An apartment of my own

Har nyss flyttat och har plötsligt; en egen lägenhet. En egen plats. Jag behöver inte längre kompromissa med min tid och mitt rum för vill jag sitta uppe en hel natt och skriva blogginlägg kan jag göra det. Och det är vad jag gör och det får mig att fundera. Fundera på hur, efter så många år av offentlighet och någon mån av platslöshet, min egna lägenhet kommer påverka mig. Platslösheten började och hade sin kulmen under 6 månader i London tillsammans med en flickvän.

Vi var inte så gamla, lite över 20, och hon fick chans att studera i London under höstterminen. Vi sökte febrilt efter någon stans att bo och hamnade på ett stort hostel nära centrum med sju våningar och rum i långa vindlande korridorer. Vi bodde i olika fyrbäddsrum delade med andra. Vad som är intressant är hur fort en vänjer sig. Vi vande oss vid att ett metallskåp med orange dörr och hänglås utgjorde det enda privata utrymmet. Vi vande oss vid att äta frukost med 70 andra personer, alla på väg till arbete och skolor eller arbetssökningar och lägenhetsjakter. Vi vande oss vid att sova omslingrade i smala stålsängar omgivna av andra, att duscha i gemensamhetsduschar och borsta tänderna på rad, spotta i omgångar. Andra saker var svårare att vänja sig vid. Som den lite äldre kvinnan som, eftersom hon var äldre och vi relativt unga, tog på sig rollen som mor. Jag vaknade många tidiga morgonar av att hon satt vid sidan om min säng tittandes på mig. När hon märkte att jag hade vaknat klappad hon ihop händerna och sa på en mycket knagglig engelska att det var dags att gå upp för inte kan en sova hela förmiddagen. Jobben kommer inte till en utan en måste ut och hitta dem själv! Vi vande oss inte utan bytte rum.

När jag nu sitter här, vid mitt köksbord på min stol framför mitt fönster med mina vissnande röda tulpaner i min vas och skriver på min dator tänker jag på den hösten då allt jag gjorde var offentligt, allt jag tog mig för kunde ses och bedömas av andra. Och jag tänker på att i den situationen, på den platsen, fanns det trots allt utrymme för kreativitet. Eller snarare, jag behövde utrymme för kreativitet och därför skapade jag det åt mig. Jag skapade mig en egen plats mitt bland andra.

Funderar vidare på vikten av egna platser. Avskilda eller offentliga. Hur påverkar offentliga egna platser kreativiteten? Jag arbetar som bäst när jag är under tidspress men fungerar det på samma sätt med rumspress? När en måste dela sitt rum sin plats med andra för att det inte finns någon annan stans att vara i föds kanske en revolution inom en som inspirerar. Men hur fungerar det med situationspress? När det som begränsar varken är tid eller rum utan normer? Normer om att göra andra saker än att sluta sig och skapa. Normer om att som kvinna istället ordna middag och ren tvätt åt familjen. Finns det utrymme för revolution där också? J. K. Rowling vet att det finns eftersom hon började skriva sitt mästerverk i halvmörker medan barnen sov bredvid. Det vet Susanna Alakoski som tecknade ner sina tankar och romanrader i block under bussresorna till arbetet. Det vet Patti Smith som hittade sin kreativa väg medan hon sov i trappuppgångar i parker på tillfälliga soffor i New York. Och det vet jag. Jag vet att det går att sitta i en fåtölj vid biljardbord och allmänna datorer i närheten av ett kök som blir en bar med happy evening från klockan sju på kvällen i pyjamasbyxor med en tekopp och skriva. Och gick gjorde det. Det gick för att det var tvunget. Men om J. K. Rowling inte skulle ha tjänat alla de där pengarna och kunnat köpa sig tid och plats, hade hon orkat slutföra alla sju böcker? Om Emily Dickinson inte hade haft sitt rum för brevskrivning, hade hon kunnat formulera sig som hon gjorde? Om Joyce Carol Oates inte hade haft sitt egna skrivbord med inspirerande bilder som täcker väggen framför, hade hon kunnat producera allt det hon producerar och som i förlängningen hindrar henne från att få Nobels litteraturpris? Jag tänker att inspirationen kommer från den inre revolutionen men om situationen inte förändras, om en inte får låta sin kreativitet bli fri från tid, rum och normer kanske den långsamt blir trött och sliten. Trött och sliten som en kvinna inom den privata vårdsektorn. Och i så fall, hur många fantastiska målarinnor, författarinnor, poeter och musiker har vi missat för att de inte fick en egen plats där en inspirerande revolution till slut kunde mynna ut i en kreativ frihet? Det är något att fundera på. Och göra revolution mot.


Susanna

Feministisk solidaritet

"Dear sisters

This call is coming to you from a group of feminists from a few countries in the Middle East, getting together to create a regional feminist alliance (Women United for the Future of the Middle East), in these incredible times of struggle, victory and hope. Inspired by the power of people who transformed our region and our world in the past few weeks, we urgently feel the need for a feminist intervention in these historically defining times. We rely on a long history of women's struggles, in the Middle East and throughout the world, to end women's oppression. Our first collective action is taking to the streets of Middle East on international women's day, 8 March 2011. We ask you to support us by signing our call as organizations and as individuals. Your names are precious to us. If you want to support please respond to this email with your individual or organization's name (and logo if relevant).

Also, you are welcome to share with us one or two sentences, telling your reasons and wishes for joining this cause.

If you are a member of a feminist/women’s organization or network in the Middle East/North Africa, please join us. There are already marches planned in many countries. We want to unite our actions. Please send this invitation to other organizations you know.
If you are a feminist organization in other parts of the world, please support us by signing our call, and mentioning us in your 8 March events.
If you are a well-known individual feminist, please sign our call. Your names are precious to us.
Finally, you can reach out to media and spread the news of our united presence on the streets of the Middle East/North Africa.
Write to us at womenum@wordpress.com. Send us the name and possibly the logo of your organization.

 In solidarity,

Women United for the Future of the Middle East

http://womenum.wordpress.com/?ref=spelling

Parvin Ardalan
journalist and women's rights activist


http://www.we-change.org/english/
http://irangenderequality.com/"

Vem kan vara radikal?

MÄN ÄR DJUR


SVENSKA MÄN ÄR TALIBANER


Oj så radikalt!

Men vad är radikalt och varför är det så?

Under den vetenskapliga revolutionen på 1700-talet insåg man plötsligt att det fanns två distinkta kön, man och kvinna, med diametralt olika villkor och egenskaper. Fram tills då visste man att det bara fanns ett. Kvinnan hade en penis (vagina) och testiklar (äggstockar) men det var introverta. Inte så radikalt. Hon var dessutom mindre än mannen anatomiskt, så givetvis var hon sämst. (ÄR INTE DET HÄR SUPERRADIKALT?)

Västerländsk dualistisk tanketradition har sedan Platon, Aristoteles och grabbarna började fundera, kretsat kring en uppdelning av kultur/natur, människa/djur, ljus/mörker osv, vilket nu anpassades på könen. Man och kvinna placerades prydligt in i vardera kategori. Hon fick äntligen bli kön, om än ett tämligen värdelöst sådant, eftersom hon inte hade allt det mannen hade. Det visste man. Inte så radikalt. Precis som man visste att vita människor var överlägsna och att rasbiologi var korrekt. (HALLÅ LIKSOM, TOKRADIKALT!)

Mot bakgrund av denna könsdualism levde och verkade Olympe de Gouges, känd för sin skuggdeklaration till franska revolutionen, Declaration of the Rights of Woman från 1791. de Gouges trotsade den givna positionen kvinna som innebar barnavlande, strumpstoppande och hemmahäng för vilket hon slutligen mött giljotinen. Det radikala med de Gouges var inte bara att hon krävde lika rättigheter. Även hon förhöll sig till dualismen utan att ifrågasätta könens ordning som sådan. Att tala om mäns maktmissbruk var inte lika problematiskt i en diskurs som betonade könens särart. Det radikala låg i att betona särarten och införliva denna i den manliga universalismen, och därmed utmana centrala begrepp såsom rättighet och människa.

Tvåkönsmodellen som fastslogs på 1700-talet är fortfarande förhärskande idag, även fast uppluckringar börjar ske. (Bishnu har exempelvis juridiskt erkänts ett tredje kön.) Modellen har hittat sin trygga famn i jämställdhetsdiskursen, omfamnad av såväl vänster, höger och feminister. Kvinnor och män har samma rättigheter och skyldigheter. Och så länge vi inte överskrider gränserna för vad som utgör biologiskt kön är allting frid och fröjd. Därför reagerar nog många med förlöjligande och oförstående miner på Bishnu och alla andra intersex-personer där ute. Det är RADIKALT. På samma sätt som det är radikalt att använda det könsneutrala pronomenet hen, klä sin son i prinsesskläder till dagis eller vägra kalla sig kvinna ifall man föds med en vagina. Och banne den som ger sig på männen! Män och kvinnor är LIKA. Allt annat är "jämställdhet gone mad"!

(Intersex finns inte i ordlistan och jag varnas med röda prickar under ordet. Lustigt nog är rättstavningsprogrammet fullt medveten om att en kan vara könsradikal.)

Om historien lärt oss något är det att ambivalenser och motsättningar inom en kultur alltid finns, och det är när ambivalensen tydliggörs genom en eller flera personer som "gör fel" som det blir problematiskt. Det visar att ett fenomen inte alls är självklart, naturligt eller för evigt. Då blir det radikalt. Kulturens inre ambivalenser bör därför ses som möjligheterna till förändring. Alla som bryr sig om politiskt anseende värnas diskursen om mänskliga rättigheter, samtidigt är det fortfarande inte fritt att välja könsuttryck, identitet, vilken människa du vill vara. Allt tal om liberalism, frihet och individualism till trots. Här ser vi några av vår kulturs inre motsättningar. Varför bry sig, och reagera så kraftigt mot INDIVIDER som använder sin FRIHET ATT VÄLJA? Ifall biologin är stabil och naturlig, varför ödsla så mycket kraft på att försvara den? Varför inte bara luta sig tillbaka och låta historien ha sin gång?


Madeleine.

Det där med idealism och uppväxt

Den senaste tiden har präglats av massuppror mot regimer i Nordafrika och Mellanöstern och visar att tiden för solidaritet och folkligt uppror inte är förbi. Jag har alltid fått höra att mina tankar och visioner är ”typiska” för ungdomen, att jag kommer växa till mig och ”inse” att det är lönlöst att vara idealist eftersom verklighetens realistiska tyngd tränger sig på, mer och mer, år för år.

Störtlöjligt.

Det är inget mindre än historiskt och fantastiskt i vilken magnitud som dessa folk gör uppror mot förtryckande as, för att uttrycka det milt. Francis Fukuyama trodde att ”slutet på historien” var kommen med liberalismens seger över kommunismen vilket, inte speciellt häpnadsväckande nog, visat sig vara en mycket felaktig slutsats. Och jag menar här inte att vi är på väg mot Huntingtons ”clash of civilizations”, mellan ett liberalt väst och Islam, men jag återkommer till detta längre ner.

För att referera till ett uttalande av Slavoj Zizek på Al Jazeera English, så är det ur kaoset, raserandet av det självklara och stabila, som verklig förändring blir möjlig; kaoset är de förlovade möjligheternas land. Och möjligheten till kaos finns överallt. Oändlig stabilitet är en illusion. Men, invänder ”realisten”, verkligheten ser ut på ett visst sätt och den går inte att ”bara förändra”…

Alla ni ”realister” där ute, hur kul är att gå runt och tro att ingenting går att förändra? Hur deprimerade blir ni inte av att banka in i skallen att tingens ordning är den givna? Hur kan ni gå upp på morgonen och möta dagen utan att tro att den kan förbättras? Hur orkar ni med att vara nöjda och tacksamma? Ni är allt en sorglig bunt pessimistiska determinister som döljer er existentiella ångest bakom golfspelande, melodifestivaler, faddergalor, bostadsrätter och tre-rätters på feta restauranger. Oj, nu är jag hård, men som en klassisk realist sa till mig en gång så är verkligheten just det, så det är väl bara att spela med?

Så nej. Jag tänker inte växla spår och nöja mig med mindre eller stadga mig. För alla er realister som kåtar upp er över statistik kommer nu något att bita i, vara nöjda och tacksamma över:

• varje år dör och försvinner fler flickor och kvinnor än hela 1900-talets samlade döda i folkmord och konflikter

• varje år dödas 1,5-3 miljoner kvinnor direkt i händerna på mäns våld

• 2 miljoner kvinnor könsstympas varje år

• 20% av ALLA kvinnor kommer våldtas en eller flera gånger i sitt liv

• 700 miljoner kvinnor och flickor upplever eller har upplevt sexuellt våld

(Women in an Unsecure World, DCAF 2005)

Är denna kvinnorensning (gendercide/femicide) att betrakta som en global epidemi? Kanske, men mest troligt så handlar det om makt och privilegier. Vad jag vet är att det är något att förfäras och ruttna över, ta strid emot, gärna till gator och torg. Vart är det globala kraftsamlingen mot detta illdåd som tillåts fortsätta VARJE DAG? Vart är den globala uppslutningen?

Jag vill se en kvinnornas uppror mot en regim som har deras liv som insats. Jag vill se ett politiskt kaos som destabiliserar könens ordning. Jag vill se ett kvinnornas Tahrir.

Häri har jag min ideologiska grund och min motivation till att gå upp varje morgon, för jag tror inte att det är kört för jag vägrar acceptera att vi ska uppleva detta folkmord utan dess like VARJE DAG.

Så jag ställer mig på de kämpandes sida, vare sig det innebär ondskefulla regimer eller ondskefulla människor som gör andra ont. På kvinnornas sida. Jag tycker därmed det blir otroligt löjligt med den intensiva rädsla för islamofobi och snack om religion och kultur. Är inte västerländsk kultur och religion ständigt under kritikens lupp? Varför ska inte allt kunna diskuteras? Och vad är det som egentligen möjliggör att ett ämne befinner sig utanför kritiken? Vilka maktordningar är det som rättfärdigas och legitimeras i förlängningen?

Förutom det uppenbara i religionens och kulturens immunitet, så ligger det, paradoxalt nog även rasistiska undertoner i välviljan och toleransen. Att hävda att all kritik mot ”andra kulturer” är rasism innebär premissen att kultur i sig vilar på en socialt determinerad grund, där kultur blir stabilt och oföränderligt. Det vill säga, ett grundargument i klassisk rasism – kulturer är varandra olika och motsatta, alltså bör de inte blandas för det kommer bara uppstå problem. Och återigen, varför bry sig om allt är förutbestämt? Denna grundbult har använts tusen gånger för att rättfärdiga alla möjliga illdåd såsom korståg och kolonialism, men även idag där ”tredje världens kvinna” eller ”den muslimska kvinnan” legitimerar den egna jämställdheten. Alltså, kultur ses både inom kulturrelativismen och rasismen som någorlunda ahistoriska fenomen. Detta, inte folkliga uppror mot orättvisa, kommer leda till ett civilisationernas krig om något.

Motsätter man sig sådana premisser så följer det att betrakta kultur som en produkt av maktrelationer och kritisera viljan att skapa essenser kring kultur och kön. Man kan dessutom fråga sig varför det är rasistiskt och imperialistiskt att kritisera en dominerande elit inom en kultur, men inte att osynliggöra den opposition som strider mot just den eliten? Varför är det rasistiskt att kritisera patriarkala strukturer när det borde vara som mest rasistiskt att inte fokusera på de mängder av kvinnor som strider öppet och tyst mot könsstympning, syra-attacker, våld, våldtäkt och stening? Är det inte som mest imperialistiskt att ta ställning för regimer som påtvingar kvinnor patriarkala normer vars ledare stöttas och uppbackas av oss i väst? Är det inte som mest rasistiskt att avfärda orättvisa och förtryck som ”kulturella” eller ”religiösa” fenomen – i motsats till det upplysta, liberala och frihetliga väst? Och är det inte sjukt imperialistiskt att tolka upproren in Nordafrika och Mellanöstern inom ramen för västerländsk liberalism, som att det är VI som påverkad DEM?

Så. Alla torg och kvinnor är Tahrir. Utan ideal och visioner finns det väl inget att kämpa för och vi kan lika gärna gå och lägga oss med vetskapen att demonstranterna i Libyen ändå kommer dödas så det är ingen vits att ens försöka och kvinnor får väl skylla sig själva om de ränner omkring nakna på stan.

Men så kan man ju inte tänka. Och jag känner mig faktiskt väldigt vuxen i den ståndpunkten.

Madeleine