Dagens man

Jag är trött på män. Det är inget nytt men jag påminns varje dag om det, påminns om dem dagligen. För en tid sedan kom dagens man till mig via ett kulturprogram jag nyligen bestämt mig för att börja titta på eftersom det verkar vara något andra tittar på och som skulle kunna passa mig. Jag kände mig kultiverad där jag satt framför datorn och tittade på en äldre sändning. Inslagen bytte av varandra och så kom han, mannen.

Inslaget var om en författare och ny bok, en uppföljare till hans tidigare prisbelönta. Jag har hört talas om den, arbetarromanen, men inte läst den och det var inte boken i sig, eller ens författaren i sig, som fick mig att skaka alltmer ilsket på huvudet. För det som gjorde mig trött och arg var den plats författaren fick, det han pratade om, musiken i bakgrunden som satte en stämning av klassdeterminism samtidigt som ljuden av tåg, bilar och slagverk blandades med han bekymrade ögon som tittade bort över den tidigare arbetsplatsen. Ord om moderna arbetsvillkor, de nya statarna, förlorade grundläggande rättigheter, bemanningsföretag, att stå i skuld, att vara ägd timme för timme dag för tag, ”du sover och är trött när du vaknar” och de ord jag ville svara hans sorgset veckade panna var men väx upp för fan!

För det som gjorde mig arg var faktumet att män får ta sådan plats, han tog sådan plats fast kvinnor alltid har arbetat på precis samma sätt. Han tog på sig rollen som arbetaroffer för något kvinnor upplevde och upplever dagligen. Ändå får han stå tårögd där i regnet med elgitarrseffekter och personifiera den beroende arbetaren och han får skriva böcker om det. Och jag tänker att kanske är det dags att vi också skriver, att också vi skriver om hur det är att på den moderna arbetsmarknaden som för kvinnor faktiskt har varit den samma i århundraden. Min mormors mamma, min mormor, min farmors mamma, min farmor, Strindbergs och Ibsens hemmafruar, mina kollegor, mina vänner och jag. Alla lika beroende och livegna som författaren i inslaget.

Så en uppmaning till de kvinnor som både är de nya och de gamla och de bortglömda statarna; skriv! Skriv om hur det är att vara ägd av en vikariepol, skriv om hur det är att inte veta när jobb kommer nästa gång, skriv om att vakna på morgonen av att telefonen ringer om arbete på andra sidan stan, skriv om när telefonen inte ringer, skriv om obetald semester, skriv om att jobba trots sjukdom, skriv om konkurrensen med andra arbetare, skriv om tvånget att ständigt vara trevlig, skriv om lönen som höjs med tio kronor varje gång en fyller år, skriv om att stå på en förskolegård och frysa när alla andra har varma arbetskläder, skriv om att sitta på tåget i en timme för en halv förmiddags arbete, skriv om att tvätta i handfatet för att skjortan alltid måste vara ren, skriv om förnedringen av att ständigt bli bedömd och skriv om hur det är att plötsligt inte få komma tillbaka för att antalet vikarietimmar nått gränsen för anställning. Berätta och ta plats för den bekymrade mannen som var på besök hos den verkliga arbetarklassen kommer inte att dela med sig och ge den till dig.


Susanna

Kvadratpris

Mina föräldrar har ett tvåsamt liv. De har varit gifta länge och tillsammans längre. De bor i ett hus tillsammans, har nyligen blivit pensionärer, spelar bridge flera gånger i månaden med andra pensionärspar och uppfyller på många vis den heterosexuella tvåsamhetsnormen. Många, inklusive jag själv, kritiserar ofta och gärna nämnda norm men ibland kommer kritiken från oväntat håll. För någon dag sedan damp en liten folder från ett mäklarföretag ner i brevlådan, adresserad till min pappa. På första sidan stod

”Hej Ingvar, intresserad av Pettersbergsvägen 46? En 4,5 på 120 kvm/Mälarhöjden”

Min mamma blev irriterad, lika irriterad som när värmepumpföretaget ringer och vill prata med Ingvar, mannen i huset, om deras gemensamma värmepump. På nästa sida stod, i ett handskriftsliknande typsnitt

”Hej Ingvar!

Om du flyttar 390 meter kan du bo i den här bostaden”

Foldern avslutades med ett välkomnande på visning och erbjudande om värdering av den egna bostaden. En bostad min mamma och pappa äger tillsammans. Mäklarföretaget vill alltså att mina föräldrar ska separera, att min pappa ska sno åt sig alla tillgångar de har och köpa ett unikt boende med slående utsikt över Mälaren, sjötomt, stor terrass mot vattnet och stilren interiör för 6 250 000 kronor.

Men vänta, det var kanske inte någon kritik mot förmodad och självuppfyllande heterosexuell tvåsamhetsnorm? Det kanske snarare var ett marknadsföringsknep inför den lika förmodade och stundande ålders- och relationskris hos min pappa. Då har jag bara en fråga, ingår det en snyggt sliten dyr bil och en yngre älskarinna i kvadratpriset?

Susanna

Att skratta och gråta

Ibland blir jag osäker på om världen omkring verkligen finns. Ibland tror jag att jag läst alldeles för mycket poststrukturalistisk teori och gått vilse bland diskurserna och tappat greppet, för verkligheten är ibland så absurd och overkligt positionerad i outtröttliga moment och nodalpunkter att det kan ju inte vara annat än en massa vilda diskurser som härjar omkring och liksom bildar en film om något så osannolikt som sanning och verklighet. Som när jag ser sådant som på bilden nedan vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Igår ställde vår pedagogiska och humoristiska lärare, som exemplifierar med illustrationer av Jan Stenmark och youtubeklipp med Brüno, den retoriska frågan om vi sett några diskurser på sistone. Alla skrattar. Men ja, titta så diskursivt!

Det kan ju inte vara sant!

Vita.
Svenska.
Heterosexuella.
Medel(? eller över?)klass.
Funktionella (varför har normen inte ett begrepp? Jfr. har funktionsnedsättning).
Medelåldersmän.
Sekulariserade.

Det är ju som en subversiv parodi för att kritiskt exemplifiera globala maktrelationer i strukturalism eller global utveckling A. Till och med deras glasögon är nästintill identiska, och leendena närmast koreograferade. Mikael Damberg är en riktig uppviglare som har det mesta av håret kvar. Tomas Eneroth är lite skäggigare än de andra, vågat. De riktigt, står ut, ur mängden.

Jag vet att representation och utseende inte är allt, men efter ett tag blir det lite tröttsamt att det alltid är manlig, vit, västerländsk kultur som representerar och syns.



Madeleine.

Feminism, 10.00-12.00, sal F389

Jag hade en gång en lärare i en kurs om global utveckling som höll i en lektion om genus ur nämnda perspektiv. Han pratade om en världsomspännande epidemi och jag som i vanliga fall är svårflirtad när det kommer till obligatoriska genusseminarier lutade mig framåt i stolen över bordet, ögonen med ett svagt glimmer och öronen spetsade. Han fortsatte att berätta om ett antal miljoner försvunna flickor och kvinnor i Indien, försvunna i den bemärkelsen att de saknas i befolkningsräkningen, om det globala patriarkatet och om hur kvinnor utnyttjas i fabriker, hur de är den nya billiga och utbytbara arbetskraften. Allt redan hört och läst. Allt redan känt.

Men något annorlunda ändå, något som höll mitt intresse uppe och tankarna virvlande. Så slog det mig; han är en lika övertygad feminist som jag. Jag kunde inte hålla tillbaka mitt leende. För det händer inte ofta! Förvisso borde jag inte vara förvånad då samma lärare några lektioner tidigare bett oss att läsa skönlitterära böcker för att förstå hur andra länders kulturer fungerar eftersom en roman där huvudpersonen exempelvis är en del av det indiska kastsystemet ger mer kunskap och insikt än tre faktaböcker om samma ämne.

Men det slutade inte vid hemska fakta och starka ord. Någon ställde den obligatoriska frågan om kvotering. En lätt oro inom mig eftersom folk i mina ögon ofta trampar snett någon stans i debatten, alltid något som får mig att dra mig tillbaka in i mitt bittra nördiga radikala jag och skaka svagt på huvudet åt hur ingen annan fattar! Men den här gången kom jag bara halvvägs för läraren började berätta om hur skolans fakultet arbetar medvetet med kvotering och då inte uteslutande positiv särbehandling där en kvinna väljs framför en man när de har samma kvaliteter, när deras meriter är jämförbara, utan även annan form av kvotering. Han tittade ut över det tjugotal studenter i rummet och berättade hur han sökt en forskartjänst i konkurrens med en kvinnlig kollega där han var klart mer erfaren och i högre grad meriterad för tjänsten men hur hon ändå fått den. Jag såg hur de andra rynkade på pannorna, drog tillbaka hakorna mot struphuvudet och mumlade något om orättvist och där går ju ändå gränsen. Han såg fundersamt ut genom fönstret och sa klart att jag ville ha tjänsten men tänk hur många kvinnor jag har tagit tjänster för. Tänkt alla kvinnor jag har diskriminerat bara genom att vara man. Tänk alla kvinnor jag fått förtur framför tidigare och alla kvinnor jag kommer trampa på vare sig jag vill det eller inte. Mina ögon vidgades för det var något nytt. Jag vet att det kan vara lätt att charma en feminist, det är lätt för en man att säga precis rätt saker inför ett gäng kvinnosakstjejer medan hans flickvän står och diskar i köket, serverar te och kakor men det var något ärligt över honom. Något som att om jag hade ställt mig upp och sagt ja det var rätt åt dig din jävla privilegierade vita man för det är ju jävla helvetes skitlätt att stå där och vara ödmjuk när man ändå i slutända kommer att vinna och vi borde fan kastrera er allihopa! skulle han kanske kanske nicka och säga att ja, jag vet



Susanna

3x möte med medelålders män

Kl 18:35. Tunnelbana. Jättemycket folk.

RandomMedelåldersMan#1 upplyser mig om att jag har fina ögon. 

Säger att jag kan få hålla i hans hand, och frågar om jag arbetar som strippa.

Jag undrar vad det är för jävla fråga och ber honom sluta prata med mig.

RandomMedelåldersMan#1 ber om ursäkt och tystnar.

Trodde att samtalet var avslutat när RandomMedelåldersMan#2 plötsligt bestämmer sig för att lägga sig i. 

Ridderligt rycker han in på sin vita springare och försäker återuppliva diskussionen.

RandomMedelåldersMan#2 tycker att RandomMedelåldersMan#1 inte ska vara så oförskämd mot små tjejer. 

RandomMedelåldersMan#2 tycker att RandomMedelåldersMan#1 ska be om ursäkt.

RandomMedelåldersMan#1 hotar RandomMedelåldersMan#2 med stryk.

Och så vidare. Och så vidare. 

Det urartar till någon slags kukmätartävling som jag inte orkar redogöra för i detalj.

En bra grej med att inte ha kuk är att man slipper vara med i sådana kukmätartävlingar.

Iallafall sålänge det finns Random Medelålders Män med som känner sig manade att prata i ens ställe.

---

21:35. Fyrans buss. Ganska mycket folk.

Sätter mig bredvid RandomMedelåldersMan#3 och råkar tackla honom med min träningsväska. Ber om ursäkt.

RandomMedelåldersMan#3 säger ingen fara, och ger mig ett häfte med dikter han har skrivit själv.

Han berättar att han vill segla runt jorden. Det har aldrig blivit av. Men vem vet, någon dag kanske.

Stanna till på ställen som är trevliga. Stanna länge om det är jättetrevligt. Sen segla vidare när man känner för det.

Ingen stress. Inte bråttom någonstans.

Vi småpratar lite om viktiga saker i livet, om den materiella lyckans illusion och värdet av att stanna till och reflektera ibland. 

Sen skakade vi hand, och jag klev av bussen.

/Malin

Pappor, medelåldersmän och det anonyma

Det är underligt. Jag tror mig se min far överallt, utomhus spatserandes omkring på olika ställen. Gör mig redo att ropa hans namn (vilket känns jättekonstigt eftersom han heter Pappa, men det gör ju även alla andra pappor och viss förvirring skulle kunna uppstå). Innan jag är kommit till skott hejdar jag mig själv. Inser jag att det inte alls är min pappa, utan random medelåldersman. Det känns också konstigt, för det såg verkligen ut som han, den här gången också. Men de ser ju alla likadana ut, förstås, och de finns överallt. De där random medelåldersmännen. Det är inte alltid lätt att sålla pärlor från svin.

Madeleine.