Vardagsbestyr

Jag, som språkintresserad och nördig, är självklart för ett så könsneutralt språk som möjligt. Är nästan alltid för nästan alla förändringar som inte delar upp, kategoriserar och hierarkiserar. När jag således blev sambo med min partner blev vi helt naturligt just sambos, inte flickvän och flickvän som bor tillsammans. När vi, några år senare, skulle separera och bli expartner och före detta sambo var det många saker som skulle ordnas och bland annat säga upp kanalabonnemanget. Jag ringde till företaget och mitt älskade könsneutrala språk försatte mig i en komisk situation som jag, inte med irritation utan med värme, vill dela med mig av. I en något förkortad version gick samtalet till såhär

-Hej, jag heter Susanna och jag skulle vilja säga upp ett abonnemang som står på min sambo.

-Hej Susanna, har du kundnumret eller personnumret på din sambo?

-Ja, personnumret är 840104-0640

-Då ska vi se här…det står Ida, men då är det ju du som står på abonnemanget!

-Nej…alltså min sambo står på abonnemanget. Jag kanske inte kan säga upp det?

-Jo visst kan du det, det är ju du som står på abonnemanget!

-Alltså...jag som ringer heter Susanna och den som står på abonnemanget är Ida, min sambo

-Ja men du står ju…jaha...okej...jag skickar en blankett. Ni vill inte istället uppgradera abonnemanget och få ett extra på köpet?

Jag uppskattar att den anställde hann med merförsäljning i all röra för jag vill inte, med min för henne ovanliga boendesituation, orsaka irriterade chefer som driver igenom skrivelser om att alltid försöka behålla kunden och erbjuda något den inte kan motstå. Jag kunde inte motstå att småskratta och knappt motstå att utbrista

-Men jag vet väl för bövelen vad jag heter!

Susanna

Härda ut, quinna!

O kvinna så mjuk och mild. Du dygdiga och altruistiska gudinna, ack så omvårdande och omtänksam. Sätter alltid andra framför dig själv och finner den egna lyckan i andras. Så aktad och vördnadsfull. Du ger inte upp bara för att det blir lite svårt. Du härdar ut. Du föder och du ammar trots att brösten blöder. Och du härdar. Du suckar och stönar över tvätt och stånk och kök och stök. Men du ler bakom svett eller tårar och härdar ut. Och vinner snällpoäng, känner dig lite överlägsen, nästan som en martyr. Ack guds heliga hemmafru som dog för att vi andra skulle få häda! Du stod fast vid din man för att du visste att det skulle bli bättre sen.

Idag ska det dock vara annorlunda än på mormor och farmors tid har jag hört. Idag är vi jämställda och kan fritt välja vilka vi känner är värda att härda lite för. Och är det något fel på partnerprototyp A går det alltid att försöka hitta en annan variant. Det är det fina med köttmarknad, det finns alltid ett överflöd att tillgå. (Det måste vara samma logik som styr singelmarknaden som EUs jordbrukspolitik med åtföljande köttberg.) Vi har det så himla lätt idag. På mormors och farmors tid då visste kvinnorna minsann vad styrka var! Att pulsa till skolan i sju mil hög snö i två timmar, fram och tillbaka varje dag! Tänk vad de har härdat. Tänk att de ens hittade hem, i sådan hög snö. Nu gråter vi över brutna naglar och skrattrynkor. Patetiskt rent av.

Men jag vet inte om vi härdar mindre idag. Vi härdar också, fast på andra sätt. Och framförallt så härdas det något rejält innan feministglasögonen åkt på, ibland även trots att de är på. Det går ju inte att ställa sig utanför kvinnligheten helt och hållet även fast en vet att allt är idiotiskt och falskt. Promenerade med en kompis idag, så gott som det gick med en smärtande ischiasnerv. Vi kom OSÖKT in på det där med relationer.

Är det sånt här dravel en ska behöva få upptryckt i ansiktet när en är ute på solskenspromenad? Se upp för barnen och de äldre, cykla gärna och vänta! Det kommer ett heterosexuellt par som är alldeles för uppslukade av varandra tungor och ömmande blickar för att se er, så visa gärna respekt för den naturliga kärleken på parad.

Ett återkommande tema hos framförallt tjejer i heterosexuella relationer är hur mycket en ska stå ut med i en relation. Han gör inte si, han gör inte så, han kommer inte ihåg, han vill bara hålla på med sitt, han pratar inte, är så innesluten, han är självisk i sängen, han vill aldrig följa med osv. osv. etc. etc.. Jag och min vän befann oss ungefär samtidigt i en liknande relation, med supersnälla killar som absoluuuut var jämställda. Ändå så kom de där funderingarna. ”Men om ett litet tag, då kommer det bli bättre”. Ett halvår gick. ”Men när vi har varit tillsammans ett år, då kommer det definitivt bli bättre!” Helt plötsligt har det gått flera år. Vart fan tog de vägen? ”Oj då. Det blev visst inte bättre”. Men vi härdade, som riktiga kvinnor bör göra! Gav inte upp för tidigt, för tänk om det blir bättre, snart. Efter det slutade vi härda. Överskattat. Det är ju aldrig de som härdar.

Vi kanske inte arbetar heltid hemma och heltid på jobbet men samtidigt är det mycket som ska härdas igenom. Jag tänker på hur jag glömt bort mig själv för att vara andra till lags. Anpassat mig alldeles för ofta. Härda ut kvinna! Jag tänker på allt dåligt sex jag hade som ung, alla dåliga människor jag träffat, alla krav jag aldrig ställde. Hur många killar känner att de har härdat igenom och hur många bara flyter och är sköna? Det som inte dödar härdar, men seriöst, hur kul är det att härda egentligen?

Ungefär lika kul som att gå och jobba med en smärtande ischiasnerv som är redo att hoppa ut ur kroppen så fort en rör sig. Men jag fick öva på att stå ut och när jobbet släppt sina drakklor om en var det ju så vacker sol att alla mörkerfrusna delar av kroppen bara var tvungna att sträcka sig efter vän, ljus och värme och gå på promenad. Och precis som kvinnlighetens uthållighet utlovar så gick smärtan över efter ett tag. Eller så lärde jag mig gå med den helt enkelt.


Madeleine.

Att skratta och gråta

Ibland blir jag osäker på om världen omkring verkligen finns. Ibland tror jag att jag läst alldeles för mycket poststrukturalistisk teori och gått vilse bland diskurserna och tappat greppet, för verkligheten är ibland så absurd och overkligt positionerad i outtröttliga moment och nodalpunkter att det kan ju inte vara annat än en massa vilda diskurser som härjar omkring och liksom bildar en film om något så osannolikt som sanning och verklighet. Som när jag ser sådant som på bilden nedan vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Igår ställde vår pedagogiska och humoristiska lärare, som exemplifierar med illustrationer av Jan Stenmark och youtubeklipp med Brüno, den retoriska frågan om vi sett några diskurser på sistone. Alla skrattar. Men ja, titta så diskursivt!

Det kan ju inte vara sant!

Vita.
Svenska.
Heterosexuella.
Medel(? eller över?)klass.
Funktionella (varför har normen inte ett begrepp? Jfr. har funktionsnedsättning).
Medelåldersmän.
Sekulariserade.

Det är ju som en subversiv parodi för att kritiskt exemplifiera globala maktrelationer i strukturalism eller global utveckling A. Till och med deras glasögon är nästintill identiska, och leendena närmast koreograferade. Mikael Damberg är en riktig uppviglare som har det mesta av håret kvar. Tomas Eneroth är lite skäggigare än de andra, vågat. De riktigt, står ut, ur mängden.

Jag vet att representation och utseende inte är allt, men efter ett tag blir det lite tröttsamt att det alltid är manlig, vit, västerländsk kultur som representerar och syns.



Madeleine.

Någon som vill ha lite postkolonial-queerfeministisk-arbetarklassångest? Ja tack!

Jag är inte vit. När jag påpekar detta är det många som utbrister; ”Jo, men det är du ju visst. Jag ser dig som vit, i alla fall medelhavsvit.” Det är som att jag skulle bli tacksam och ta det som en komplimang, att bli kallad ljus. I hela min uppväxt har jag strävat efter att ses som vit, för att passa in i vithetsnormen. Jag “lyckades” jag blev vit på insidan. Eftersom jag inte är vit på utsidan var jag tvungen att arbeta extra hårt med att ha “vita” åskter och uppträda som en vit för att inte bli avslöjad. Resultat: Ångest och rasistiska åsikter.

Jag är inte en man. Det är dock många som tar ”fel” och hindrar mig från att till exempel gå in på damtoaletterna. Ett av många exempel: Kvinna 50+; ”Den här toan är bara för kvinnor...” Jag; ”Jaså det säger du. Vad är det värsta som skulle hända om jag nu var en man och gick in på damtoaletten?!” Kvinna 50+; ”eh eh eh”. För mig, som har ett queert androgynt utseende, ses jag ofta som provcerande. Resultat: Ångest (dock mindre och mindre, jag ser det numera som roligt och utmanande att se hur långt jag kan gå i mitt spel).

Jag tillhör inte medelklassen. Formellt gör jag dock det efter en så kallad klassresa. Klassresan har gjort att jag inte känner mig hemma i varken arbetar- eller medelklassen, jag står och osäkerthetstrampar inom både områdena. Jag känner mig för påläst, medveten och oförstådd för att kunna stå ut med arbetarklassen, samtidigt känner jag mig okunnig, omedveten och oförstådd för att kunna umgås avslappnat med medelklassen. Jag har även under det senaste året upptäckt att jag har börjat förakta arbetarklassen och gör allt för att passa in i medelklassen. Jag äter numera inte ”dåligt” lösgodis, enbart nyttig mörk choklad, av hälsosamma skäl så klart! Jag läser inte skvallertidningar, enbart medelklasslitteratur, helst feministisk så att jag lär mig något och inte slösar bort min tid och resurser. Jag slötittar inte på tv utan ser enbart på dokumentärer eller kulturprgram, det vill säga om jag ens tittar på tv. Listan över min arbetarklassförakt kan göras hur lång som helst. Resultat; Ångest för att jag inte passar in i någon klass. Ångest för att jag förkastar, kategoriserar, ”vi och domar” arbetarklassen och säljer min själ till normen á la medelklassen.

Tillslut tillhör jag inte heller den så åtråvärda heterosexualiteten. Lätt i Stockholm där jag bor, mindre lätt på arbetarklasslandet där jag är uppvuxen. Lätt inom queervärlden där jag försöker vara så mycket som möjligt, mindre lättsamt inom resten av den existerande världen där jag tillbringar största delen av min dag. Resultat: Ångest, och att jag försöker undvika resten av världen och min uppväxtort för att få leva som “mig själv”.

Att gå runt och ha ångest, vara stressad och arg dag ut och dag in, att vara medveten och se all maktmissbruk tär på psyke och kropp. Jag har hjärtklappning, daglig huvudvärk, svårt att sova, och ett stort svart moln av ångest som cirkulerar omkring i bröstet. Någon som känner igen sig?

Trots all ångest så är det värt det! Jag kommer inte vara nöjd med mitt liv om jag inte fortsätter att kämpa för att förändra och påverka människors rätt till att leva som de vill och önskar. Jag kommer inte sluta arbeta normupplösande förrän den dagen då kläder och utseende inte provocerar längre. Jag vill uppleva den dagen då människor kan göra fria val utan att hindras av maktmekanismer som kön, sexuell läggning, etnicitet, ålder, funktionshinder och klass, Jag vill uppleva den dagen då kategorier inte är viktiga. Jag vill uppleva den dagen då jag och alla andra kan vara en människa!

Jag tar fasta på det som min fina kollektivkompis så bra uttryckte det; ”Lite ångest har väl ingen dött av!”


Madelen Olle Lundin