Inblick i en läsvärld av många

Då jag själv oavbrutet är på jakt efter ny litteratur att kasta mig in i hoppas jag att det finns likasinnade där ute som kanske kan få nytta av mina tips. Det finns väl knappast något bättre än att skriva om fin litteratur. (Nej, det där var ingen fråga, och om det nu var det, så var den retorisk!)

Jag läser just nu:
Orbitór Vänster vinge av den rumänske författaren Mircea Cartarescu. Första delen i en trilogi vars delar briljant nog heter Vänster vinge, Kroppen och Höger vinge. Hur snyggt är inte det? Boken är mycket lovande. Inleds av ett introvert, stillastående synsätt matchat med ett svulstigt adjektivtstint språk där alla mina favoritämnen avhandlas: drömmar, förgången tid, sömn, melankoli, kroppslig mekanik och böckers inflytande. "Jag mindes kvällarna då jag var tvungen att sluta ögat med fingrarna för att kunna somna. Mindes dagarna då jag skrattade med bara halva ansiktet, medan den andra halvan förblev dyster och olycksbådande. Och nu när jag blinkade snabbt, ryckte det på ett irriterande vis i munnens ringmuskler, och när jag var trött bröt kallsvetten fram ur porerna på vänstra kinden. Jag roade mig med att se mig i spegeln med ett öga i taget. Med det högra verkade rummet ljust och färgerna lyste beskedligt intill varandra. Vänstra ögat däremot såg en underlig grönaktig grotta där blöta böcker låg och dallrade som huden på undervattensdjur."


Denna bok liksom Redan då var räven jägare av Herta Müller (eller varför inte valfritt verk av Proust) kräver en fokusering för att i så stor utsträckning som möjligt kunna ta in varje nyans av hans bildexplosioner. Självklart kräver alla böcker fokus från läsaren, men ju tätare språk och bildflöde, desto mer komplicerat blir det att läsa med ett öga istället för två. Ibland känns det som att jag skulle behöva minst tre eller fyra ögon.

Då jag de senaste dagarna har haft en del feber har jag roat mig med att läsa Svärdet i stenen nedtecknad av T.H. White. Ända sedan jag var mycket liten har jag varit förtjust i sagor, inte de som är mest naivistiskt skrivna kanske (adaptationerna av Grimm t.ex.) eftersom deras upprepningar och tretal/sjutal gör mig alldeles för otålig. Däremot de ryska, där en av mina absoluta favoritkaraktärer förekommer (häxan Baba Jaga som åker runt i en mortel!) och de gamla kungasagorna från de brittiska öarna. Den sammanställning jag läser nu är full av medvetna anakronismer, vilket är mycket vanligt i sagor. Det händer att ett sådant grepp irriterar mig, men White gör det så charmigt att han kommer undan. (Exempelvis citerar gammelgäddan som är kung i vallgraven stundtals Shakespeare, trots att handlingen utspelar sig mycket tidigare än den tid då Shakespeare verkade.)

Högläser också slumpvis valda noveller ur den utmärkta pocketversionen 4x Edelfeldt av Inger Edelfeldt. Hitills läste jag ”Juan Carlos mustasch” ur I fiskens mage. Slås alltid av hur fantastisk Edelfeldt är på att skildra nerven mellan människor, samt vilken ypperlig beskrivare av den magiska gränsåldern 12-13 hon är.

Böcker närmast på tur:
Jag är väldigt sugen på att läsa om Steinar Bragis Kvinnor igen, trots att jag läste den senast i december. Den beskrivs av förlaget som ”en skrämmande skildring av vår nutid och kvinnors utsatthet” och jag har helt enkelt inte kunnat sluta tänka på den. Vidare nominerades den till Nordiska rådets litteraturpris (som ju som bekant gavs till Utrensning av Sofi Oksanen) men har fått märkligt lite uppmärksamhet i svenska medier.

Dock är det ju alltid stressande att läsa om böcker eftersom den ständiga tidsbristen gör att man måste prioritera. Men jag gillar att läsa om böcker av ungefär samma anledning som jag gillar att se om filmer: man vet vad man får, alltid hittar man något nytt och dessutom känns det rätt tryggt och mysigt. Som att komma hem. Typ.

Annars ska jag läsa klart Nattvakten av Sarah Waters. Den är mycket lovande, handlar om kärlek i engelsk efterkrigstid (bl.a. lesbisk, vilket ju inte är alltför vanligt i den typen av litteratur).

Bok jag ska läsa när jag får tid (och som jag har längtat efter länge):
Ulysseus av James Joyce. Ibland känns det som att jag redan har läst den dock, detta eftersom han citeras i det OÄNDLIGA när man är i kontakt med litteraturhistorien. Ulysseus känns lite som Dante, gällande namedropping. Fast Dante är ju mer som en underliggande handling för extremt mycket film och litteratur. Bara i När lammen tystnar då huvudkaraktären Clarice Starling eskorteras ner till Hannibal Lecter och hon passerar samma antal dörrar som Dante gör i Inferno. När hon slutligen möter vår käre doktor så står han i mitten av sin cell utan att röra sig, väggarna är av glas. Detta blir en tydlig modernisering av Djävulen som i Dantes helvete är fastfrusen i is (glasväggar) utan att kunna röra sig, precis som Hannibal. Bara ett exempel. Fast Joyce alluderar ju redan i Ulysseus till en massa olika saker, främst då självklart Odysséen. Fast man kan ju se det som att även Dante gjorde det, bortsett från Bibeln. Men det är svårare att kartlägga 1300-talet än företeelser från modernismen.


Har ni läst någon av ovanstående? Skulle vara intressant att veta vad ni tyckte, i synnerhet Joyce då, eftersom den ännu inte är dräpt och besegrad.