torsdag 31 mars 2011

Husdjurshummern Thibault

En fransk poet vid namn Gérard de Nerval levde på 1800-talet och hade ett trevligt husdjur, nämligen hummern Thibault (THIBAULT!!! :D ). Humrar kan leva i dagar på land så länge deras gälar är fuktiga, så Gérard kopplade Thibault med ett blått sidenband och tog honom på promenad i Paris. Då detta uppmärksammades som en aning exentrisk förklarade Gérard (fast på franska då, får man förmoda) att "And what could be quite so ridiculous as making a dog, a cat, a gazelle, a lion or any other beast follow one about. I have affection for lobsters. They are tranquil, serious and they know the secrets of the sea.”(http://www.harpers.org/archive/2008/10/hbc-90003665. En väldigt intressant artikel, som inleds med ett vackert poem som säkert slår an en sträng för oss som är hippies i hjärtat.).

Och ja, varför inte? Om man kan ta en hund på promenad så kan man väl ta en hummer på promenad? Om man kan äta en hummer så kan man väl äta en hund? Eller vänta nu... ÄTA EN HUND?! The horror! Människans bästa vän och allt det där. Att äta en hund vore barbariskt!

Sluta diskriminera säger jag. Kan du äta en hummer kan du äta en hund. Eller så kan du välja att inte äta någon alls. Egentligen tycker jag inte att köttätande i sig är fel. Att äta djur, att  jaga djur för sin egen överlevnad är för många ett måste. Och det kan tyckas grymt, men naturen är grym. Men djurhållning som den ser ut idag är långt ifrån fria djur i naturlig omgivning. Nej, det är storskaligheten, industrialiseringen, synen på djur som levande köttbehållare som jag vänder mig mot, mest.

Innan jul så gick jag med jobbet på restaurang. En mycket flott restaurang med ett hummerakvarium. Alltså ett akvarium där levande humrar med bundna klor kröp omkring i väntan på att bli tillagade. Det gjorde mig ledsen, men vad kan jag göra? Kräva att vi gått därifrån? Börja gråta av sorg? Skälla ut kökschefen? Det hade inte gjort någon skillnad, humrarna hade likväl hamnat i grytan, restaurangen hade alltjämt fortsatt att ha ett hummerakvarium och mina kollegor hade tyckt att jag var ännu lite knäppare. Men jag tror på att peka ut det absurda i det som vi gör av gammal vana. Om jag hade vetat om promenadhummern Thibault så hade jag berättat om honom. Det hade varit roligt, en lustig anekdot, men bakom humorn finns allvar och kanske hade någon tänkt till.
Thibault hade matchat sitt blå sidenband. Ja, humrar är ju blå innan man kokar dem.

3 kommentarer:

  1. Överhuvudtaget skulle det ju vara bra om man tvingades peka ut det djur man ville få serverat varje gång. Kanske skulle göra det lite svårare för de äckliga köttisarna om de först fick titta in i en lammunges ögon innan de satte tänderna i den.

    Thibault verkar för övrigt ha varit duktig på att gå i koppel! Kattungen som för tillfället bor hos oss är inte det minsta promenadglad.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  3. bah felstavningar i kommentaren ovan försöker igen.

    Ja idag är kött ofta liksom helt separerat från djuret det kommer ifrån, det skulle lika gärna kunna komma ifrån någon köttbuske typ... jag föredrar köttätare som vet att de äter ett dött djur (men inte alla dem som bara ÅÅÅH NU SKA JAG ÄTA DET LILLA LAMMET MMM SÅ GOTT LITET GULLIGT LAMM!!!) framför dem som inte vill höra talas om att det som ligger på tallriken en gång har kunnat tänka.

    Nu är det ju inte en hummers naturliga miljö att spatsera omkring i Paris, men jag tycker det var tankeväckande... och ärligt talat ville jag mest skriva om en hummer som heter Thibault!

    Men kattungar kan man lära, det är bra! Det är svårare att lära gamla katter sitta... gå. Alice blir galen om jag kopplar henne, men Malcolm och My går det ok.

    SvaraRadera

Blogg listad på Bloggtoppen.se