Dagisbarn

Ååååh neeej!

Här kommer de igen, dagisbarnen. Jag ser dem närma sig tunnelbanevagnen i vilken jag sitter, som en flock, eller hord, på väg mot ett vattenhål. Det riktigt lyser om dem, de är ivriga och fladdriga och låter mycket. Sjukt törstiga.

HJÄLP! De omringar mig! De kommer dricka mitt blod!

De överröstar musiken i mina öron. Och jag som precis börjat lyssna på en ny skiva. Det stör mig. Det är dessutom för tidigt på morgonen för att hantera en hel hord barn. Jag är den trötta gamla haggan som ser snäll ut men lider och frustar i tysthet.

Deras klingande skratt och stojiga sätt ger mig nästintill kalla kårar och jag tänker alltid med skräck på tanken att

.....JAG OCKSÅ KAN BLI MAMMA TILL ETT BARN......


Ni kanske tror att jag överdriver, men det gör jag inte. Graviditet --> något som växer i min kropp och får den att göra konstiga saker, som att svullna och utsöndra diverse vätskor --> alien. Främmande och nästan lite äckligt.

Det här säger jag självklart inte till folk som ska ha barn. Det är fantastiskt med barn. Så länge jag inte behöver föda dem.

Jag vill verkligen inte ha barn. Och jag märker att även om vi är MODERNA idag, JÄMSTÄLLDA, FÅR VÄLJA, så ligger det där latenta kravet ändå under utan. En tyst förvånad blick när man inte delar andras framtidsdrömmar. En känslomässig omställning som får ögonen att skifta färg och plötsligt är situationen en ideologisk strid.

MEN VARFÖR INTE DÅ???

Jag känner hur jag automatiskt betraktas som lite hårdare, lite kallare. Mindre varm och kärleksfull. Lite mindre kvinnlig helt enkelt. Eller är jag bara lite knäpp? Lite för uppfylld av mig själv? Kanske lite för cynisk och bitter?

Jag? Jag som är så snäll och omtänksam och vill värna om allt! Jag ska ju rädda världen och äter knappt godis med bivax!

Det är en väldigt absurd situation där jag blir förvirrad över vad det är jag känner och vad jag överanalyserar fram. Hittar jag kanske bara på allt? Kanske är det bara jag som TROR att andra ser mig på det sättet och egentligen så är det bara min egen osäkerhet som projiceras på andra?

Och så försvarstalet.

"Men asså, jag tycker verkligen om barn! Missförstå mig inte. Det är bara det att JAG skulle nog inte klara av det ansvaret. Jag har gärna barn omkring mig! Men jag kan ju knappt ta hand om mig själv, tänk då ett barn!"

Det är inte du. Det är jag. Klassiskt.

Jag vill lära känna en hund, eller flera. Skulle även kunna tänka mig träffa en get eller en ko och vara med under deras uppväxt. Det är flockar jag klarar av. Hundar, getter, kor, alla djur får mig att känna den där varma känslan av samhörighet jag tror de andra pratar om när de pratar om blöjor, vagnar och välling. Och som sagt, missförstå mig inte. Jag känner enorm samhörighet med människor och barn också, men måste man verkligen skaffa egna människor? Räcker det inte med dem som finns? Måste jag GÖRA EGNA för att få meningsfulla relationer? Varför då?

Mormor brukar ofta använda den klassiska raden:
"Men tänk, vart jag hade varit ifall jag inte haft mamma? Eller er? Hur hade mitt liv sett ut då? Det hade varit fullkomligt tomt!"

Ja förhoppningsvis så innebär inte ett barnlöst liv ett liv som social eremit. Kanske är det så att trots brist på heterosexuell kärnfamilj så går det ändå att ha en familj av nära och kära, som man väljer själv. Kanske finns det massor med människor och djur som man kan hänga med, leka med, uppfostra, älska, bli gamla tillsammans med. Utan att behöva tillstå med avelstissar.

Nina Hemmingson

Madeleine.