Blandat trams.

Mycket vatten har runnit under broarna, många ord har lästs och en och annan öl har intagits sen sist. Jag vet att den här bloggen (trots två inlägg nyligen!) har gått ner i tempo. Tagit ut sommarlov aningen tidigt. Dock är det så att undret.s medlemmar i vanlig ordning tog på sig för mycket och var tvungen att senarelägga det mesta bortsett från de vanliga tentorna/uppsatserna/aktiviststuffet. Dock är vi alla (vågar jag säga så här enväldigt) vid gott mod och kommer under sommaren att blogga på i maklig takt för att sedan ta tag i shit till hösten!

Men för att komma till det viktiga... Som ni alla (i alla fall de flesta) vet så var Butler i stan för några dagar sen. Själv såg jag henne trixa med fötterna till ett oerhört intellektuellt och skärpt anförande på Södra teatern i onsdags. Det var amazing. Jag var dödsnervös för att inte fatta ett ord av vad hon skulle säga men det gick ju bra trots alls. Jag vågade mig till och med fram efteråt och sa "Thank you. You are a big inspiration to me" eller något dylikt trams. Självklart tittade jag ner i golvet och skrapade med ena foten som en blyg humla på sin premiärinsupning av nektar. Judith är min nektar OCH ambrosia!

Jaja, jag är väl medveten om att den här bloggen tenderar till att bli någon slags fanclub för ovannämnda hjälte.

För att lätta upp stämningen ska jag nedan ge er en totalt irrelevant lista som dock tog rätt så mycket tid från mina akademiska studier. Vilket självklart var syftet. Det var jag och en till som skrev den, och det var ett tag sen, men vad tusan. Om det är något som saknas är alla välkomna att fylla på i kommentarsfältet! (Om det är någon som har problem, jag vet att det är lite klurigt att kommentera, så ska man skriva, förhandsgranska, skriva i kod och därefter skicka.)

Hur som helst: THE LISTA.

Störiga grejer
Folk som går för snabbt/långsamt på trottoarer
Folk som äter på tunnelbanan
Handskak: Fisken, terriern, svettis, knäcken, diverse överkompensationer, skakar-tittar bort, håller för länge eller inte hälsar alls!
Flygigt hår på tuben som alltid klistras i ens ansikte
Folk i affärer som:
har 200 kvitton och rabatter
lämnar tillbaka billig mat
betalar med bara mynt
är nervösa i kassan med betalningen
har stora kundvagnar
är gamla
hänger på låset
blir sura på kassörskorna/kassörerna
byter fot i kön och suckar
frågar innan de har letat
låter sina barn som är ASLÅNGSAMMA betala
stör sig på andra i affärer

Folk som inte gillar gatumusikanter
Överplanerar
Folk som kastar solrosskal på golvet i tuben
Kommenterar ens rökning
Skäller ut sina barn
Slår sina barn
Dödar sina barn/hundar/katter/hästar
Lattemammor
Ölgubbar
Gubbar med för slabba yfrontsbadbyxor när de stiger upp ur bubbelpoolen
För korta badbyxor
Besserwiessrar på föreläsningar
Arga lappar i trapphus och tvättstugor
Folk som bresar i bastun
Folk som rättar till penis offentligt eller
sitter bredbent där det är lite plats
Folk som säger det uppenbara flera gånger (eller ja, en gång räcker för att det ska vara störigt.)
Folk som fiser på klubbar
Folk som sätter sig bredvid en i ett tomt allmänt fordon, t.ex. bussen.
Folk som sitter kvar och säger "jaha" när ett allmänt fordon blir tomt förutom du och den som sitter bredvid dig
Folk som tycker att det är töntigt med solglasögon inomhus
Folk med solglasögon inomhus
Folk som drar historier (för många) om sig själva
De som använder två händer till handsfree
Folk som stör sig (så klart)
Folk som säger att de "skapar" eller pratar om "sitt skapande"
Folk som lämnar jättelite på tallriken eller i glaset
Tatueringar av typen "Livet är underbart" eller "Fånga dagen"
Folk som överanvänder ett ord ex. "härligt"
Pojkar med gitarrer på förfester
Pojkar med gitarrer
Folk som tar på glasrutor i onödan

Roliga saker
Folk som skäms!
ex. missar bussen och låtsas som ingenting eller
snubblar och tittar sig omkring för att se om någon såg
Folk som diskret torkar sig i näsan
Hundägare som ser ut som sina hundar
De som tror att det är tryckdörr när det är dragdörr
Gamla människor
De som skrattar för högt åt sina egna skämt utan att någon annan skrattar så att de får skämmas
Folk som går på falska vägbeskrivningar
Älgar i gallerior
Stora hattar
Små hattar
Folk som skriker okontrollerat (och kommer på sig själva och skäms)
Folk som halkar på bananskal eller tappar byxorna
eller nickar till på bussen, slår huvudet i glaset och skäms
Folk som blir attackerade av djur de har retat
Att skrämma folk till att göra nya ljud
Getter
Folk som plötsligt vaknar på tuben, rusar upp och kliver av på fel station

Andreas favoritkaraktärer: 5) Matthew i The Dreamers.

Fina The Dreamers av regissören Bernardo Bertolucci är ett triangeldrama där amerikanen Matthew möter syskonen Theo och Isabelle under studentupproren 1968 i Paris. Den innehåller alla möjliga populärkulturella referenser och i synnerhet anspelar den på många klassiska filmer. Älskar dialogen och miljön. Har varit svag för erotiska trianglar sen jag såg Jules et Jim, detta skulle nästan kunna ses som en arvtagare i Truffautsk anda. Eftersom jag dessutom är en skamlös frankofil kan jag sympatisera mycket med huvudkaraktären Matthew (som spelas av Michael Pitt) som blir totalt förälskad i syskonparet och deras liv.

Scenen ovan utspelar sig under en middag hos syskonens föräldrar.

Att äta folk.

Jaha. I dagens DN sågas Lust&Last-utställningen för att vara patriarkal och sprängfull av den manliga blicken. Jag tvivlar inte för ett ögonblick om att jag skulle hålla med om detta om jag gick och såg den, efter att ha läst deras debattartikel. Himla trist. I synnerhet eftersom en så creddig institution som Nationalmuseum borde veta bättre. Faktiskt!

Kanske kommer jag att se den ändå, något ger det ju alltid att stå och glo på tavlor eller dylikt i några timmar.

I dagens DN stod det dock om en annan utställning som verkade helt amazing! Tyvärr är denna i Paris, så det är ju inte lika enkelt som att åka till Kungsträdgården. Temat för utställningen är kannibalism, denna fantastiska företeelse. Passar som hand i handske in i dagens underhållnings faiblesse för vampyrism och lykantropi. Jag är ju själv ingen kött-som-mat-ivrare men skulle gärna, av rent sadistiska skäl, käka upp en och annan djurätare för att de ska få smaka på sin egen medicin. Eller nä. Det är ju fortfarande äckligt. Men kanske hänga upp en arm eller njure som trofé på väggen?

Oavsett om folk käkar varandra för att hämnas, ta över deras krafter eller för att hylla denne så tycker jag att det också passar bra in i hela recycling-tänket. Det är ju inte alls speciellt bra att bränna upp lik, kyrkogårdarna har ju snart ingen plats längre, så varför inte konsumera? Kan säljas precis som köttfärs eller biff. Priset sätts beroende på hur hälsosamt personen levt. En raw foodare skulle bli den nya lyxiga östermalmsdelikatessen. En gammal baba sonic-ölare som jag själv skulle däremot bli grismat. Däremot skulle nog många vara förtjusta i att gå på coctailpartyt där små bitar av min utsökta hjärna serverades som tilltugg.... Eller nej förresten. Min hjärna kommer nog att bli the main attraction på julbordet!

Hur vill ni själva serveras?

Vad kan man säga... Man blir ju lite sugen att söka jobb

Saker att tänka på om man söker jobb hos ELITEN.

7th Heaven, dårå.

I anslutning till ljuva Madeleines inlägg nedan måste jag bara komplettera en bild över den fantastiska moralstinna kristna familjen som verkligen är kärnan, idealbilden av hur en RIKTIG amerikansk familj ska se ut. Lägg i synnerhet märke till patriarken i mitten. Lägg i synnerhet märke till hans leende.

Kan ju heller inte låta bli att länka till det här klippet som handlar om när FADERN i familjen hittar en joint i huset och måste axla rollen som hemmapolis. Dör!

Andreas favoritkaraktärer: 4) Paulie i Lost & Delirious

Paulie i Lost & Delirious

Det här med att gå och vänta på sin tur.

För två år sedan blev jag nästan våldtagen på en smutsig klubbtoalett. När jag stod där i chocken och höll emot dörren kunde jag inte säga någonting, jag kunde inte skrika, hade ingen röst utan var lika tyst som han på andra sidan som försökte forcera dörren, som nyss pressat kinden mot toalettgolvet på andra sidan båsväggen och tittat upp på mig med en fanatisk bedjande min som jag aldrig, aldrig kommer att glömma. Men jag sa ingenting, försökte inte ens skrika, precis som om jag accepterade, precis som F när en kom springande mot honom med ett järnrör, han kunde inte röra sig, precis som i en film stod han bara med lätt öppen mun och stirrade när den andra kom rusande mot honom i ultrarapid som var det snabbaste någon sprungit någonsin. Och jag stod där och höll käften, började leta i väskan efter telefonen med stressade fingrar jag inte visste att jag hade, fick tag i den och ringde N och direkt när jag öppnade munnen och lät ljudet av min egen röst strömma ut i luften släppte han på andra sidan båset dörren och sprang tillbaka ner i underjorden där han bor, där han sitter och suger köttet av fingrarna på sig själv i desperation varje dag i väntan på att det åter ska bli kväll och han kan kräla tillbaka upp mot jordytan genom kloaksystemen.

Jag har gått in i saker på riktigt två gånger. Den första gången var när jag i två timmar låg i min säng bredvid djoko och min käke svällde upp till tredubbel storlek. Jag bara låg där och vred mig, hade tagit de starkaste smärtstillande tabletter jag hade fått, det fanns ingenting att göra, bara att vänta. Och jag som hatar att vänta. Först låg jag och vred mig och grät som en mask, som en dödsdömd, men när jag insåg att det skulle dröja länge innan det skulle sluta göra ont, hur länge visste jag inte ens, så bestämde jag mig för att gå in i det. Jag tänkte mig smärtan som ett vitt hett ljus i min kropp och jag letade mig metodiskt närmare och närmare kärnan tills jag svedde fingrarna på kanterna. Efter en oändlig tidsrymd kunde jag kupa händerna runt det vita. Strax efter det somnade jag, eller svimmade jag minns inte vilket.

Andra gången var idag. Jag kom hem och försökte göra annat men samtidigt visste jag, hörde någon säga det i huvudet att det inte var någon idé, att jag alltid kommer vara rädd om jag inte gör någonting åt det. Och antagligen kommer jag alltid att vara rädd, aldrig mer att gå in på en offentlig toalett om det inte är minst två andra där, få ännu svårare att gå själv, inte för att jag inte vet vad som kan hända och händer folk hela tiden, men för att nu är det en realitet, precis som saker blottar sig som just sådana när de kommer för nära. Men efter att jag hade vridit mig i köket och berättat för F, han hade börjat gråta och jag försökte trösta honom och han ville köpa pepparspray åt mig men jag sa att det inte var någon idé, att jag nu vet hur jag reagerar i situationer som den, jag fryser fast, kan inte prata, kan ingenting just eftersom jag förminskas till enbart rädsla och det är det värsta jag vet, efter att jag hade gått in på mitt rum och lagt mig på sängen så bestämde jag mig för att ramla ner i hålet frivilligt, krypa ner i kloaksystemet via hjärnbarken till minnesarkiven under vindlingarna, krypa ner på alla fyra och leta upp honom i den fuktigaste grottan för att

Jag vet inte ens vad jag sa, jag vet inte om jag träffade honom, kanske var haninte hemma, kanske var han ute igen, kanske hade han fullt upp, händerna fulla av någon annan.

Jag har aldrig varit så ensam någonsin som de där sekunderna när jag höll i dörren allt jag kunde utan att skrika, utan att ropa på hjälp, som om jag redan hade gett upp, redan förlorat.

Det här med "sköna killar".

Redan back in the days när Filip och Fredrik var hela Sveriges sköna killar ryste jag av obehag. Visst hände det att de var roliga. De åkte runt och träffade random freaks på olika ställen i världen och drev lite med dem (dock undrar jag om det GÅR att göra det utan att vara rolig? Det är ju ett guldläge). De pratade i munnen på varandra och använde sig av i princip exakt likadana fraseringar. Många tyckte att de var ”hur sköna som helst”.

Nu verkar de ju vara lite på dekis. Äntligen. Sofia Benholm på SVTs kulturnyheter beskriver mycket träffande hur även jag känner för fenomenet:

”Män som främst hajpar män är ett vanligt fenomen bland kritiker och tyckare. Män som skrattar så snoret rinner åt gubbiga skämt men som plockar upp skämskudden så fort en kvinna är excentrisk eller sticker ut. Ett höhö-fenomen som känns rejält sunkigt.”

Det intressanta med sköna killar är dock att de, i princip oavsett vad de gör, kan ursäkta sig med att de är just sköna killar. En förlängning av det ironiska nittotalet, liksom. Hala som ålar, och om jag tycker att de är störiga är det helt enkelt för att jag inte är lika skön som de är. Ungefär. Hela den grabbmentaliteten stämmer på pricken in i R W Connells beskrivning av den hegemoniska maskulinitetens ”medlöpare”. De tar aldrig ställning, de har ingen åsikt, de går inte att ta på allvar och kan därför göra vad som helst. De är inget hot mot maskuliniteten, även om de stundtals (?) driver även med den. Men de gör inget performativt motstånd, de fortsätter att reproducera könsrollerna trots av att de ger sken av att inte lägga sig i.

Fast nu har jag som sagt inte sett till dem på ett tag.

Så när jag äntligen fick två mindre sköna killar att störa mig på dök det upp två andra. Lite tjockare, lite mer förtjusta i kiss och bajs, men i stort sett två kopior av Filip och Fredrik. Nämligen Erik och Mackan, vilket jag antar att ni redan har gissat. Om jag störde mig på Filip och Fredrik, så är det ändå inte i närheten av hur mycket jag stör mig på Erik och Mackan. De är till och med lite skönare än Filip och Fredrik, eftersom de glatt slickar på toalettsitsar eller luktar på varandras fisar.

Och sen var det ju det här med deras lista över 99 saker de ska göra innan de dör. I sig är det väl ingen idiotisk idé. Inte mer idiotisk än andra teveprogram som lägger en hel jävla massa pengar på att låta västerlänningar leka kolonialherrar och åka jorden runt till svenska folkets höga nöje. Samtidigt som de slasfsar och geggar på så mycket de kan för sensationsvärdets skull. Som sagt, en helt normal programidé för att vara producerad av en reklambaserad tv-kanal.

Men inte nog med det. Deras lista över saker de ska göra, kunde den vara mer stereotypt manlig? Hittills har det bara gått fem avsnitt och de har redan bockat av aktiviteter som att skjuta kanon, pissa i Mississippi och göra en ny sport. För att inte tala om att en av punkterna på listan var ”att tränga sig före i kön på Dreamhack”. Hur kan det ens få tittare? (Antar att det är samma tittare som de som ser på robotwars och dylikt).

Man kan ju undra vilken matris de utgick från då de försöka hitta på 99 saker att göra. Man kan ju undra om det hade något med manlighet att göra. Eller nej så klart, de utgick ju ifrån vad normen är intresserade av för aktiviteter. Och vi vet ju vilka som tillhör normen. Det är alla de där männen som sitter hemma och ängslas över att de aldrig kommer att få uppleva sina drömmars mål, aldrig få skjuta kanon, vinna en hamburgarätartävling, knulla prinsessan Madeleine eller använda riktiga vapen, bli arresterad av amerikansk polis och så vidare. För jag antar att dessa saker kommer att dyka upp i senare avsnitt? För jag antar att det är vad de förväntade tittarna förväntas vilja se/göra?

Mina förväntningar om aktiviteter i kommande avsnitt är:

1. Skjuta ett stort djur.

2. Misshandla sin fru.

3. Hamna i slagsmål på random idrottsarena

4. Äta en gigantisk tallrik med kött.

5. Tävla i rodeo där djuret de rider på plågas och stressas riktigt ordentligt.

6. Köra något rejält och maskulint fordon på någon extrem plats, typ monstertruck genom Sahara eller pansarvagn på Nordpolen.

7. Köpa sex av en prostituerad.

8. Göra pappa stolt, eventuellt genom punkt 1-7.

Medan jag ivrigt väntar på nästa avsnitt ska jag fira detta med att knyta en riktigt stadig ögla av det där repet jag precis knutit fast hårt i en takbjälke ovanför en stol som är riktigt lätt att kliva av.

Andreas favoritkaraktärer: 3) Harold i Harold and Maude

19-årige Harold protesterar genom fejkade självmord. Han har en dominant mamma (spelas fantastiskt av Vivian Pickles!) som en dag får för sig att han ska träffa flickor genom att vara med i en dejtingservice. Han tycker att det känns sådär.

Skulle dö för att få hans uppgivna ansiktsuttryck.

Härlig snusk.

Jag tycker att det ska bli rätt intressant att gå till Nationalmuseum och ta mig en titt på deras nyöppnade (idag!) utställning "Lust & Last". Enligt deras hemsida beskrivs den med "hur synen på sexualitet, dygd och synd har skildrats i konsten från 1500-talet och fram till idag. Hur har gränsen för vad som har ansetts omoraliskt förändrats genom historien och hur ser det ut idag?"

Det händer sällan att det är ointressant med teman som på ett eller annat sätt behandlar blicken, oavsett om vems det är. Vidare är det skoj att bli påmind om alla tusentals kreativa sätt dåtidens konstnärer använde sig av för att vara snuskig men maskera det genom allegorier med vindruvor eller att förlita sig på att publiken var införstådd med allt snusk som de populära antika myterna (som det ofta anspelades på) innehöll.

Den här till exempel. Danaë och guldregnet. Guldregnet representerar Zeus som här befruktar prinsessan. Tydligen blev det skandal. LOL.

På tal om vad som ska belönas, eller inte.

Detta har ju blivit rätt omskrivet, men jag kan bara inte släppa det. Paul Hansen fick ju som bekant DN:s pris i kategorin Årets bild Utland. På bilden syns 15-åriga Fabienne som dödats av poliser i kaoset som uppstod efter jordbävningen på Haiti. En tragisk bild, vacker också. Kan man tycka.

Dock ställs frågan om konstens pris på sin spets med den kompletterande bilden under (som dock inte fick något pris, vad jag vet.). Kanske är den mer prisvärd, med tanke på vilken bild av samtiden den ger. Och vilken kostnadsfråga det är mest intressant att besvara: konstens, eller pengarnas? Inte för att det spelar någon roll egentligen. Det är bara vidrigt.

Andreas favoritkaraktärer: 2) Jen i Crouching tiger, hidden dragon.

Ungefär så här känner jag mig när jag diskuterar. Ungefär så här stöddig och supercool.

Nåväl, lite hybris har ju ingen dött av... (HÄHÄ)

Det besvärliga med att vara vidunderligt intellektuell.

Ju längre jag pluggar desto mer skraj blir jag för att skaffa ett jobb. Det är rätt ironiskt, det borde vara tvärt om. Jag kan mycket om den litterära modernismens kännetecken, men tanken på att berätta om det inför folk gör mig skräckslagen. Jag vet hur man skriver en C-uppsats och får A, men jag är usel på att sälja in mig själv vid en bardisk eller via ett cv. Jag kan diskutera Lyotards metanarrativ, men hatar att ta ansvar. Praktiska saker ger mig svindel för jag lever i en teoretisk hyperrealitet.

Jag misstänker att jag sällan kan föra ett samtal med människor som inte är akademiker. Jag vet att det låter helt sjukt, men jag tror att det är sant. Jag lever i en bubbla, en låtsasvärld, ett gryt. Jag glömmer ofta bort att alla inte är veganer, feminister, poststrukturalister, vänster och djurvänner. Jag glömmer ofta bort att det finns människor som tycker att man inte får ligga med vem man vill, som tycker att privatiseringar är bra och som hävdar att kön är något essentiellt.

Och varje gång jag påminns kryper jag längre in i grytet, pressar händerna mot öronen och skriker LALALALALA. Det är nog inte så bra. Men det är ju så otroligt sorgligt och nedslående att vara ute i den andra världen. Precis som tjuren Ferdinand trivs jag bättre här, under min akademiska och ideologiska korkek. Här kan jag sitta och lukta på mitt ekologiska, fairtrademärkta kaffe. Här kan jag luta mig tillbaka i stolen och glömma bort att det finns andra problem än hur en NÅGONSIN ska kunna förklara texten lika fint som Roland Barthes, eller vad Donna Haraway menar med sin trancendens eller vad min bästis Frostis ska laga till middag.

Rätt skönt, faktiskt.
Dock innebär det nog att jag kommer att dö utfattig men mycket, mycket bildad.

Saker jag egentligen vill göra men inte gör.

1. Flytta till skogen.
2. Odla en trädgård.
3. Ha ett djur som vill sova i min säng varje natt.
4. Skriva hela dagarna vid ett köksbord vid ett fönster.
5. Läsa skönlitteratur utan dåligt samvete.
6. Bygga något stort på helgerna. Kanske en byggnad eller en båt eller en veranda.
7. Dricka en whiskey då jag får lust.
8. Ha ett fågelbord.
9. Cykla.

Istället för hemtenta.

Jag har en katt i mitt knä som med enkelhet skulle ta sig till Kina på en dryg timme i en halvkass trampbåt. Hennes sangviniska attityd både roar och irriterar mig - egentligen är jag avundsjuk. Kanske kommer jag sluta som Kattmannen, tatuera hela kroppen och operera in morrhår och dylikt. Allt för att kunna ta det lite mer chill och därmed slippa slita mitt hår varje dag jag skriver sämre än Sup-Linus var på att akta sig för blåisen.

Lika bra att kolavippa direkt.

Undret i mitt piano.

Jag har gjort en låt som jag inte kan spela. Hur går det ihop egentligen? Den är för svår så jag måste öva på den men hur fan kunde jag då göra den? Det är lite som religion. Gud är större än människan kan förstå och det bevisar hans egen existens eftersom människan inte kan uppfinna något som är större än henne själv/hennes fattningsförmåga. Slutsats: min nya låt är gud. Men om Gud inte finns vad är min låt då?

Det här med vad vi lär kidsen.

Utanför spärrarna vid min tunnelbanestation stod det tre stycken från Jehovas och delade ut foldrar. Två av dem var barn. Jag vet inte vad jag tycker om det där. Alla föräldrar indoktrinerar sina barn. De som är med i Jehovas tvingar ju inte sina ungar att stå och dela ut papper för att vara jävliga, utan för att föräldrarna tror att det är bäst för dem. Antar jag. Det är jävligt svårt att dra en gräns. Som idioter på en del dagis om någon ber om att deras barn ska få veganmat och de kläcker den briljanta repliken:
- Men borde inte barnet få välja själv?
Borde inte alla köttungar få välja själv också i så fall?

Finns tusen exempel på det här med föräldramakten. Ungar väljer ju inte själv. Eller ja, de kanske kan välja om de hellre vill spela fotboll eller tennis. Men en förälder som har en övertygelse för ju över den på sitt barn för barnets bästa. Även det vedertagna är ju en övertygelse men det ifrågasätter ju ingen eftersom det är just det vedertagna...

Får man tuta i sina ungar vad som helst så länge man håller sig inom lagen? Tuta eller inte tuta. Det är frågan. Och även att inte tuta är ju att tuta.

Det gäller ju heller inte bara kids. Ständigt indoktrineras vi till att tro en massa saker. Ett härligt exempel på en stor lögn är ju fantastiska Bregottfabriken. För kornas dagliga liv ser ju exakt ut så som det visas på TV, det är ju så OTROLIGT skönt att veta att man kan dricka mjölk med gott samvete. Eller inte.

Eftersom jag är av den bestämda åsikten att folk som äter kött inte är lika intelligenta som de som inte gör det så blir jag både upprörd och glad när återigen snubblar på en artikel som rör det här ämnet. Kött framställd på konstgjord väg. Visst liksom, om det kan få barbarerna där ute att hålla sina tänder borta från djur så antar jag att det är ett bra alternativ. Inte för att jag tror att det kommer att fungera. Inte ens av miljömässiga skäl kommer folk sluta äta kött, trots att kött- och mjölkindustrin är ett av de största hoten mot planeten. Folk säger ju invant att bönor är äckligt trots att de inte ens har smakat. Folk folk folk. För mig är det som en oformlig massa av hjärndödheter.

Jag vet att det inte spelar någon roll att jag skriver det här nu. Jag vet att ingen som äter kött och läser det här kommer att tänka "AHA! Hon har ju rätt, hur kan jag ha varit så jävla dum i huvudet så länge och inte fattat hur jävla sjukt det är att jag äter kött som jag inte behöver utan tvärtom mår dåligt av och som dessutom tar kål på världen jag lever i"

Tvärtom så vet jag att "Kött är mord"-taktiken inte fungerar speciellt bra även om jag älskar alla de som nyttjar den. Jag vet att det till största del avskräcker folk på samma sätt som ryktet om att alla veganer är freaks i kängor som släpper ut minkar varje fredag istället för att gå till krogen och slå ut tänderna på varandra. Jag vet det. Men jag känner mig så förbannat hopplös och uppgiven och deprimerad över att det tar sådan tid för folk att fatta. För jag fattar inte hur man kan äta kött eller dricka mjölk. Jag fattar inte.

Jag fattar att George Bush gör det för han är ju dum i huvudet och bombade folk för att han inte hade något vettigare för sig. Jag fattar det. Men jag fattar inte att en del som jag faktiskt gillar, en del som verkar helt okej och tänker helt okej saker i andra fall, vettiga människor helt enkelt, gör det. Jag fattar inte.

Jag tror inte att det är någon empatisk brist i folks huvuden. Jag tror inte att folk inte bryr sig om djur (trots att en del hävdar det och ändå har husdjur som de aldrig skulle få för sig att äta upp eller låsa in i en bur där de inte kan vända sig ens). Jag tror att det handlar om att folk inte tänker. Inte reflekterar över vad de gör utan gör som de alltid har gjort, allt sedan deras föräldrar pressade i dem deras första kokta korv. Men hur kan man inte reflektera? Jag tror att det är omöjligt att missa de fakta som finns om djurens levnadsförhållanden inom djurindustrin. Trots Bregottfabrikens ansträngningar.

För nog vet du väl att hankalvar lever hela sina liv, runt 18 månader, inomhus och dödas därefter. Så mycket för bilder från Bregottfabriken. På Arlas hemsida skriver de att "Kor lever i snitt drygt 5 år, men variationen är stor." Well, undra vad den variationen beror på. Det låter nästan som att de menar att kor naturligt lever i endast fem år. Så är det ju inte riktigt. Korna får leva i ungefär fem år trots att de kan bli 20-25 år. 

Sen finns det ju folk som säger att korna måste mjölkas hela tiden. I själva verket är det ju så att djur, precis som människor, bara producerar mjölk när de har fått ett barn som behöver den. Därför insemineras korna regelbundet för att producera mjölk. Precis som människor bär en ko sitt foster i nio månader. Ungefär ett dygn efter födseln tas kalven från sin mamma och placeras ensam i en box där den föds upp på pulvermjölk. Människor som arbetat i ladugårdar vittnar ofta om hur påfrestande separationen mellan kalv och ko är och att de ofta står och råmar efter varandra i veckor. När de själva får välja tar kon hand om sin kalv i runt tio månader.

Sen har man en syster också som studerar till veterinär. Det här är några av de fakta hon har levererats på sina föreläsningar.

"65% av de svenska mjölkkorna har mastit (juverinflammation, ~15-20% behandlas av veterinär varje år), >50% av korna har sjukliga förändringar i klövarna.

1/3 av Sveriges mjölkkor behandlas av någon anledning av veterinär varje år.

Över 50% av slaktsvinen får lunginflammation under sitt 6 månader långa liv, vilket i de flesta fall beror på enorma mängder djur på minst sagt begränsade ytor där de andas in ammoniak och damm i de (i många fall) dåligt ventilerade stallarna. Djurskötarna måste använda skydd för att överhuvudtaget kunna andas när de sköter djuren medan grisarna får klara sig bäst de kan. Siffror liknande slaktsvinens gäller även för köttdjuren (nöt).

Ovanstående siffror kommer från Sverige och svenska förhållanden. Samma land som brukar skryta med att ha världens bästa djurskydd, vilket säger ganska mycket om hur det ser ut i andra länder... "

Och ja, 65% av djuren inom mjölkindustrin blir kött. Så att dricka mjölk är lika illa som att äta kött. Nu vet du det också.

Jag vet att det kan vara provocerande med människor som vill förändra någonting som de anser vara orätt. På artonhundratalet var många upprörda över att vissa människor tyckte att det var fel att ha slavar. I början av nittonhundratalet hade kvinnor inte ens rösträtt i Sverige. På vissa (alla?) platser i världen lever kvinnor fortfarande under förtryck, djurhållningen kan till och med sämre än i Sverige (och hur den ser ut har vi ju nu fått redovisad för oss av veterinärstudenten ovan) och det är på vissa håll fortfarande tillåtet att aga barn. Fortfarande är det också väldigt många som äter kött och dricker mjölk, alltså bidrar till de missförhållanden och det djurplågeri som är konsekvensen av detta.

Och här kommer 2:a person pluralis:
Oavsett om ni som äter kött inte tror att djur kan skriva en uppsats som behandlar något livsavgörande ämne eller kan skriva kärleksbrev så kan ni väl åtminstone erkänna att ni innerst inne är medvetna om att de kan känna smärta. Ha ont, liksom. Precis som du har om du sticker dig i fingret eller får en kniv i magen. Riktigt jävla ont till och med. Du tror väl det? Du kanske någon gång har sett en hundägare på stan som råkar trampa sin jycke på tassen så den skriker exempelvis?

Och hur mycket du än tänker "jaja, så kanske det är men jag ooooorkar inte" så finns det ingen ursäkt. Det finns ingen ursäkt för det du gör. Skärp dig för fan. Gör det. Jag vet att du inte kommer att göra det för jag har redan gett upp allt jävla hopp för dig. Jag lovar. Det var alldeles för länge sen någon överraskade mig på den fronten.

Men jag vänjer mig aldrig. Tänker på stora ord som hyckleri och att det är lätt för gemene man att tycka synd om en kaninpalt som blir plågad till döds i något djurmisshandelsfall och samtidigt blunda för alla apatiska kor som står i mörker uppbundna mot en vägg dag ut och dag in, förutom någon månad ute om de riktigt har tur. Men jag vet att det är lättare att tycka synd om en liten kanin och sedan äta en köttbit till middag och prata med familjen om hur upprörande det är med människor som plågar djur. ”Helt utan anledning”. 

Korna får ju till och med gå ut ibland på sommaren har jag hört. Eller inte.

En vanlig dag för svenska kor och kalvar.

Nu har jag inte ens nämnt grisarna och hönsen. De har det mycket värre.

 

Jakten på vidundret

Hur kan ett sådant fantastiskt ord som "vidunder" rätt och slätt översättas till übertråkiga "monster"? Och när de säger att engelskan är ett rikare språk I will hold this against you!

Om jag ska spinna vidare på ordtemat kan jag ta och tala om att mitt näst bästa substantiv (efter vidunder så klart) är "mastodont". Har länge bävat inför att slå upp vad det egentligen betyder eftersom ordet skapar sådana fantastiska associationer i huvudet. Nu gjorde jag det. Och blev inte besviken. "Urtidselefant, bjässe" betyder det. Bjässe, liksom. Vilket fantastiskt ord! Kan citera mig själv från en dikt jag skrev när jag var liten som handlade om just mastodonter (visste inte vad det betydde då heller men hade precis som nu vilda föreställningar av stora abstrakta dunsiga giganter i djungeln)

"mastodonterna
som hade mörklila skinn
och alltid var
som odjur ska vara:


stora


& ännu större"

Liksom ODJUR är ju fett grymt också. Ett o-djur? Jag gillar bestämt odjur, kanske eftersom de är så diffusa, de finns inte riktigt fast samtidigt ändå och man kan träffa på ett sådant odjur när som helst utan att man vet om det eftersom man inte vet riktigt vad det är. Men det är det som är det fina med ord. Ju mer tolkningsbara de är, diffusa, desto mer spännande blir det. Humpa dumpa.

Andreas favoritkaraktärer: 1) Claire i Six Feet Under.

Den här scenen är helt fantastiskt rolig. Stackars konsteleven Claire tvingas börja jobba på ett kontor då ett förväntat stipendium uteblir. Hon börjar tvivla på sin konstnärliga talang och vantrivs något oerhört. Till råga på allt är det dress code på arbetsplatsen.

Igenkänningsfaktor: Fyra av fem kålhuvuden @@@@

Det här med att hälsa.

Egentligen är det lite som den där leken vi brukade underhålla oss med på klassfester på mellanstadiet, Ryska posten. Fast då var man allt lite nervös. Handtag, famntag, klapp eller kyss. Och alltid var det den som stod utanför dörren som fick välja, den som därefter blev utpekad (Vilken mardröm i sig! ”Vill du ha den? Nej. Den? Nej. Den? Ja.) fick helt enkelt finna sig i att bli hälsad på, oavsett på vilket sätt det nu blev.

Jag tror att det är exakt samma princip som är avgörande i det vardagliga hälsningslivet också. Den som bestämmer sig först och går till attack vinner. Det krävs faktiskt en god portion mod att vägra ta en utsträckt hand (förr i tiden innebar det till och med en utmaning till strid).

Fast visst krävs det någon sorts kulturell förståelse, om en person helt enkelt tryckte upp ansiktet mot mitt och förväntade sig att jag skulle göra det samma för lite näsgnugg, skulle jag nog känna mig rätt förvirrad. Däremot har det faktiskt hänt att jag har blivit kindpussad och då har jag fallit in på kindpuss nummer två utan att tänka över det något vidare.

Intressantare blir det att ställa sig själv frågan hur man själv gör då man går till attack och hälsar på olika personer. Följer jag (o)skrivna regler och varför gör jag i så fall det?

Så därför. Hur hälsar jag i olika miljöer?

Bland vänner

I nittio fall av hundra ger jag personen i fråga en kram där jag har huvudet på vänstra sidan samtidigt som jag frågar ”Hur är läget?”. Om det är en riktigt nära vän händer det ofta att jag utbrister i något slags ljud av typen ”Heeeeej”, ”Mmm” eller ”Baby!” följt av ”Jag har längtat efter dig!”

Kramen i sig varierar från att vara relativt snabb (dock aldrig stel, det avskyr jag verkligen då jag lever efter devisen ”allt eller inget”!) till att verkligen gosa ner huvudet i den andras axel och kanske till och med skaka lite (inte som en hund gör med en leksak utan snarare som ett skepp på höga vågor).

Jag har sett en del människor göra ”schäferdunken”. Det får mig att rysa.

Jag har också lagt märke till att vissa (nästan uteslutande män) ger varandra en snabb kram med ett knutet handslag mellan varandras kroppar. Ingenting jag sympatiserar med, känns alldeles för givet sett ur ett maskulinitetsperspektiv. Lite som ”Hö hö vi kan kramas fast vi är män men vi skakar minsann hand också så att ingen tror att vi gillar NÄRHET”.

Första mötet

Där kommer handskaket fram som ett mail i inkorgen. Tyvärr är det nästan omöjligt för mig att minnas personens namn eftersom jag alltid fokuserar för mycket på handskaket och det tar liksom för mycket plats i mitt huvud för att jag dessutom ska kunna ta in ny information. Jag har provat att upprepa personens namn direkt efteråt, men det hjälper föga. Då koncentrerar jag mig för mycket på att komma ihåg att göra det så jag glömmer namnet ändå.

Det brukar lösa sig genom att göra sig känd som 1) ”Jag-har-otroligt-dåligt-ansiktsminne/namnminne-personen” alternativt 2) ”Den-allmänt-förvirrade-stackars-människan” och alltid komplettera den följande obligatoriska namnupprepningen med ett ”Ja, just det! Therese! (eller vad personen nu heter).

Jag tycker inte att det är så farligt att vara dålig på att komma ihåg namn faktiskt. Inte jämförelsevis. Det är värre att jag kan fråga samma människa likadana frågor en hel kväll om jag befinner mig i ett nytt sällskap. Exempelvis:

”Vad pluggar du då?”

”Läkare.”

”Jahaja, vad skoj.”

(Fem minuter senare)

”Jobbar du?”

”Nej, jag pluggar”

”Till vadå?”

”Ja men till läkare.”

”Jahaja, just det! Är det roligt?”

”Ja, fast lite mycket att läsa bara.”

”Jag förstår”.

(Fem minuter senare)

”Det var någon här som pluggade till läkare, det måste vara otroligt mycket att ta in alltså.”

”Jo, det var ju jag som sa det.”

”Åh, förlåt! Du hette Johanna eller hur?”

”Nej, Therese.”

(Därefter följer ursäkt 1) eller 2) och därefter ett avlägsnande).

Vid ett fåtal tillfällen, gärna efter en öl eller två, händer det att jag ger mig på kramen direkt. Dock sker detta endast om den nya personen ifråga ofta har blivit varmt omtalad av någon av mina närmaste vänner.

”Hörru! Vi kör kramen direkt! Vi vågar!”

Andra mötet

Allt som oftast den ytligare varianten av kramen (den som kompletteras med ”hur är läget?”). De gånger jag inte är säker på att jag har träffat personen (ofta) räcker jag fram handen lite osäkert och säger något i stil med ”Ehh.. Visst har vi träffats?” varpå personen ofta säger något i stil med ”Ja, typ fyra gånger”.

Om det är en person jag är skraj för eller inte gillar brukar jag bara stå där som en bortglömd telefonkiosk och invänta motspelarens drag. Det är dock sällsynt.

Auktoriteter

Jag jobbar envist med detta allt sedan mamma en gång, halvt upprört, sa: ”Du ska inte ha sådan respekt för auktoriteter!”. Oftast blir det dock handskaket några fler gånger innan kramen kommer.

Skäms!

Barn

Jag hatar när vuxna tvingar sig på ungar, och kanske än mer när föräldrar tvingar sina ungar att hälsa. Jag brukar säga hej och istället fokusera på något troligt gemensamt intresse, exempelvis stora djur, lära varandra fula grimaser eller bli impad av barnets häftiga nya saker som hen nyss har lärt sig. Mycket bättre, helt enkelt.

Hundar

Då jag i princip är Ceasar Milan älskar alla hundar mig eftersom de känner på min energi att jag är the Leader of the Pack. Oftast går jag ner på knä, är det en osäker hund viker jag undan blicken och låter den komma fram. Är det en framfusig hund håller jag mig på benen och ignorerar den tills den lugnat ner sig. Sen hälsar vi. Dock varken genom handskak eller kram. Jag kan acceptera tunga i ansiktet, men bara om jag är helt säker på att det verkligen är en hund.

Boden vs Stockholm

En av gångerna då jag efter en tid av acklimatisering i huvudstaden åkte tillbaka till min hemstad råkade jag träffa en hel del gammalt folk/halvbekanta. Det blev lite av en kulturkrock. Jag kände mig som en kulturantropolog som hade gone native i storstadsdjungeln.

Jag hade vant mig vid att kramas då man träffade någon på stan. I alla fall att man blev presenterad. Jag minns att jag tyckte att det var störtlöjligt när jag började hänga i Stockholm, att bli presenterad för en massa människor som man troligen aldrig skulle träffa igen. Men i Boden kände jag mig utesluten och ignorerad.

Jag minns att jag vid ett tillfälle stod i en liten cirkel av bekanta och pratade, och det kom dit en tjej som jag inte kände men som de andra kände. Då ingen av de presenterade mig för henne sträckte jag fram handen och gjorde det själv. Hon tittade på mig som om jag var dum i huvudet och jag skämdes. Mycket märkligt.

Då en av mina vänner som jag inte träffat på ganska länge skulle hälsa på mig i Stockholm, mötte jag henne vid tunnelbanan. När jag kom mot henne log hon snett och sa ”Jaha, ska vi kramas nu?”. Jag kom av mig totalt och vek diskret ihop mina halvt utfällda kramvingar och gömde dem någonstans längs sidorna av kroppen. Och skämdes, förstås. Kände mig ytlig och stockholmsk.

Alternativa hälsningsvarianter jag vill börja med

Helighets-goddaget: Lägga båda händerna kring den andras ena hand och se djupt i ögonen och skaka lite lätt med eftertryck. Inget ljud.

Batman: Kroka i personens tumme med sin egen och därefter låta de övriga fyra fingrarna "fladdra" samtidigt som "Batman!" utropas.

Low five slap: Slå en high five, missa och låta armen gå runt och träffa personens handflata i lårhöjd. (Kräver dock samarbete och en hel del övning, vilket jag är villig att lägga ner tid på.)

Det är märkligt, faktiskt. Det är ingen större grej att hälsa. Att säga hej. Presentera sig. Egentligen tycker jag nog att hela kramrutinen är rätt idiotisk. Men jag gör det ändå. Det gör inget att jag glömmer människors namn hela tiden. Men jag försöker lära mig att minnas bättre. Så ansträngande är det ju inte. Så länge det hela inte flippar ur. När jag precis hade flyttat till Stockholm brukade jag känna mig lite ensam ibland och hälsa på hundar i mitt bostadsområde och skriva in dem i adressboken. Det var nog lite väl. Men jag mindes deras namn i alla fall.