Om kameler och hur vi bör göra om dem till hästar

Ibland vet jag inte riktigt vad min plats här i livet är. Det kan känns tungt och jobbigt att gå runt i ekorrhjulet utan mening. Alltså jag jobbar ju och så, och har vänner och så, men det kan ändå kännas som att jag saknar ett högre syfte. Varför finns jag liksom? Varför kom vi till? Och vad är det meningen att jag ska göra med mitt liv?

När jag läste igenom tidningen idag blev jag något klarare i det. Thomas Friedman berättar idag på Dagens Nyheters ledarsida hur det ser ut i Mellanöstern och hur relationen till USA är. Jag har alltid tänkt att det är något skumt med de där länderna där borta, bla bla bla bla -stan eller vad de nu heter. Men Friedman kallar dem unisont Mellanöstern, vilket kändes bekvämt i munnen. Det räcker väl, alla är väl ändå muslimer där borta, Korankramare. Jag har aldrig tänkt på det, men nu när Friedman säger det så är det gamla ordspråket att en kamel är en häst som konstruerats av en kommitté, egentligen en liknelse om oss i väst och mellanöstern! Alltså, det är ju klockrent - väst, ledd av USA, är hästen, som ser välskapt, stark och frisk ut, och mellanöstern är den vanskapta avarten tillkommen genom för många kockar. Mellanöstern än kamelen som inte lyckades bli lika fin som den ståtliga hingsten USA. Ett konstigt djur som ingen tidigare skådat, men som måste bli till häst. Såklart!

"När en hel region som har levt utanför de största globala trenderna med fri politik och fria marknader i ett halvsekel plötsligt bestämmer sig för att haka på historien - och var och en av dessa stater har sin etniska och politiska orientering och sina stammar och sekter, och nu försöker en lös koalition av väst- och arabstater med blandade motiv komma på hur de ska få hjälp - tja, nog blir det en del konstiga politiska djur som ser väldigt konstiga ut."

Det är bra ett land som USA som står utanför historien och som ledare för världen, och som räddade våra behinds i andra världskriget, går i bräschen för den upplysta världen. Tänk vad skönt att de städar upp bland sekter och etniska grupperingar, dammsuger dem från alla ideologiska avarter som annars riskerar hota våran frihet här borta. Vi har ju faktiskt ingen etnicitet, eller politik för den delen - det är ju liksom bara en naturlig ordning.

"Mellanöstern är en farlig, våldsam, hoppfull och potentiellt enormt positiv eller explosiv röra, tyngd av moralisk och politisk ovisshet. Vi måste bygga demokrati i det Mellanöstern vi har, inte i det vi skulle vilja ha."

Tack herr Friedman för den moraliska väckarklockan. Han avslutar med att be till Gud, och jag tycker att vi alla kan enas om att det är en smart strategi. För han hör ju oss alltid, och finns där när vi som mest behöver honom. Och kommer vi till telefonsvararen så kan vi vara trygga i att han bara är ute på ett mystiskt ärende på outgrundliga vägar. Jag vet inte vad ni ska göra, men jag ska genast bege mig ut och berätta om min aldrig sviktande moral och hur fritt vi har det här i väst, utan diskriminering, tortyr, sekter, etniska grupper, förtryck och religiösa fundamentalister. Jag har aldrig tänkt på det, men det kanske är Gud jag ska följa. I gymnasiet ställde sig min klasskompis upp på lektionen och sa: "Män fattar bättre och snabbare beslut än kvinnor". Inte förrän nu har jag en kontext att placera i det han sa i. Det stämmer ju i detalj! Det är ju för att Gud än en man. Och han skapade ju oss. Alltså är han ju bäst.

Jag bläddrar vidare till sidan 19 där det står om att barn mår bäst i bakåtvänd vagn. Det här med egna barn har ju aldrig varit min kopp te, som ni kanske förstått av tidigare inlägg om dagisbarn, så jag ska inte uppehålla mig med barnen utan snarare om det som ligger mig varmast om hjärtat - språk. Specialisterna på barn skriver om hur barn bäst blir smarta och fullgoda människor. Om specialisterna har egna barn framgår inte, däremot har de läst och skrivit en massa viktiga böcker om barn. Fett ja-O.

När jag nu i helgen ska ut och berätta om min egen förträfflighet ska jag ta med mig deras visdomsord. Så för att vi inte råka uppfostra en hel nästa generation som inte pratar "riktig" svenska och därmed kanske råkar hamna i fel grupp, inleda en B-karriär som vi vet leder till droger, alkohol, arbetslöshet, utanförskap, sekter, självmordsattentat. Specialisterna säger att en bakåtvänd vagn är vital för språkförståelsen. Barn i dessa vagnar är också gladare.

"Det här är inget som kan kompenseras med tv-tittande, även om det är pedagogiska barnprogram. Modersmålet lär sig barn före tre års ålder, missar man det blir det Rinkebysvenska."

Så. Min målsättning är att komma åt alla barn innan de fyller tre och lära dem hur bra vi är, med detta upplysta och frihetliga språk. Helst barn utanför Sverige också, för det är ju mycket bättre om de pratar svenska än kamelspråk. Det blir ju så mycket lättare att förstå varandra då också. Och låt oss inte glömma, det är för deras egen skull! Eftersom de är missbildade kameler så kanske de inte vet det själv ännu, så därför måste vi lära dem demokratiska språk och sätt.

Och tänk, vad häftigt om de en dag också skulle kunna bli delaktiga i historien, nu när de faktiskt fattat att de ska haka på den. Jag väntar med stor iver och förväntan på den dagen så jag kan beskåda mitt frammejslade lilla föl.

Amen.

50 Cent - Klasskamp? Nej tack, jag är på klassresa!

I en tävling för reklam och designstudenter nyligen var uppgiften i illustrationsklassen att välja två låtar av en artist och skapa varsin illustration inspirerad av dessa. Jag blev sjukt inspirerad och valde givetvis "Candy shop" och "Window shopper" av 50 Cent. Eftersom målgruppen skulle vara artistens fans, och bildernas syfte troligtvis att sälja in artisten ifråga, så gissar jag att min lösning blev lite "off-brief". Men.. jag tyckte att jag hade en idé som var för bra för att inte göra ut, och resultatet blev två ganska provocerande bilder som kan kräva sin förklaring. Skulle kunna skriva en halv uppsats om hur jag har tänkt, men försöker fatta mig kort:

Min poäng är att 50 cent står för ett värdelöst, kvinnofientligt och extremt materialistiskt ideal som är en del av det system som får människor att fokusera på ytlig statusjakt istället för att åstadkomma samhällsförändringar. 

Genom att använda Angela Davis, samt Tommie Smith och John Carlos, starka symboler för kampen för medborgerliga rättigheter och placera dem i varsin 50 cent låt ville jag visa på kontrasten mellan vad människor har gjort och offrat för att stå upp för sina rättigheter och skapa ett bättre samhälle, och på hur 50 cent vill att de ska leva. 

Förutom att de refererar till de givna låtarna så representerar klubban de skeva idéer om hur en kvinna är/ska vara, som alla kvinnor dagligen får nertryckt i halsen av 50 cent och andra, och det krossade skyltfönstret är en symbol för skillnaden mellan att begå kriminella handlingar och riskera sin frihet som en image grej, för att höja sin personliga levnadsstandard och materiella status ("get rich or die trying") - mot att göra det som ett led i kampen för ett bättre samhälle.

Frågeställningen är alltså vems ärende 50 Cent går när han sprider det ideal som reducerar starka kvinnor till viljelösa och tillgängliga objekt, och skapar en illusion om att pengar och status är viktigare än kampen mot ett djupt orättvist samhälle.

/Malin

Att skratta och gråta

Ibland blir jag osäker på om världen omkring verkligen finns. Ibland tror jag att jag läst alldeles för mycket poststrukturalistisk teori och gått vilse bland diskurserna och tappat greppet, för verkligheten är ibland så absurd och overkligt positionerad i outtröttliga moment och nodalpunkter att det kan ju inte vara annat än en massa vilda diskurser som härjar omkring och liksom bildar en film om något så osannolikt som sanning och verklighet. Som när jag ser sådant som på bilden nedan vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Igår ställde vår pedagogiska och humoristiska lärare, som exemplifierar med illustrationer av Jan Stenmark och youtubeklipp med Brüno, den retoriska frågan om vi sett några diskurser på sistone. Alla skrattar. Men ja, titta så diskursivt!

Det kan ju inte vara sant!

Vita.
Svenska.
Heterosexuella.
Medel(? eller över?)klass.
Funktionella (varför har normen inte ett begrepp? Jfr. har funktionsnedsättning).
Medelåldersmän.
Sekulariserade.

Det är ju som en subversiv parodi för att kritiskt exemplifiera globala maktrelationer i strukturalism eller global utveckling A. Till och med deras glasögon är nästintill identiska, och leendena närmast koreograferade. Mikael Damberg är en riktig uppviglare som har det mesta av håret kvar. Tomas Eneroth är lite skäggigare än de andra, vågat. De riktigt, står ut, ur mängden.

Jag vet att representation och utseende inte är allt, men efter ett tag blir det lite tröttsamt att det alltid är manlig, vit, västerländsk kultur som representerar och syns.



Madeleine.

Någon som vill ha lite postkolonial-queerfeministisk-arbetarklassångest? Ja tack!

Jag är inte vit. När jag påpekar detta är det många som utbrister; ”Jo, men det är du ju visst. Jag ser dig som vit, i alla fall medelhavsvit.” Det är som att jag skulle bli tacksam och ta det som en komplimang, att bli kallad ljus. I hela min uppväxt har jag strävat efter att ses som vit, för att passa in i vithetsnormen. Jag “lyckades” jag blev vit på insidan. Eftersom jag inte är vit på utsidan var jag tvungen att arbeta extra hårt med att ha “vita” åskter och uppträda som en vit för att inte bli avslöjad. Resultat: Ångest och rasistiska åsikter.

Jag är inte en man. Det är dock många som tar ”fel” och hindrar mig från att till exempel gå in på damtoaletterna. Ett av många exempel: Kvinna 50+; ”Den här toan är bara för kvinnor...” Jag; ”Jaså det säger du. Vad är det värsta som skulle hända om jag nu var en man och gick in på damtoaletten?!” Kvinna 50+; ”eh eh eh”. För mig, som har ett queert androgynt utseende, ses jag ofta som provcerande. Resultat: Ångest (dock mindre och mindre, jag ser det numera som roligt och utmanande att se hur långt jag kan gå i mitt spel).

Jag tillhör inte medelklassen. Formellt gör jag dock det efter en så kallad klassresa. Klassresan har gjort att jag inte känner mig hemma i varken arbetar- eller medelklassen, jag står och osäkerthetstrampar inom både områdena. Jag känner mig för påläst, medveten och oförstådd för att kunna stå ut med arbetarklassen, samtidigt känner jag mig okunnig, omedveten och oförstådd för att kunna umgås avslappnat med medelklassen. Jag har även under det senaste året upptäckt att jag har börjat förakta arbetarklassen och gör allt för att passa in i medelklassen. Jag äter numera inte ”dåligt” lösgodis, enbart nyttig mörk choklad, av hälsosamma skäl så klart! Jag läser inte skvallertidningar, enbart medelklasslitteratur, helst feministisk så att jag lär mig något och inte slösar bort min tid och resurser. Jag slötittar inte på tv utan ser enbart på dokumentärer eller kulturprgram, det vill säga om jag ens tittar på tv. Listan över min arbetarklassförakt kan göras hur lång som helst. Resultat; Ångest för att jag inte passar in i någon klass. Ångest för att jag förkastar, kategoriserar, ”vi och domar” arbetarklassen och säljer min själ till normen á la medelklassen.

Tillslut tillhör jag inte heller den så åtråvärda heterosexualiteten. Lätt i Stockholm där jag bor, mindre lätt på arbetarklasslandet där jag är uppvuxen. Lätt inom queervärlden där jag försöker vara så mycket som möjligt, mindre lättsamt inom resten av den existerande världen där jag tillbringar största delen av min dag. Resultat: Ångest, och att jag försöker undvika resten av världen och min uppväxtort för att få leva som “mig själv”.

Att gå runt och ha ångest, vara stressad och arg dag ut och dag in, att vara medveten och se all maktmissbruk tär på psyke och kropp. Jag har hjärtklappning, daglig huvudvärk, svårt att sova, och ett stort svart moln av ångest som cirkulerar omkring i bröstet. Någon som känner igen sig?

Trots all ångest så är det värt det! Jag kommer inte vara nöjd med mitt liv om jag inte fortsätter att kämpa för att förändra och påverka människors rätt till att leva som de vill och önskar. Jag kommer inte sluta arbeta normupplösande förrän den dagen då kläder och utseende inte provocerar längre. Jag vill uppleva den dagen då människor kan göra fria val utan att hindras av maktmekanismer som kön, sexuell läggning, etnicitet, ålder, funktionshinder och klass, Jag vill uppleva den dagen då kategorier inte är viktiga. Jag vill uppleva den dagen då jag och alla andra kan vara en människa!

Jag tar fasta på det som min fina kollektivkompis så bra uttryckte det; ”Lite ångest har väl ingen dött av!”


Madelen Olle Lundin