An apartment of my own

Har nyss flyttat och har plötsligt; en egen lägenhet. En egen plats. Jag behöver inte längre kompromissa med min tid och mitt rum för vill jag sitta uppe en hel natt och skriva blogginlägg kan jag göra det. Och det är vad jag gör och det får mig att fundera. Fundera på hur, efter så många år av offentlighet och någon mån av platslöshet, min egna lägenhet kommer påverka mig. Platslösheten började och hade sin kulmen under 6 månader i London tillsammans med en flickvän.

Vi var inte så gamla, lite över 20, och hon fick chans att studera i London under höstterminen. Vi sökte febrilt efter någon stans att bo och hamnade på ett stort hostel nära centrum med sju våningar och rum i långa vindlande korridorer. Vi bodde i olika fyrbäddsrum delade med andra. Vad som är intressant är hur fort en vänjer sig. Vi vande oss vid att ett metallskåp med orange dörr och hänglås utgjorde det enda privata utrymmet. Vi vande oss vid att äta frukost med 70 andra personer, alla på väg till arbete och skolor eller arbetssökningar och lägenhetsjakter. Vi vande oss vid att sova omslingrade i smala stålsängar omgivna av andra, att duscha i gemensamhetsduschar och borsta tänderna på rad, spotta i omgångar. Andra saker var svårare att vänja sig vid. Som den lite äldre kvinnan som, eftersom hon var äldre och vi relativt unga, tog på sig rollen som mor. Jag vaknade många tidiga morgonar av att hon satt vid sidan om min säng tittandes på mig. När hon märkte att jag hade vaknat klappad hon ihop händerna och sa på en mycket knagglig engelska att det var dags att gå upp för inte kan en sova hela förmiddagen. Jobben kommer inte till en utan en måste ut och hitta dem själv! Vi vande oss inte utan bytte rum.

När jag nu sitter här, vid mitt köksbord på min stol framför mitt fönster med mina vissnande röda tulpaner i min vas och skriver på min dator tänker jag på den hösten då allt jag gjorde var offentligt, allt jag tog mig för kunde ses och bedömas av andra. Och jag tänker på att i den situationen, på den platsen, fanns det trots allt utrymme för kreativitet. Eller snarare, jag behövde utrymme för kreativitet och därför skapade jag det åt mig. Jag skapade mig en egen plats mitt bland andra.

Funderar vidare på vikten av egna platser. Avskilda eller offentliga. Hur påverkar offentliga egna platser kreativiteten? Jag arbetar som bäst när jag är under tidspress men fungerar det på samma sätt med rumspress? När en måste dela sitt rum sin plats med andra för att det inte finns någon annan stans att vara i föds kanske en revolution inom en som inspirerar. Men hur fungerar det med situationspress? När det som begränsar varken är tid eller rum utan normer? Normer om att göra andra saker än att sluta sig och skapa. Normer om att som kvinna istället ordna middag och ren tvätt åt familjen. Finns det utrymme för revolution där också? J. K. Rowling vet att det finns eftersom hon började skriva sitt mästerverk i halvmörker medan barnen sov bredvid. Det vet Susanna Alakoski som tecknade ner sina tankar och romanrader i block under bussresorna till arbetet. Det vet Patti Smith som hittade sin kreativa väg medan hon sov i trappuppgångar i parker på tillfälliga soffor i New York. Och det vet jag. Jag vet att det går att sitta i en fåtölj vid biljardbord och allmänna datorer i närheten av ett kök som blir en bar med happy evening från klockan sju på kvällen i pyjamasbyxor med en tekopp och skriva. Och gick gjorde det. Det gick för att det var tvunget. Men om J. K. Rowling inte skulle ha tjänat alla de där pengarna och kunnat köpa sig tid och plats, hade hon orkat slutföra alla sju böcker? Om Emily Dickinson inte hade haft sitt rum för brevskrivning, hade hon kunnat formulera sig som hon gjorde? Om Joyce Carol Oates inte hade haft sitt egna skrivbord med inspirerande bilder som täcker väggen framför, hade hon kunnat producera allt det hon producerar och som i förlängningen hindrar henne från att få Nobels litteraturpris? Jag tänker att inspirationen kommer från den inre revolutionen men om situationen inte förändras, om en inte får låta sin kreativitet bli fri från tid, rum och normer kanske den långsamt blir trött och sliten. Trött och sliten som en kvinna inom den privata vårdsektorn. Och i så fall, hur många fantastiska målarinnor, författarinnor, poeter och musiker har vi missat för att de inte fick en egen plats där en inspirerande revolution till slut kunde mynna ut i en kreativ frihet? Det är något att fundera på. Och göra revolution mot.


Susanna

Inblick i en läsvärld av många

Då jag själv oavbrutet är på jakt efter ny litteratur att kasta mig in i hoppas jag att det finns likasinnade där ute som kanske kan få nytta av mina tips. Det finns väl knappast något bättre än att skriva om fin litteratur. (Nej, det där var ingen fråga, och om det nu var det, så var den retorisk!)

Jag läser just nu:
Orbitór Vänster vinge av den rumänske författaren Mircea Cartarescu. Första delen i en trilogi vars delar briljant nog heter Vänster vinge, Kroppen och Höger vinge. Hur snyggt är inte det? Boken är mycket lovande. Inleds av ett introvert, stillastående synsätt matchat med ett svulstigt adjektivtstint språk där alla mina favoritämnen avhandlas: drömmar, förgången tid, sömn, melankoli, kroppslig mekanik och böckers inflytande. "Jag mindes kvällarna då jag var tvungen att sluta ögat med fingrarna för att kunna somna. Mindes dagarna då jag skrattade med bara halva ansiktet, medan den andra halvan förblev dyster och olycksbådande. Och nu när jag blinkade snabbt, ryckte det på ett irriterande vis i munnens ringmuskler, och när jag var trött bröt kallsvetten fram ur porerna på vänstra kinden. Jag roade mig med att se mig i spegeln med ett öga i taget. Med det högra verkade rummet ljust och färgerna lyste beskedligt intill varandra. Vänstra ögat däremot såg en underlig grönaktig grotta där blöta böcker låg och dallrade som huden på undervattensdjur."


Denna bok liksom Redan då var räven jägare av Herta Müller (eller varför inte valfritt verk av Proust) kräver en fokusering för att i så stor utsträckning som möjligt kunna ta in varje nyans av hans bildexplosioner. Självklart kräver alla böcker fokus från läsaren, men ju tätare språk och bildflöde, desto mer komplicerat blir det att läsa med ett öga istället för två. Ibland känns det som att jag skulle behöva minst tre eller fyra ögon.

Då jag de senaste dagarna har haft en del feber har jag roat mig med att läsa Svärdet i stenen nedtecknad av T.H. White. Ända sedan jag var mycket liten har jag varit förtjust i sagor, inte de som är mest naivistiskt skrivna kanske (adaptationerna av Grimm t.ex.) eftersom deras upprepningar och tretal/sjutal gör mig alldeles för otålig. Däremot de ryska, där en av mina absoluta favoritkaraktärer förekommer (häxan Baba Jaga som åker runt i en mortel!) och de gamla kungasagorna från de brittiska öarna. Den sammanställning jag läser nu är full av medvetna anakronismer, vilket är mycket vanligt i sagor. Det händer att ett sådant grepp irriterar mig, men White gör det så charmigt att han kommer undan. (Exempelvis citerar gammelgäddan som är kung i vallgraven stundtals Shakespeare, trots att handlingen utspelar sig mycket tidigare än den tid då Shakespeare verkade.)

Högläser också slumpvis valda noveller ur den utmärkta pocketversionen 4x Edelfeldt av Inger Edelfeldt. Hitills läste jag ”Juan Carlos mustasch” ur I fiskens mage. Slås alltid av hur fantastisk Edelfeldt är på att skildra nerven mellan människor, samt vilken ypperlig beskrivare av den magiska gränsåldern 12-13 hon är.

Böcker närmast på tur:
Jag är väldigt sugen på att läsa om Steinar Bragis Kvinnor igen, trots att jag läste den senast i december. Den beskrivs av förlaget som ”en skrämmande skildring av vår nutid och kvinnors utsatthet” och jag har helt enkelt inte kunnat sluta tänka på den. Vidare nominerades den till Nordiska rådets litteraturpris (som ju som bekant gavs till Utrensning av Sofi Oksanen) men har fått märkligt lite uppmärksamhet i svenska medier.

Dock är det ju alltid stressande att läsa om böcker eftersom den ständiga tidsbristen gör att man måste prioritera. Men jag gillar att läsa om böcker av ungefär samma anledning som jag gillar att se om filmer: man vet vad man får, alltid hittar man något nytt och dessutom känns det rätt tryggt och mysigt. Som att komma hem. Typ.

Annars ska jag läsa klart Nattvakten av Sarah Waters. Den är mycket lovande, handlar om kärlek i engelsk efterkrigstid (bl.a. lesbisk, vilket ju inte är alltför vanligt i den typen av litteratur).

Bok jag ska läsa när jag får tid (och som jag har längtat efter länge):
Ulysseus av James Joyce. Ibland känns det som att jag redan har läst den dock, detta eftersom han citeras i det OÄNDLIGA när man är i kontakt med litteraturhistorien. Ulysseus känns lite som Dante, gällande namedropping. Fast Dante är ju mer som en underliggande handling för extremt mycket film och litteratur. Bara i När lammen tystnar då huvudkaraktären Clarice Starling eskorteras ner till Hannibal Lecter och hon passerar samma antal dörrar som Dante gör i Inferno. När hon slutligen möter vår käre doktor så står han i mitten av sin cell utan att röra sig, väggarna är av glas. Detta blir en tydlig modernisering av Djävulen som i Dantes helvete är fastfrusen i is (glasväggar) utan att kunna röra sig, precis som Hannibal. Bara ett exempel. Fast Joyce alluderar ju redan i Ulysseus till en massa olika saker, främst då självklart Odysséen. Fast man kan ju se det som att även Dante gjorde det, bortsett från Bibeln. Men det är svårare att kartlägga 1300-talet än företeelser från modernismen.


Har ni läst någon av ovanstående? Skulle vara intressant att veta vad ni tyckte, i synnerhet Joyce då, eftersom den ännu inte är dräpt och besegrad.

Litterära karaktärer i fantasitappning

Det händer inte allt för sällan att jag funderar på vilken skillnad det skulle göra om olika fiktiva karaktärer inom exempelvis litteratur var kvinnor istället för män. Många gånger tycker jag att det skulle göra boken mer intressant, eftersom det skulle vara ett mer varierat grepp. Vi är ju vana vid att kvinnor tilldelas vissa roller och män andra. Kvinnor får oftast vara "kvinnan", rätt och slätt. Ibland varieras detta med att hon får vara modern eller dottern. I princip. "Kvinnan" i sig får välja mellan de två nyanserna "hora" eller "madonna". Ni vet.

Intressanta exempel där hjälten istället kunde vara en hjältinna och tvärtom är Wuthering Heights av Emily Brontë (tänk er den eldiga, ondsinta och plågade auktoriteten Heathcliff, och den hysteriska och stingsliga Catherine), alla Bukowskis skildringar av alkoholiserade, feta män (d.v.s. alla), gamle Jesus i Nya testamentet av Gud (vad hade väl inte det kunnat innebära!) och varför inteNabokovs Lolita? Om rollen Humbert Humbert spelades av en kvinna och nymfetten av en pojke? I synnerhet Humberts roll skulle vara intressant att se omvänd, en gosse i Lolitas roll har redan skildrats (exempelvis genom Tadzio i Döden i Venedig).

De flesta av mina favoritromaners huvudkaraktärer har i mina ögon skildrats rätt androgynt. Jag tänker på den unge strulpellen Holden Caulfield som hoppar av skolan i J D Salingers Räddaren i nöden, Robin som drivs av sin rastlöshet i Djuna Barnes Nattens skogar, den faktiska androgynen Missne i Inger Edelfeldts roman Missne och Robin samt betraktaren Richard Papen i Den hemliga historien av Donna Tartt.

Fast å andra sidan gillar jag ju Camille i Tillsammans är man mindre ensam (hennes pojkaktighet fungerar ändå som en feminin förstärkare, tycker jag), Yossarian i Moment 22 (inte för att han är något übermacho direkt) och Dean i Jack Kerouacs På drift.
I synnerhet den sistnämnda skulle vara SÅ mycket intressantare om det var en kvinna. Hur trött är man inte på den nonchalanta vagabonden som inte har någon ansvarskänsla och rör sig "som vinden" eller dylikt. (Karaktären ligger också farligt nära "skön kille med gitarr" som "ska spela lite Creedence" på en hemmafest omringad av flickor med tindrande ögon som säger saker som "tänk om JAG kunde"...)

Men alltså, om Dean hade varit en kvinna hade det varit mitt absoluta ideal. Eller nästan i alla fall.

Vilka skulle ni vilja se utbytta för lite intressant performativitet?

Andrea.

Jag har alltid varit intresserad av listor...

Jag läser just nu: Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist, Darling River av Sara Stridsberg och Isak och Billy av Kristofer Folkhammar. Jag läser i princip alltid flera böcker parallellt, dels för att jag är rastlös men också för att jag har en teori om läsning i kombination med skrivande. Vet att många brukar fundera över hur man ska göra om man skriver fiktivt för att undvika att bli influerad av den skönlitteratur man läser och rubba den egna rösten. Många jag har frågat, Inger Edelfeldt är en av dem om jag minns rätt, har haft samma svar: Läs och läs så mycket du kan. Den taktiken får mig osökt att tänka på Lyotards (Baudrillards?) beskrivning av postmodernismen som "the increasing sound of a plurality of voices". Andra fokuserar periodvis på ett författarskap, men jag är alldeles för rastlös för att göra det så jag håller mig till idé 1, att läsa så mycket som möjligt. Sen känner jag en och annan som avskärmar sig helt och hållet från konstnärliga uttryck (och till och med nyheter!) under perioder av kreativ fokus. Det skulle jag aldrig klara av. Jag börjar tusan i mig att dregla om jag inte har haft tid att läsa fiktion på några dagar...



Carl Jonas Love Almqvist i egen hög person

Almqvist har ju gjort avtryck i den feministiska traditionen, i synnerhet med sin kortroman Det går an, som ju var en kritik av hur äktenskapet hindrade kvinnor från ekonomisk jämställdhet. Dock det var verkligen på tiden att jag tog mig an Drottningens juvelsmycke, har faktiskt bara sett den på teater en gång för något år sedan med Elin Klinga i rollen som Tintomara. Då jag är intresserad av androgyna litterära gestalter är detta givetvis ett självskrivet verk på min lista. Hittills uppskattar jag den mycket. Almqvist struktur är otroligt gäckande, med korta nedslag i olika krestar som långsamt bildar en väv. "Tintomara! Två ting äro vita/Oskuld - Arsenik"

Darling River har jag suktat efter länge. Den och Anne Swärds Till sista andetaget var två av de böcker jag har längtat efter mest på länge. I somras fick jag dock bara tag i Swärds bok på biblioteket, men för några veckor sedan inhandlade jag Stridsbergs. Jag fullkomligt älskade Drömfakulteten. Happy Sally var också en mycket fin bok, och med tanke på Lolitaallusionerna i Darling River (helt fantastisk roman av Nabokov som även är fint filmatiserad, i synnerhet av Kubrick 1962) närmast visste jag att jag skulle tycka om den.
Slutligen, Isak & Billy som precis kom ut på Natur och Kultur förlag. Har inte hunnit bilda mig en riktig uppfattning ännu, då jag endast läst några sidor hittills. Dock har jag höga förväntningar. Ska återkomma till den senare!

Bästa kulturprogram: Förut hade det självklara svaret varit Babel. Det ser jag dock sällan på längre, jag tycker att de har sålt ut sig i och med sina teman samt de stundtals tvivelaktiga litteratörer som fått delta... Jag förstår att de försöker hitta en bredare målgrupp, men kom igen! Jag skulle helst av allt önska att de fördjupade sig kvalitetsmässigt istället för sålda-ex-mässigt.

Tre teman jag önskade se i Babel:
1. Hur det kvinnliga vansinnet skildrats i litteraturen, historiskt och idag.
2. Subjektsdekonstruktion i modern litteratur.
3. Androgyn stilistik. Hur är språket könat och går det att komma ifrån de eviga binära oppositionerna?

Idag har jag dock inget favoritprogram som är inriktat på kultur. Jag tittar mest på naturfilm.... (även om jag stör något oerhört på hur dessa är vinklade till att reproducera heteronormen!)

Årets mest lovande ämne: Ja, inte är det retrotrenden med hemmafruar direkt.. För två år sedan propsade jag på Rumänien (innan Müller fick Nobelpriset!). I år känns det inte lika självklart. Jag hoppas på en nedtoning av blogghelvetet (säger jag som precis börjat blogga här!). Jag är trött på individualismen och den liberala feminismens fokus på ekonomisk jämställdhet som enda mål. Det är så vanligt idag att ingen reflekterar över det, knappt. Jag hoppas att Judith Butlers stockholmsbesök i maj kommer att förändra världen, men det är ju föga troligt.

Favoritteoretiker: Rent skönlitterärt är jag het på Foucault, i och med den fina romanen Förhäxad av Foucault av Patricia Duncker som jag verkligen rekommenderar. Annars är det ju ständigt Butler. Min första akademiska förälskelse var överraskande nog C G Jung, men det börjar gå över. Mest aktuellt är kanske filosofen Sören Stenlund, ett tips från en vän till mig som doktorerar i socialantropologi och som för tillfället goes native i Syrien.

Detta inlägg var tänkt att bli så mycket längre, men jag överlämnar det åt mina fellow bloggare (ni kanske kan fylla ut listan och besvara de kategorier jag precis gjort?) då klockan börjar bli mycket och jag måste prioritera min drömtid.

Andrea.

Bildkälla