Killvänner

Jag har nästan aldrig haft riktiga killkompisar, riktiga i bemärkelsen verkliga. När jag var mindre var Tintin, Ture Sventon, pappa Rudolf, Bastian i ”Den oändliga historien”, Gigi i ”Momo eller kampen om tiden”, Homer, Lee och Kevin i John Marsdens boksvit och Olof i Eyvind Johnssons uppväxtböcker mina enda killvänner.

Men den senaste tiden har de börjat ta sig ut från sina fiktiva tillhåll och de nästlar sig in i min verklighet och blir till riktiga personer. De är vänners pojkvänner som jag blir glad av att träffa, de är kurskamrater på universitetet som jag hänger med på rasterna, de är kollegor som jag hoppas ska vara på jobbet när jag kommer dit och de är vänners vänner som jag stöter på allt oftare. De är personer jag faktiskt tycker om att umgås med och ser fram emot att träffa och det är något mycket nytt. En förändring i min annars ganska separatistiska vardag och jag har upptäckt att jag faktiskt välkomnar det. No hetero

Susanna

Kvadratpris

Mina föräldrar har ett tvåsamt liv. De har varit gifta länge och tillsammans längre. De bor i ett hus tillsammans, har nyligen blivit pensionärer, spelar bridge flera gånger i månaden med andra pensionärspar och uppfyller på många vis den heterosexuella tvåsamhetsnormen. Många, inklusive jag själv, kritiserar ofta och gärna nämnda norm men ibland kommer kritiken från oväntat håll. För någon dag sedan damp en liten folder från ett mäklarföretag ner i brevlådan, adresserad till min pappa. På första sidan stod

”Hej Ingvar, intresserad av Pettersbergsvägen 46? En 4,5 på 120 kvm/Mälarhöjden”

Min mamma blev irriterad, lika irriterad som när värmepumpföretaget ringer och vill prata med Ingvar, mannen i huset, om deras gemensamma värmepump. På nästa sida stod, i ett handskriftsliknande typsnitt

”Hej Ingvar!

Om du flyttar 390 meter kan du bo i den här bostaden”

Foldern avslutades med ett välkomnande på visning och erbjudande om värdering av den egna bostaden. En bostad min mamma och pappa äger tillsammans. Mäklarföretaget vill alltså att mina föräldrar ska separera, att min pappa ska sno åt sig alla tillgångar de har och köpa ett unikt boende med slående utsikt över Mälaren, sjötomt, stor terrass mot vattnet och stilren interiör för 6 250 000 kronor.

Men vänta, det var kanske inte någon kritik mot förmodad och självuppfyllande heterosexuell tvåsamhetsnorm? Det kanske snarare var ett marknadsföringsknep inför den lika förmodade och stundande ålders- och relationskris hos min pappa. Då har jag bara en fråga, ingår det en snyggt sliten dyr bil och en yngre älskarinna i kvadratpriset?

Susanna

En grym liten människa

Tog en promenad förbi min gamla arbetsplats som är en förskola belägen på en liten sluttning mitt inne i en villaförort i södra Stockholm. Jag traskade på utsidan om staketet och försökte att inte allt för uppenbart kika in på gården, spanandes efter någon unge jag känner eller en kollega jag minns. Men så slår det mig att det var för länge sedan. Det var för många år sedan jag arbetade där för att jag ska kunna se någon jag känner. Barnen är utflugna. De är 6 år äldre och inte ens de syskon som låg i vagnen då är kvar nu. De är för gamla. Ändå tror jag att de alla ska vara som de var då, att de ska finnas kvar där och se ut som de gjorde, låta som de gjorde och göra som de gjorde. Ett hugg av saknad och tankar om att tiden går, tingens och människors förgänglighet men när jag får syn på bänken nedanför kanan där jag, en försommardag, satt med ett av barnen och dinglade med benen fylls jag av tacksamhet för att jag fick dela ett år med de som inte längre finns kvar. Och speciellt med en. Hon var tre år när jag började och hann fylla fyra och ett halvt innan jag slutade. Hon var liten och ilsken, arg och envis. Hon hade ett fantastiskt leende, ett skratt som trängde sig in överallt och glittrande ögon. Hon grät de största tårarna jag någonsin sett och skällde på andra till dess att rösten blev hes. Hon var dålig på att rita prinsessor och bra på att klättra i träd. Hon älskade Pippi och favoritsången var Sjörövar-Fabbe där hon kunde använda sin arga röst i delen där sjömännen upprepar ojojojoj och hon lät förvånansvärt likt. Hon var min vän och hon höll mig ofta i handen, skrattade när jag kittlade henne och blev arg när jag tjatade. Jag är glad för att jag fick chansen att lära känna henne och jag är glad över att hon fick vara precis som hon var utan att bli påtvingad normer och mönster om hur små flickor bör vara, se ut och uppträda.

En morgon kom hon till mig, tog min hand och sa att vi skulle gå till bänken och kila. Vi gick ner för backen bredvid kanan, satte oss ner och dinglade med benen. ”Kilar vi nu?” undrade jag och hon nickade, ”Det är så här man gör förstår du” och jag förstod. Förstod att hon menade chilla. Så där satt vi, denna fantastiska lilla människa och jag och chillade. Inom mig sitter hon fortfarande så, svängandes med benen, som min egna Lilla My. Min egna, saknade, älskade Lilla My.

Susanna

Det besvärliga med att vara vidunderligt intellektuell.

Ju längre jag pluggar desto mer skraj blir jag för att skaffa ett jobb. Det är rätt ironiskt, det borde vara tvärt om. Jag kan mycket om den litterära modernismens kännetecken, men tanken på att berätta om det inför folk gör mig skräckslagen. Jag vet hur man skriver en C-uppsats och får A, men jag är usel på att sälja in mig själv vid en bardisk eller via ett cv. Jag kan diskutera Lyotards metanarrativ, men hatar att ta ansvar. Praktiska saker ger mig svindel för jag lever i en teoretisk hyperrealitet.

Jag misstänker att jag sällan kan föra ett samtal med människor som inte är akademiker. Jag vet att det låter helt sjukt, men jag tror att det är sant. Jag lever i en bubbla, en låtsasvärld, ett gryt. Jag glömmer ofta bort att alla inte är veganer, feminister, poststrukturalister, vänster och djurvänner. Jag glömmer ofta bort att det finns människor som tycker att man inte får ligga med vem man vill, som tycker att privatiseringar är bra och som hävdar att kön är något essentiellt.

Och varje gång jag påminns kryper jag längre in i grytet, pressar händerna mot öronen och skriker LALALALALA. Det är nog inte så bra. Men det är ju så otroligt sorgligt och nedslående att vara ute i den andra världen. Precis som tjuren Ferdinand trivs jag bättre här, under min akademiska och ideologiska korkek. Här kan jag sitta och lukta på mitt ekologiska, fairtrademärkta kaffe. Här kan jag luta mig tillbaka i stolen och glömma bort att det finns andra problem än hur en NÅGONSIN ska kunna förklara texten lika fint som Roland Barthes, eller vad Donna Haraway menar med sin trancendens eller vad min bästis Frostis ska laga till middag.

Rätt skönt, faktiskt.
Dock innebär det nog att jag kommer att dö utfattig men mycket, mycket bildad.

Vardagsbestyr

Jag, som språkintresserad och nördig, är självklart för ett så könsneutralt språk som möjligt. Är nästan alltid för nästan alla förändringar som inte delar upp, kategoriserar och hierarkiserar. När jag således blev sambo med min partner blev vi helt naturligt just sambos, inte flickvän och flickvän som bor tillsammans. När vi, några år senare, skulle separera och bli expartner och före detta sambo var det många saker som skulle ordnas och bland annat säga upp kanalabonnemanget. Jag ringde till företaget och mitt älskade könsneutrala språk försatte mig i en komisk situation som jag, inte med irritation utan med värme, vill dela med mig av. I en något förkortad version gick samtalet till såhär

-Hej, jag heter Susanna och jag skulle vilja säga upp ett abonnemang som står på min sambo.

-Hej Susanna, har du kundnumret eller personnumret på din sambo?

-Ja, personnumret är 840104-0640

-Då ska vi se här…det står Ida, men då är det ju du som står på abonnemanget!

-Nej…alltså min sambo står på abonnemanget. Jag kanske inte kan säga upp det?

-Jo visst kan du det, det är ju du som står på abonnemanget!

-Alltså...jag som ringer heter Susanna och den som står på abonnemanget är Ida, min sambo

-Ja men du står ju…jaha...okej...jag skickar en blankett. Ni vill inte istället uppgradera abonnemanget och få ett extra på köpet?

Jag uppskattar att den anställde hann med merförsäljning i all röra för jag vill inte, med min för henne ovanliga boendesituation, orsaka irriterade chefer som driver igenom skrivelser om att alltid försöka behålla kunden och erbjuda något den inte kan motstå. Jag kunde inte motstå att småskratta och knappt motstå att utbrista

-Men jag vet väl för bövelen vad jag heter!

Susanna