onsdag 23 februari 2011

Det där med idealism och uppväxt

Den senaste tiden har präglats av massuppror mot regimer i Nordafrika och Mellanöstern och visar att tiden för solidaritet och folkligt uppror inte är förbi. Jag har alltid fått höra att mina tankar och visioner är ”typiska” för ungdomen, att jag kommer växa till mig och ”inse” att det är lönlöst att vara idealist eftersom verklighetens realistiska tyngd tränger sig på, mer och mer, år för år.

Störtlöjligt.

Det är inget mindre än historiskt och fantastiskt i vilken magnitud som dessa folk gör uppror mot förtryckande as, för att uttrycka det milt. Francis Fukuyama trodde att ”slutet på historien” var kommen med liberalismens seger över kommunismen vilket, inte speciellt häpnadsväckande nog, visat sig vara en mycket felaktig slutsats. Och jag menar här inte att vi är på väg mot Huntingtons ”clash of civilizations”, mellan ett liberalt väst och Islam, men jag återkommer till detta längre ner.

För att referera till ett uttalande av Slavoj Zizek på Al Jazeera English, så är det ur kaoset, raserandet av det självklara och stabila, som verklig förändring blir möjlig; kaoset är de förlovade möjligheternas land. Och möjligheten till kaos finns överallt. Oändlig stabilitet är en illusion. Men, invänder ”realisten”, verkligheten ser ut på ett visst sätt och den går inte att ”bara förändra”…

Alla ni ”realister” där ute, hur kul är att gå runt och tro att ingenting går att förändra? Hur deprimerade blir ni inte av att banka in i skallen att tingens ordning är den givna? Hur kan ni gå upp på morgonen och möta dagen utan att tro att den kan förbättras? Hur orkar ni med att vara nöjda och tacksamma? Ni är allt en sorglig bunt pessimistiska determinister som döljer er existentiella ångest bakom golfspelande, melodifestivaler, faddergalor, bostadsrätter och tre-rätters på feta restauranger. Oj, nu är jag hård, men som en klassisk realist sa till mig en gång så är verkligheten just det, så det är väl bara att spela med?


Så nej. Jag tänker inte växla spår och nöja mig med mindre eller stadga mig. För alla er realister som kåtar upp er över statistik kommer nu något att bita i, vara nöjda och tacksamma över:
  • varje år dör och försvinner fler flickor och kvinnor än hela 1900-talets samlade döda i folkmord och konflikter
  • varje år dödas 1,5-3 miljoner kvinnor direkt i händerna på mäns våld
  • 2 miljoner kvinnor könsstympas varje år
  • 20% av ALLA kvinnor kommer våldtas en eller flera gånger i sitt liv
  • 700 miljoner kvinnor och flickor upplever eller har upplevt sexuellt våld
(Women in an Unsecure World, DCAF 2005)

Är denna kvinnorensning (gendercide/femicide) att betrakta som en global epidemi? Kanske, men mest troligt så handlar det om makt och privilegier. Vad jag vet är att det är något att förfäras och ruttna över, ta strid emot, gärna till gator och torg. Vart är det globala kraftsamlingen mot detta illdåd som tillåts fortsätta VARJE DAG? Vart är den globala uppslutningen?

Jag vill se en kvinnornas uppror mot en regim som har deras liv som insats. Jag vill se ett politiskt kaos som destabiliserar könens ordning. Jag vill se ett kvinnornas Tahrir.

Häri har jag min ideologiska grund och min motivation till att gå upp varje morgon, för jag tror inte att det är kört för jag vägrar acceptera att vi ska uppleva detta folkmord utan dess like VARJE DAG.

Så jag ställer mig på de kämpandes sida, vare sig det innebär ondskefulla regimer eller ondskefulla människor som gör andra ont. På kvinnornas sida. Jag tycker därmed det blir otroligt löjligt med den intensiva rädsla för islamofobi och snack om religion och kultur. Är inte västerländsk kultur och religion ständigt under kritikens lupp? Varför ska inte allt kunna diskuteras? Och vad är det som egentligen möjliggör att ett ämne befinner sig utanför kritiken? Vilka maktordningar är det som rättfärdigas och legitimeras i förlängningen?

Förutom det uppenbara i religionens och kulturens immunitet, så ligger det, paradoxalt nog även rasistiska undertoner i välviljan och toleransen. Att hävda att all kritik mot ”andra kulturer” är rasism innebär premissen att kultur i sig vilar på en socialt determinerad grund, där kultur blir stabilt och oföränderligt. Det vill säga, ett grundargument i klassisk rasism – kulturer är varandra olika och motsatta, alltså bör de inte blandas för det kommer bara uppstå problem. Och återigen, varför bry sig om allt är förutbestämt? Denna grundbult har använts tusen gånger för att rättfärdiga alla möjliga illdåd såsom korståg och kolonialism, men även idag där ”tredje världens kvinna” eller ”den muslimska kvinnan” legitimerar den egna jämställdheten. Alltså, kultur ses både inom kulturrelativismen och rasismen som någorlunda ahistoriska fenomen. Detta, inte folkliga uppror mot orättvisa, kommer leda till ett civilisationernas krig om något.

Motsätter man sig sådana premisser så följer det att betrakta kultur som en produkt av maktrelationer och kritisera viljan att skapa essenser kring kultur och kön. Man kan dessutom fråga sig varför det är rasistiskt och imperialistiskt att kritisera en dominerande elit inom en kultur, men inte att osynliggöra den opposition som strider mot just den eliten? Varför är det rasistiskt att kritisera patriarkala strukturer när det borde vara som mest rasistiskt att inte fokusera på de mängder av kvinnor som strider öppet och tyst mot könsstympning, syra-attacker, våld, våldtäkt och stening? Är det inte som mest imperialistiskt att ta ställning för regimer som påtvingar kvinnor patriarkala normer vars ledare stöttas och uppbackas av oss i väst? Är det inte som mest rasistiskt att avfärda orättvisa och förtryck som ”kulturella” eller ”religiösa” fenomen – i motsats till det upplysta, liberala och frihetliga väst? Och är det inte sjukt imperialistiskt att tolka upproren in Nordafrika och Mellanöstern inom ramen för västerländsk liberalism, som att det är VI som påverkad DEM?

Så. Alla torg och kvinnor är Tahrir. Utan ideal och visioner finns det väl inget att kämpa för och vi kan lika gärna gå och lägga oss med vetskapen att demonstranterna i Libyen ändå kommer dödas så det är ingen vits att ens försöka och kvinnor får väl skylla sig själva om de ränner omkring nakna på stan.

Men så kan man ju inte tänka. Och jag känner mig faktiskt väldigt vuxen i den ståndpunkten.

Madeleine

2 kommentarer:

  1. Bra poäng!

    Kan man inte stå för några idéer som inte går att kompromissa med - som allas rätt till frihet från våld och förtryck - då har man fanimig trillat rakt ner i kulturfundamentalism och kulturrasism.

    Visst finns det en poäng i kulturrelativismen: "vi i väst" kan inte ständigt presentera färdiga recept. MEN: utgångspunkten måste alltid vara att stå på de förtrycktas och marginaliserades sida. "Deras kultur" på vilken man måste applicera så helt andra värden är sällan formulerad av "deras" kvinnor, arbetare eller flator, utan snarare av den manliga eliten - oavsett om den är politisk, militär, religiös eller intellektuell.

    Och såklart: kan man inte ta någon idé för god och allmängiltig, blir det svårt att ha hopp för världen.

    SvaraRadera
  2. Jamenvisst! Poängen är ju just att VI I VÄST inte ska hålla på med tolkningsföreträden och dylikt, eftersom även väst, är del av en kultur. Och en dominant sådan.

    Men jag tycker det finns skillnad på kritik av maktrelationer och kulturrelativism, som lätt tenderar att likställa kulturer med varandra och härleda skillnader till kultur, med konnotationen av vi inte bör kritisera andras sätt att leva och frodas. Kulturrelativismen riskerar alltför ofta att avväpna motstånd, både inom och utanför kulturen, och jag tror det är farligt. Men samtidigt är det ju precis lika farligt att inte se sin egen del i helheten och se sig själv som frigjord från kultur och sådant, vilket VI I VÄST lätt tenderar att göra.

    Det är en svår balansgång det där.. men med det sagt så innebär ju inte ett ställningstagande att det är giltigt för alltid heller. och det får vi ju hoppas när det kommer till "kvinnofrågan"!

    SvaraRadera

Blogg listad på Bloggtoppen.se