lördag 12 mars 2011

An apartment of my own

Har nyss flyttat och har plötsligt; en egen lägenhet. En egen plats. Jag behöver inte längre kompromissa med min tid och mitt rum för vill jag sitta uppe en hel natt och skriva blogginlägg kan jag göra det. Och det är vad jag gör och det får mig att fundera. Fundera på hur, efter så många år av offentlighet och någon mån av platslöshet, min egna lägenhet kommer påverka mig. Platslösheten började och hade sin kulmen under 6 månader i London tillsammans med en flickvän.

Vi var inte så gamla, lite över 20, och hon fick chans att studera i London under höstterminen. Vi sökte febrilt efter någon stans att bo och hamnade på ett stort hostel nära centrum med sju våningar och rum i långa vindlande korridorer. Vi bodde i olika fyrbäddsrum delade med andra. Vad som är intressant är hur fort en vänjer sig. Vi vande oss vid att ett metallskåp med orange dörr och hänglås utgjorde det enda privata utrymmet. Vi vande oss vid att äta frukost med 70 andra personer, alla på väg till arbete och skolor eller arbetssökningar och lägenhetsjakter. Vi vande oss vid att sova omslingrade i smala stålsängar omgivna av andra, att duscha i gemensamhetsduschar och borsta tänderna på rad, spotta i omgångar. Andra saker var svårare att vänja sig vid. Som den lite äldre kvinnan som, eftersom hon var äldre och vi relativt unga, tog på sig rollen som mor. Jag vaknade många tidiga morgonar av att hon satt vid sidan om min säng tittandes på mig. När hon märkte att jag hade vaknat klappad hon ihop händerna och sa på en mycket knagglig engelska att det var dags att gå upp för inte kan en sova hela förmiddagen. Jobben kommer inte till en utan en måste ut och hitta dem själv! Vi vande oss inte utan bytte rum.

När jag nu sitter här, vid mitt köksbord på min stol framför mitt fönster med mina vissnande röda tulpaner i min vas och skriver på min dator tänker jag på den hösten då allt jag gjorde var offentligt, allt jag tog mig för kunde ses och bedömas av andra. Och jag tänker på att i den situationen, på den platsen, fanns det trots allt utrymme för kreativitet. Eller snarare, jag behövde utrymme för kreativitet och därför skapade jag det åt mig. Jag skapade mig en egen plats mitt bland andra.

Funderar vidare på vikten av egna platser. Avskilda eller offentliga. Hur påverkar offentliga egna platser kreativiteten? Jag arbetar som bäst när jag är under tidspress men fungerar det på samma sätt med rumspress? När en måste dela sitt rum sin plats med andra för att det inte finns någon annan stans att vara i föds kanske en revolution inom en som inspirerar. Men hur fungerar det med situationspress? När det som begränsar varken är tid eller rum utan normer? Normer om att göra andra saker än att sluta sig och skapa. Normer om att som kvinna istället ordna middag och ren tvätt åt familjen. Finns det utrymme för revolution där också? J. K. Rowling vet att det finns eftersom hon började skriva sitt mästerverk i halvmörker medan barnen sov bredvid. Det vet Susanna Alakoski som tecknade ner sina tankar och romanrader i block under bussresorna till arbetet. Det vet Patti Smith som hittade sin kreativa väg medan hon sov i trappuppgångar i parker på tillfälliga soffor i New York. Och det vet jag. Jag vet att det går att sitta i en fåtölj vid biljardbord och allmänna datorer i närheten av ett kök som blir en bar med happy evening från klockan sju på kvällen i pyjamasbyxor med en tekopp och skriva. Och gick gjorde det. Det gick för att det var tvunget. Men om J. K. Rowling inte skulle ha tjänat alla de där pengarna och kunnat köpa sig tid och plats, hade hon orkat slutföra alla sju böcker? Om Emily Dickinson inte hade haft sitt rum för brevskrivning, hade hon kunnat formulera sig som hon gjorde? Om Joyce Carol Oates inte hade haft sitt egna skrivbord med inspirerande bilder som täcker väggen framför, hade hon kunnat producera allt det hon producerar och som i förlängningen hindrar henne från att få Nobels litteraturpris? Jag tänker att inspirationen kommer från den inre revolutionen men om situationen inte förändras, om en inte får låta sin kreativitet bli fri från tid, rum och normer kanske den långsamt blir trött och sliten. Trött och sliten som en kvinna inom den privata vårdsektorn. Och i så fall, hur många fantastiska målarinnor, författarinnor, poeter och musiker har vi missat för att de inte fick en egen plats där en inspirerande revolution till slut kunde mynna ut i en kreativ frihet? Det är något att fundera på. Och göra revolution mot.


Susanna

2 kommentarer:

  1. Min brist på en säker plats/ett eget rum förstör min kreativitet. Eller så skyller jag bara på det. Bra text i alla fall, och viktig.

    SvaraRadera
  2. Jag tänker att det är mycket viktigt med en egen, och som du säger, säker plats för att kunna vara så kreativ som man vill. Både tidsmässigt, rumsmässigt och normmässigt.
    Och tack!

    Susanna

    SvaraRadera

Blogg listad på Bloggtoppen.se