Internationella kvinnodagen blev en dag full av uppbåd av olika dess slag i år och hej hej hej till alla nya läsare som kanske hittat hit genom flygbladen som delades ut på demonstrationen! Superkul att ni läser! Vi bockar och bugar.
Själv befann jag mig på Historiska Museet under eftermiddagen och kvällen där UN Women samt ett femtiotal andra organisationer ordnade en heldag med tema Kongo/Rätten till en egen kropp. Det var en fantastiskt dag och jag sörjer djupt att jag varken hann med demonstration eller Popkollo som bland annat bjöd på en karakokesjungande Maria Wetterstrand, Marit Bergman och en massa peppande partande feminister. Asballt utan tvekan.
Men mitt i denna fantastiska dag så flyger det upp lite sot i ögat och jag förstår inte riktigt hur Anders Borg och Anna-Karin Hatt tänker när jag väljer att lägga upp denna debattartikel just på internationella kvinnodagen. Det känns lite som en käftsmäll följt av uppläxning på dagen då vi ska vara stolta över alla systrar runt om i världen för det vi åstadkommit samt peppa för en feministisk framtid. Istället väljer Borg och Hatt att återigen placera kvinnorna i problemens sfär; det är kvinnorna som måste arbeta mer, kvinnorna måste ta sig från hemmen, kvinnorna måste starta företag och komma in på arbetsmarknaden.
För det vill inte kvinnor? För kvinnor är för lata idag? För inkompetenta? För dåliga? För ointresserade? För omotiverade?
Den burdust ologiska logiken känns som en skymf mot alla kämpande kvinnor, att slänga "individuell valfrihet" i ansiktet på dem när det egentligen handlar om maktrelationer. Ett klassförakt och kvinnoförakt. Tror inte Borg att kvinnor vill arbeta och försöker göra det? Hur kan Borg och Hatt kalla sig feminister och samtidigt vara så dåligt insatt i feminismens historia att de inte vet att tillgång till offentligheten, politiken och arbetet har varit en kärna i feminismen sedan begynnelsen? Självklart är det inte kvinnorna som är problemet. Självklart borde Borg och Hatt istället prata om de strukturer som försvårar kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden.
För mig börjar det kännas mer och mer som om jämställdhetspolitiken i sig arbetar emot jämställdhet och feminism. För den som läser artikeln blir det tydligt hur texten bygger på en nyliberal diskurs med fokus på lönsamhet, ökad tillväxt för Sverige och jämställdhet som betingat av ekonomiska villkor. Mer arbete = mer jämställdhet. Men handlar texten verkligen om jämställdhet? Eller handlar den mer om nationen och nyliberalismen som talar genom ett språk om jämställdhet? Och använder jämställdheten för att legitimera sin hegemoniska ställning? Ett universalmedel mot all typ av utanförskap och diskriminering (i Borg och Hatts ordalag) i form av arbete och ökade inkomster? Jag skulle vilja hävda att jämställdhetspolitken som förs i sig legitimerar fortsatt diskriminering. Ingen skulle säga att de är emot jämställdhet, och fler begrepp plockas från feminismen in i den nyliberala diskursen och kodas därmed om. Nu betyder jämställdhet ekonomiska villkor helt plötsligt, och vips så har vi trollat bort alla strukturella hinder och framförallt vips så har vi trollat bort alla män ur problematiken. Kvinnor arbetar inte tillräckligt och det är deras eget fel. Hur man nu väljer att formulera sig kring varför (se förslag ovan). Feminismen uppslukas och avväpnas genom att "bjudas" in i finrummet, genom att finrummet får patent på jämställdheten. "Vi har ju jämställdhetspolitik, diskrimineringslagar, rösträtt, etc etc, vad är det egentligen feministerna gnäller på? Blir ni aldrig nöjda?"
Därför blir parter som Fi, Roks och queertänkare nästan som huliganer, de som vill vända upp och ned på ordningen och orsaka kaos, förinta ett antal miljoner män och sluta föda barn, helt enkelt betyda slutet på civilisationen som vi känner den. Extremt hotande. För de pratar om andra saker än ekonomiska villkor och konsenus - de pratar om maktstrukturer och konflikt.
Så länge vi har en jämställdhetspolitik som tror att lyckan går att köpa för pengar så kommer det inte hända så mycket på jämställdhetsfronten utöver att den nyliberala kassakon växer och spricker. Kvinnor kommer fortsätta och försöka jobba heltid medan Borg och Hatt et. al. predikar om kvinnors nödvändighet och berikande kraft i arbetslivet - för det är precis så ett fortsatt förtryck, om man vill kalla det det, görs möjlig - det fortsatta talet om jämställdhet legitimerar en maktordning där kvinnor utgör den andre/konstitutiv utsida/den som måste arbeta mer, eftersom hon behövs för att skapa den nyliberala identiteten/självbilden/den som arbetar och tar ansvar. Det ligger i begreppets innebörd att inte arbeta för reell jämställdhet, eftersom det betyder andra saker (tillväxt) än vad det faktiskt handlar om. Makt.
Det börjar kännas lite så.
Madeleine.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar