måndag 28 februari 2011

Feminism, 10.00-12.00, sal F389

Jag hade en gång en lärare i en kurs om global utveckling som höll i en lektion om genus ur nämnda perspektiv. Han pratade om en världsomspännande epidemi och jag som i vanliga fall är svårflirtad när det kommer till obligatoriska genusseminarier lutade mig framåt i stolen över bordet, ögonen med ett svagt glimmer och öronen spetsade. Han fortsatte att berätta om ett antal miljoner försvunna flickor och kvinnor i Indien, försvunna i den bemärkelsen att de saknas i befolkningsräkningen, om det globala patriarkatet och om hur kvinnor utnyttjas i fabriker, hur de är den nya billiga och utbytbara arbetskraften. Allt redan hört och läst. Allt redan känt.

Men något annorlunda ändå, något som höll mitt intresse uppe och tankarna virvlande. Så slog det mig; han är en lika övertygad feminist som jag. Jag kunde inte hålla tillbaka mitt leende. För det händer inte ofta! Förvisso borde jag inte vara förvånad då samma lärare några lektioner tidigare bett oss att läsa skönlitterära böcker för att förstå hur andra länders kulturer fungerar eftersom en roman där huvudpersonen exempelvis är en del av det indiska kastsystemet ger mer kunskap och insikt än tre faktaböcker om samma ämne.

Men det slutade inte vid hemska fakta och starka ord. Någon ställde den obligatoriska frågan om kvotering. En lätt oro inom mig eftersom folk i mina ögon ofta trampar snett någon stans i debatten, alltid något som får mig att dra mig tillbaka in i mitt bittra nördiga radikala jag och skaka svagt på huvudet åt hur ingen annan fattar! Men den här gången kom jag bara halvvägs för läraren började berätta om hur skolans fakultet arbetar medvetet med kvotering och då inte uteslutande positiv särbehandling där en kvinna väljs framför en man när de har samma kvaliteter, när deras meriter är jämförbara, utan även annan form av kvotering. Han tittade ut över det tjugotal studenter i rummet och berättade hur han sökt en forskartjänst i konkurrens med en kvinnlig kollega där han var klart mer erfaren och i högre grad meriterad för tjänsten men hur hon ändå fått den. Jag såg hur de andra rynkade på pannorna, drog tillbaka hakorna mot struphuvudet och mumlade något om orättvist och där går ju ändå gränsen. Han såg fundersamt ut genom fönstret och sa klart att jag ville ha tjänsten men tänk hur många kvinnor jag har tagit tjänster för. Tänkt alla kvinnor jag har diskriminerat bara genom att vara man. Tänk alla kvinnor jag fått förtur framför tidigare och alla kvinnor jag kommer trampa på vare sig jag vill det eller inte. Mina ögon vidgades för det var något nytt. Jag vet att det kan vara lätt att charma en feminist, det är lätt för en man att säga precis rätt saker inför ett gäng kvinnosakstjejer medan hans flickvän står och diskar i köket, serverar te och kakor men det var något ärligt över honom. Något som att om jag hade ställt mig upp och sagt ja det var rätt åt dig din jävla privilegierade vita man för det är ju jävla helvetes skitlätt att stå där och vara ödmjuk när man ändå i slutända kommer att vinna och vi borde fan kastrera er allihopa! skulle han kanske kanske nicka och säga att ja, jag vet



Susanna

4 kommentarer:

  1. fan vad bra du skriver !!! *vill ha meeeeraa*:) Jenny /drömmen

    SvaraRadera
  2. Tack Jenny! Så roligt att du har hittat hit och läser. Tack igen, det värmer. Vi ses!

    Susanna

    SvaraRadera
  3. åh, dagens feelgood! tack!

    SvaraRadera
  4. Det var min hela hösts feelgood faktiskt.
    Tack själv för att du läser och kommenterar fina saker

    Susanna

    SvaraRadera

Blogg listad på Bloggtoppen.se