Den oundvikliga framtidens påträngande närvaro

Det räcker inte bara att förkovra sitt intellekt och läsa ett stadigt växande bibliotek av böcker, tidskrifter och artiklar, skriva uppsats efter uppsats och artikel efter artikel. Ifall en vill bli kvitt den tårdrypande höga CSN-skulden måste en också skaffa arbete.

För att få ett arbete räcker det inte att ha förkovrat sitt intellekt och läst varenda bok som finns på ämnet eller år och år av studieintyg på att en faktiskt har gjort det. Ifall en vill ha ett jobb och bli skuldfri måste en också ha år och år av erfarenhet.

För oss som inte har år och år av erfarenhet ligger en livsavgörande milstolpe i utbildningens praktik. Vilket är precis vad jag sysslar med att tillförskaffa mig just nu inför hösten. Praktik för att bli en yrkesfeminist.

Det finns en uppsjö av sidor som hjälper en att skriva ETT VINNANDE CV. Så att en kan vinna den där åtråvärda praktikplatsen. Som i schack. För det måste en bara marknadsföra sig själv, sälja in sig själv självsäkert men inte drygt, unikt utan att vara obegriplig, bäst utan att vara självgod, formell utan att vara tråkig.

ÄR DU EN VINNARE?

Vinna vinna konkurrens konkurrens. Hur hanterar en sådana koncept när en söker till organisationer som inte tror på koncepten men ändå förhåller sig till ramarna för vad som är ett acceptabelt CV?

Stunder som dessa är framtiden allt annat än framtid och hemskt mycket NU och hemskt mycket under huden i kroppen som fysisk entitet och förvandlar nuet till ett limbo. Schack matt.

Att skriva brev och CV är ett heltidsjobb i sig, ett monumentalt arbete som tar upp all tid, vaken och sovande. Jag drömmer om hur jag bäst ska formulera mig för att få den där åtråvärda praktikplatsen, jag funderar över organisationer och styckeindelningar, meriter och referenser när jag pluggar och glömmer bort att läsa och tänka på allt annat. Glömmer bort mitt feministiska intellekt för att söka feminismen i framtiden.

Stunder som dessa vill jag bara krypa in i ett tryggt bo och glömma bort vinster och konkurrenser och spelreferenser och framtid. I ett gryt som vaggar en till sömns och kopplar bort allt förutom de ljuvligt dova trumslagen och serena tonerna. Om jag skulle bo i en låt så skulle jag bo i Von.

Kulturkrock

Mellan värderingar och verklighet. En vet inte riktigt alltid hur en ska förhålla sig och positionera sig till andra som framkallar en frontalkrock i egot. BOOOOM!

Med risk för att nu framställa mig som en lite elak och alldeles för grubblande människa kommer nu ett par grubblande bekännelser sprungna ur krocken mellan värderingar och komplex verklighet skapar ett extremt splittrat jag.

1) Fullgubbar som alltid ska börja prata i lägliga och olägliga situationer, utan introduktion och presentation bara HEJ HÄR ÄR JAG OCH KRÄVER UPPMÄRKSAMHET. Feministen blir sur och vill markera att vem som helst inte bara kan komma och kräva hennes tid och plats som hon vill spendera med sina vänner. Hon är trött på att män alltid får rätt till hennes tid på hennes bekostnad. Men den extremt solidariska medmänniskan känner sig hemsk för hon vill inte vara ett cyniskt kräk som ser ner på alkoholiserade personer som söker kontakt. Hon vill inte avfärda och bete sig som förmer. Samtidigt tänker hon att det kanske är som mest nedlåtande och förmer att ägna tid åt denna människa av sympati, för att det någonstans insinuerar att han inte bemöts som en medmänniska, utan just som en lägre stående person. Klappen på huvudet och stackars dig. Så kan hon känna sig som en god människa som ägnar tid åt honom och sen går hem till sitt trygga medelklassbo.

2) Ibland ser jag par bestående av en äldre man som påminner misstänkt mycket om min gamla högstadielärare som aldrig duschade, var lagom charmig i sin alkoholiserade nätbringa som köpte en polsk hustru. De äldre männen fråga är ofta gifta med en yngre asiatisk kvinna. Jag kan inte hjälpa att misstänkliggöra dem, särskilt med tanke på mängden ord som utväxlas mellan dem vilket är noll. Återigen, feministen förfäras och förargas över ett system som tillåter en handel med kvinnor och ett system som får kvinnor att frivilligt gifta sig med första bästa äckliga västerländska gubbe med pengar. Och återigen kryper ångesten längs ryggrad och sendrag för att hon tar sig friheten att döma ut honom som äcklig gubbe och henne som offer för strukturer. Klapp på huvudet och stackars dem och hon kan åka hem och känna sig jämställd och frigjord.

Nämen...va hände nu då? Blev det helt plötsligt synd om mig? Som grubblar och oj oj oj huvvaligen voine voine ack aj ve. Tänk vilka problem en kan ha här hemma i sitt trygga medelklassbo en bakfull söndag. Ibland riktigt kräks en på sig själv och sitt grubblande!

Då brukar jag alltid tänka på fantastiska Maude ur filmen Harold and Maude, som Andrea bloggade om tidigare. Jag står i evig tacksamhetsskuld för att hon visade den för mig. Maude är mitt ljus och det finns inget jag hellre skulle vilja än hänga med Maude. Jag blir alltid superglad och löjligt optimistisk av en liten dos Maude. Mer Maude till folket!

Härda ut, quinna!

O kvinna så mjuk och mild. Du dygdiga och altruistiska gudinna, ack så omvårdande och omtänksam. Sätter alltid andra framför dig själv och finner den egna lyckan i andras. Så aktad och vördnadsfull. Du ger inte upp bara för att det blir lite svårt. Du härdar ut. Du föder och du ammar trots att brösten blöder. Och du härdar. Du suckar och stönar över tvätt och stånk och kök och stök. Men du ler bakom svett eller tårar och härdar ut. Och vinner snällpoäng, känner dig lite överlägsen, nästan som en martyr. Ack guds heliga hemmafru som dog för att vi andra skulle få häda! Du stod fast vid din man för att du visste att det skulle bli bättre sen.

Idag ska det dock vara annorlunda än på mormor och farmors tid har jag hört. Idag är vi jämställda och kan fritt välja vilka vi känner är värda att härda lite för. Och är det något fel på partnerprototyp A går det alltid att försöka hitta en annan variant. Det är det fina med köttmarknad, det finns alltid ett överflöd att tillgå. (Det måste vara samma logik som styr singelmarknaden som EUs jordbrukspolitik med åtföljande köttberg.) Vi har det så himla lätt idag. På mormors och farmors tid då visste kvinnorna minsann vad styrka var! Att pulsa till skolan i sju mil hög snö i två timmar, fram och tillbaka varje dag! Tänk vad de har härdat. Tänk att de ens hittade hem, i sådan hög snö. Nu gråter vi över brutna naglar och skrattrynkor. Patetiskt rent av.

Men jag vet inte om vi härdar mindre idag. Vi härdar också, fast på andra sätt. Och framförallt så härdas det något rejält innan feministglasögonen åkt på, ibland även trots att de är på. Det går ju inte att ställa sig utanför kvinnligheten helt och hållet även fast en vet att allt är idiotiskt och falskt. Promenerade med en kompis idag, så gott som det gick med en smärtande ischiasnerv. Vi kom OSÖKT in på det där med relationer.

Är det sånt här dravel en ska behöva få upptryckt i ansiktet när en är ute på solskenspromenad? Se upp för barnen och de äldre, cykla gärna och vänta! Det kommer ett heterosexuellt par som är alldeles för uppslukade av varandra tungor och ömmande blickar för att se er, så visa gärna respekt för den naturliga kärleken på parad.

Ett återkommande tema hos framförallt tjejer i heterosexuella relationer är hur mycket en ska stå ut med i en relation. Han gör inte si, han gör inte så, han kommer inte ihåg, han vill bara hålla på med sitt, han pratar inte, är så innesluten, han är självisk i sängen, han vill aldrig följa med osv. osv. etc. etc.. Jag och min vän befann oss ungefär samtidigt i en liknande relation, med supersnälla killar som absoluuuut var jämställda. Ändå så kom de där funderingarna. ”Men om ett litet tag, då kommer det bli bättre”. Ett halvår gick. ”Men när vi har varit tillsammans ett år, då kommer det definitivt bli bättre!” Helt plötsligt har det gått flera år. Vart fan tog de vägen? ”Oj då. Det blev visst inte bättre”. Men vi härdade, som riktiga kvinnor bör göra! Gav inte upp för tidigt, för tänk om det blir bättre, snart. Efter det slutade vi härda. Överskattat. Det är ju aldrig de som härdar.

Vi kanske inte arbetar heltid hemma och heltid på jobbet men samtidigt är det mycket som ska härdas igenom. Jag tänker på hur jag glömt bort mig själv för att vara andra till lags. Anpassat mig alldeles för ofta. Härda ut kvinna! Jag tänker på allt dåligt sex jag hade som ung, alla dåliga människor jag träffat, alla krav jag aldrig ställde. Hur många killar känner att de har härdat igenom och hur många bara flyter och är sköna? Det som inte dödar härdar, men seriöst, hur kul är det att härda egentligen?

Ungefär lika kul som att gå och jobba med en smärtande ischiasnerv som är redo att hoppa ut ur kroppen så fort en rör sig. Men jag fick öva på att stå ut och när jobbet släppt sina drakklor om en var det ju så vacker sol att alla mörkerfrusna delar av kroppen bara var tvungna att sträcka sig efter vän, ljus och värme och gå på promenad. Och precis som kvinnlighetens uthållighet utlovar så gick smärtan över efter ett tag. Eller så lärde jag mig gå med den helt enkelt.


Madeleine.

Någon som vill ha lite postkolonial-queerfeministisk-arbetarklassångest? Ja tack!

Jag är inte vit. När jag påpekar detta är det många som utbrister; ”Jo, men det är du ju visst. Jag ser dig som vit, i alla fall medelhavsvit.” Det är som att jag skulle bli tacksam och ta det som en komplimang, att bli kallad ljus. I hela min uppväxt har jag strävat efter att ses som vit, för att passa in i vithetsnormen. Jag “lyckades” jag blev vit på insidan. Eftersom jag inte är vit på utsidan var jag tvungen att arbeta extra hårt med att ha “vita” åskter och uppträda som en vit för att inte bli avslöjad. Resultat: Ångest och rasistiska åsikter.

Jag är inte en man. Det är dock många som tar ”fel” och hindrar mig från att till exempel gå in på damtoaletterna. Ett av många exempel: Kvinna 50+; ”Den här toan är bara för kvinnor...” Jag; ”Jaså det säger du. Vad är det värsta som skulle hända om jag nu var en man och gick in på damtoaletten?!” Kvinna 50+; ”eh eh eh”. För mig, som har ett queert androgynt utseende, ses jag ofta som provcerande. Resultat: Ångest (dock mindre och mindre, jag ser det numera som roligt och utmanande att se hur långt jag kan gå i mitt spel).

Jag tillhör inte medelklassen. Formellt gör jag dock det efter en så kallad klassresa. Klassresan har gjort att jag inte känner mig hemma i varken arbetar- eller medelklassen, jag står och osäkerthetstrampar inom både områdena. Jag känner mig för påläst, medveten och oförstådd för att kunna stå ut med arbetarklassen, samtidigt känner jag mig okunnig, omedveten och oförstådd för att kunna umgås avslappnat med medelklassen. Jag har även under det senaste året upptäckt att jag har börjat förakta arbetarklassen och gör allt för att passa in i medelklassen. Jag äter numera inte ”dåligt” lösgodis, enbart nyttig mörk choklad, av hälsosamma skäl så klart! Jag läser inte skvallertidningar, enbart medelklasslitteratur, helst feministisk så att jag lär mig något och inte slösar bort min tid och resurser. Jag slötittar inte på tv utan ser enbart på dokumentärer eller kulturprgram, det vill säga om jag ens tittar på tv. Listan över min arbetarklassförakt kan göras hur lång som helst. Resultat; Ångest för att jag inte passar in i någon klass. Ångest för att jag förkastar, kategoriserar, ”vi och domar” arbetarklassen och säljer min själ till normen á la medelklassen.

Tillslut tillhör jag inte heller den så åtråvärda heterosexualiteten. Lätt i Stockholm där jag bor, mindre lätt på arbetarklasslandet där jag är uppvuxen. Lätt inom queervärlden där jag försöker vara så mycket som möjligt, mindre lättsamt inom resten av den existerande världen där jag tillbringar största delen av min dag. Resultat: Ångest, och att jag försöker undvika resten av världen och min uppväxtort för att få leva som “mig själv”.

Att gå runt och ha ångest, vara stressad och arg dag ut och dag in, att vara medveten och se all maktmissbruk tär på psyke och kropp. Jag har hjärtklappning, daglig huvudvärk, svårt att sova, och ett stort svart moln av ångest som cirkulerar omkring i bröstet. Någon som känner igen sig?

Trots all ångest så är det värt det! Jag kommer inte vara nöjd med mitt liv om jag inte fortsätter att kämpa för att förändra och påverka människors rätt till att leva som de vill och önskar. Jag kommer inte sluta arbeta normupplösande förrän den dagen då kläder och utseende inte provocerar längre. Jag vill uppleva den dagen då människor kan göra fria val utan att hindras av maktmekanismer som kön, sexuell läggning, etnicitet, ålder, funktionshinder och klass, Jag vill uppleva den dagen då kategorier inte är viktiga. Jag vill uppleva den dagen då jag och alla andra kan vara en människa!

Jag tar fasta på det som min fina kollektivkompis så bra uttryckte det; ”Lite ångest har väl ingen dött av!”


Madelen Olle Lundin