måndag 11 april 2011

Killvänner

Jag har nästan aldrig haft riktiga killkompisar, riktiga i bemärkelsen verkliga. När jag var mindre var Tintin, Ture Sventon, pappa Rudolf, Bastian i ”Den oändliga historien”, Gigi i ”Momo eller kampen om tiden”, Homer, Lee och Kevin i John Marsdens boksvit och Olof i Eyvind Johnssons uppväxtböcker mina enda killvänner.

Men den senaste tiden har de börjat ta sig ut från sina fiktiva tillhåll och de nästlar sig in i min verklighet och blir till riktiga personer. De är vänners pojkvänner som jag blir glad av att träffa, de är kurskamrater på universitetet som jag hänger med på rasterna, de är kollegor som jag hoppas ska vara på jobbet när jag kommer dit och de är vänners vänner som jag stöter på allt oftare. De är personer jag faktiskt tycker om att umgås med och ser fram emot att träffa och det är något mycket nytt. En förändring i min annars ganska separatistiska vardag och jag har upptäckt att jag faktiskt välkomnar det. No hetero

Susanna

5 kommentarer:

  1. Haha no hetero! :D Fast jag har inte heller några killvänner, och tror det beror på just hetero... alltså, jag har typ blivit ihop med dem istället.

    SvaraRadera
  2. Åhå, jag förstår! Lätt hänt det där fast jag tror att jag stannar vid killvänner och inte fortsätter till pojkvänner. Homo

    Susanna

    SvaraRadera
  3. Haha no hetero - asroligt! Själv är jag hetero men har nästan bara klillkompisar. Ibland vill jag ligga med dom, men då säger dom oftast "nää men du e ju som en av boysen så det går ju inte"

    SvaraRadera
  4. jag har massvis av kompisar. jag vill ligga med alla! jag är mycket generös with my loving!

    /a

    SvaraRadera
  5. Bökigt det där att komma för nära sina killvänner om en vill ha sex med dem om de anser att det skulle vara ett problem visserligen.

    Säger som ovanstående, generositet!

    Susanna

    SvaraRadera

Blogg listad på Bloggtoppen.se