Jag är inte vit. När jag påpekar detta är det många som utbrister; ”Jo, men det är du ju visst. Jag ser dig som vit, i alla fall medelhavsvit.” Det är som att jag skulle bli tacksam och ta det som en komplimang, att bli kallad ljus. I hela min uppväxt har jag strävat efter att ses som vit, för att passa in i vithetsnormen. Jag “lyckades” jag blev vit på insidan. Eftersom jag inte är vit på utsidan var jag tvungen att arbeta extra hårt med att ha “vita” åskter och uppträda som en vit för att inte bli avslöjad. Resultat: Ångest och rasistiska åsikter.
Jag är inte en man. Det är dock många som tar ”fel” och hindrar mig från att till exempel gå in på damtoaletterna. Ett av många exempel: Kvinna 50+; ”Den här toan är bara för kvinnor...” Jag; ”Jaså det säger du. Vad är det värsta som skulle hända om jag nu var en man och gick in på damtoaletten?!” Kvinna 50+; ”eh eh eh”. För mig, som har ett queert androgynt utseende, ses jag ofta som provcerande. Resultat: Ångest (dock mindre och mindre, jag ser det numera som roligt och utmanande att se hur långt jag kan gå i mitt spel).
Jag tillhör inte medelklassen. Formellt gör jag dock det efter en så kallad klassresa. Klassresan har gjort att jag inte känner mig hemma i varken arbetar- eller medelklassen, jag står och osäkerthetstrampar inom både områdena. Jag känner mig för påläst, medveten och oförstådd för att kunna stå ut med arbetarklassen, samtidigt känner jag mig okunnig, omedveten och oförstådd för att kunna umgås avslappnat med medelklassen. Jag har även under det senaste året upptäckt att jag har börjat förakta arbetarklassen och gör allt för att passa in i medelklassen. Jag äter numera inte ”dåligt” lösgodis, enbart nyttig mörk choklad, av hälsosamma skäl så klart! Jag läser inte skvallertidningar, enbart medelklasslitteratur, helst feministisk så att jag lär mig något och inte slösar bort min tid och resurser. Jag slötittar inte på tv utan ser enbart på dokumentärer eller kulturprgram, det vill säga om jag ens tittar på tv. Listan över min arbetarklassförakt kan göras hur lång som helst. Resultat; Ångest för att jag inte passar in i någon klass. Ångest för att jag förkastar, kategoriserar, ”vi och domar” arbetarklassen och säljer min själ till normen á la medelklassen.
Tillslut tillhör jag inte heller den så åtråvärda heterosexualiteten. Lätt i Stockholm där jag bor, mindre lätt på arbetarklasslandet där jag är uppvuxen. Lätt inom queervärlden där jag försöker vara så mycket som möjligt, mindre lättsamt inom resten av den existerande världen där jag tillbringar största delen av min dag. Resultat: Ångest, och att jag försöker undvika resten av världen och min uppväxtort för att få leva som “mig själv”.
Att gå runt och ha ångest, vara stressad och arg dag ut och dag in, att vara medveten och se all maktmissbruk tär på psyke och kropp. Jag har hjärtklappning, daglig huvudvärk, svårt att sova, och ett stort svart moln av ångest som cirkulerar omkring i bröstet. Någon som känner igen sig?
Trots all ångest så är det värt det! Jag kommer inte vara nöjd med mitt liv om jag inte fortsätter att kämpa för att förändra och påverka människors rätt till att leva som de vill och önskar. Jag kommer inte sluta arbeta normupplösande förrän den dagen då kläder och utseende inte provocerar längre. Jag vill uppleva den dagen då människor kan göra fria val utan att hindras av maktmekanismer som kön, sexuell läggning, etnicitet, ålder, funktionshinder och klass, Jag vill uppleva den dagen då kategorier inte är viktiga. Jag vill uppleva den dagen då jag och alla andra kan vara en människa!
Jag tar fasta på det som min fina kollektivkompis så bra uttryckte det; ”Lite ångest har väl ingen dött av!”
Madelen Olle Lundin
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Det är en märklig känsla av hatkärlek. Dragning mot centrat men hemkänslan i periferin, och i och med att allting ständigt förändras så har man ingenstans att gå..
SvaraRadera