50 Cent - Klasskamp? Nej tack, jag är på klassresa!

I en tävling för reklam och designstudenter nyligen var uppgiften i illustrationsklassen att välja två låtar av en artist och skapa varsin illustration inspirerad av dessa. Jag blev sjukt inspirerad och valde givetvis "Candy shop" och "Window shopper" av 50 Cent. Eftersom målgruppen skulle vara artistens fans, och bildernas syfte troligtvis att sälja in artisten ifråga, så gissar jag att min lösning blev lite "off-brief". Men.. jag tyckte att jag hade en idé som var för bra för att inte göra ut, och resultatet blev två ganska provocerande bilder som kan kräva sin förklaring. Skulle kunna skriva en halv uppsats om hur jag har tänkt, men försöker fatta mig kort:

Min poäng är att 50 cent står för ett värdelöst, kvinnofientligt och extremt materialistiskt ideal som är en del av det system som får människor att fokusera på ytlig statusjakt istället för att åstadkomma samhällsförändringar. 

Genom att använda Angela Davis, samt Tommie Smith och John Carlos, starka symboler för kampen för medborgerliga rättigheter och placera dem i varsin 50 cent låt ville jag visa på kontrasten mellan vad människor har gjort och offrat för att stå upp för sina rättigheter och skapa ett bättre samhälle, och på hur 50 cent vill att de ska leva. 

Förutom att de refererar till de givna låtarna så representerar klubban de skeva idéer om hur en kvinna är/ska vara, som alla kvinnor dagligen får nertryckt i halsen av 50 cent och andra, och det krossade skyltfönstret är en symbol för skillnaden mellan att begå kriminella handlingar och riskera sin frihet som en image grej, för att höja sin personliga levnadsstandard och materiella status ("get rich or die trying") - mot att göra det som ett led i kampen för ett bättre samhälle.

Frågeställningen är alltså vems ärende 50 Cent går när han sprider det ideal som reducerar starka kvinnor till viljelösa och tillgängliga objekt, och skapar en illusion om att pengar och status är viktigare än kampen mot ett djupt orättvist samhälle.

/Malin

undran.

Jag undrar vad som får väljare att känna sig ickerepresenterade av politiker. En journalist i en tidning raljerade över en kvinnlig partiledares tjusiga avskedsparty, det nya partiet anklagas av medlemmar för att ha tappat sin arbetarpartibakgrund och ett mittenparti har förlorat nästan allt sitt stöd utanför Sveriges storstäder och försöker nu ta reda på varför. Så jag undrar vad det beror på. Kan det vara så att det skapas en lokal frustration när medlemmar arbetar obetalt samtidigt som partigruppen springer i Stadshuset i folkdräkt och blanka skor i sina nya proffstrimmade kroppar? Kan det bero på att mittenpartiets partiledare anammat en klädstil hemmahörande bland Solsidans medålderskvinnor snarare än bland förvärvsarbetande mödrar i mellanstäder och landsbygd? Att sköta kalvning och samtidigt oroa sig för att märkesglasögonen ska falla ner i gösslet verkar bökigt. Att hitta en kändisfrisör i Åsele som fixar en hipp men ändå klädsam klippning måste vara en utmaning. Att hindra förskolebarn från att få tag på broschen, eller partisymbolen, i bling-bling är nog ett heltidsgöra. Men mittenpartiets ledare har kanske inte tid att tänka på sådant, hon är fullt upptagen med att knuffa höginskomstagarnas Rut framför sig och i smyg krama om kärnkraftverksreaktorer.

Susanna

Att skratta och gråta

Ibland blir jag osäker på om världen omkring verkligen finns. Ibland tror jag att jag läst alldeles för mycket poststrukturalistisk teori och gått vilse bland diskurserna och tappat greppet, för verkligheten är ibland så absurd och overkligt positionerad i outtröttliga moment och nodalpunkter att det kan ju inte vara annat än en massa vilda diskurser som härjar omkring och liksom bildar en film om något så osannolikt som sanning och verklighet. Som när jag ser sådant som på bilden nedan vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Igår ställde vår pedagogiska och humoristiska lärare, som exemplifierar med illustrationer av Jan Stenmark och youtubeklipp med Brüno, den retoriska frågan om vi sett några diskurser på sistone. Alla skrattar. Men ja, titta så diskursivt!

Det kan ju inte vara sant!

Vita.
Svenska.
Heterosexuella.
Medel(? eller över?)klass.
Funktionella (varför har normen inte ett begrepp? Jfr. har funktionsnedsättning).
Medelåldersmän.
Sekulariserade.

Det är ju som en subversiv parodi för att kritiskt exemplifiera globala maktrelationer i strukturalism eller global utveckling A. Till och med deras glasögon är nästintill identiska, och leendena närmast koreograferade. Mikael Damberg är en riktig uppviglare som har det mesta av håret kvar. Tomas Eneroth är lite skäggigare än de andra, vågat. De riktigt, står ut, ur mängden.

Jag vet att representation och utseende inte är allt, men efter ett tag blir det lite tröttsamt att det alltid är manlig, vit, västerländsk kultur som representerar och syns.



Madeleine.

Någon som vill ha lite postkolonial-queerfeministisk-arbetarklassångest? Ja tack!

Jag är inte vit. När jag påpekar detta är det många som utbrister; ”Jo, men det är du ju visst. Jag ser dig som vit, i alla fall medelhavsvit.” Det är som att jag skulle bli tacksam och ta det som en komplimang, att bli kallad ljus. I hela min uppväxt har jag strävat efter att ses som vit, för att passa in i vithetsnormen. Jag “lyckades” jag blev vit på insidan. Eftersom jag inte är vit på utsidan var jag tvungen att arbeta extra hårt med att ha “vita” åskter och uppträda som en vit för att inte bli avslöjad. Resultat: Ångest och rasistiska åsikter.

Jag är inte en man. Det är dock många som tar ”fel” och hindrar mig från att till exempel gå in på damtoaletterna. Ett av många exempel: Kvinna 50+; ”Den här toan är bara för kvinnor...” Jag; ”Jaså det säger du. Vad är det värsta som skulle hända om jag nu var en man och gick in på damtoaletten?!” Kvinna 50+; ”eh eh eh”. För mig, som har ett queert androgynt utseende, ses jag ofta som provcerande. Resultat: Ångest (dock mindre och mindre, jag ser det numera som roligt och utmanande att se hur långt jag kan gå i mitt spel).

Jag tillhör inte medelklassen. Formellt gör jag dock det efter en så kallad klassresa. Klassresan har gjort att jag inte känner mig hemma i varken arbetar- eller medelklassen, jag står och osäkerthetstrampar inom både områdena. Jag känner mig för påläst, medveten och oförstådd för att kunna stå ut med arbetarklassen, samtidigt känner jag mig okunnig, omedveten och oförstådd för att kunna umgås avslappnat med medelklassen. Jag har även under det senaste året upptäckt att jag har börjat förakta arbetarklassen och gör allt för att passa in i medelklassen. Jag äter numera inte ”dåligt” lösgodis, enbart nyttig mörk choklad, av hälsosamma skäl så klart! Jag läser inte skvallertidningar, enbart medelklasslitteratur, helst feministisk så att jag lär mig något och inte slösar bort min tid och resurser. Jag slötittar inte på tv utan ser enbart på dokumentärer eller kulturprgram, det vill säga om jag ens tittar på tv. Listan över min arbetarklassförakt kan göras hur lång som helst. Resultat; Ångest för att jag inte passar in i någon klass. Ångest för att jag förkastar, kategoriserar, ”vi och domar” arbetarklassen och säljer min själ till normen á la medelklassen.

Tillslut tillhör jag inte heller den så åtråvärda heterosexualiteten. Lätt i Stockholm där jag bor, mindre lätt på arbetarklasslandet där jag är uppvuxen. Lätt inom queervärlden där jag försöker vara så mycket som möjligt, mindre lättsamt inom resten av den existerande världen där jag tillbringar största delen av min dag. Resultat: Ångest, och att jag försöker undvika resten av världen och min uppväxtort för att få leva som “mig själv”.

Att gå runt och ha ångest, vara stressad och arg dag ut och dag in, att vara medveten och se all maktmissbruk tär på psyke och kropp. Jag har hjärtklappning, daglig huvudvärk, svårt att sova, och ett stort svart moln av ångest som cirkulerar omkring i bröstet. Någon som känner igen sig?

Trots all ångest så är det värt det! Jag kommer inte vara nöjd med mitt liv om jag inte fortsätter att kämpa för att förändra och påverka människors rätt till att leva som de vill och önskar. Jag kommer inte sluta arbeta normupplösande förrän den dagen då kläder och utseende inte provocerar längre. Jag vill uppleva den dagen då människor kan göra fria val utan att hindras av maktmekanismer som kön, sexuell läggning, etnicitet, ålder, funktionshinder och klass, Jag vill uppleva den dagen då kategorier inte är viktiga. Jag vill uppleva den dagen då jag och alla andra kan vara en människa!

Jag tar fasta på det som min fina kollektivkompis så bra uttryckte det; ”Lite ångest har väl ingen dött av!”


Madelen Olle Lundin