Att skratta och gråta

Ibland blir jag osäker på om världen omkring verkligen finns. Ibland tror jag att jag läst alldeles för mycket poststrukturalistisk teori och gått vilse bland diskurserna och tappat greppet, för verkligheten är ibland så absurd och overkligt positionerad i outtröttliga moment och nodalpunkter att det kan ju inte vara annat än en massa vilda diskurser som härjar omkring och liksom bildar en film om något så osannolikt som sanning och verklighet. Som när jag ser sådant som på bilden nedan vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Igår ställde vår pedagogiska och humoristiska lärare, som exemplifierar med illustrationer av Jan Stenmark och youtubeklipp med Brüno, den retoriska frågan om vi sett några diskurser på sistone. Alla skrattar. Men ja, titta så diskursivt!

Det kan ju inte vara sant!

Vita.
Svenska.
Heterosexuella.
Medel(? eller över?)klass.
Funktionella (varför har normen inte ett begrepp? Jfr. har funktionsnedsättning).
Medelåldersmän.
Sekulariserade.

Det är ju som en subversiv parodi för att kritiskt exemplifiera globala maktrelationer i strukturalism eller global utveckling A. Till och med deras glasögon är nästintill identiska, och leendena närmast koreograferade. Mikael Damberg är en riktig uppviglare som har det mesta av håret kvar. Tomas Eneroth är lite skäggigare än de andra, vågat. De riktigt, står ut, ur mängden.

Jag vet att representation och utseende inte är allt, men efter ett tag blir det lite tröttsamt att det alltid är manlig, vit, västerländsk kultur som representerar och syns.



Madeleine.