fall.
Vilka skulle ni vilja se utbytta för lite intressant performativitet?
Andrea.
onsdag 23 februari 2011
Onani?
Killarna i klassen på högstadiet diskuterade en gång fördelarna, nackdelarna och möjligheterna till att suga av sig själv - skulle man göra det om man kunde? Var man bög då? Eller var det onani? För den som är intresserad av hur det skulle kunna se ut och vilka eventuella sexuella positioner som impliceras rekommenderar jag Shortbus, en film lika svindlande vacker som den är snuskig, och öppnar med ett försök till just detta.
Det här är Tobias Fünke, "the world's first analrapist", en kombination av analyst och therapist. Han har alltid problem med sina sexuella positioner, utan att veta om det, och är inte lika brydd som killarna i högstadiet. Det finns nog ingenting som kan få mig att skratta så mycket gång på gång som Arrested Development!
SE DET!
Madeleine
undran.
Jag undrar om småbarnsföräldrar fryser mer än andra vuxna. För varför bär de annars täckbyxor mitt i stan, mitt under en vinterdag som knappt är under minusstrecket på termometern? Efter en snabb räkning visar det sig att det är överhängande flest mammor som drar på sig extrakläderna och jag tänker att kanske beror det på att man faktiskt fryser mer efter att ha tryckt ut något som tidigare var en del av en själv, att kroppen liksom saknar ett lager (vi vet alla att lager på lager är vägen till effektiv och långvarig värme). Eller är det en anpassning efter barnen; nyblivna mammor alltid redo! Och i så fall, är nyblivna pappor inte alltid på samma sätt redo?
Susanna
Susanna
Nästan som att ha en gargoyle på axeln i stunder av intellektuell förtvivlan
Vad var det nu Gudrun sa? Att hon skulle vara en blåslampa i häcken på patriarkatet?
Det skulle jag också vilja vara förstås. Dock skulle jag själv vara i behov av dylikt för att hålla min koncentration efter några timmars studier. I brist på blåslampa brukar jag föreställa mig en katt jag känner, och hennes blick när hon riktigt "spänner ögonen i en". Det brukar få fart på mig.
Det där med idealism och uppväxt
Den senaste tiden har präglats av massuppror mot regimer i Nordafrika och Mellanöstern och visar att tiden för solidaritet och folkligt uppror inte är förbi. Jag har alltid fått höra att mina tankar och visioner är ”typiska” för ungdomen, att jag kommer växa till mig och ”inse” att det är lönlöst att vara idealist eftersom verklighetens realistiska tyngd tränger sig på, mer och mer, år för år.
Störtlöjligt.
Det är inget mindre än historiskt och fantastiskt i vilken magnitud som dessa folk gör uppror mot förtryckande as, för att uttrycka det milt. Francis Fukuyama trodde att ”slutet på historien” var kommen med liberalismens seger över kommunismen vilket, inte speciellt häpnadsväckande nog, visat sig vara en mycket felaktig slutsats. Och jag menar här inte att vi är på väg mot Huntingtons ”clash of civilizations”, mellan ett liberalt väst och Islam, men jag återkommer till detta längre ner.
För att referera till ett uttalande av Slavoj Zizek på Al Jazeera English, så är det ur kaoset, raserandet av det självklara och stabila, som verklig förändring blir möjlig; kaoset är de förlovade möjligheternas land. Och möjligheten till kaos finns överallt. Oändlig stabilitet är en illusion. Men, invänder ”realisten”, verkligheten ser ut på ett visst sätt och den går inte att ”bara förändra”…
Alla ni ”realister” där ute, hur kul är att gå runt och tro att ingenting går att förändra? Hur deprimerade blir ni inte av att banka in i skallen att tingens ordning är den givna? Hur kan ni gå upp på morgonen och möta dagen utan att tro att den kan förbättras? Hur orkar ni med att vara nöjda och tacksamma? Ni är allt en sorglig bunt pessimistiska determinister som döljer er existentiella ångest bakom golfspelande, melodifestivaler, faddergalor, bostadsrätter och tre-rätters på feta restauranger. Oj, nu är jag hård, men som en klassisk realist sa till mig en gång så är verkligheten just det, så det är väl bara att spela med?
Så nej. Jag tänker inte växla spår och nöja mig med mindre eller stadga mig. För alla er realister som kåtar upp er över statistik kommer nu något att bita i, vara nöjda och tacksamma över:
- varje år dör och försvinner fler flickor och kvinnor än hela 1900-talets samlade döda i folkmord och konflikter
- varje år dödas 1,5-3 miljoner kvinnor direkt i händerna på mäns våld
- 2 miljoner kvinnor könsstympas varje år
- 20% av ALLA kvinnor kommer våldtas en eller flera gånger i sitt liv
- 700 miljoner kvinnor och flickor upplever eller har upplevt sexuellt våld
(Women in an Unsecure World, DCAF 2005)
Är denna kvinnorensning (gendercide/femicide) att betrakta som en global epidemi? Kanske, men mest troligt så handlar det om makt och privilegier. Vad jag vet är att det är något att förfäras och ruttna över, ta strid emot, gärna till gator och torg. Vart är det globala kraftsamlingen mot detta illdåd som tillåts fortsätta VARJE DAG? Vart är den globala uppslutningen?
Jag vill se en kvinnornas uppror mot en regim som har deras liv som insats. Jag vill se ett politiskt kaos som destabiliserar könens ordning. Jag vill se ett kvinnornas Tahrir.
Häri har jag min ideologiska grund och min motivation till att gå upp varje morgon, för jag tror inte att det är kört för jag vägrar acceptera att vi ska uppleva detta folkmord utan dess like VARJE DAG.
Så jag ställer mig på de kämpandes sida, vare sig det innebär ondskefulla regimer eller ondskefulla människor som gör andra ont. På kvinnornas sida. Jag tycker därmed det blir otroligt löjligt med den intensiva rädsla för islamofobi och snack om religion och kultur. Är inte västerländsk kultur och religion ständigt under kritikens lupp? Varför ska inte allt kunna diskuteras? Och vad är det som egentligen möjliggör att ett ämne befinner sig utanför kritiken? Vilka maktordningar är det som rättfärdigas och legitimeras i förlängningen?
Förutom det uppenbara i religionens och kulturens immunitet, så ligger det, paradoxalt nog även rasistiska undertoner i välviljan och toleransen. Att hävda att all kritik mot ”andra kulturer” är rasism innebär premissen att kultur i sig vilar på en socialt determinerad grund, där kultur blir stabilt och oföränderligt. Det vill säga, ett grundargument i klassisk rasism – kulturer är varandra olika och motsatta, alltså bör de inte blandas för det kommer bara uppstå problem. Och återigen, varför bry sig om allt är förutbestämt? Denna grundbult har använts tusen gånger för att rättfärdiga alla möjliga illdåd såsom korståg och kolonialism, men även idag där ”tredje världens kvinna” eller ”den muslimska kvinnan” legitimerar den egna jämställdheten. Alltså, kultur ses både inom kulturrelativismen och rasismen som någorlunda ahistoriska fenomen. Detta, inte folkliga uppror mot orättvisa, kommer leda till ett civilisationernas krig om något.
Motsätter man sig sådana premisser så följer det att betrakta kultur som en produkt av maktrelationer och kritisera viljan att skapa essenser kring kultur och kön. Man kan dessutom fråga sig varför det är rasistiskt och imperialistiskt att kritisera en dominerande elit inom en kultur, men inte att osynliggöra den opposition som strider mot just den eliten? Varför är det rasistiskt att kritisera patriarkala strukturer när det borde vara som mest rasistiskt att inte fokusera på de mängder av kvinnor som strider öppet och tyst mot könsstympning, syra-attacker, våld, våldtäkt och stening? Är det inte som mest imperialistiskt att ta ställning för regimer som påtvingar kvinnor patriarkala normer vars ledare stöttas och uppbackas av oss i väst? Är det inte som mest rasistiskt att avfärda orättvisa och förtryck som ”kulturella” eller ”religiösa” fenomen – i motsats till det upplysta, liberala och frihetliga väst? Och är det inte sjukt imperialistiskt att tolka upproren in Nordafrika och Mellanöstern inom ramen för västerländsk liberalism, som att det är VI som påverkad DEM?
Så. Alla torg och kvinnor är Tahrir. Utan ideal och visioner finns det väl inget att kämpa för och vi kan lika gärna gå och lägga oss med vetskapen att demonstranterna i Libyen ändå kommer dödas så det är ingen vits att ens försöka och kvinnor får väl skylla sig själva om de ränner omkring nakna på stan.
Men så kan man ju inte tänka. Och jag känner mig faktiskt väldigt vuxen i den ståndpunkten.
Madeleine
Madeleine
tentamenspsykos 11.49
Vi måste problematisera namngivningsprocesserna genom vilka det uppfattat ”normala” skapas –
Jämlikhet behöver inte innebära att alla ska bli lika, bara att skillnaderna förlorar sin betydelse.
Var ständigt beredd på att riskera din identitet
identitet
identitet
de kon str u kti on
identitet
SÖKANDET EFTER SANNING ÄR BARA ETT FÖRSÖK ATT BEMÄSTRA DEN!!!!!!
I själva verket är den alltid tillfällig och ett uttryck för tolkningsföreträde och makt – är det här en sanning? BETYDELSEN FINNS ALLTID NÅGON ANNANSTANS ÄN DÄR MAN SÖKER DEN. Den ständiga förskjutningen- upplösningen av det sammanhållna subjektet. Subjektivitet skapas genom föreställningen om vad MAN INTE ÄR.
Kön genus begär kön genus begär kön genus begär
Kön genus begär kön genus begär kön genus begär
Kön genus begär kön genus begär kön genus begär
Kön genus begär kön genus begär kön genus begär
Kön genus begär kön genus begär kön genus begär
Kön genus begär kön genus begär kön genus begär
Kön --> genus -->begär -->kön -->genus -->begär -->kön -->genus -->begär
heterosexuell matris kritik av kategorin kvinnor genus skapas diskursivt performativt genus skapas diskursivt performativt strategisk essentialism
identifiera dig inte som SOM utan som MED inte som SOM utan som MED (de som definieras ut)
LOKALISERA VISSA FRÅGOR! Vilka? Koalitionsbaserad politik. ”reflexiv solidaritet” (tänk det som en triangel där du evigt förhåller dig till mellantinget av dig själv och ditt förväntade själv)
Peka ut fienden: dikotomi hierarki
Vilken kvinna kan tala i vilken kvinnas namn? I synnerhet med tanke på subjektsdekonstruktionen och upplösandet av kategorierna.
POSITIONERA DIG FÖR GUDS SKULL vs tredjevärldenkvinna = DIKOTOMI, HIERARKI
samt att JAG minsann har tid att tänka på min egen POSITION!
Upprätta korrektiv
upprätta korrektiv
korrektiv
upprätta korrektiv
korrektiv korrektiv (ELLIPSLIGATUR...)
nå konsensus genom dialog för att motverka passivitet icke-aktörsskap men jag har ingen att prata med
TÄNK PÅ DEN GEOGRAFISKA KONTEXTUALISERINGEN OCH HISTORICERINGEN OCH SKRATTA LAGOM MYCKET ÅT MARX OCH FREUD FÖR VI ÄR JU TROTS ALLT LEVANDE OCH VERKSAMMA I EFTERDYNINGARNA AV DERAS VERKLIGHETER ÄVEN OM VI RENT INTELLEKTUELLT TILLHÖR DEN POSTPOSTMODERNISTISKA ERAN OCH MEST RYCKER PÅ AXLARNA ÅT DYLIKA "VERKLIGHETER" HÖHÖHÖHÖHÖHÖhöhöhöhöh
”Istället för vaga antaganden om systerskap eller om en perfekt identifikation med ”den andre” lyfter jag fram idén om feministisk solidaritet” SAY WHAT!?!?!?!??!!?
låt oss NAMNGE och kämpa emot ”the gang-rape of minds as well as bodies” mäns diskussioner med varandra är inte bara avbruten utan också förklarad partisk och irrelevant.
Undergräv den binära logiken, analysera hur ord används, hur kunskap produceras och glöm aldrig att marginaliserade gruppers motstånd KAN UTMANA OCH FÖRÄNDRA MEN DOCK ALDRIG AVSLUTAS (skulle detta vara trösterikt eller?)
Symbolisk ordning - dekonstruktion av binära oppositioner - förändra villkoren för debatten
Och slutligen:
Vem är vi (inte)?
/Andrea.
/Andrea.
Lennarts Listor...
...är en fantastisk bok av Barbara Bottner & Gerald Kruglik om hur en lista kan förändra ett musliv och här är min lista
Jag läser just nu
Det händer nu (Sofia Nordin), Pjäser 1 (Henrik Ibsen som är förfärligt mycket försenad till biblioteket), Muminpappans memoarer (Tove Jansson) och Sarons Ros (Rosamond Smith som egentligen är Joyce Carol Oates)
Jag läser, liksom Andrea, alltid flera böcker samtidigt; en bok som är en pocket eller på andra sätt är liten som en kan ha i väskan (Muminpappans memoarer), en snäll bok att ha vid sängkanten (Det händer nu), en större bok att läsa i en fåtölj med tekopp och tofflor (Pjäser 1) och en bok som en kan ta upp om en återfinner sig själv i en paus mellan böcker som kan uppstå när en till exempel väntar på att biblioteket ska få in boken en vill läsa eller när en väntar på att träffa den där vännen som köper nästan allt, har en lägenhet som svämmar över av böcker och gärna vänligt nog lånar ut (Sarons Ros).
Bästa kulturprogram
Det verkar som om det där oundvikligt nu, att komma ut. Att komma ut som radionörd. Eller närmare bestämt P1 nörd (ja jag kan nästan hela tablån i huvudet, ja jag anpassar mitt liv efter radioprogram, ja jag blir pirrig av tanken på att möta någon som på något vis har en koppling till radiohuset och ja, jag spelar spel med Radioapan när jag har tråkigt). Så det bästa kulturprogrammet är således alla hemmahörande i P1:s tablå och är som följer:
Kulturnytt, Kulturradion: Biblioteket; Bokcirkeln; K1/K2; Kino; Klassikern; Kosmo; Nya vågen, Dagens dikt, Kulturkrönikan, Romanpriset, Barnens romanpris, Radioföljetongen, Radionovellen och framförallt Radioteatern! Radio är ett fantastiskt medium för dramatik och framförallt dramatisering. Ett extra tips på listan är radiosex där nyskrivna erotiska noveller läses upp med dramatik och värme varje lördag/söndag natt med start 00.03.
Årets mest lovande ämne
Även jag listar
revolutionerna i norra Afrika (som på ett fantastiskt sätt skillrats av SR:s korrespondent Cecilia Uddén) och Judith Butlers besök i Stockholm
men även
Kongress i Malmö (politik), Utrensning (pjäs) , Gertrude Stein (pjäs),
Favoritteoretiker
Jag går mot strömmen och stryker inte från listor redan publicerade här men lägger till en språkteoretiker vid namn Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska vid Göteborgs Universitetet. Han läggs till listan för att han har en öppen fin syn på språket och välkomnar utveckling åt vilket håll den än tänkas gå så länge den har en gräsrotsförankring hos vanliga språkanvändare.
Men sist, och antagligen störst, kvalar Lee H. Jones in på listan. Jag fick den otroliga förmånen och äran att höra henne prata, eller prata och prata förresten, det var snarare ett tal som hade platsat i en Spoken Word tävling, på Moderna Museet i Stockholm och hon lämnade hela publiken mållös och utmattade. Så förfärligt fantastisk och inspirerande.
Susanna
Jag läser just nu
Det händer nu (Sofia Nordin), Pjäser 1 (Henrik Ibsen som är förfärligt mycket försenad till biblioteket), Muminpappans memoarer (Tove Jansson) och Sarons Ros (Rosamond Smith som egentligen är Joyce Carol Oates)
Jag läser, liksom Andrea, alltid flera böcker samtidigt; en bok som är en pocket eller på andra sätt är liten som en kan ha i väskan (Muminpappans memoarer), en snäll bok att ha vid sängkanten (Det händer nu), en större bok att läsa i en fåtölj med tekopp och tofflor (Pjäser 1) och en bok som en kan ta upp om en återfinner sig själv i en paus mellan böcker som kan uppstå när en till exempel väntar på att biblioteket ska få in boken en vill läsa eller när en väntar på att träffa den där vännen som köper nästan allt, har en lägenhet som svämmar över av böcker och gärna vänligt nog lånar ut (Sarons Ros).
Bästa kulturprogram
Det verkar som om det där oundvikligt nu, att komma ut. Att komma ut som radionörd. Eller närmare bestämt P1 nörd (ja jag kan nästan hela tablån i huvudet, ja jag anpassar mitt liv efter radioprogram, ja jag blir pirrig av tanken på att möta någon som på något vis har en koppling till radiohuset och ja, jag spelar spel med Radioapan när jag har tråkigt). Så det bästa kulturprogrammet är således alla hemmahörande i P1:s tablå och är som följer:
Kulturnytt, Kulturradion: Biblioteket; Bokcirkeln; K1/K2; Kino; Klassikern; Kosmo; Nya vågen, Dagens dikt, Kulturkrönikan, Romanpriset, Barnens romanpris, Radioföljetongen, Radionovellen och framförallt Radioteatern! Radio är ett fantastiskt medium för dramatik och framförallt dramatisering. Ett extra tips på listan är radiosex där nyskrivna erotiska noveller läses upp med dramatik och värme varje lördag/söndag natt med start 00.03.
Årets mest lovande ämne
Även jag listar
revolutionerna i norra Afrika (som på ett fantastiskt sätt skillrats av SR:s korrespondent Cecilia Uddén) och Judith Butlers besök i Stockholm
men även
Kongress i Malmö (politik), Utrensning (pjäs) , Gertrude Stein (pjäs),
Favoritteoretiker
Jag går mot strömmen och stryker inte från listor redan publicerade här men lägger till en språkteoretiker vid namn Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska vid Göteborgs Universitetet. Han läggs till listan för att han har en öppen fin syn på språket och välkomnar utveckling åt vilket håll den än tänkas gå så länge den har en gräsrotsförankring hos vanliga språkanvändare.
Men sist, och antagligen störst, kvalar Lee H. Jones in på listan. Jag fick den otroliga förmånen och äran att höra henne prata, eller prata och prata förresten, det var snarare ett tal som hade platsat i en Spoken Word tävling, på Moderna Museet i Stockholm och hon lämnade hela publiken mållös och utmattade. Så förfärligt fantastisk och inspirerande.
Susanna
tisdag 22 februari 2011
Lista!
Vem är inte en sucker för listor liksom. Jag är kort och koncis, det är mitt nya svarta, att ge order.
Jag läser just nu
Breakfast at Tiffanys, Gentlemen, en bok om konstiga djur, mina stressade listor. De två första är rätt unkna ur ett feministiskt perspektiv, ruttnar ihop på litterära gestaltningar av kvinnor som Holly Golightly (hon är ju inte ens en människa, hon är nån slags lycklig hora/vän älva/musa) men ändå bra/intressanta, detta eviga dilemma. Boken om konstiga djur är fantastisk. Konstiga djur är fantastiska. Listor är ett nödvändigt ont.
Bästa kulturprogram
Kollar inte på nåt. Kollar på dokumentärer om konstiga djur, dokumentärer om konstigt sex och Mad Men, se evigt dilemma ovan.
Årets mest lovande ämne
Mellanöstern/nordafrika. Äntligen. Way to go.
Favoritteoretiker
Det var tusen år sedan (4) sen jag pluggade och sen dess har all teori om allt stoppats undan i nån mörk och bortglömd hjärnvindling så jag har ingen koll. Men jag skrev c-uppsats om Focaults diskursanalys och en gång i nian så skrev jag en liten uppsats om Butler som då, för mig, var liksom enormt, livsomvälvande. Då de får vara mina favvosar, dessutom ser jag ut att vara i gott sällskap.
/Jessica
Pappor, medelåldersmän och det anonyma
Det är underligt. Jag tror mig se min far överallt, utomhus spatserandes omkring på olika ställen. Gör mig redo att ropa hans namn (vilket känns jättekonstigt eftersom han heter Pappa, men det gör ju även alla andra pappor och viss förvirring skulle kunna uppstå). Innan jag är kommit till skott hejdar jag mig själv. Inser jag att det inte alls är min pappa, utan random medelåldersman. Det känns också konstigt, för det såg verkligen ut som han, den här gången också. Men de ser ju alla likadana ut, förstås, och de finns överallt. De där random medelåldersmännen. Det är inte alltid lätt att sålla pärlor från svin.
Madeleine.
Jag tycker också om listor
Jag fortsätter på presentationen som initierades av Andrea. Ett mycket trevligt sätt att presentera oss som bloggare må jag säga. Insåg även att jag nu omtalade mig själv som bloggare, en position jag svor att aldrig ta – men allt för den goda saken! För enkelhetens och strukturens skull (inte fantasilöshetens) fortsätter jag med samma rubriker som föregående skribent.
Jag läser just nu
Jag måste medge att jag inte är den flitigaste förbrukaren av skönlitteratur när jag pluggar, vilket är väldigt synd för jag saknar det konstant. Det är nog en kombination och tid och psykiska hinder som orsakar det, för jag hade inga problem med att nyligen sträckläsa Kajsa Ekis Ekmans Varat och Varan en kväll eller påbörja Judith Butlers nya alster Frames of War: When is Life Grievable?
Gillade skarpt Ekis Ekman som i min mening var väldigt uppfriskande och välargumenterad efter att nyliberalismens svångrem dragit åt den feministiska debatten och strypt den till individnivå; viljan att betrakta kvinnor och andra subjekt som handlade varelser som värjer sig mot offerrollen och formar sina egna liv har någonstans skylt det faktum att kvinnor utnyttjas som handelsvaror och slavar. Viljan till empowerment och självförverkligande dras till sin spets i idealiserandet av den prostituerade och surrogatmodern – horan och madonnan, vars tjurskalliga envishet ständigt hänger kvar i vår kultur. Det är skönt att någon pratar om tvingande (och möjliggörande) maktstrukturer när alla ser virrpannor till individer som ränner omkring alldeles kontextlösa.
Butler är alltid en fröjd att läsa. Har inte läst mer än 20 sidor men blir efter en sida nykär och begeistrad; hon har en förmåga att alltid kännas nyskapande och revolutionär, trots att hon rör sig i mer eller mindre samma tankekretsar. Butler skriver med de precisaste och djuplodade meningar hur en uppfattning om liv blir möjlig eller omöjlig, vilka möjlighetsvillkor som krävs för att ett liv ska kunna sörjas, och i förlängningen, hur man rättfärdigar förödelsen av liv utan att ens känna olust.
Bästa kulturprogram
Kan inte säga att jag har ett bästa kulturprogram, har dock haft mycket nöje av både Babel och Kobra. Jag tillhör den kretsen som mest ser på utvalda serier och dokumentärer. Kan däremot lista mina favoritserier, som absolut innebär en direkt uppmaning att se alla säsonger bums.
Six Feet Under
Twin Peaks
Arrested Development
The Wire
Curb Your Enthusiasm
Mad Men
Årets mest lovande ämne
Jag har en mycket begränsad profetisk förmåga, men det absolut mest spännande just nu i min värld är utvecklingen i mellanöstern, och givetvis kommer inlägg i detta tema följa. Al Jazeera English är starkt beroendeframkallande för den intresserade, och vad som händer i Egypten, Tunisien, Jemen, Bahrain, Libyen med flera måste vara det största rent politiskt just nu. Ett ämne som jag hoppas kommer följa ur dessa uppror är diskussion om kulturens och religionens gränser och vad som får rättfärdigas bakom dessa betongmurar för kritik och analys. Jag hoppas att den strid som kvinnor för mot patriarkala maktstrukturer i hela mellanöstern, och hela världen, kan blossa upp även i väst och att den förmätna diskussionen om kulturrelativism, imperialism och rasism, där varje kritiker placeras någon av de senare kategorierna och den goda och altruistiska medmänniskan i den förra, kan nyanseras något. Jag hoppas att flera kan ta ställning för kvinnor (och män) som kämpar emot diktaturer och förtryck, oavsett om det är en regim eller ett system av män (och kvinnor).
Favoritteoretiker
Som antytts ovan har jag en mycket nära och intim relation till Judith Butler och ser enormt mycket fram till att suga åt mig hennes visdomsord i maj. Foucault är även en given favorit för någon vars idé om kul skulle kunna innebära att åka till Essex och bli hjärntvättad i poststrukturalism och diskursanalys (ja, det finns). Jag har även på senare tid blivit lika fäst i Laclau & Mouffe och Slavoj Zizek, som även tillhör samma skola, om än med något starkare politiska förtecken.
Jag blev även väldigt förtjust i Luce Irigaray, som på ett sätt ligger långt ifrån ovanstående tänkare och starkt, närmast essentialistiskt, betonar könens betydelse. På ett annat sätt ligger hon nära med sin betoning på språket och dess betydelse för meningsskapande och förtryck. Likt Ekis Ekman är Irigaray förbannad på den konsensussyn som präglar all diskurs kring jämlikhet, jämställdhet och liberal feminism. Irigaray eftersträvar en totalt bekönad tillvaro, en problematisk men gäckande tankegång som påminner om att ingenting avgörs för alltid, utan oupphörligen diskuteras och ideligen utvecklas. Lite som vår blogg!
Madeleine.
måndag 21 februari 2011
Jag har alltid varit intresserad av listor...
Jag läser just nu: Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist, Darling River av Sara Stridsberg och Isak och Billy av Kristofer Folkhammar. Jag läser i princip alltid flera böcker parallellt, dels för att jag är rastlös men också för att jag har en teori om läsning i kombination med skrivande. Vet att många brukar fundera över hur man ska göra om man skriver fiktivt för att undvika att bli influerad av den skönlitteratur man läser och rubba den egna rösten. Många jag har frågat, Inger Edelfeldt är en av dem om jag minns rätt, har haft samma svar: Läs och läs så mycket du kan. Den taktiken får mig osökt att tänka på Lyotards (Baudrillards?) beskrivning av postmodernismen som "the increasing sound of a plurality of voices". Andra fokuserar periodvis på ett författarskap, men jag är alldeles för rastlös för att göra det så jag håller mig till idé 1, att läsa så mycket som möjligt. Sen känner jag en och annan som avskärmar sig helt och hållet från konstnärliga uttryck (och till och med nyheter!) under perioder av kreativ fokus. Det skulle jag aldrig klara av. Jag börjar tusan i mig att dregla om jag inte har haft tid att läsa fiktion på några dagar...
Carl Jonas Love Almqvist i egen hög person
Almqvist har ju gjort avtryck i den feministiska traditionen, i synnerhet med sin kortroman Det går an, som ju var en kritik av hur äktenskapet hindrade kvinnor från ekonomisk jämställdhet. Dock det var verkligen på tiden att jag tog mig an Drottningens juvelsmycke, har faktiskt bara sett den på teater en gång för något år sedan med Elin Klinga i rollen som Tintomara. Då jag är intresserad av androgyna litterära gestalter är detta givetvis ett självskrivet verk på min lista. Hittills uppskattar jag den mycket. Almqvist struktur är otroligt gäckande, med korta nedslag i olika krestar som långsamt bildar en väv. "Tintomara! Två ting äro vita/Oskuld - Arsenik"
Darling River har jag suktat efter länge. Den och Anne Swärds Till sista andetaget var två av de böcker jag har längtat efter mest på länge. I somras fick jag dock bara tag i Swärds bok på biblioteket, men för några veckor sedan inhandlade jag Stridsbergs. Jag fullkomligt älskade Drömfakulteten. Happy Sally var också en mycket fin bok, och med tanke på Lolitaallusionerna i Darling River (helt fantastisk roman av Nabokov som även är fint filmatiserad, i synnerhet av Kubrick 1962) närmast visste jag att jag skulle tycka om den.
Slutligen, Isak & Billy som precis kom ut på Natur och Kultur förlag. Har inte hunnit bilda mig en riktig uppfattning ännu, då jag endast läst några sidor hittills. Dock har jag höga förväntningar. Ska återkomma till den senare!
Bästa kulturprogram: Förut hade det självklara svaret varit Babel. Det ser jag dock sällan på längre, jag tycker att de har sålt ut sig i och med sina teman samt de stundtals tvivelaktiga litteratörer som fått delta... Jag förstår att de försöker hitta en bredare målgrupp, men kom igen! Jag skulle helst av allt önska att de fördjupade sig kvalitetsmässigt istället för sålda-ex-mässigt.
Tre teman jag önskade se i Babel:
1. Hur det kvinnliga vansinnet skildrats i litteraturen, historiskt och idag.
2. Subjektsdekonstruktion i modern litteratur.
3. Androgyn stilistik. Hur är språket könat och går det att komma ifrån de eviga binära oppositionerna?
Idag har jag dock inget favoritprogram som är inriktat på kultur. Jag tittar mest på naturfilm.... (även om jag stör något oerhört på hur dessa är vinklade till att reproducera heteronormen!)
Årets mest lovande ämne: Ja, inte är det retrotrenden med hemmafruar direkt.. För två år sedan propsade jag på Rumänien (innan Müller fick Nobelpriset!). I år känns det inte lika självklart. Jag hoppas på en nedtoning av blogghelvetet (säger jag som precis börjat blogga här!). Jag är trött på individualismen och den liberala feminismens fokus på ekonomisk jämställdhet som enda mål. Det är så vanligt idag att ingen reflekterar över det, knappt. Jag hoppas att Judith Butlers stockholmsbesök i maj kommer att förändra världen, men det är ju föga troligt.
Favoritteoretiker: Rent skönlitterärt är jag het på Foucault, i och med den fina romanen Förhäxad av Foucault av Patricia Duncker som jag verkligen rekommenderar. Annars är det ju ständigt Butler. Min första akademiska förälskelse var överraskande nog C G Jung, men det börjar gå över. Mest aktuellt är kanske filosofen Sören Stenlund, ett tips från en vän till mig som doktorerar i socialantropologi och som för tillfället goes native i Syrien.
Detta inlägg var tänkt att bli så mycket längre, men jag överlämnar det åt mina fellow bloggare (ni kanske kan fylla ut listan och besvara de kategorier jag precis gjort?) då klockan börjar bli mycket och jag måste prioritera min drömtid.
Andrea.
Bildkälla
Almqvist har ju gjort avtryck i den feministiska traditionen, i synnerhet med sin kortroman Det går an, som ju var en kritik av hur äktenskapet hindrade kvinnor från ekonomisk jämställdhet. Dock det var verkligen på tiden att jag tog mig an Drottningens juvelsmycke, har faktiskt bara sett den på teater en gång för något år sedan med Elin Klinga i rollen som Tintomara. Då jag är intresserad av androgyna litterära gestalter är detta givetvis ett självskrivet verk på min lista. Hittills uppskattar jag den mycket. Almqvist struktur är otroligt gäckande, med korta nedslag i olika krestar som långsamt bildar en väv. "Tintomara! Två ting äro vita/Oskuld - Arsenik"
Darling River har jag suktat efter länge. Den och Anne Swärds Till sista andetaget var två av de böcker jag har längtat efter mest på länge. I somras fick jag dock bara tag i Swärds bok på biblioteket, men för några veckor sedan inhandlade jag Stridsbergs. Jag fullkomligt älskade Drömfakulteten. Happy Sally var också en mycket fin bok, och med tanke på Lolitaallusionerna i Darling River (helt fantastisk roman av Nabokov som även är fint filmatiserad, i synnerhet av Kubrick 1962) närmast visste jag att jag skulle tycka om den.
Slutligen, Isak & Billy som precis kom ut på Natur och Kultur förlag. Har inte hunnit bilda mig en riktig uppfattning ännu, då jag endast läst några sidor hittills. Dock har jag höga förväntningar. Ska återkomma till den senare!
Bästa kulturprogram: Förut hade det självklara svaret varit Babel. Det ser jag dock sällan på längre, jag tycker att de har sålt ut sig i och med sina teman samt de stundtals tvivelaktiga litteratörer som fått delta... Jag förstår att de försöker hitta en bredare målgrupp, men kom igen! Jag skulle helst av allt önska att de fördjupade sig kvalitetsmässigt istället för sålda-ex-mässigt.
Tre teman jag önskade se i Babel:
1. Hur det kvinnliga vansinnet skildrats i litteraturen, historiskt och idag.
2. Subjektsdekonstruktion i modern litteratur.
3. Androgyn stilistik. Hur är språket könat och går det att komma ifrån de eviga binära oppositionerna?
Idag har jag dock inget favoritprogram som är inriktat på kultur. Jag tittar mest på naturfilm.... (även om jag stör något oerhört på hur dessa är vinklade till att reproducera heteronormen!)
Årets mest lovande ämne: Ja, inte är det retrotrenden med hemmafruar direkt.. För två år sedan propsade jag på Rumänien (innan Müller fick Nobelpriset!). I år känns det inte lika självklart. Jag hoppas på en nedtoning av blogghelvetet (säger jag som precis börjat blogga här!). Jag är trött på individualismen och den liberala feminismens fokus på ekonomisk jämställdhet som enda mål. Det är så vanligt idag att ingen reflekterar över det, knappt. Jag hoppas att Judith Butlers stockholmsbesök i maj kommer att förändra världen, men det är ju föga troligt.
Favoritteoretiker: Rent skönlitterärt är jag het på Foucault, i och med den fina romanen Förhäxad av Foucault av Patricia Duncker som jag verkligen rekommenderar. Annars är det ju ständigt Butler. Min första akademiska förälskelse var överraskande nog C G Jung, men det börjar gå över. Mest aktuellt är kanske filosofen Sören Stenlund, ett tips från en vän till mig som doktorerar i socialantropologi och som för tillfället goes native i Syrien.
Detta inlägg var tänkt att bli så mycket längre, men jag överlämnar det åt mina fellow bloggare (ni kanske kan fylla ut listan och besvara de kategorier jag precis gjort?) då klockan börjar bli mycket och jag måste prioritera min drömtid.
Andrea.
fredag 18 februari 2011
Undret borde dansa
Alltså hör ni hur ABF kallar på oss?
Queertango
Argentinsk tango med genuspedagogik
Plötsligt känns mina planer på Lindyhop väldigt förlegade.
/Jessica
Queertango
Argentinsk tango med genuspedagogik
Plötsligt känns mina planer på Lindyhop väldigt förlegade.
/Jessica
torsdag 17 februari 2011
onsdag 16 februari 2011
Biståndsproblematik.
Jag är ingen expert på postkolonial teoribildning. Jag har inte ens läst hela Saïds Orientalism, bara utdrag. Dock försöker jag ständigt medvetandegöra och påminna mig om min position som vit medelklasskvinna, både då jag är inbegripen i akademiska studier på universitetet men också i mitt vardagsliv. Självklart har jag min förståelsehorisont vilken hela tiden präglar min tolkning av världen; jag är inte längre någon tabula rasa i Lockeiansk bemärkelse. Aldrig kan jag lösgöra mig från denna, men samtidigt är jag av den bestämda åsikten att medvetenhet ska fungera frigörande istället för cementerande. Exempelvis är det komplicerat att kategorisera kön i och med dess reproducerande faktor, men det finns också poänger med att göra detta, i synnerhet ur historisk synvinkel.
Och så var det det här med bistånd. Mycket av det Edward Saïd skriver i sitt magnus opus håller jag med om till punkt och pricka, även om det feministiska perspektivet saknas. Hans beskrivning av den ständiga uppdelningen i ”vi” och ”dem” samt den efterföljande hierarkin ur västerländskt perspektiv är ständigt aktuell och värd att ta i beaktande. Det linjära utvecklingstänkandet där VI I VÄST har nått längst och ser det som vårt ansvar att hjälpa den stackars tredje världen att bli lite mer civiliserad, demokratisk och ja, som oss, är inget jag sympatiserar med.
Därför tycker jag att det är komplicerat med bistånd. Ordet i sig är ytterligt vidrigt, och än värre är vad det konnoterar. Reklamen för bistånd ser dessutom i princip exakt likadan ut som på femtiotalet då ”Sverige hjälper”-kampanjen drog igång. Det är betyder väl något i sig. Något som inte har förändrats sen femtiotalet är väl alltid tecken på att det är något fel och läskigt. Samma passiva och hjälplösa människor som vädjar till vår godhet om att få en allmosa för att klara dagen. Det är ju självklart idiotiskt att framställa människor som passiva. Det spär på bilden av det hierarkiska systemet där vissa generöst ger och andra tacksamt tar emot. Och sen är det ju så att ”givarnas” företag ofta själva tjänar en rejält slant på kuppen...
Det finns människor som anser att bistånd är bra. Både de som köper fadderbarn på bästa sändningstid, bestämmer sig för att skicka hundra spänn till UNICEF nästa jul eller de som manar sina kids att äta upp på tallriken genom den välkända frasen ”tänk på barnen i AFRIKA”, men också de som jobbar ideellt, exempelvis volontärer eller läkare. Sen finns det andra som menar att bistånd bara är ett cementerande av rådande maktordning, att det är kortsiktigt och därmed meningslöst. Att det inte går att komma ifrån sitt överlägsna perspektiv och att man istället ska organisera sig politiskt på hemmaplan och försöka påverka på det sättet. (Och ja, det finns folk där emellan också.)
Självklart är det problematiskt att vara den som åker och är snäll. Att ge hundra spänn i månaden så att den som får det har råd att köpa mat för dagen. Och så att man själv kan avbörda sig lite skuld, givetvis.
Men om man är insatt och så medveten som möjligt om sin position och tillhörande diskurs och därefter, tillsammans med de som är föremål för biståndet, arbetar fram möjligheter till att bli självförsörjande, är det också dåligt? Är det inte värre att vara medveten om sin position, anse att allt bistånd bara är negativt och därefter göra det valet att man inte vill ge pengar/volontärarbeta/bistå på annat sätt? I mina ögon är det verkligen ett befästande av sin egen hierarkiska överhet.
Jag menar, det är klart att jag fattar att de trettio spänn jag ger till någon på tunnelbanan inte kommer att hjälpa den personen till att få en bostad eller ett jobb. Antagligen går de pengarna till att köpa käk, bärs eller en sil. Ärligt talat så bryr jag mig inte. Den personen är mest troligt i större behov av pengarna än jag är. Så jag ger. Jag är ingen underbar person för det. Det kan mycket väl vara så att jag gör det för att jag har dåligt samvete. Men bara för att jag gör det betyder det ju inte att jag inte kommer att skriva teoretiska avhandlingar om problematiken med bistånd, utbilda mig till läkare eller på andra sätt försöka förändra hur den ser ut idag. Arbeta för att häva handelsblockader, skriva av skulder, diskutera fördelarna med veganism ur ett globalt perspektiv. Och så vidare.
För i förlängningen innebär väl en generalisering av bistånd som enbart av ondo att de personer som ändå vill förändra något menar: ”Jag tänker aktivera mig politiskt i min kommun och hoppas på att det blir bättre om en si så där tio-tjugo år. Därför tänker jag inte skicka pengar så att några ungar kan gå i skolan, inte svälta ihjäl eller slippa gå på gatan”.
Jag vet att jag är krass nu. Men varför välja?
Andrea.
Och så var det det här med bistånd. Mycket av det Edward Saïd skriver i sitt magnus opus håller jag med om till punkt och pricka, även om det feministiska perspektivet saknas. Hans beskrivning av den ständiga uppdelningen i ”vi” och ”dem” samt den efterföljande hierarkin ur västerländskt perspektiv är ständigt aktuell och värd att ta i beaktande. Det linjära utvecklingstänkandet där VI I VÄST har nått längst och ser det som vårt ansvar att hjälpa den stackars tredje världen att bli lite mer civiliserad, demokratisk och ja, som oss, är inget jag sympatiserar med.
Därför tycker jag att det är komplicerat med bistånd. Ordet i sig är ytterligt vidrigt, och än värre är vad det konnoterar. Reklamen för bistånd ser dessutom i princip exakt likadan ut som på femtiotalet då ”Sverige hjälper”-kampanjen drog igång. Det är betyder väl något i sig. Något som inte har förändrats sen femtiotalet är väl alltid tecken på att det är något fel och läskigt. Samma passiva och hjälplösa människor som vädjar till vår godhet om att få en allmosa för att klara dagen. Det är ju självklart idiotiskt att framställa människor som passiva. Det spär på bilden av det hierarkiska systemet där vissa generöst ger och andra tacksamt tar emot. Och sen är det ju så att ”givarnas” företag ofta själva tjänar en rejält slant på kuppen...
Det finns människor som anser att bistånd är bra. Både de som köper fadderbarn på bästa sändningstid, bestämmer sig för att skicka hundra spänn till UNICEF nästa jul eller de som manar sina kids att äta upp på tallriken genom den välkända frasen ”tänk på barnen i AFRIKA”, men också de som jobbar ideellt, exempelvis volontärer eller läkare. Sen finns det andra som menar att bistånd bara är ett cementerande av rådande maktordning, att det är kortsiktigt och därmed meningslöst. Att det inte går att komma ifrån sitt överlägsna perspektiv och att man istället ska organisera sig politiskt på hemmaplan och försöka påverka på det sättet. (Och ja, det finns folk där emellan också.)
Självklart är det problematiskt att vara den som åker och är snäll. Att ge hundra spänn i månaden så att den som får det har råd att köpa mat för dagen. Och så att man själv kan avbörda sig lite skuld, givetvis.
Men om man är insatt och så medveten som möjligt om sin position och tillhörande diskurs och därefter, tillsammans med de som är föremål för biståndet, arbetar fram möjligheter till att bli självförsörjande, är det också dåligt? Är det inte värre att vara medveten om sin position, anse att allt bistånd bara är negativt och därefter göra det valet att man inte vill ge pengar/volontärarbeta/bistå på annat sätt? I mina ögon är det verkligen ett befästande av sin egen hierarkiska överhet.
Jag menar, det är klart att jag fattar att de trettio spänn jag ger till någon på tunnelbanan inte kommer att hjälpa den personen till att få en bostad eller ett jobb. Antagligen går de pengarna till att köpa käk, bärs eller en sil. Ärligt talat så bryr jag mig inte. Den personen är mest troligt i större behov av pengarna än jag är. Så jag ger. Jag är ingen underbar person för det. Det kan mycket väl vara så att jag gör det för att jag har dåligt samvete. Men bara för att jag gör det betyder det ju inte att jag inte kommer att skriva teoretiska avhandlingar om problematiken med bistånd, utbilda mig till läkare eller på andra sätt försöka förändra hur den ser ut idag. Arbeta för att häva handelsblockader, skriva av skulder, diskutera fördelarna med veganism ur ett globalt perspektiv. Och så vidare.
För i förlängningen innebär väl en generalisering av bistånd som enbart av ondo att de personer som ändå vill förändra något menar: ”Jag tänker aktivera mig politiskt i min kommun och hoppas på att det blir bättre om en si så där tio-tjugo år. Därför tänker jag inte skicka pengar så att några ungar kan gå i skolan, inte svälta ihjäl eller slippa gå på gatan”.
Jag vet att jag är krass nu. Men varför välja?
Andrea.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)