Härda ut, quinna!

O kvinna så mjuk och mild. Du dygdiga och altruistiska gudinna, ack så omvårdande och omtänksam. Sätter alltid andra framför dig själv och finner den egna lyckan i andras. Så aktad och vördnadsfull. Du ger inte upp bara för att det blir lite svårt. Du härdar ut. Du föder och du ammar trots att brösten blöder. Och du härdar. Du suckar och stönar över tvätt och stånk och kök och stök. Men du ler bakom svett eller tårar och härdar ut. Och vinner snällpoäng, känner dig lite överlägsen, nästan som en martyr. Ack guds heliga hemmafru som dog för att vi andra skulle få häda! Du stod fast vid din man för att du visste att det skulle bli bättre sen.

Idag ska det dock vara annorlunda än på mormor och farmors tid har jag hört. Idag är vi jämställda och kan fritt välja vilka vi känner är värda att härda lite för. Och är det något fel på partnerprototyp A går det alltid att försöka hitta en annan variant. Det är det fina med köttmarknad, det finns alltid ett överflöd att tillgå. (Det måste vara samma logik som styr singelmarknaden som EUs jordbrukspolitik med åtföljande köttberg.) Vi har det så himla lätt idag. På mormors och farmors tid då visste kvinnorna minsann vad styrka var! Att pulsa till skolan i sju mil hög snö i två timmar, fram och tillbaka varje dag! Tänk vad de har härdat. Tänk att de ens hittade hem, i sådan hög snö. Nu gråter vi över brutna naglar och skrattrynkor. Patetiskt rent av.

Men jag vet inte om vi härdar mindre idag. Vi härdar också, fast på andra sätt. Och framförallt så härdas det något rejält innan feministglasögonen åkt på, ibland även trots att de är på. Det går ju inte att ställa sig utanför kvinnligheten helt och hållet även fast en vet att allt är idiotiskt och falskt. Promenerade med en kompis idag, så gott som det gick med en smärtande ischiasnerv. Vi kom OSÖKT in på det där med relationer.

Är det sånt här dravel en ska behöva få upptryckt i ansiktet när en är ute på solskenspromenad? Se upp för barnen och de äldre, cykla gärna och vänta! Det kommer ett heterosexuellt par som är alldeles för uppslukade av varandra tungor och ömmande blickar för att se er, så visa gärna respekt för den naturliga kärleken på parad.

Ett återkommande tema hos framförallt tjejer i heterosexuella relationer är hur mycket en ska stå ut med i en relation. Han gör inte si, han gör inte så, han kommer inte ihåg, han vill bara hålla på med sitt, han pratar inte, är så innesluten, han är självisk i sängen, han vill aldrig följa med osv. osv. etc. etc.. Jag och min vän befann oss ungefär samtidigt i en liknande relation, med supersnälla killar som absoluuuut var jämställda. Ändå så kom de där funderingarna. ”Men om ett litet tag, då kommer det bli bättre”. Ett halvår gick. ”Men när vi har varit tillsammans ett år, då kommer det definitivt bli bättre!” Helt plötsligt har det gått flera år. Vart fan tog de vägen? ”Oj då. Det blev visst inte bättre”. Men vi härdade, som riktiga kvinnor bör göra! Gav inte upp för tidigt, för tänk om det blir bättre, snart. Efter det slutade vi härda. Överskattat. Det är ju aldrig de som härdar.

Vi kanske inte arbetar heltid hemma och heltid på jobbet men samtidigt är det mycket som ska härdas igenom. Jag tänker på hur jag glömt bort mig själv för att vara andra till lags. Anpassat mig alldeles för ofta. Härda ut kvinna! Jag tänker på allt dåligt sex jag hade som ung, alla dåliga människor jag träffat, alla krav jag aldrig ställde. Hur många killar känner att de har härdat igenom och hur många bara flyter och är sköna? Det som inte dödar härdar, men seriöst, hur kul är det att härda egentligen?

Ungefär lika kul som att gå och jobba med en smärtande ischiasnerv som är redo att hoppa ut ur kroppen så fort en rör sig. Men jag fick öva på att stå ut och när jobbet släppt sina drakklor om en var det ju så vacker sol att alla mörkerfrusna delar av kroppen bara var tvungna att sträcka sig efter vän, ljus och värme och gå på promenad. Och precis som kvinnlighetens uthållighet utlovar så gick smärtan över efter ett tag. Eller så lärde jag mig gå med den helt enkelt.


Madeleine.

Rikets första dam

Suzanne Mubarak, exdiktatorns fru och Egyptens första dam, engagerade sig i de fattiga barnen i Egypten medan hennes familj berikade sig av statens pengar.

Drottning Rania av Jordanien har uppnått modeikonstatus och beskrivs av Oprah Winfrey som stor filantrop, samtidigt som hon och maken blivit anklagade för korruption.

Ossi Carp räknar i DN.se upp en ganska saftig lista med diktatorsfruar som ägnar sig åt välgörenhet och hävdar att det har kommit att ingå i rollen som modern diktatorshustru. Visst finns det mycket som ligger i det. Visst kan man liksom Carp fundera över dåligt samvete eller skygglappar för de verksamheter som berikar en. Men bör man inte framför allt fundera över rollen som ”rikets första dam” i den samtida världspolitiken?

Rania, Suzanne och de andra är nämligen inte ensamma om att passa på att engagera sig i välgörenhet. Laura Bushs starka engagemang för de afghanska kvinnornas befrielse är väl i det närmaste oförglömlig, men hon har också tagit initiativ till ett forskningscentrum om kvinnohälsa i sin hemstat Texas. Tummen upp för det, säger vi som noterat att USA:s spädbarnsdödlighet är bland de högsta i OECD-länderna.

Michelle Obama är jurist med examen från Harvard och har haft en mängd högkvalificerade jobb. När hon och Barack dansade på installationsceremonin skruvade många bedömare på sig: hon såg ju så lång, självsäker och rent av manhaftig ut... Men vad gör hon nu? Sedan 2009 har hennes yrke varit, just det, rikets första dam. Och så har hon börjat ägna sig åt välgörenhet.

Man skulle kunna rabbla upp en massa andra exempel – poängen är att det inte bara är diktatorsfruar som får vara med och leka. ”Rikets första dam” är en yrkesroll utan någon annan reell uppgift än att stå för de kvinnliga egenskaper som den hårdkokte diktatorn/presidenten inte kan uttrycka. Presidenten (som är man) och den ”första damen” uppvisar tillsammans en fin och ordnad heterosexualitet och komplementaritet som känns trygg och bra i dagens hårda medieklimat. De är ying och yang. En lite djärv tolkning av det hela är att ju mer maskulin regim (militariserad stat/manligt maktmonopol/diktatur), desto mer feminin förväntas den första damen att vara.

Inget ont om ”välgörenhet” och inget illa sagt om alla dessa första damer – förmodligen finns det väldigt fina motiv bakom en hel del av dessa projekt. Men visst tål det att påpekas att rikets första dam knappast har så mycket intressanta arbetsuppgifter, och att välgörenhet kanske kan vara ett sätt att göra tillvaron lite mer meningsfull. Dessutom är välgörenhet en hedervärd syssla som elitens kvinnor i västvärlden sysslat med i århundraden.

 Förresten – vad gör makarna till kvinnliga ledare? Tja, Brasiliens Dilma är ju singel sedan några år tillbaka och Angela Merkels man jobbar kvar som kemiprofessor. Ingen ”rikets första man” har mig veterligen engagerat sig för världens fattiga barn ännu.