torsdag 3 mars 2011

Det här med att hälsa.

Egentligen är det lite som den där leken vi brukade underhålla oss med på klassfester på mellanstadiet, Ryska posten. Fast då var man allt lite nervös. Handtag, famntag, klapp eller kyss. Och alltid var det den som stod utanför dörren som fick välja, den som därefter blev utpekad (Vilken mardröm i sig! ”Vill du ha den? Nej. Den? Nej. Den? Ja.) fick helt enkelt finna sig i att bli hälsad på, oavsett på vilket sätt det nu blev.

Jag tror att det är exakt samma princip som är avgörande i det vardagliga hälsningslivet också. Den som bestämmer sig först och går till attack vinner. Det krävs faktiskt en god portion mod att vägra ta en utsträckt hand (förr i tiden innebar det till och med en utmaning till strid).
Fast visst krävs det någon sorts kulturell förståelse, om en person helt enkelt tryckte upp ansiktet mot mitt och förväntade sig att jag skulle göra det samma för lite näsgnugg, skulle jag nog känna mig rätt förvirrad. Däremot har det faktiskt hänt att jag har blivit kindpussad och då har jag fallit in på kindpuss nummer två utan att tänka över det något vidare.

Intressantare blir det att ställa sig själv frågan hur man själv gör då man går till attack och hälsar på olika personer. Följer jag (o)skrivna regler och varför gör jag i så fall det?

Så därför. Hur hälsar jag i olika miljöer?

Bland vänner
I nittio fall av hundra ger jag personen i fråga en kram där jag har huvudet på vänstra sidan samtidigt som jag frågar ”Hur är läget?”. Om det är en riktigt nära vän händer det ofta att jag utbrister i något slags ljud av typen ”Heeeeej”, ”Mmm” eller ”Baby!” följt av ”Jag har längtat efter dig!”
Kramen i sig varierar från att vara relativt snabb (dock aldrig stel, det avskyr jag verkligen då jag lever efter devisen ”allt eller inget”!) till att verkligen gosa ner huvudet i den andras axel och kanske till och med skaka lite (inte som en hund gör med en leksak utan snarare som ett skepp på höga vågor).

Jag har sett en del människor göra ”schäferdunken”. Det får mig att rysa.

Jag har också lagt märke till att vissa (nästan uteslutande män) ger varandra en snabb kram med ett knutet handslag mellan varandras kroppar. Ingenting jag sympatiserar med, känns alldeles för givet sett ur ett maskulinitetsperspektiv. Lite som ”Hö hö vi kan kramas fast vi är män men vi skakar minsann hand också så att ingen tror att vi gillar NÄRHET”.

Första mötet
Där kommer handskaket fram som ett mail i inkorgen. Tyvärr är det nästan omöjligt för mig att minnas personens namn eftersom jag alltid fokuserar för mycket på handskaket och det tar liksom för mycket plats i mitt huvud för att jag dessutom ska kunna ta in ny information. Jag har provat att upprepa personens namn direkt efteråt, men det hjälper föga. Då koncentrerar jag mig för mycket på att komma ihåg att göra det så jag glömmer namnet ändå.
Det brukar lösa sig genom att göra sig känd som 1) ”Jag-har-otroligt-dåligt-ansiktsminne/namnminne-personen” alternativt 2) ”Den-allmänt-förvirrade-stackars-människan” och alltid komplettera den följande obligatoriska namnupprepningen med ett ”Ja, just det! Therese! (eller vad personen nu heter).

Jag tycker inte att det är så farligt att vara dålig på att komma ihåg namn faktiskt. Inte jämförelsevis. Det är värre att jag kan fråga samma människa likadana frågor en hel kväll om jag befinner mig i ett nytt sällskap. Exempelvis:

”Vad pluggar du då?”
”Läkare.”
”Jahaja, vad skoj.”

(Fem minuter senare)

”Jobbar du?”
”Nej, jag pluggar”
”Till vadå?”
”Ja men till läkare.”
”Jahaja, just det! Är det roligt?”
”Ja, fast lite mycket att läsa bara.”
”Jag förstår”.

(Fem minuter senare)

”Det var någon här som pluggade till läkare, det måste vara otroligt mycket att ta in alltså.”
”Jo, det var ju jag som sa det.”
”Åh, förlåt! Du hette Johanna eller hur?”
”Nej, Therese.”

(Därefter följer ursäkt 1) eller 2) och därefter ett avlägsnande).

Vid ett fåtal tillfällen, gärna efter en öl eller två, händer det att jag ger mig på kramen direkt. Dock sker detta endast om den nya personen ifråga ofta har blivit varmt omtalad av någon av mina närmaste vänner.

”Hörru! Vi kör kramen direkt! Vi vågar!”

Andra mötet
Allt som oftast den ytligare varianten av kramen (den som kompletteras med ”hur är läget?”). De gånger jag inte är säker på att jag har träffat personen (ofta) räcker jag fram handen lite osäkert och säger något i stil med ”Ehh.. Visst har vi träffats?” varpå personen ofta säger något i stil med ”Ja, typ fyra gånger”.

Om det är en person jag är skraj för eller inte gillar brukar jag bara stå där som en bortglömd telefonkiosk och invänta motspelarens drag. Det är dock sällsynt.

Auktoriteter
Jag jobbar envist med detta allt sedan mamma en gång, halvt upprört, sa: ”Du ska inte ha sådan respekt för auktoriteter!”. Oftast blir det dock handskaket några fler gånger innan kramen kommer.
Skäms!

Barn
Jag hatar när vuxna tvingar sig på ungar, och kanske än mer när föräldrar tvingar sina ungar att hälsa. Jag brukar säga hej och istället fokusera på något troligt gemensamt intresse, exempelvis stora djur, lära varandra fula grimaser eller bli impad av barnets häftiga nya saker som hen nyss har lärt sig. Mycket bättre, helt enkelt.

Hundar
Då jag i princip är Ceasar Milan älskar alla hundar mig eftersom de känner på min energi att jag är the Leader of the Pack. Oftast går jag ner på knä, är det en osäker hund viker jag undan blicken och låter den komma fram. Är det en framfusig hund håller jag mig på benen och ignorerar den tills den lugnat ner sig. Sen hälsar vi. Dock varken genom handskak eller kram. Jag kan acceptera tunga i ansiktet, men bara om jag är helt säker på att det verkligen är en hund.

Boden vs Stockholm
En av gångerna då jag efter en tid av acklimatisering i huvudstaden åkte tillbaka till min hemstad råkade jag träffa en hel del gammalt folk/halvbekanta. Det blev lite av en kulturkrock. Jag kände mig som en kulturantropolog som hade gone native i storstadsdjungeln.

Jag hade vant mig vid att kramas då man träffade någon på stan. I alla fall att man blev presenterad. Jag minns att jag tyckte att det var störtlöjligt när jag började hänga i Stockholm, att bli presenterad för en massa människor som man troligen aldrig skulle träffa igen. Men i Boden kände jag mig utesluten och ignorerad.

Jag minns att jag vid ett tillfälle stod i en liten cirkel av bekanta och pratade, och det kom dit en tjej som jag inte kände men som de andra kände. Då ingen av de presenterade mig för henne sträckte jag fram handen och gjorde det själv. Hon tittade på mig som om jag var dum i huvudet och jag skämdes. Mycket märkligt.

Då en av mina vänner som jag inte träffat på ganska länge skulle hälsa på mig i Stockholm, mötte jag henne vid tunnelbanan. När jag kom mot henne log hon snett och sa ”Jaha, ska vi kramas nu?”. Jag kom av mig totalt och vek diskret ihop mina halvt utfällda kramvingar och gömde dem någonstans längs sidorna av kroppen. Och skämdes, förstås. Kände mig ytlig och stockholmsk.

Alternativa hälsningsvarianter jag vill börja med

Helighets-goddaget: Lägga båda händerna kring den andras ena hand och se djupt i ögonen och skaka lite lätt med eftertryck. Inget ljud.

Batman: Kroka i personens tumme med sin egen och därefter låta de övriga fyra fingrarna "fladdra" samtidigt som "Batman!" utropas.

Low five slap: Slå en high five, missa och låta armen gå runt och träffa personens handflata i lårhöjd. (Kräver dock samarbete och en hel del övning, vilket jag är villig att lägga ner tid på.)


Det är märkligt, faktiskt. Det är ingen större grej att hälsa. Att säga hej. Presentera sig. Egentligen tycker jag nog att hela kramrutinen är rätt idiotisk. Men jag gör det ändå. Det gör inget att jag glömmer människors namn hela tiden. Men jag försöker lära mig att minnas bättre. Så ansträngande är det ju inte. Så länge det hela inte flippar ur. När jag precis hade flyttat till Stockholm brukade jag känna mig lite ensam ibland och hälsa på hundar i mitt bostadsområde och skriva in dem i adressboken. Det var nog lite väl. Men jag mindes deras namn i alla fall.

6 kommentarer:

  1. fantastiskt! himla kul med hälsningsfraser. jag misslyckades kapitalt en gång med kindpussen, vilket är lätt hänt i en felaktig kontext som en supersvensk gymnasiefest. personen dök in för kindpussen, jag pussade på munnen. sen blev det ju jättepinsamt igen när jag skulle göra om göra rätt. så kan det gå!

    SvaraRadera
  2. På ett jobbmöte Bryssel så pussade jag en fransk Eu-dam på örat. Och det är bara vänner som jag lärt känna från gymnasieåldern och uppåt som jag kramar, barndomsvänner och systrar boxar jag lite på axeln typ. Jag är inte så bra på kramar men Andrea brukar få mig att göra om och göra rätt när jag stelkramas.
    /Jessica

    SvaraRadera
  3. M: Kindpussen blir lätt epic fail... Det är liksom jobbigt att hela tiden "vara redo" precis som en scout. Annars går det ju inte annat än att misslyckas.

    J: LOL!!! Kanske har de som du kramas med något att göra med att du gick på DANDERYD?

    SvaraRadera
  4. Nej, i Danderyd kindpussas man!

    SvaraRadera
  5. Så ni var värsta rebellerna? Awesome.

    SvaraRadera
  6. Jag har lärt mig att här (cali) hälsar man med typ en smekning över handfltan, följt av fistbump.
    Stoneface, överdrivet slapp hållning och övertydlig nonchalans till mötet är obligatoriskt! annars ser man ut som en idiot!

    Tjejer hälsar man inte på, dom får stå i bakgrunden.
    asskönt faktiskt

    SvaraRadera

Blogg listad på Bloggtoppen.se