onsdag 23 mars 2011

Det besvärliga med att vara vidunderligt intellektuell.

Ju längre jag pluggar desto mer skraj blir jag för att skaffa ett jobb. Det är rätt ironiskt, det borde vara tvärt om. Jag kan mycket om den litterära modernismens kännetecken, men tanken på att berätta om det inför folk gör mig skräckslagen. Jag vet hur man skriver en C-uppsats och får A, men jag är usel på att sälja in mig själv vid en bardisk eller via ett cv. Jag kan diskutera Lyotards metanarrativ, men hatar att ta ansvar. Praktiska saker ger mig svindel för jag lever i en teoretisk hyperrealitet.

Jag misstänker att jag sällan kan föra ett samtal med människor som inte är akademiker. Jag vet att det låter helt sjukt, men jag tror att det är sant. Jag lever i en bubbla, en låtsasvärld, ett gryt. Jag glömmer ofta bort att alla inte är veganer, feminister, poststrukturalister, vänster och djurvänner. Jag glömmer ofta bort att det finns människor som tycker att man inte får ligga med vem man vill, som tycker att privatiseringar är bra och som hävdar att kön är något essentiellt.

Och varje gång jag påminns kryper jag längre in i grytet, pressar händerna mot öronen och skriker LALALALALA. Det är nog inte så bra. Men det är ju så otroligt sorgligt och nedslående att vara ute i den andra världen. Precis som tjuren Ferdinand trivs jag bättre här, under min akademiska och ideologiska korkek. Här kan jag sitta och lukta på mitt ekologiska, fairtrademärkta kaffe. Här kan jag luta mig tillbaka i stolen och glömma bort att det finns andra problem än hur en NÅGONSIN ska kunna förklara texten lika fint som Roland Barthes, eller vad Donna Haraway menar med sin trancendens eller vad min bästis Frostis ska laga till middag.

Rätt skönt, faktiskt.
Dock innebär det nog att jag kommer att dö utfattig men mycket, mycket bildad.

2 kommentarer:

  1. Jag tycker det låter som en ganska tråkig bubbla du lever i. Varför inte ge dig ut i världen, men all sin vackra eländighet, och vara en människa bland andra. Möta mänskligheten som den är, hur besvärliga de andra än må framstå som. Jag tror att det är i interaktionen vi förändrar varandra.
    Om du nu inte anser att du redan är fulländad, vill säga... ;-)

    Och jag tror inte att du kommer att dö utfattig och bildad, snarare västerlandsfattig och mycket, mycket uttråkad.

    SvaraRadera
  2. Jag håller helt med dig. Dock känns det ibland som att förändringen går för långsamt vilket får mig att förtvivla. Dessutom är det tröttsamt att vara förbannad hela tiden. Och svårt att försöka att dölja det.

    Dessutom är det svårt att bli uttråkad av teori och litteratur...

    SvaraRadera

Blogg listad på Bloggtoppen.se