Bild härifrån: http://xkcd.com/ Tack till Maria!
Visar inlägg med etikett serier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett serier. Visa alla inlägg
torsdag 7 april 2011
onsdag 30 mars 2011
7th Heaven, dårå.
I anslutning till ljuva Madeleines inlägg nedan måste jag bara komplettera en bild över den fantastiska moralstinna kristna familjen som verkligen är kärnan, idealbilden av hur en RIKTIG amerikansk familj ska se ut. Lägg i synnerhet märke till patriarken i mitten. Lägg i synnerhet märke till hans leende.
Kan ju heller inte låta bli att länka till det här klippet som handlar om när FADERN i familjen hittar en joint i huset och måste axla rollen som hemmapolis. Dör!
Kapad feminism
Jag vet inte om någon i detta forum har sett serier som symboliseras bäst av Sjunde Himlen och Våra Bästa År, men de flesta har säkert zappat förbi ett par gånger och zappat vidare i förskräckelsens hast. Det är en moralismens högborg för familj, republikaner, kristna fundamentalister och annat obehagligt som får en att rygga tillbaks och fälla ut klorna till attack-mode. Kvinnorna är väna och moderliga, stolta över sina modiga och patriotiska män som kommer hem med bacon varje kväll. En kan lätt ana permanent hjärnskakning och minnesförlust hos kvinnorna från den gången då deras modiga patriot bankade skiten ur deras skalle och drog hem dem vid håret.
Men serier som dessa har genomgått en rätt intressant förändring genom åren (varför jag vet detta ska vi inte gå in närmre på). Till denna genre kärnfamiljsserier skulle jag även vilja lägga till The Event, som handlar om den modiga patrioten Sean Walker och hans kvinna Leila Buchannen som blir inblandade i en regeringskonspiration. Gemensamt för kärnfamiljsserier är den typiska könsuppdelningen mellan grottman och grottkvinna. Grottmannen måste försvara sina grottkvinnor mot allt ont som hotar utanför grottan, vare sig det är andra grottmän, stora bestar eller idévärlden. Grottmannen måste alltid lösa problemen själv, för det är enda sättet att skydda grottkvinnan, som inte skulle klara sig ute i den vilda naturen.
Sean Walker är den klassiska grottmannen; han vill försvara sin kvinna, sin familj, mot de onda bufflarna och bestarna som hotar dem. Och givetvis, han måste ju göra det själv, annars så gills det inte. Annars får han inte visa hur stark och smärt och smidig han är. Han gör allt för att inte sluta som matadoren i Ferdinand. Han är en lone ranger som går bakom ryggen på sin kvinna för att skydda henne, som befaller henne att inte följa med på alla farliga uppdrag, och eftersom han har träklubban i handen är det väl inte mycket av en diskussion. Samma gäller för ovanstående serier, såsom Våra Bästa År. Sean Brady (det måste ligga någonting i namnet Sean som klingar pro-patriarkat) måste ständigt rädda sin kvinna Belle (!!!) Brady från omvärldens faror som alltid rövar bort henne. Och givetvis, han ska alltid göra det själv, en lone ranger mot världen.
Värderingar som får en att kräkas lite grann eller jävligt mycket. Men som sagt, det har skett en förändring i dessa serier. Allt som oftast så dyker "kvinnofrågan" upp. Belle gör motstånd och säger att han inte behöver rädda henne, att hon är en stark och självständig kvinna som vägrar bli inlåst. Ibland undrar hon vilket årtionde han kommer ifrån, en wink wink nudge nudge till feminismen och en "modern" kvinnosyn, ett sätt att säga att de har gjort upp med historien. Samma fenomen finns i The Event. Leila konfronterar Seans individualistiska kampådra, hon är ju faktiskt också en del av kampen och vägrar sitta hemma och vänta. Kvinnorna strider emot att positioneras i traditionella kvinnoroller och försöker ompositionera sig själva i den offentliga stridens hetta, som en jämlik med mannen. Det kan inte tolkas på annat sätt än att den feministiska striden även har nåt kärnfamiljsserierna, vilka tvingas göra upp med ett förlegat förflutet och skriva in maktrelationen i deras karaktärsutveckling.
Men. Det är fortfarande kärnfamiljsserier och vad kan en förvänta sig av sådana? Ja, inte mycket. För vad händer när Leila och Belle vill strida sida vid sida med sina män för den goda saken? Sean och Sean lägger in en patriarkal motoffensiv som Leila och Belle inte förmår argumentera emot; vem ska ta hand om barnen? jag älskar dig och vill inte att du ska fara illa! jag skulle aldrig klara mig utan dig! du är för viktig för mig! jag vägrar låta dig riskera ditt liv! vem ska ta hand om din lillasyster om du dör? Leila och Belle argumenterar emot, blir arga, men vet att det inte kommer tjäna någonting till. För att uträtta något överhuvudtaget måste de därför strida bakom ryggen på sina män, i hemlighet smyga iväg, om de ens gör någonting, för, vem ska ta hand om barnen och lillasystern om inte kvinnorna? (Sean och Sean är ju bara deras äkta män, men det skulle ju vara alldeles för absurt om DE skulle göra det.)
Det här fenomenet har faktiskt ett namn, processen genom vilken antagonismer mellan grupperingar upplöses. Kärnfamiljsdiskursen har uppenbarligen stött på en antagonistisk kraft i feminismen som den inte riktigt förmår hantera - den utmanar och kritiserar hela kärnfamiljens vara och väsen. För att avväpna feminismen införlivar därför kärnfamiljsdiskursen vissa element från feminismen till sitt inre, och kodar om dem för att passa kärnfamiljen. Feministiska krav såsom jämställdhet och jämlikhet har upptagits och gjorts legitima inom ramen för kärnfamiljen, men samtidigt får de sin betydelse av just kärnfamilj, vilket inte gör dem speciellt sprängkraftiga. Jämställdhet och jämlikhet inom ramen för heterosexuell kärnfamilj innebär fortfarande olika könsbetingelser och maktsfärer. Differenslogiken, vilket processen kallas, försöker bryta upp striden om kön som finns mellan kärnfamiljsdiskurs och feminism och skapa konsensus kring könens relation. Resultatet blir att kärnfamiljsdiskursen framstår som "rumsren" och modern, eftersom den tar upp frågor som könens relationer och vara enligt hegemoniska normer. Feminismen förpassas då till marginalerna, eftersom den framstår som radikal eller extrem - feminismens retorik kring kön blir illegitim.
Så, grottmännen har återigen lyckas med sina lone ranger-projekt och skyddat sina kvinnor från de nya hotande idéerna och feministiska bestarna. För de vet att de inte är trygga och de vet att om vi når fram till grottkvinnorna kommer de lämna sina idiotiska grottmän som bankat skiten ur deras skallar och bankat in en massa smörja. Enda sättet de kan rädda sig själva på är att vara just modiga och patriotiska lone rangers; modiga och patriotiska för att härska över andra och obundna för att inte gå sönder när de lämnas.
Madeleine.
Men serier som dessa har genomgått en rätt intressant förändring genom åren (varför jag vet detta ska vi inte gå in närmre på). Till denna genre kärnfamiljsserier skulle jag även vilja lägga till The Event, som handlar om den modiga patrioten Sean Walker och hans kvinna Leila Buchannen som blir inblandade i en regeringskonspiration. Gemensamt för kärnfamiljsserier är den typiska könsuppdelningen mellan grottman och grottkvinna. Grottmannen måste försvara sina grottkvinnor mot allt ont som hotar utanför grottan, vare sig det är andra grottmän, stora bestar eller idévärlden. Grottmannen måste alltid lösa problemen själv, för det är enda sättet att skydda grottkvinnan, som inte skulle klara sig ute i den vilda naturen.
Sean Walker är den klassiska grottmannen; han vill försvara sin kvinna, sin familj, mot de onda bufflarna och bestarna som hotar dem. Och givetvis, han måste ju göra det själv, annars så gills det inte. Annars får han inte visa hur stark och smärt och smidig han är. Han gör allt för att inte sluta som matadoren i Ferdinand. Han är en lone ranger som går bakom ryggen på sin kvinna för att skydda henne, som befaller henne att inte följa med på alla farliga uppdrag, och eftersom han har träklubban i handen är det väl inte mycket av en diskussion. Samma gäller för ovanstående serier, såsom Våra Bästa År. Sean Brady (det måste ligga någonting i namnet Sean som klingar pro-patriarkat) måste ständigt rädda sin kvinna Belle (!!!) Brady från omvärldens faror som alltid rövar bort henne. Och givetvis, han ska alltid göra det själv, en lone ranger mot världen.
Värderingar som får en att kräkas lite grann eller jävligt mycket. Men som sagt, det har skett en förändring i dessa serier. Allt som oftast så dyker "kvinnofrågan" upp. Belle gör motstånd och säger att han inte behöver rädda henne, att hon är en stark och självständig kvinna som vägrar bli inlåst. Ibland undrar hon vilket årtionde han kommer ifrån, en wink wink nudge nudge till feminismen och en "modern" kvinnosyn, ett sätt att säga att de har gjort upp med historien. Samma fenomen finns i The Event. Leila konfronterar Seans individualistiska kampådra, hon är ju faktiskt också en del av kampen och vägrar sitta hemma och vänta. Kvinnorna strider emot att positioneras i traditionella kvinnoroller och försöker ompositionera sig själva i den offentliga stridens hetta, som en jämlik med mannen. Det kan inte tolkas på annat sätt än att den feministiska striden även har nåt kärnfamiljsserierna, vilka tvingas göra upp med ett förlegat förflutet och skriva in maktrelationen i deras karaktärsutveckling.
Men. Det är fortfarande kärnfamiljsserier och vad kan en förvänta sig av sådana? Ja, inte mycket. För vad händer när Leila och Belle vill strida sida vid sida med sina män för den goda saken? Sean och Sean lägger in en patriarkal motoffensiv som Leila och Belle inte förmår argumentera emot; vem ska ta hand om barnen? jag älskar dig och vill inte att du ska fara illa! jag skulle aldrig klara mig utan dig! du är för viktig för mig! jag vägrar låta dig riskera ditt liv! vem ska ta hand om din lillasyster om du dör? Leila och Belle argumenterar emot, blir arga, men vet att det inte kommer tjäna någonting till. För att uträtta något överhuvudtaget måste de därför strida bakom ryggen på sina män, i hemlighet smyga iväg, om de ens gör någonting, för, vem ska ta hand om barnen och lillasystern om inte kvinnorna? (Sean och Sean är ju bara deras äkta män, men det skulle ju vara alldeles för absurt om DE skulle göra det.)
Det här fenomenet har faktiskt ett namn, processen genom vilken antagonismer mellan grupperingar upplöses. Kärnfamiljsdiskursen har uppenbarligen stött på en antagonistisk kraft i feminismen som den inte riktigt förmår hantera - den utmanar och kritiserar hela kärnfamiljens vara och väsen. För att avväpna feminismen införlivar därför kärnfamiljsdiskursen vissa element från feminismen till sitt inre, och kodar om dem för att passa kärnfamiljen. Feministiska krav såsom jämställdhet och jämlikhet har upptagits och gjorts legitima inom ramen för kärnfamiljen, men samtidigt får de sin betydelse av just kärnfamilj, vilket inte gör dem speciellt sprängkraftiga. Jämställdhet och jämlikhet inom ramen för heterosexuell kärnfamilj innebär fortfarande olika könsbetingelser och maktsfärer. Differenslogiken, vilket processen kallas, försöker bryta upp striden om kön som finns mellan kärnfamiljsdiskurs och feminism och skapa konsensus kring könens relation. Resultatet blir att kärnfamiljsdiskursen framstår som "rumsren" och modern, eftersom den tar upp frågor som könens relationer och vara enligt hegemoniska normer. Feminismen förpassas då till marginalerna, eftersom den framstår som radikal eller extrem - feminismens retorik kring kön blir illegitim.
Så, grottmännen har återigen lyckas med sina lone ranger-projekt och skyddat sina kvinnor från de nya hotande idéerna och feministiska bestarna. För de vet att de inte är trygga och de vet att om vi når fram till grottkvinnorna kommer de lämna sina idiotiska grottmän som bankat skiten ur deras skallar och bankat in en massa smörja. Enda sättet de kan rädda sig själva på är att vara just modiga och patriotiska lone rangers; modiga och patriotiska för att härska över andra och obundna för att inte gå sönder när de lämnas.
Madeleine.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
