torsdag 24 februari 2011

Litterära karaktärer i fantasitappning

Det händer inte allt för sällan att jag funderar på vilken skillnad det skulle göra om olika fiktiva karaktärer inom exempelvis litteratur var kvinnor istället för män. Många gånger tycker jag att det skulle göra boken mer intressant, eftersom det skulle vara ett mer varierat grepp. Vi är ju vana vid att kvinnor tilldelas vissa roller och män andra. Kvinnor får oftast vara "kvinnan", rätt och slätt. Ibland varieras detta med att hon får vara modern eller dottern. I princip. "Kvinnan" i sig får välja mellan de två nyanserna "hora" eller "madonna". Ni vet.

Intressanta exempel där hjälten istället kunde vara en hjältinna och tvärtom är Wuthering Heights av Emily Brontë (tänk er den eldiga, ondsinta och plågade auktoriteten Heathcliff, och den hysteriska och stingsliga Catherine), alla Bukowskis skildringar av alkoholiserade, feta män (d.v.s. alla), gamle Jesus i Nya testamentet av Gud (vad hade väl inte det kunnat innebära!) och varför inteNabokovs Lolita? Om rollen Humbert Humbert spelades av en kvinna och nymfetten av en pojke? I synnerhet Humberts roll skulle vara intressant att se omvänd, en gosse i Lolitas roll har redan skildrats (exempelvis genom Tadzio i Döden i Venedig).

De flesta av mina favoritromaners huvudkaraktärer har i mina ögon skildrats rätt androgynt. Jag tänker på den unge strulpellen Holden Caulfield som hoppar av skolan i J D Salingers Räddaren i nöden, Robin som drivs av sin rastlöshet i Djuna Barnes Nattens skogar, den faktiska androgynen Missne i Inger Edelfeldts roman Missne och Robin samt betraktaren Richard Papen i Den hemliga historien av Donna Tartt.

Fast å andra sidan gillar jag ju Camille i Tillsammans är man mindre ensam (hennes pojkaktighet fungerar ändå som en feminin förstärkare, tycker jag), Yossarian i Moment 22 (inte för att han är något übermacho direkt) och Dean i Jack Kerouacs På drift.
I synnerhet den sistnämnda skulle vara SÅ mycket intressantare om det var en kvinna. Hur trött är man inte på den nonchalanta vagabonden som inte har någon ansvarskänsla och rör sig "som vinden" eller dylikt. (Karaktären ligger också farligt nära "skön kille med gitarr" som "ska spela lite Creedence" på en hemmafest omringad av flickor med tindrande ögon som säger saker som "tänk om JAG kunde"...)

Men alltså, om Dean hade varit en kvinna hade det varit mitt absoluta ideal. Eller nästan i alla fall.

Vilka skulle ni vilja se utbytta för lite intressant performativitet?

Andrea.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Blogg listad på Bloggtoppen.se