Det här med att gå och vänta på sin tur.

För två år sedan blev jag nästan våldtagen på en smutsig klubbtoalett. När jag stod där i chocken och höll emot dörren kunde jag inte säga någonting, jag kunde inte skrika, hade ingen röst utan var lika tyst som han på andra sidan som försökte forcera dörren, som nyss pressat kinden mot toalettgolvet på andra sidan båsväggen och tittat upp på mig med en fanatisk bedjande min som jag aldrig, aldrig kommer att glömma. Men jag sa ingenting, försökte inte ens skrika, precis som om jag accepterade, precis som F när en kom springande mot honom med ett järnrör, han kunde inte röra sig, precis som i en film stod han bara med lätt öppen mun och stirrade när den andra kom rusande mot honom i ultrarapid som var det snabbaste någon sprungit någonsin. Och jag stod där och höll käften, började leta i väskan efter telefonen med stressade fingrar jag inte visste att jag hade, fick tag i den och ringde N och direkt när jag öppnade munnen och lät ljudet av min egen röst strömma ut i luften släppte han på andra sidan båset dörren och sprang tillbaka ner i underjorden där han bor, där han sitter och suger köttet av fingrarna på sig själv i desperation varje dag i väntan på att det åter ska bli kväll och han kan kräla tillbaka upp mot jordytan genom kloaksystemen.

Jag har gått in i saker på riktigt två gånger. Den första gången var när jag i två timmar låg i min säng bredvid djoko och min käke svällde upp till tredubbel storlek. Jag bara låg där och vred mig, hade tagit de starkaste smärtstillande tabletter jag hade fått, det fanns ingenting att göra, bara att vänta. Och jag som hatar att vänta. Först låg jag och vred mig och grät som en mask, som en dödsdömd, men när jag insåg att det skulle dröja länge innan det skulle sluta göra ont, hur länge visste jag inte ens, så bestämde jag mig för att gå in i det. Jag tänkte mig smärtan som ett vitt hett ljus i min kropp och jag letade mig metodiskt närmare och närmare kärnan tills jag svedde fingrarna på kanterna. Efter en oändlig tidsrymd kunde jag kupa händerna runt det vita. Strax efter det somnade jag, eller svimmade jag minns inte vilket.

Andra gången var idag. Jag kom hem och försökte göra annat men samtidigt visste jag, hörde någon säga det i huvudet att det inte var någon idé, att jag alltid kommer vara rädd om jag inte gör någonting åt det. Och antagligen kommer jag alltid att vara rädd, aldrig mer att gå in på en offentlig toalett om det inte är minst två andra där, få ännu svårare att gå själv, inte för att jag inte vet vad som kan hända och händer folk hela tiden, men för att nu är det en realitet, precis som saker blottar sig som just sådana när de kommer för nära. Men efter att jag hade vridit mig i köket och berättat för F, han hade börjat gråta och jag försökte trösta honom och han ville köpa pepparspray åt mig men jag sa att det inte var någon idé, att jag nu vet hur jag reagerar i situationer som den, jag fryser fast, kan inte prata, kan ingenting just eftersom jag förminskas till enbart rädsla och det är det värsta jag vet, efter att jag hade gått in på mitt rum och lagt mig på sängen så bestämde jag mig för att ramla ner i hålet frivilligt, krypa ner i kloaksystemet via hjärnbarken till minnesarkiven under vindlingarna, krypa ner på alla fyra och leta upp honom i den fuktigaste grottan för att

Jag vet inte ens vad jag sa, jag vet inte om jag träffade honom, kanske var haninte hemma, kanske var han ute igen, kanske hade han fullt upp, händerna fulla av någon annan.

Jag har aldrig varit så ensam någonsin som de där sekunderna när jag höll i dörren allt jag kunde utan att skrika, utan att ropa på hjälp, som om jag redan hade gett upp, redan förlorat.