Ibland vet jag inte riktigt vad min plats här i livet är. Det kan känns tungt och jobbigt att gå runt i ekorrhjulet utan mening. Alltså jag jobbar ju och så, och har vänner och så, men det kan ändå kännas som att jag saknar ett högre syfte. Varför finns jag liksom? Varför kom vi till? Och vad är det meningen att jag ska göra med mitt liv?
När jag läste igenom tidningen idag blev jag något klarare i det. Thomas Friedman berättar idag på Dagens Nyheters ledarsida hur det ser ut i Mellanöstern och hur relationen till USA är. Jag har alltid tänkt att det är något skumt med de där länderna där borta, bla bla bla bla -stan eller vad de nu heter. Men Friedman kallar dem unisont Mellanöstern, vilket kändes bekvämt i munnen. Det räcker väl, alla är väl ändå muslimer där borta, Korankramare. Jag har aldrig tänkt på det, men nu när Friedman säger det så är det gamla ordspråket att en kamel är en häst som konstruerats av en kommitté, egentligen en liknelse om oss i väst och mellanöstern! Alltså, det är ju klockrent - väst, ledd av USA, är hästen, som ser välskapt, stark och frisk ut, och mellanöstern är den vanskapta avarten tillkommen genom för många kockar. Mellanöstern än kamelen som inte lyckades bli lika fin som den ståtliga hingsten USA. Ett konstigt djur som ingen tidigare skådat, men som måste bli till häst. Såklart!
"När en hel region som har levt utanför de största globala trenderna med fri politik och fria marknader i ett halvsekel plötsligt bestämmer sig för att haka på historien - och var och en av dessa stater har sin etniska och politiska orientering och sina stammar och sekter, och nu försöker en lös koalition av väst- och arabstater med blandade motiv komma på hur de ska få hjälp - tja, nog blir det en del konstiga politiska djur som ser väldigt konstiga ut."
Det är bra ett land som USA som står utanför historien och som ledare för världen, och som räddade våra behinds i andra världskriget, går i bräschen för den upplysta världen. Tänk vad skönt att de städar upp bland sekter och etniska grupperingar, dammsuger dem från alla ideologiska avarter som annars riskerar hota våran frihet här borta. Vi har ju faktiskt ingen etnicitet, eller politik för den delen - det är ju liksom bara en naturlig ordning.
"Mellanöstern är en farlig, våldsam, hoppfull och potentiellt enormt positiv eller explosiv röra, tyngd av moralisk och politisk ovisshet. Vi måste bygga demokrati i det Mellanöstern vi har, inte i det vi skulle vilja ha."
Tack herr Friedman för den moraliska väckarklockan. Han avslutar med att be till Gud, och jag tycker att vi alla kan enas om att det är en smart strategi. För han hör ju oss alltid, och finns där när vi som mest behöver honom. Och kommer vi till telefonsvararen så kan vi vara trygga i att han bara är ute på ett mystiskt ärende på outgrundliga vägar. Jag vet inte vad ni ska göra, men jag ska genast bege mig ut och berätta om min aldrig sviktande moral och hur fritt vi har det här i väst, utan diskriminering, tortyr, sekter, etniska grupper, förtryck och religiösa fundamentalister. Jag har aldrig tänkt på det, men det kanske är Gud jag ska följa. I gymnasiet ställde sig min klasskompis upp på lektionen och sa: "Män fattar bättre och snabbare beslut än kvinnor". Inte förrän nu har jag en kontext att placera i det han sa i. Det stämmer ju i detalj! Det är ju för att Gud än en man. Och han skapade ju oss. Alltså är han ju bäst.
Jag bläddrar vidare till sidan 19 där det står om att barn mår bäst i bakåtvänd vagn. Det här med egna barn har ju aldrig varit min kopp te, som ni kanske förstått av tidigare inlägg om dagisbarn, så jag ska inte uppehålla mig med barnen utan snarare om det som ligger mig varmast om hjärtat - språk. Specialisterna på barn skriver om hur barn bäst blir smarta och fullgoda människor. Om specialisterna har egna barn framgår inte, däremot har de läst och skrivit en massa viktiga böcker om barn. Fett ja-O.
När jag nu i helgen ska ut och berätta om min egen förträfflighet ska jag ta med mig deras visdomsord. Så för att vi inte råka uppfostra en hel nästa generation som inte pratar "riktig" svenska och därmed kanske råkar hamna i fel grupp, inleda en B-karriär som vi vet leder till droger, alkohol, arbetslöshet, utanförskap, sekter, självmordsattentat. Specialisterna säger att en bakåtvänd vagn är vital för språkförståelsen. Barn i dessa vagnar är också gladare.
"Det här är inget som kan kompenseras med tv-tittande, även om det är pedagogiska barnprogram. Modersmålet lär sig barn före tre års ålder, missar man det blir det Rinkebysvenska."
Så. Min målsättning är att komma åt alla barn innan de fyller tre och lära dem hur bra vi är, med detta upplysta och frihetliga språk. Helst barn utanför Sverige också, för det är ju mycket bättre om de pratar svenska än kamelspråk. Det blir ju så mycket lättare att förstå varandra då också. Och låt oss inte glömma, det är för deras egen skull! Eftersom de är missbildade kameler så kanske de inte vet det själv ännu, så därför måste vi lära dem demokratiska språk och sätt.
Och tänk, vad häftigt om de en dag också skulle kunna bli delaktiga i historien, nu när de faktiskt fattat att de ska haka på den. Jag väntar med stor iver och förväntan på den dagen så jag kan beskåda mitt frammejslade lilla föl.
Amen.
Visar inlägg med etikett Madeleine. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Madeleine. Visa alla inlägg
fredag 8 april 2011
fredag 1 april 2011
Kungen köper kaffeflickor, pappor köper barnflickor
Idag stod det att läsa i Svenska Dagbladet om kvinnor som sökt tjänster som barnskötare för ensamstående pappor och föräldrar som av andra anledningar inte kan ta hand om sina barn. De hade ansökt via en sajt på internet, grannar.se. Det kvinnorna till sin bittra förvåning blev varse om var att papporna ofta även ville ha massage eller andra oanständiga fysiska kontakter. Ibland verkar sajten rent av fungera som en dejting/våldtäktssajt; en "pappa" mötte en kvinna vid tunnelbanan, och varpå hon frågade vart han hade barnet undrade han om hon verkligen hade trott på att han hade barn. Och så den där snuskgubbeblinkningen.
En annan pappa tyckte det var en fruktansvärt snillrik idé att klä av sig naken i all sin prakt och invänta barnvakten. Som om hon inte hade nog med barnet, här kommer en skrikande penis i väntan på lite omtanke. Och vadå, släng i lite mer pengar så kanske det känns pepp för henne. Hon får betalt för att ta hand om ungen, varför inte ge lite mer betalt och ta hand om pappsen också? Nej det är ju inte prostitution, prostitution är sånt man gör i Thailand på semester.
Men det är klart. Det måste vara svårt att vara pappa i dessa tider. Så mycket krav med jobb och karriär. Man kan ju förstå att han ibland bara vill ha lite kul, koppla av liksom. Hälla upp en whiskey och slänga upp benen på bordet så där som mamma alltid sa att man inte fick. Han är en riktig rebell! Utanför jobbet. Ibland.
Det får mig även att tänka på en serie jag inte alls sett, Borgen, men nyligen hade en diskussion om. Framgångsrik kvinna och framgångsrik man som försöker leva jämställt. Hon har chansen att bli Danmarks första kvinnlig statsminister och han hade något annat fräsigt jobb, som han frivillig stod tillbaka med, för att hon skulle få chansen att bli historisk kvinna. Det var ju snällt liksom, jag hade gjort detsamma. Så han hängde hemma med barnen medan hon jobbade dygnet runt och allting funkade fint. Till en början. Sen började givetvis jämret och gnället om hur tråkigt han hade det, hemma med barnet, hur han inte utvecklades personligen, hur han kände sig tom som inte fick göra karriär. Ett gnäll utan konstruktiva lösningar, bara självömkan, trots att de hade kommit överens om hur de närmaste åren skulle se ut. Sen springer han givetvis iväg och gör något så icke originellt och föga häpnadsväckande som att knulla en annan brud!
Men ååååååååååååh! Tänk vad synd det är om dem! Tänk om han i Borgen bara hade haft en barnflicka som han kunde visa upp sitt praktpaket för, då kanske livet hade blivit mycket lättare. Och jag undrar, tror han, och alla andra typer, att hon hellre skulle vilja ha tråkigt, inte utvecklas personligen och inte göra karriär? För att kvinnans lyckligaste karriär är hemma? Klämma ut ett par ungar till och från och däremellan klämma ut lite annat gojs från hans stolthet?
Den här maskuliniteten alltså. Den är inte helt rumsren. Och det vet vi väl alla? Hur kan män överhuvudtaget få för sig idén att ställa sig nakna och med självförtroende tro att det är attraktivt eller tändande? Att blotta synen av håriga bollar, erektioner och lönnfeta magar kommer hetsa upp en nybliven barnflicka som säkert bara vill dryga ut den fattiga studentkassan? Hur många gånger ska man behöva skrika och gasta att man inte vill se deras kön - NEJ TACK - inte vill få en tung kropp påföst över sig - NEJ TACK - inte vill ha sötsur andedräkt i nacken, inte vill bli överraskningsknullad på väg hem eller ens hemma för den delen - NEJ TACK DET KÄNNS INTE TRYGGARE SÅ.
Ponera att dessa män hade tillhört en annan samhällsgrupp än gruppen män, vad hade hänt då?
En annan pappa tyckte det var en fruktansvärt snillrik idé att klä av sig naken i all sin prakt och invänta barnvakten. Som om hon inte hade nog med barnet, här kommer en skrikande penis i väntan på lite omtanke. Och vadå, släng i lite mer pengar så kanske det känns pepp för henne. Hon får betalt för att ta hand om ungen, varför inte ge lite mer betalt och ta hand om pappsen också? Nej det är ju inte prostitution, prostitution är sånt man gör i Thailand på semester.
Men det är klart. Det måste vara svårt att vara pappa i dessa tider. Så mycket krav med jobb och karriär. Man kan ju förstå att han ibland bara vill ha lite kul, koppla av liksom. Hälla upp en whiskey och slänga upp benen på bordet så där som mamma alltid sa att man inte fick. Han är en riktig rebell! Utanför jobbet. Ibland.
Det får mig även att tänka på en serie jag inte alls sett, Borgen, men nyligen hade en diskussion om. Framgångsrik kvinna och framgångsrik man som försöker leva jämställt. Hon har chansen att bli Danmarks första kvinnlig statsminister och han hade något annat fräsigt jobb, som han frivillig stod tillbaka med, för att hon skulle få chansen att bli historisk kvinna. Det var ju snällt liksom, jag hade gjort detsamma. Så han hängde hemma med barnen medan hon jobbade dygnet runt och allting funkade fint. Till en början. Sen började givetvis jämret och gnället om hur tråkigt han hade det, hemma med barnet, hur han inte utvecklades personligen, hur han kände sig tom som inte fick göra karriär. Ett gnäll utan konstruktiva lösningar, bara självömkan, trots att de hade kommit överens om hur de närmaste åren skulle se ut. Sen springer han givetvis iväg och gör något så icke originellt och föga häpnadsväckande som att knulla en annan brud!
Men ååååååååååååh! Tänk vad synd det är om dem! Tänk om han i Borgen bara hade haft en barnflicka som han kunde visa upp sitt praktpaket för, då kanske livet hade blivit mycket lättare. Och jag undrar, tror han, och alla andra typer, att hon hellre skulle vilja ha tråkigt, inte utvecklas personligen och inte göra karriär? För att kvinnans lyckligaste karriär är hemma? Klämma ut ett par ungar till och från och däremellan klämma ut lite annat gojs från hans stolthet?
Den här maskuliniteten alltså. Den är inte helt rumsren. Och det vet vi väl alla? Hur kan män överhuvudtaget få för sig idén att ställa sig nakna och med självförtroende tro att det är attraktivt eller tändande? Att blotta synen av håriga bollar, erektioner och lönnfeta magar kommer hetsa upp en nybliven barnflicka som säkert bara vill dryga ut den fattiga studentkassan? Hur många gånger ska man behöva skrika och gasta att man inte vill se deras kön - NEJ TACK - inte vill få en tung kropp påföst över sig - NEJ TACK - inte vill ha sötsur andedräkt i nacken, inte vill bli överraskningsknullad på väg hem eller ens hemma för den delen - NEJ TACK DET KÄNNS INTE TRYGGARE SÅ.
Ponera att dessa män hade tillhört en annan samhällsgrupp än gruppen män, vad hade hänt då?
torsdag 31 mars 2011
Saker jag är jävligt grym på
Språken jag behärskar
Laga mat
Feminism och post-strukturalism
Hitta på konstiga och hjärtliga smeknamn till min sambo
Akademiskt skrivande
Spekulera och grubbla
Följa serier
Brygga en perfekt espresso
Glömma bort
Komma i tid
Laga mat
Feminism och post-strukturalism
Hitta på konstiga och hjärtliga smeknamn till min sambo
Akademiskt skrivande
Spekulera och grubbla
Följa serier
Brygga en perfekt espresso
Glömma bort
Komma i tid
Saker jag önskar jag var jävligt grym på
Alla musikinstrument, särskilt piano och pedalsteel
Naturvetenskaplig laboratoriekunskap
Dansa
Sy kläder
Varva tv-spel
Gå ner i spagat
Kampsport, alla kategorier
Alla språk jag inte behärskar
Litteraturhistoria
Koppla av
Naturvetenskaplig laboratoriekunskap
Dansa
Sy kläder
Varva tv-spel
Gå ner i spagat
Kampsport, alla kategorier
Alla språk jag inte behärskar
Litteraturhistoria
Koppla av
Den oundvikliga framtidens påträngande närvaro
Det räcker inte bara att förkovra sitt intellekt och läsa ett stadigt växande bibliotek av böcker, tidskrifter och artiklar, skriva uppsats efter uppsats och artikel efter artikel. Ifall en vill bli kvitt den tårdrypande höga CSN-skulden måste en också skaffa arbete.
För att få ett arbete räcker det inte att ha förkovrat sitt intellekt och läst varenda bok som finns på ämnet eller år och år av studieintyg på att en faktiskt har gjort det. Ifall en vill ha ett jobb och bli skuldfri måste en också ha år och år av erfarenhet.
För oss som inte har år och år av erfarenhet ligger en livsavgörande milstolpe i utbildningens praktik. Vilket är precis vad jag sysslar med att tillförskaffa mig just nu inför hösten. Praktik för att bli en yrkesfeminist.
Det finns en uppsjö av sidor som hjälper en att skriva ETT VINNANDE CV. Så att en kan vinna den där åtråvärda praktikplatsen. Som i schack. För det måste en bara marknadsföra sig själv, sälja in sig själv självsäkert men inte drygt, unikt utan att vara obegriplig, bäst utan att vara självgod, formell utan att vara tråkig.
ÄR DU EN VINNARE?
Vinna vinna konkurrens konkurrens. Hur hanterar en sådana koncept när en söker till organisationer som inte tror på koncepten men ändå förhåller sig till ramarna för vad som är ett acceptabelt CV?
Stunder som dessa är framtiden allt annat än framtid och hemskt mycket NU och hemskt mycket under huden i kroppen som fysisk entitet och förvandlar nuet till ett limbo. Schack matt.
Att skriva brev och CV är ett heltidsjobb i sig, ett monumentalt arbete som tar upp all tid, vaken och sovande. Jag drömmer om hur jag bäst ska formulera mig för att få den där åtråvärda praktikplatsen, jag funderar över organisationer och styckeindelningar, meriter och referenser när jag pluggar och glömmer bort att läsa och tänka på allt annat. Glömmer bort mitt feministiska intellekt för att söka feminismen i framtiden.
Stunder som dessa vill jag bara krypa in i ett tryggt bo och glömma bort vinster och konkurrenser och spelreferenser och framtid. I ett gryt som vaggar en till sömns och kopplar bort allt förutom de ljuvligt dova trumslagen och serena tonerna. Om jag skulle bo i en låt så skulle jag bo i Von.
För att få ett arbete räcker det inte att ha förkovrat sitt intellekt och läst varenda bok som finns på ämnet eller år och år av studieintyg på att en faktiskt har gjort det. Ifall en vill ha ett jobb och bli skuldfri måste en också ha år och år av erfarenhet.
För oss som inte har år och år av erfarenhet ligger en livsavgörande milstolpe i utbildningens praktik. Vilket är precis vad jag sysslar med att tillförskaffa mig just nu inför hösten. Praktik för att bli en yrkesfeminist.
Det finns en uppsjö av sidor som hjälper en att skriva ETT VINNANDE CV. Så att en kan vinna den där åtråvärda praktikplatsen. Som i schack. För det måste en bara marknadsföra sig själv, sälja in sig själv självsäkert men inte drygt, unikt utan att vara obegriplig, bäst utan att vara självgod, formell utan att vara tråkig.
ÄR DU EN VINNARE?
Vinna vinna konkurrens konkurrens. Hur hanterar en sådana koncept när en söker till organisationer som inte tror på koncepten men ändå förhåller sig till ramarna för vad som är ett acceptabelt CV?
Stunder som dessa är framtiden allt annat än framtid och hemskt mycket NU och hemskt mycket under huden i kroppen som fysisk entitet och förvandlar nuet till ett limbo. Schack matt.
Att skriva brev och CV är ett heltidsjobb i sig, ett monumentalt arbete som tar upp all tid, vaken och sovande. Jag drömmer om hur jag bäst ska formulera mig för att få den där åtråvärda praktikplatsen, jag funderar över organisationer och styckeindelningar, meriter och referenser när jag pluggar och glömmer bort att läsa och tänka på allt annat. Glömmer bort mitt feministiska intellekt för att söka feminismen i framtiden.
Stunder som dessa vill jag bara krypa in i ett tryggt bo och glömma bort vinster och konkurrenser och spelreferenser och framtid. I ett gryt som vaggar en till sömns och kopplar bort allt förutom de ljuvligt dova trumslagen och serena tonerna. Om jag skulle bo i en låt så skulle jag bo i Von.
onsdag 30 mars 2011
Kapad feminism
Jag vet inte om någon i detta forum har sett serier som symboliseras bäst av Sjunde Himlen och Våra Bästa År, men de flesta har säkert zappat förbi ett par gånger och zappat vidare i förskräckelsens hast. Det är en moralismens högborg för familj, republikaner, kristna fundamentalister och annat obehagligt som får en att rygga tillbaks och fälla ut klorna till attack-mode. Kvinnorna är väna och moderliga, stolta över sina modiga och patriotiska män som kommer hem med bacon varje kväll. En kan lätt ana permanent hjärnskakning och minnesförlust hos kvinnorna från den gången då deras modiga patriot bankade skiten ur deras skalle och drog hem dem vid håret.
Men serier som dessa har genomgått en rätt intressant förändring genom åren (varför jag vet detta ska vi inte gå in närmre på). Till denna genre kärnfamiljsserier skulle jag även vilja lägga till The Event, som handlar om den modiga patrioten Sean Walker och hans kvinna Leila Buchannen som blir inblandade i en regeringskonspiration. Gemensamt för kärnfamiljsserier är den typiska könsuppdelningen mellan grottman och grottkvinna. Grottmannen måste försvara sina grottkvinnor mot allt ont som hotar utanför grottan, vare sig det är andra grottmän, stora bestar eller idévärlden. Grottmannen måste alltid lösa problemen själv, för det är enda sättet att skydda grottkvinnan, som inte skulle klara sig ute i den vilda naturen.
Sean Walker är den klassiska grottmannen; han vill försvara sin kvinna, sin familj, mot de onda bufflarna och bestarna som hotar dem. Och givetvis, han måste ju göra det själv, annars så gills det inte. Annars får han inte visa hur stark och smärt och smidig han är. Han gör allt för att inte sluta som matadoren i Ferdinand. Han är en lone ranger som går bakom ryggen på sin kvinna för att skydda henne, som befaller henne att inte följa med på alla farliga uppdrag, och eftersom han har träklubban i handen är det väl inte mycket av en diskussion. Samma gäller för ovanstående serier, såsom Våra Bästa År. Sean Brady (det måste ligga någonting i namnet Sean som klingar pro-patriarkat) måste ständigt rädda sin kvinna Belle (!!!) Brady från omvärldens faror som alltid rövar bort henne. Och givetvis, han ska alltid göra det själv, en lone ranger mot världen.
Värderingar som får en att kräkas lite grann eller jävligt mycket. Men som sagt, det har skett en förändring i dessa serier. Allt som oftast så dyker "kvinnofrågan" upp. Belle gör motstånd och säger att han inte behöver rädda henne, att hon är en stark och självständig kvinna som vägrar bli inlåst. Ibland undrar hon vilket årtionde han kommer ifrån, en wink wink nudge nudge till feminismen och en "modern" kvinnosyn, ett sätt att säga att de har gjort upp med historien. Samma fenomen finns i The Event. Leila konfronterar Seans individualistiska kampådra, hon är ju faktiskt också en del av kampen och vägrar sitta hemma och vänta. Kvinnorna strider emot att positioneras i traditionella kvinnoroller och försöker ompositionera sig själva i den offentliga stridens hetta, som en jämlik med mannen. Det kan inte tolkas på annat sätt än att den feministiska striden även har nåt kärnfamiljsserierna, vilka tvingas göra upp med ett förlegat förflutet och skriva in maktrelationen i deras karaktärsutveckling.
Men. Det är fortfarande kärnfamiljsserier och vad kan en förvänta sig av sådana? Ja, inte mycket. För vad händer när Leila och Belle vill strida sida vid sida med sina män för den goda saken? Sean och Sean lägger in en patriarkal motoffensiv som Leila och Belle inte förmår argumentera emot; vem ska ta hand om barnen? jag älskar dig och vill inte att du ska fara illa! jag skulle aldrig klara mig utan dig! du är för viktig för mig! jag vägrar låta dig riskera ditt liv! vem ska ta hand om din lillasyster om du dör? Leila och Belle argumenterar emot, blir arga, men vet att det inte kommer tjäna någonting till. För att uträtta något överhuvudtaget måste de därför strida bakom ryggen på sina män, i hemlighet smyga iväg, om de ens gör någonting, för, vem ska ta hand om barnen och lillasystern om inte kvinnorna? (Sean och Sean är ju bara deras äkta män, men det skulle ju vara alldeles för absurt om DE skulle göra det.)
Det här fenomenet har faktiskt ett namn, processen genom vilken antagonismer mellan grupperingar upplöses. Kärnfamiljsdiskursen har uppenbarligen stött på en antagonistisk kraft i feminismen som den inte riktigt förmår hantera - den utmanar och kritiserar hela kärnfamiljens vara och väsen. För att avväpna feminismen införlivar därför kärnfamiljsdiskursen vissa element från feminismen till sitt inre, och kodar om dem för att passa kärnfamiljen. Feministiska krav såsom jämställdhet och jämlikhet har upptagits och gjorts legitima inom ramen för kärnfamiljen, men samtidigt får de sin betydelse av just kärnfamilj, vilket inte gör dem speciellt sprängkraftiga. Jämställdhet och jämlikhet inom ramen för heterosexuell kärnfamilj innebär fortfarande olika könsbetingelser och maktsfärer. Differenslogiken, vilket processen kallas, försöker bryta upp striden om kön som finns mellan kärnfamiljsdiskurs och feminism och skapa konsensus kring könens relation. Resultatet blir att kärnfamiljsdiskursen framstår som "rumsren" och modern, eftersom den tar upp frågor som könens relationer och vara enligt hegemoniska normer. Feminismen förpassas då till marginalerna, eftersom den framstår som radikal eller extrem - feminismens retorik kring kön blir illegitim.
Så, grottmännen har återigen lyckas med sina lone ranger-projekt och skyddat sina kvinnor från de nya hotande idéerna och feministiska bestarna. För de vet att de inte är trygga och de vet att om vi når fram till grottkvinnorna kommer de lämna sina idiotiska grottmän som bankat skiten ur deras skallar och bankat in en massa smörja. Enda sättet de kan rädda sig själva på är att vara just modiga och patriotiska lone rangers; modiga och patriotiska för att härska över andra och obundna för att inte gå sönder när de lämnas.
Madeleine.
Men serier som dessa har genomgått en rätt intressant förändring genom åren (varför jag vet detta ska vi inte gå in närmre på). Till denna genre kärnfamiljsserier skulle jag även vilja lägga till The Event, som handlar om den modiga patrioten Sean Walker och hans kvinna Leila Buchannen som blir inblandade i en regeringskonspiration. Gemensamt för kärnfamiljsserier är den typiska könsuppdelningen mellan grottman och grottkvinna. Grottmannen måste försvara sina grottkvinnor mot allt ont som hotar utanför grottan, vare sig det är andra grottmän, stora bestar eller idévärlden. Grottmannen måste alltid lösa problemen själv, för det är enda sättet att skydda grottkvinnan, som inte skulle klara sig ute i den vilda naturen.
Sean Walker är den klassiska grottmannen; han vill försvara sin kvinna, sin familj, mot de onda bufflarna och bestarna som hotar dem. Och givetvis, han måste ju göra det själv, annars så gills det inte. Annars får han inte visa hur stark och smärt och smidig han är. Han gör allt för att inte sluta som matadoren i Ferdinand. Han är en lone ranger som går bakom ryggen på sin kvinna för att skydda henne, som befaller henne att inte följa med på alla farliga uppdrag, och eftersom han har träklubban i handen är det väl inte mycket av en diskussion. Samma gäller för ovanstående serier, såsom Våra Bästa År. Sean Brady (det måste ligga någonting i namnet Sean som klingar pro-patriarkat) måste ständigt rädda sin kvinna Belle (!!!) Brady från omvärldens faror som alltid rövar bort henne. Och givetvis, han ska alltid göra det själv, en lone ranger mot världen.
Värderingar som får en att kräkas lite grann eller jävligt mycket. Men som sagt, det har skett en förändring i dessa serier. Allt som oftast så dyker "kvinnofrågan" upp. Belle gör motstånd och säger att han inte behöver rädda henne, att hon är en stark och självständig kvinna som vägrar bli inlåst. Ibland undrar hon vilket årtionde han kommer ifrån, en wink wink nudge nudge till feminismen och en "modern" kvinnosyn, ett sätt att säga att de har gjort upp med historien. Samma fenomen finns i The Event. Leila konfronterar Seans individualistiska kampådra, hon är ju faktiskt också en del av kampen och vägrar sitta hemma och vänta. Kvinnorna strider emot att positioneras i traditionella kvinnoroller och försöker ompositionera sig själva i den offentliga stridens hetta, som en jämlik med mannen. Det kan inte tolkas på annat sätt än att den feministiska striden även har nåt kärnfamiljsserierna, vilka tvingas göra upp med ett förlegat förflutet och skriva in maktrelationen i deras karaktärsutveckling.
Men. Det är fortfarande kärnfamiljsserier och vad kan en förvänta sig av sådana? Ja, inte mycket. För vad händer när Leila och Belle vill strida sida vid sida med sina män för den goda saken? Sean och Sean lägger in en patriarkal motoffensiv som Leila och Belle inte förmår argumentera emot; vem ska ta hand om barnen? jag älskar dig och vill inte att du ska fara illa! jag skulle aldrig klara mig utan dig! du är för viktig för mig! jag vägrar låta dig riskera ditt liv! vem ska ta hand om din lillasyster om du dör? Leila och Belle argumenterar emot, blir arga, men vet att det inte kommer tjäna någonting till. För att uträtta något överhuvudtaget måste de därför strida bakom ryggen på sina män, i hemlighet smyga iväg, om de ens gör någonting, för, vem ska ta hand om barnen och lillasystern om inte kvinnorna? (Sean och Sean är ju bara deras äkta män, men det skulle ju vara alldeles för absurt om DE skulle göra det.)
Det här fenomenet har faktiskt ett namn, processen genom vilken antagonismer mellan grupperingar upplöses. Kärnfamiljsdiskursen har uppenbarligen stött på en antagonistisk kraft i feminismen som den inte riktigt förmår hantera - den utmanar och kritiserar hela kärnfamiljens vara och väsen. För att avväpna feminismen införlivar därför kärnfamiljsdiskursen vissa element från feminismen till sitt inre, och kodar om dem för att passa kärnfamiljen. Feministiska krav såsom jämställdhet och jämlikhet har upptagits och gjorts legitima inom ramen för kärnfamiljen, men samtidigt får de sin betydelse av just kärnfamilj, vilket inte gör dem speciellt sprängkraftiga. Jämställdhet och jämlikhet inom ramen för heterosexuell kärnfamilj innebär fortfarande olika könsbetingelser och maktsfärer. Differenslogiken, vilket processen kallas, försöker bryta upp striden om kön som finns mellan kärnfamiljsdiskurs och feminism och skapa konsensus kring könens relation. Resultatet blir att kärnfamiljsdiskursen framstår som "rumsren" och modern, eftersom den tar upp frågor som könens relationer och vara enligt hegemoniska normer. Feminismen förpassas då till marginalerna, eftersom den framstår som radikal eller extrem - feminismens retorik kring kön blir illegitim.
Så, grottmännen har återigen lyckas med sina lone ranger-projekt och skyddat sina kvinnor från de nya hotande idéerna och feministiska bestarna. För de vet att de inte är trygga och de vet att om vi når fram till grottkvinnorna kommer de lämna sina idiotiska grottmän som bankat skiten ur deras skallar och bankat in en massa smörja. Enda sättet de kan rädda sig själva på är att vara just modiga och patriotiska lone rangers; modiga och patriotiska för att härska över andra och obundna för att inte gå sönder när de lämnas.
Madeleine.
söndag 27 mars 2011
Veckans hund!
Få saker roar mig och säger PANG i hjärtat som djur, speciellt när de gör roliga saker. Den här hunden har gjort min söndag komplett!
Kulturkrock
Mellan värderingar och verklighet. En vet inte riktigt alltid hur en ska förhålla sig och positionera sig till andra som framkallar en frontalkrock i egot. BOOOOM!
Med risk för att nu framställa mig som en lite elak och alldeles för grubblande människa kommer nu ett par grubblande bekännelser sprungna ur krocken mellan värderingar och komplex verklighet skapar ett extremt splittrat jag.
1) Fullgubbar som alltid ska börja prata i lägliga och olägliga situationer, utan introduktion och presentation bara HEJ HÄR ÄR JAG OCH KRÄVER UPPMÄRKSAMHET. Feministen blir sur och vill markera att vem som helst inte bara kan komma och kräva hennes tid och plats som hon vill spendera med sina vänner. Hon är trött på att män alltid får rätt till hennes tid på hennes bekostnad. Men den extremt solidariska medmänniskan känner sig hemsk för hon vill inte vara ett cyniskt kräk som ser ner på alkoholiserade personer som söker kontakt. Hon vill inte avfärda och bete sig som förmer. Samtidigt tänker hon att det kanske är som mest nedlåtande och förmer att ägna tid åt denna människa av sympati, för att det någonstans insinuerar att han inte bemöts som en medmänniska, utan just som en lägre stående person. Klappen på huvudet och stackars dig. Så kan hon känna sig som en god människa som ägnar tid åt honom och sen går hem till sitt trygga medelklassbo.
2) Ibland ser jag par bestående av en äldre man som påminner misstänkt mycket om min gamla högstadielärare som aldrig duschade, var lagom charmig i sin alkoholiserade nätbringa som köpte en polsk hustru. De äldre männen fråga är ofta gifta med en yngre asiatisk kvinna. Jag kan inte hjälpa att misstänkliggöra dem, särskilt med tanke på mängden ord som utväxlas mellan dem vilket är noll. Återigen, feministen förfäras och förargas över ett system som tillåter en handel med kvinnor och ett system som får kvinnor att frivilligt gifta sig med första bästa äckliga västerländska gubbe med pengar. Och återigen kryper ångesten längs ryggrad och sendrag för att hon tar sig friheten att döma ut honom som äcklig gubbe och henne som offer för strukturer. Klapp på huvudet och stackars dem och hon kan åka hem och känna sig jämställd och frigjord.
Nämen...va hände nu då? Blev det helt plötsligt synd om mig? Som grubblar och oj oj oj huvvaligen voine voine ack aj ve. Tänk vilka problem en kan ha här hemma i sitt trygga medelklassbo en bakfull söndag. Ibland riktigt kräks en på sig själv och sitt grubblande!
Då brukar jag alltid tänka på fantastiska Maude ur filmen Harold and Maude, som Andrea bloggade om tidigare. Jag står i evig tacksamhetsskuld för att hon visade den för mig. Maude är mitt ljus och det finns inget jag hellre skulle vilja än hänga med Maude. Jag blir alltid superglad och löjligt optimistisk av en liten dos Maude. Mer Maude till folket!
Med risk för att nu framställa mig som en lite elak och alldeles för grubblande människa kommer nu ett par grubblande bekännelser sprungna ur krocken mellan värderingar och komplex verklighet skapar ett extremt splittrat jag.
1) Fullgubbar som alltid ska börja prata i lägliga och olägliga situationer, utan introduktion och presentation bara HEJ HÄR ÄR JAG OCH KRÄVER UPPMÄRKSAMHET. Feministen blir sur och vill markera att vem som helst inte bara kan komma och kräva hennes tid och plats som hon vill spendera med sina vänner. Hon är trött på att män alltid får rätt till hennes tid på hennes bekostnad. Men den extremt solidariska medmänniskan känner sig hemsk för hon vill inte vara ett cyniskt kräk som ser ner på alkoholiserade personer som söker kontakt. Hon vill inte avfärda och bete sig som förmer. Samtidigt tänker hon att det kanske är som mest nedlåtande och förmer att ägna tid åt denna människa av sympati, för att det någonstans insinuerar att han inte bemöts som en medmänniska, utan just som en lägre stående person. Klappen på huvudet och stackars dig. Så kan hon känna sig som en god människa som ägnar tid åt honom och sen går hem till sitt trygga medelklassbo.
2) Ibland ser jag par bestående av en äldre man som påminner misstänkt mycket om min gamla högstadielärare som aldrig duschade, var lagom charmig i sin alkoholiserade nätbringa som köpte en polsk hustru. De äldre männen fråga är ofta gifta med en yngre asiatisk kvinna. Jag kan inte hjälpa att misstänkliggöra dem, särskilt med tanke på mängden ord som utväxlas mellan dem vilket är noll. Återigen, feministen förfäras och förargas över ett system som tillåter en handel med kvinnor och ett system som får kvinnor att frivilligt gifta sig med första bästa äckliga västerländska gubbe med pengar. Och återigen kryper ångesten längs ryggrad och sendrag för att hon tar sig friheten att döma ut honom som äcklig gubbe och henne som offer för strukturer. Klapp på huvudet och stackars dem och hon kan åka hem och känna sig jämställd och frigjord.
Nämen...va hände nu då? Blev det helt plötsligt synd om mig? Som grubblar och oj oj oj huvvaligen voine voine ack aj ve. Tänk vilka problem en kan ha här hemma i sitt trygga medelklassbo en bakfull söndag. Ibland riktigt kräks en på sig själv och sitt grubblande!
Då brukar jag alltid tänka på fantastiska Maude ur filmen Harold and Maude, som Andrea bloggade om tidigare. Jag står i evig tacksamhetsskuld för att hon visade den för mig. Maude är mitt ljus och det finns inget jag hellre skulle vilja än hänga med Maude. Jag blir alltid superglad och löjligt optimistisk av en liten dos Maude. Mer Maude till folket!
torsdag 10 mars 2011
Jämställdhet - hur funkar det?
Internationella kvinnodagen blev en dag full av uppbåd av olika dess slag i år och hej hej hej till alla nya läsare som kanske hittat hit genom flygbladen som delades ut på demonstrationen! Superkul att ni läser! Vi bockar och bugar.
Själv befann jag mig på Historiska Museet under eftermiddagen och kvällen där UN Women samt ett femtiotal andra organisationer ordnade en heldag med tema Kongo/Rätten till en egen kropp. Det var en fantastiskt dag och jag sörjer djupt att jag varken hann med demonstration eller Popkollo som bland annat bjöd på en karakokesjungande Maria Wetterstrand, Marit Bergman och en massa peppande partande feminister. Asballt utan tvekan.
Men mitt i denna fantastiska dag så flyger det upp lite sot i ögat och jag förstår inte riktigt hur Anders Borg och Anna-Karin Hatt tänker när jag väljer att lägga upp denna debattartikel just på internationella kvinnodagen. Det känns lite som en käftsmäll följt av uppläxning på dagen då vi ska vara stolta över alla systrar runt om i världen för det vi åstadkommit samt peppa för en feministisk framtid. Istället väljer Borg och Hatt att återigen placera kvinnorna i problemens sfär; det är kvinnorna som måste arbeta mer, kvinnorna måste ta sig från hemmen, kvinnorna måste starta företag och komma in på arbetsmarknaden.
För det vill inte kvinnor? För kvinnor är för lata idag? För inkompetenta? För dåliga? För ointresserade? För omotiverade?
Den burdust ologiska logiken känns som en skymf mot alla kämpande kvinnor, att slänga "individuell valfrihet" i ansiktet på dem när det egentligen handlar om maktrelationer. Ett klassförakt och kvinnoförakt. Tror inte Borg att kvinnor vill arbeta och försöker göra det? Hur kan Borg och Hatt kalla sig feminister och samtidigt vara så dåligt insatt i feminismens historia att de inte vet att tillgång till offentligheten, politiken och arbetet har varit en kärna i feminismen sedan begynnelsen? Självklart är det inte kvinnorna som är problemet. Självklart borde Borg och Hatt istället prata om de strukturer som försvårar kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden.
För mig börjar det kännas mer och mer som om jämställdhetspolitiken i sig arbetar emot jämställdhet och feminism. För den som läser artikeln blir det tydligt hur texten bygger på en nyliberal diskurs med fokus på lönsamhet, ökad tillväxt för Sverige och jämställdhet som betingat av ekonomiska villkor. Mer arbete = mer jämställdhet. Men handlar texten verkligen om jämställdhet? Eller handlar den mer om nationen och nyliberalismen som talar genom ett språk om jämställdhet? Och använder jämställdheten för att legitimera sin hegemoniska ställning? Ett universalmedel mot all typ av utanförskap och diskriminering (i Borg och Hatts ordalag) i form av arbete och ökade inkomster? Jag skulle vilja hävda att jämställdhetspolitken som förs i sig legitimerar fortsatt diskriminering. Ingen skulle säga att de är emot jämställdhet, och fler begrepp plockas från feminismen in i den nyliberala diskursen och kodas därmed om. Nu betyder jämställdhet ekonomiska villkor helt plötsligt, och vips så har vi trollat bort alla strukturella hinder och framförallt vips så har vi trollat bort alla män ur problematiken. Kvinnor arbetar inte tillräckligt och det är deras eget fel. Hur man nu väljer att formulera sig kring varför (se förslag ovan). Feminismen uppslukas och avväpnas genom att "bjudas" in i finrummet, genom att finrummet får patent på jämställdheten. "Vi har ju jämställdhetspolitik, diskrimineringslagar, rösträtt, etc etc, vad är det egentligen feministerna gnäller på? Blir ni aldrig nöjda?"
Därför blir parter som Fi, Roks och queertänkare nästan som huliganer, de som vill vända upp och ned på ordningen och orsaka kaos, förinta ett antal miljoner män och sluta föda barn, helt enkelt betyda slutet på civilisationen som vi känner den. Extremt hotande. För de pratar om andra saker än ekonomiska villkor och konsenus - de pratar om maktstrukturer och konflikt.
Så länge vi har en jämställdhetspolitik som tror att lyckan går att köpa för pengar så kommer det inte hända så mycket på jämställdhetsfronten utöver att den nyliberala kassakon växer och spricker. Kvinnor kommer fortsätta och försöka jobba heltid medan Borg och Hatt et. al. predikar om kvinnors nödvändighet och berikande kraft i arbetslivet - för det är precis så ett fortsatt förtryck, om man vill kalla det det, görs möjlig - det fortsatta talet om jämställdhet legitimerar en maktordning där kvinnor utgör den andre/konstitutiv utsida/den som måste arbeta mer, eftersom hon behövs för att skapa den nyliberala identiteten/självbilden/den som arbetar och tar ansvar. Det ligger i begreppets innebörd att inte arbeta för reell jämställdhet, eftersom det betyder andra saker (tillväxt) än vad det faktiskt handlar om. Makt.
Det börjar kännas lite så.
Madeleine.
Själv befann jag mig på Historiska Museet under eftermiddagen och kvällen där UN Women samt ett femtiotal andra organisationer ordnade en heldag med tema Kongo/Rätten till en egen kropp. Det var en fantastiskt dag och jag sörjer djupt att jag varken hann med demonstration eller Popkollo som bland annat bjöd på en karakokesjungande Maria Wetterstrand, Marit Bergman och en massa peppande partande feminister. Asballt utan tvekan.
Men mitt i denna fantastiska dag så flyger det upp lite sot i ögat och jag förstår inte riktigt hur Anders Borg och Anna-Karin Hatt tänker när jag väljer att lägga upp denna debattartikel just på internationella kvinnodagen. Det känns lite som en käftsmäll följt av uppläxning på dagen då vi ska vara stolta över alla systrar runt om i världen för det vi åstadkommit samt peppa för en feministisk framtid. Istället väljer Borg och Hatt att återigen placera kvinnorna i problemens sfär; det är kvinnorna som måste arbeta mer, kvinnorna måste ta sig från hemmen, kvinnorna måste starta företag och komma in på arbetsmarknaden.
För det vill inte kvinnor? För kvinnor är för lata idag? För inkompetenta? För dåliga? För ointresserade? För omotiverade?
Den burdust ologiska logiken känns som en skymf mot alla kämpande kvinnor, att slänga "individuell valfrihet" i ansiktet på dem när det egentligen handlar om maktrelationer. Ett klassförakt och kvinnoförakt. Tror inte Borg att kvinnor vill arbeta och försöker göra det? Hur kan Borg och Hatt kalla sig feminister och samtidigt vara så dåligt insatt i feminismens historia att de inte vet att tillgång till offentligheten, politiken och arbetet har varit en kärna i feminismen sedan begynnelsen? Självklart är det inte kvinnorna som är problemet. Självklart borde Borg och Hatt istället prata om de strukturer som försvårar kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden.
För mig börjar det kännas mer och mer som om jämställdhetspolitiken i sig arbetar emot jämställdhet och feminism. För den som läser artikeln blir det tydligt hur texten bygger på en nyliberal diskurs med fokus på lönsamhet, ökad tillväxt för Sverige och jämställdhet som betingat av ekonomiska villkor. Mer arbete = mer jämställdhet. Men handlar texten verkligen om jämställdhet? Eller handlar den mer om nationen och nyliberalismen som talar genom ett språk om jämställdhet? Och använder jämställdheten för att legitimera sin hegemoniska ställning? Ett universalmedel mot all typ av utanförskap och diskriminering (i Borg och Hatts ordalag) i form av arbete och ökade inkomster? Jag skulle vilja hävda att jämställdhetspolitken som förs i sig legitimerar fortsatt diskriminering. Ingen skulle säga att de är emot jämställdhet, och fler begrepp plockas från feminismen in i den nyliberala diskursen och kodas därmed om. Nu betyder jämställdhet ekonomiska villkor helt plötsligt, och vips så har vi trollat bort alla strukturella hinder och framförallt vips så har vi trollat bort alla män ur problematiken. Kvinnor arbetar inte tillräckligt och det är deras eget fel. Hur man nu väljer att formulera sig kring varför (se förslag ovan). Feminismen uppslukas och avväpnas genom att "bjudas" in i finrummet, genom att finrummet får patent på jämställdheten. "Vi har ju jämställdhetspolitik, diskrimineringslagar, rösträtt, etc etc, vad är det egentligen feministerna gnäller på? Blir ni aldrig nöjda?"
Därför blir parter som Fi, Roks och queertänkare nästan som huliganer, de som vill vända upp och ned på ordningen och orsaka kaos, förinta ett antal miljoner män och sluta föda barn, helt enkelt betyda slutet på civilisationen som vi känner den. Extremt hotande. För de pratar om andra saker än ekonomiska villkor och konsenus - de pratar om maktstrukturer och konflikt.
Så länge vi har en jämställdhetspolitik som tror att lyckan går att köpa för pengar så kommer det inte hända så mycket på jämställdhetsfronten utöver att den nyliberala kassakon växer och spricker. Kvinnor kommer fortsätta och försöka jobba heltid medan Borg och Hatt et. al. predikar om kvinnors nödvändighet och berikande kraft i arbetslivet - för det är precis så ett fortsatt förtryck, om man vill kalla det det, görs möjlig - det fortsatta talet om jämställdhet legitimerar en maktordning där kvinnor utgör den andre/konstitutiv utsida/den som måste arbeta mer, eftersom hon behövs för att skapa den nyliberala identiteten/självbilden/den som arbetar och tar ansvar. Det ligger i begreppets innebörd att inte arbeta för reell jämställdhet, eftersom det betyder andra saker (tillväxt) än vad det faktiskt handlar om. Makt.
Det börjar kännas lite så.
Madeleine.
lördag 5 mars 2011
Härda ut, quinna!
O kvinna så mjuk och mild. Du dygdiga och altruistiska gudinna, ack så omvårdande och omtänksam. Sätter alltid andra framför dig själv och finner den egna lyckan i andras. Så aktad och vördnadsfull. Du ger inte upp bara för att det blir lite svårt. Du härdar ut. Du föder och du ammar trots att brösten blöder. Och du härdar. Du suckar och stönar över tvätt och stånk och kök och stök. Men du ler bakom svett eller tårar och härdar ut. Och vinner snällpoäng, känner dig lite överlägsen, nästan som en martyr. Ack guds heliga hemmafru som dog för att vi andra skulle få häda! Du stod fast vid din man för att du visste att det skulle bli bättre sen.
Idag ska det dock vara annorlunda än på mormor och farmors tid har jag hört. Idag är vi jämställda och kan fritt välja vilka vi känner är värda att härda lite för. Och är det något fel på partnerprototyp A går det alltid att försöka hitta en annan variant. Det är det fina med köttmarknad, det finns alltid ett överflöd att tillgå. (Det måste vara samma logik som styr singelmarknaden som EUs jordbrukspolitik med åtföljande köttberg.) Vi har det så himla lätt idag. På mormors och farmors tid då visste kvinnorna minsann vad styrka var! Att pulsa till skolan i sju mil hög snö i två timmar, fram och tillbaka varje dag! Tänk vad de har härdat. Tänk att de ens hittade hem, i sådan hög snö. Nu gråter vi över brutna naglar och skrattrynkor. Patetiskt rent av.
Men jag vet inte om vi härdar mindre idag. Vi härdar också, fast på andra sätt. Och framförallt så härdas det något rejält innan feministglasögonen åkt på, ibland även trots att de är på. Det går ju inte att ställa sig utanför kvinnligheten helt och hållet även fast en vet att allt är idiotiskt och falskt. Promenerade med en kompis idag, så gott som det gick med en smärtande ischiasnerv. Vi kom OSÖKT in på det där med relationer.
Ett återkommande tema hos framförallt tjejer i heterosexuella relationer är hur mycket en ska stå ut med i en relation. Han gör inte si, han gör inte så, han kommer inte ihåg, han vill bara hålla på med sitt, han pratar inte, är så innesluten, han är självisk i sängen, han vill aldrig följa med osv. osv. etc. etc.. Jag och min vän befann oss ungefär samtidigt i en liknande relation, med supersnälla killar som absoluuuut var jämställda. Ändå så kom de där funderingarna. ”Men om ett litet tag, då kommer det bli bättre”. Ett halvår gick. ”Men när vi har varit tillsammans ett år, då kommer det definitivt bli bättre!” Helt plötsligt har det gått flera år. Vart fan tog de vägen? ”Oj då. Det blev visst inte bättre”. Men vi härdade, som riktiga kvinnor bör göra! Gav inte upp för tidigt, för tänk om det blir bättre, snart. Efter det slutade vi härda. Överskattat. Det är ju aldrig de som härdar.
Vi kanske inte arbetar heltid hemma och heltid på jobbet men samtidigt är det mycket som ska härdas igenom. Jag tänker på hur jag glömt bort mig själv för att vara andra till lags. Anpassat mig alldeles för ofta. Härda ut kvinna! Jag tänker på allt dåligt sex jag hade som ung, alla dåliga människor jag träffat, alla krav jag aldrig ställde. Hur många killar känner att de har härdat igenom och hur många bara flyter och är sköna? Det som inte dödar härdar, men seriöst, hur kul är det att härda egentligen?
Ungefär lika kul som att gå och jobba med en smärtande ischiasnerv som är redo att hoppa ut ur kroppen så fort en rör sig. Men jag fick öva på att stå ut och när jobbet släppt sina drakklor om en var det ju så vacker sol att alla mörkerfrusna delar av kroppen bara var tvungna att sträcka sig efter vän, ljus och värme och gå på promenad. Och precis som kvinnlighetens uthållighet utlovar så gick smärtan över efter ett tag. Eller så lärde jag mig gå med den helt enkelt.
Madeleine.
Idag ska det dock vara annorlunda än på mormor och farmors tid har jag hört. Idag är vi jämställda och kan fritt välja vilka vi känner är värda att härda lite för. Och är det något fel på partnerprototyp A går det alltid att försöka hitta en annan variant. Det är det fina med köttmarknad, det finns alltid ett överflöd att tillgå. (Det måste vara samma logik som styr singelmarknaden som EUs jordbrukspolitik med åtföljande köttberg.) Vi har det så himla lätt idag. På mormors och farmors tid då visste kvinnorna minsann vad styrka var! Att pulsa till skolan i sju mil hög snö i två timmar, fram och tillbaka varje dag! Tänk vad de har härdat. Tänk att de ens hittade hem, i sådan hög snö. Nu gråter vi över brutna naglar och skrattrynkor. Patetiskt rent av.
Men jag vet inte om vi härdar mindre idag. Vi härdar också, fast på andra sätt. Och framförallt så härdas det något rejält innan feministglasögonen åkt på, ibland även trots att de är på. Det går ju inte att ställa sig utanför kvinnligheten helt och hållet även fast en vet att allt är idiotiskt och falskt. Promenerade med en kompis idag, så gott som det gick med en smärtande ischiasnerv. Vi kom OSÖKT in på det där med relationer.
 |
| Är det sånt här dravel en ska behöva få upptryckt i ansiktet när en är ute på solskenspromenad? Se upp för barnen och de äldre, cykla gärna och vänta! Det kommer ett heterosexuellt par som är alldeles för uppslukade av varandra tungor och ömmande blickar för att se er, så visa gärna respekt för den naturliga kärleken på parad. |
Vi kanske inte arbetar heltid hemma och heltid på jobbet men samtidigt är det mycket som ska härdas igenom. Jag tänker på hur jag glömt bort mig själv för att vara andra till lags. Anpassat mig alldeles för ofta. Härda ut kvinna! Jag tänker på allt dåligt sex jag hade som ung, alla dåliga människor jag träffat, alla krav jag aldrig ställde. Hur många killar känner att de har härdat igenom och hur många bara flyter och är sköna? Det som inte dödar härdar, men seriöst, hur kul är det att härda egentligen?
Ungefär lika kul som att gå och jobba med en smärtande ischiasnerv som är redo att hoppa ut ur kroppen så fort en rör sig. Men jag fick öva på att stå ut och när jobbet släppt sina drakklor om en var det ju så vacker sol att alla mörkerfrusna delar av kroppen bara var tvungna att sträcka sig efter vän, ljus och värme och gå på promenad. Och precis som kvinnlighetens uthållighet utlovar så gick smärtan över efter ett tag. Eller så lärde jag mig gå med den helt enkelt.
Madeleine.
fredag 4 mars 2011
Feministisk solidaritet
"Dear sisters
This call is coming to you from a group of feminists from a few countries in the Middle East, getting together to create a regional feminist alliance (Women United for the Future of the Middle East), in these incredible times of struggle, victory and hope. Inspired by the power of people who transformed our region and our world in the past few weeks, we urgently feel the need for a feminist intervention in these historically defining times. We rely on a long history of women's struggles, in the Middle East and throughout the world, to end women's oppression. Our first collective action is taking to the streets of Middle East on international women's day, 8 March 2011. We ask you to support us by signing our call as organizations and as individuals. Your names are precious to us. If you want to support please respond to this email with your individual or organization's name (and logo if relevant).
Also, you are welcome to share with us one or two sentences, telling your reasons and wishes for joining this cause.
If you are a member of a feminist/women’s organization or network in the Middle East/North Africa, please join us. There are already marches planned in many countries. We want to unite our actions. Please send this invitation to other organizations you know.
If you are a feminist organization in other parts of the world, please support us by signing our call, and mentioning us in your 8 March events.
If you are a well-known individual feminist, please sign our call. Your names are precious to us.
Finally, you can reach out to media and spread the news of our united presence on the streets of the Middle East/North Africa.
Write to us at womenum@wordpress.com. Send us the name and possibly the logo of your organization.
In solidarity,
Women United for the Future of the Middle East
http://womenum.wordpress.com/?ref=spelling
Parvin Ardalan
journalist and women's rights activist
http://www.we-change.org/english/
http://irangenderequality.com/"
This call is coming to you from a group of feminists from a few countries in the Middle East, getting together to create a regional feminist alliance (Women United for the Future of the Middle East), in these incredible times of struggle, victory and hope. Inspired by the power of people who transformed our region and our world in the past few weeks, we urgently feel the need for a feminist intervention in these historically defining times. We rely on a long history of women's struggles, in the Middle East and throughout the world, to end women's oppression. Our first collective action is taking to the streets of Middle East on international women's day, 8 March 2011. We ask you to support us by signing our call as organizations and as individuals. Your names are precious to us. If you want to support please respond to this email with your individual or organization's name (and logo if relevant).
Also, you are welcome to share with us one or two sentences, telling your reasons and wishes for joining this cause.
If you are a member of a feminist/women’s organization or network in the Middle East/North Africa, please join us. There are already marches planned in many countries. We want to unite our actions. Please send this invitation to other organizations you know.
If you are a feminist organization in other parts of the world, please support us by signing our call, and mentioning us in your 8 March events.
If you are a well-known individual feminist, please sign our call. Your names are precious to us.
Finally, you can reach out to media and spread the news of our united presence on the streets of the Middle East/North Africa.
Write to us at womenum@wordpress.com. Send us the name and possibly the logo of your organization.
In solidarity,
Women United for the Future of the Middle East
http://womenum.wordpress.com/?ref=spelling
Parvin Ardalan
journalist and women's rights activist
http://www.we-change.org/english/
http://irangenderequality.com/"
torsdag 3 mars 2011
Att skratta och gråta
Ibland blir jag osäker på om världen omkring verkligen finns. Ibland tror jag att jag läst alldeles för mycket poststrukturalistisk teori och gått vilse bland diskurserna och tappat greppet, för verkligheten är ibland så absurd och overkligt positionerad i outtröttliga moment och nodalpunkter att det kan ju inte vara annat än en massa vilda diskurser som härjar omkring och liksom bildar en film om något så osannolikt som sanning och verklighet. Som när jag ser sådant som på bilden nedan vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Igår ställde vår pedagogiska och humoristiska lärare, som exemplifierar med illustrationer av Jan Stenmark och youtubeklipp med Brüno, den retoriska frågan om vi sett några diskurser på sistone. Alla skrattar. Men ja, titta så diskursivt!
Det kan ju inte vara sant!
Vita.
Svenska.
Heterosexuella.
Medel(? eller över?)klass.
Funktionella (varför har normen inte ett begrepp? Jfr. har funktionsnedsättning).
Medelåldersmän.
Sekulariserade.
Det är ju som en subversiv parodi för att kritiskt exemplifiera globala maktrelationer i strukturalism eller global utveckling A. Till och med deras glasögon är nästintill identiska, och leendena närmast koreograferade. Mikael Damberg är en riktig uppviglare som har det mesta av håret kvar. Tomas Eneroth är lite skäggigare än de andra, vågat. De riktigt, står ut, ur mängden.
Jag vet att representation och utseende inte är allt, men efter ett tag blir det lite tröttsamt att det alltid är manlig, vit, västerländsk kultur som representerar och syns.
Madeleine.
Det kan ju inte vara sant!
Vita.
Svenska.
Heterosexuella.
Medel(? eller över?)klass.
Funktionella (varför har normen inte ett begrepp? Jfr. har funktionsnedsättning).
Medelåldersmän.
Sekulariserade.
Det är ju som en subversiv parodi för att kritiskt exemplifiera globala maktrelationer i strukturalism eller global utveckling A. Till och med deras glasögon är nästintill identiska, och leendena närmast koreograferade. Mikael Damberg är en riktig uppviglare som har det mesta av håret kvar. Tomas Eneroth är lite skäggigare än de andra, vågat. De riktigt, står ut, ur mängden.
Jag vet att representation och utseende inte är allt, men efter ett tag blir det lite tröttsamt att det alltid är manlig, vit, västerländsk kultur som representerar och syns.
Madeleine.
lördag 26 februari 2011
Vem kan vara radikal?
MÄN ÄR DJUR
SVENSKA MÄN ÄR TALIBANER
Oj så radikalt!
Men vad är radikalt och varför är det så?
Under den vetenskapliga revolutionen på 1700-talet insåg man plötsligt att det fanns två distinkta kön, man och kvinna, med diametralt olika villkor och egenskaper. Fram tills då visste man att det bara fanns ett. Kvinnan hade en penis (vagina) och testiklar (äggstockar) men det var introverta. Inte så radikalt. Hon var dessutom mindre än mannen anatomiskt, så givetvis var hon sämst. (ÄR INTE DET HÄR SUPERRADIKALT?)
Västerländsk dualistisk tanketradition har sedan Platon, Aristoteles och grabbarna började fundera, kretsat kring en uppdelning av kultur/natur, människa/djur, ljus/mörker osv, vilket nu anpassades på könen. Man och kvinna placerades prydligt in i vardera kategori. Hon fick äntligen bli kön, om än ett tämligen värdelöst sådant, eftersom hon inte hade allt det mannen hade. Det visste man. Inte så radikalt. Precis som man visste att vita människor var överlägsna och att rasbiologi var korrekt. (HALLÅ LIKSOM, TOKRADIKALT!)
Mot bakgrund av denna könsdualism levde och verkade Olympe de Gouges, känd för sin skuggdeklaration till franska revolutionen, Declaration of the Rights of Woman från 1791. de Gouges trotsade den givna positionen kvinna som innebar barnavlande, strumpstoppande och hemmahäng för vilket hon slutligen mött giljotinen. Det radikala med de Gouges var inte bara att hon krävde lika rättigheter. Även hon förhöll sig till dualismen utan att ifrågasätta könens ordning som sådan. Att tala om mäns maktmissbruk var inte lika problematiskt i en diskurs som betonade könens särart. Det radikala låg i att betona särarten och införliva denna i den manliga universalismen, och därmed utmana centrala begrepp såsom rättighet och människa.
Tvåkönsmodellen som fastslogs på 1700-talet är fortfarande förhärskande idag, även fast uppluckringar börjar ske. (Bishnu har exempelvis juridiskt erkänts ett tredje kön.) Modellen har hittat sin trygga famn i jämställdhetsdiskursen, omfamnad av såväl vänster, höger och feminister. Kvinnor och män har samma rättigheter och skyldigheter. Och så länge vi inte överskrider gränserna för vad som utgör biologiskt kön är allting frid och fröjd. Därför reagerar nog många med förlöjligande och oförstående miner på Bishnu och alla andra intersex-personer där ute. Det är RADIKALT. På samma sätt som det är radikalt att använda det könsneutrala pronomenet hen, klä sin son i prinsesskläder till dagis eller vägra kalla sig kvinna ifall man föds med en vagina. Och banne den som ger sig på männen! Män och kvinnor är LIKA. Allt annat är "jämställdhet gone mad"!
(Intersex finns inte i ordlistan och jag varnas med röda prickar under ordet. Lustigt nog är rättstavningsprogrammet fullt medveten om att en kan vara könsradikal.)
Om historien lärt oss något är det att ambivalenser och motsättningar inom en kultur alltid finns, och det är när ambivalensen tydliggörs genom en eller flera personer som "gör fel" som det blir problematiskt. Det visar att ett fenomen inte alls är självklart, naturligt eller för evigt. Då blir det radikalt. Kulturens inre ambivalenser bör därför ses som möjligheterna till förändring. Alla som bryr sig om politiskt anseende värnas diskursen om mänskliga rättigheter, samtidigt är det fortfarande inte fritt att välja könsuttryck, identitet, vilken människa du vill vara. Allt tal om liberalism, frihet och individualism till trots. Här ser vi några av vår kulturs inre motsättningar. Varför bry sig, och reagera så kraftigt mot INDIVIDER som använder sin FRIHET ATT VÄLJA? Ifall biologin är stabil och naturlig, varför ödsla så mycket kraft på att försvara den? Varför inte bara luta sig tillbaka och låta historien ha sin gång?
Madeleine.
SVENSKA MÄN ÄR TALIBANER
Oj så radikalt!
Men vad är radikalt och varför är det så?
Under den vetenskapliga revolutionen på 1700-talet insåg man plötsligt att det fanns två distinkta kön, man och kvinna, med diametralt olika villkor och egenskaper. Fram tills då visste man att det bara fanns ett. Kvinnan hade en penis (vagina) och testiklar (äggstockar) men det var introverta. Inte så radikalt. Hon var dessutom mindre än mannen anatomiskt, så givetvis var hon sämst. (ÄR INTE DET HÄR SUPERRADIKALT?)
Västerländsk dualistisk tanketradition har sedan Platon, Aristoteles och grabbarna började fundera, kretsat kring en uppdelning av kultur/natur, människa/djur, ljus/mörker osv, vilket nu anpassades på könen. Man och kvinna placerades prydligt in i vardera kategori. Hon fick äntligen bli kön, om än ett tämligen värdelöst sådant, eftersom hon inte hade allt det mannen hade. Det visste man. Inte så radikalt. Precis som man visste att vita människor var överlägsna och att rasbiologi var korrekt. (HALLÅ LIKSOM, TOKRADIKALT!)
Mot bakgrund av denna könsdualism levde och verkade Olympe de Gouges, känd för sin skuggdeklaration till franska revolutionen, Declaration of the Rights of Woman från 1791. de Gouges trotsade den givna positionen kvinna som innebar barnavlande, strumpstoppande och hemmahäng för vilket hon slutligen mött giljotinen. Det radikala med de Gouges var inte bara att hon krävde lika rättigheter. Även hon förhöll sig till dualismen utan att ifrågasätta könens ordning som sådan. Att tala om mäns maktmissbruk var inte lika problematiskt i en diskurs som betonade könens särart. Det radikala låg i att betona särarten och införliva denna i den manliga universalismen, och därmed utmana centrala begrepp såsom rättighet och människa.
Tvåkönsmodellen som fastslogs på 1700-talet är fortfarande förhärskande idag, även fast uppluckringar börjar ske. (Bishnu har exempelvis juridiskt erkänts ett tredje kön.) Modellen har hittat sin trygga famn i jämställdhetsdiskursen, omfamnad av såväl vänster, höger och feminister. Kvinnor och män har samma rättigheter och skyldigheter. Och så länge vi inte överskrider gränserna för vad som utgör biologiskt kön är allting frid och fröjd. Därför reagerar nog många med förlöjligande och oförstående miner på Bishnu och alla andra intersex-personer där ute. Det är RADIKALT. På samma sätt som det är radikalt att använda det könsneutrala pronomenet hen, klä sin son i prinsesskläder till dagis eller vägra kalla sig kvinna ifall man föds med en vagina. Och banne den som ger sig på männen! Män och kvinnor är LIKA. Allt annat är "jämställdhet gone mad"!
(Intersex finns inte i ordlistan och jag varnas med röda prickar under ordet. Lustigt nog är rättstavningsprogrammet fullt medveten om att en kan vara könsradikal.)
Om historien lärt oss något är det att ambivalenser och motsättningar inom en kultur alltid finns, och det är när ambivalensen tydliggörs genom en eller flera personer som "gör fel" som det blir problematiskt. Det visar att ett fenomen inte alls är självklart, naturligt eller för evigt. Då blir det radikalt. Kulturens inre ambivalenser bör därför ses som möjligheterna till förändring. Alla som bryr sig om politiskt anseende värnas diskursen om mänskliga rättigheter, samtidigt är det fortfarande inte fritt att välja könsuttryck, identitet, vilken människa du vill vara. Allt tal om liberalism, frihet och individualism till trots. Här ser vi några av vår kulturs inre motsättningar. Varför bry sig, och reagera så kraftigt mot INDIVIDER som använder sin FRIHET ATT VÄLJA? Ifall biologin är stabil och naturlig, varför ödsla så mycket kraft på att försvara den? Varför inte bara luta sig tillbaka och låta historien ha sin gång?
Madeleine.
fredag 25 februari 2011
Dagisbarn
Ååååh neeej!
Här kommer de igen, dagisbarnen. Jag ser dem närma sig tunnelbanevagnen i vilken jag sitter, som en flock, eller hord, på väg mot ett vattenhål. Det riktigt lyser om dem, de är ivriga och fladdriga och låter mycket. Sjukt törstiga.
HJÄLP! De omringar mig! De kommer dricka mitt blod!
De överröstar musiken i mina öron. Och jag som precis börjat lyssna på en ny skiva. Det stör mig. Det är dessutom för tidigt på morgonen för att hantera en hel hord barn. Jag är den trötta gamla haggan som ser snäll ut men lider och frustar i tysthet.
Deras klingande skratt och stojiga sätt ger mig nästintill kalla kårar och jag tänker alltid med skräck på tanken att
.....JAG OCKSÅ KAN BLI MAMMA TILL ETT BARN......
Ni kanske tror att jag överdriver, men det gör jag inte. Graviditet --> något som växer i min kropp och får den att göra konstiga saker, som att svullna och utsöndra diverse vätskor --> alien. Främmande och nästan lite äckligt.
Det här säger jag självklart inte till folk som ska ha barn. Det är fantastiskt med barn. Så länge jag inte behöver föda dem.
Jag vill verkligen inte ha barn. Och jag märker att även om vi är MODERNA idag, JÄMSTÄLLDA, FÅR VÄLJA, så ligger det där latenta kravet ändå under utan. En tyst förvånad blick när man inte delar andras framtidsdrömmar. En känslomässig omställning som får ögonen att skifta färg och plötsligt är situationen en ideologisk strid.
MEN VARFÖR INTE DÅ???
Jag känner hur jag automatiskt betraktas som lite hårdare, lite kallare. Mindre varm och kärleksfull. Lite mindre kvinnlig helt enkelt. Eller är jag bara lite knäpp? Lite för uppfylld av mig själv? Kanske lite för cynisk och bitter?
Jag? Jag som är så snäll och omtänksam och vill värna om allt! Jag ska ju rädda världen och äter knappt godis med bivax!
Det är en väldigt absurd situation där jag blir förvirrad över vad det är jag känner och vad jag överanalyserar fram. Hittar jag kanske bara på allt? Kanske är det bara jag som TROR att andra ser mig på det sättet och egentligen så är det bara min egen osäkerhet som projiceras på andra?
Och så försvarstalet.
"Men asså, jag tycker verkligen om barn! Missförstå mig inte. Det är bara det att JAG skulle nog inte klara av det ansvaret. Jag har gärna barn omkring mig! Men jag kan ju knappt ta hand om mig själv, tänk då ett barn!"
Det är inte du. Det är jag. Klassiskt.
Jag vill lära känna en hund, eller flera. Skulle även kunna tänka mig träffa en get eller en ko och vara med under deras uppväxt. Det är flockar jag klarar av. Hundar, getter, kor, alla djur får mig att känna den där varma känslan av samhörighet jag tror de andra pratar om när de pratar om blöjor, vagnar och välling. Och som sagt, missförstå mig inte. Jag känner enorm samhörighet med människor och barn också, men måste man verkligen skaffa egna människor? Räcker det inte med dem som finns? Måste jag GÖRA EGNA för att få meningsfulla relationer? Varför då?
Mormor brukar ofta använda den klassiska raden:
"Men tänk, vart jag hade varit ifall jag inte haft mamma? Eller er? Hur hade mitt liv sett ut då? Det hade varit fullkomligt tomt!"
Ja förhoppningsvis så innebär inte ett barnlöst liv ett liv som social eremit. Kanske är det så att trots brist på heterosexuell kärnfamilj så går det ändå att ha en familj av nära och kära, som man väljer själv. Kanske finns det massor med människor och djur som man kan hänga med, leka med, uppfostra, älska, bli gamla tillsammans med. Utan att behöva tillstå med avelstissar.
Madeleine.
Här kommer de igen, dagisbarnen. Jag ser dem närma sig tunnelbanevagnen i vilken jag sitter, som en flock, eller hord, på väg mot ett vattenhål. Det riktigt lyser om dem, de är ivriga och fladdriga och låter mycket. Sjukt törstiga.
HJÄLP! De omringar mig! De kommer dricka mitt blod!
De överröstar musiken i mina öron. Och jag som precis börjat lyssna på en ny skiva. Det stör mig. Det är dessutom för tidigt på morgonen för att hantera en hel hord barn. Jag är den trötta gamla haggan som ser snäll ut men lider och frustar i tysthet.
Deras klingande skratt och stojiga sätt ger mig nästintill kalla kårar och jag tänker alltid med skräck på tanken att
.....JAG OCKSÅ KAN BLI MAMMA TILL ETT BARN......
Ni kanske tror att jag överdriver, men det gör jag inte. Graviditet --> något som växer i min kropp och får den att göra konstiga saker, som att svullna och utsöndra diverse vätskor --> alien. Främmande och nästan lite äckligt.
Det här säger jag självklart inte till folk som ska ha barn. Det är fantastiskt med barn. Så länge jag inte behöver föda dem.
Jag vill verkligen inte ha barn. Och jag märker att även om vi är MODERNA idag, JÄMSTÄLLDA, FÅR VÄLJA, så ligger det där latenta kravet ändå under utan. En tyst förvånad blick när man inte delar andras framtidsdrömmar. En känslomässig omställning som får ögonen att skifta färg och plötsligt är situationen en ideologisk strid.
MEN VARFÖR INTE DÅ???
Jag känner hur jag automatiskt betraktas som lite hårdare, lite kallare. Mindre varm och kärleksfull. Lite mindre kvinnlig helt enkelt. Eller är jag bara lite knäpp? Lite för uppfylld av mig själv? Kanske lite för cynisk och bitter?
Jag? Jag som är så snäll och omtänksam och vill värna om allt! Jag ska ju rädda världen och äter knappt godis med bivax!
Det är en väldigt absurd situation där jag blir förvirrad över vad det är jag känner och vad jag överanalyserar fram. Hittar jag kanske bara på allt? Kanske är det bara jag som TROR att andra ser mig på det sättet och egentligen så är det bara min egen osäkerhet som projiceras på andra?
Och så försvarstalet.
"Men asså, jag tycker verkligen om barn! Missförstå mig inte. Det är bara det att JAG skulle nog inte klara av det ansvaret. Jag har gärna barn omkring mig! Men jag kan ju knappt ta hand om mig själv, tänk då ett barn!"
Det är inte du. Det är jag. Klassiskt.
Jag vill lära känna en hund, eller flera. Skulle även kunna tänka mig träffa en get eller en ko och vara med under deras uppväxt. Det är flockar jag klarar av. Hundar, getter, kor, alla djur får mig att känna den där varma känslan av samhörighet jag tror de andra pratar om när de pratar om blöjor, vagnar och välling. Och som sagt, missförstå mig inte. Jag känner enorm samhörighet med människor och barn också, men måste man verkligen skaffa egna människor? Räcker det inte med dem som finns? Måste jag GÖRA EGNA för att få meningsfulla relationer? Varför då?
Mormor brukar ofta använda den klassiska raden:
"Men tänk, vart jag hade varit ifall jag inte haft mamma? Eller er? Hur hade mitt liv sett ut då? Det hade varit fullkomligt tomt!"
Ja förhoppningsvis så innebär inte ett barnlöst liv ett liv som social eremit. Kanske är det så att trots brist på heterosexuell kärnfamilj så går det ändå att ha en familj av nära och kära, som man väljer själv. Kanske finns det massor med människor och djur som man kan hänga med, leka med, uppfostra, älska, bli gamla tillsammans med. Utan att behöva tillstå med avelstissar.
Madeleine.
onsdag 23 februari 2011
Onani?
Killarna i klassen på högstadiet diskuterade en gång fördelarna, nackdelarna och möjligheterna till att suga av sig själv - skulle man göra det om man kunde? Var man bög då? Eller var det onani? För den som är intresserad av hur det skulle kunna se ut och vilka eventuella sexuella positioner som impliceras rekommenderar jag Shortbus, en film lika svindlande vacker som den är snuskig, och öppnar med ett försök till just detta.
Det här är Tobias Fünke, "the world's first analrapist", en kombination av analyst och therapist. Han har alltid problem med sina sexuella positioner, utan att veta om det, och är inte lika brydd som killarna i högstadiet. Det finns nog ingenting som kan få mig att skratta så mycket gång på gång som Arrested Development!
SE DET!
Madeleine
Det där med idealism och uppväxt
Den senaste tiden har präglats av massuppror mot regimer i Nordafrika och Mellanöstern och visar att tiden för solidaritet och folkligt uppror inte är förbi. Jag har alltid fått höra att mina tankar och visioner är ”typiska” för ungdomen, att jag kommer växa till mig och ”inse” att det är lönlöst att vara idealist eftersom verklighetens realistiska tyngd tränger sig på, mer och mer, år för år.
Störtlöjligt.
Det är inget mindre än historiskt och fantastiskt i vilken magnitud som dessa folk gör uppror mot förtryckande as, för att uttrycka det milt. Francis Fukuyama trodde att ”slutet på historien” var kommen med liberalismens seger över kommunismen vilket, inte speciellt häpnadsväckande nog, visat sig vara en mycket felaktig slutsats. Och jag menar här inte att vi är på väg mot Huntingtons ”clash of civilizations”, mellan ett liberalt väst och Islam, men jag återkommer till detta längre ner.
För att referera till ett uttalande av Slavoj Zizek på Al Jazeera English, så är det ur kaoset, raserandet av det självklara och stabila, som verklig förändring blir möjlig; kaoset är de förlovade möjligheternas land. Och möjligheten till kaos finns överallt. Oändlig stabilitet är en illusion. Men, invänder ”realisten”, verkligheten ser ut på ett visst sätt och den går inte att ”bara förändra”…
Alla ni ”realister” där ute, hur kul är att gå runt och tro att ingenting går att förändra? Hur deprimerade blir ni inte av att banka in i skallen att tingens ordning är den givna? Hur kan ni gå upp på morgonen och möta dagen utan att tro att den kan förbättras? Hur orkar ni med att vara nöjda och tacksamma? Ni är allt en sorglig bunt pessimistiska determinister som döljer er existentiella ångest bakom golfspelande, melodifestivaler, faddergalor, bostadsrätter och tre-rätters på feta restauranger. Oj, nu är jag hård, men som en klassisk realist sa till mig en gång så är verkligheten just det, så det är väl bara att spela med?
Så nej. Jag tänker inte växla spår och nöja mig med mindre eller stadga mig. För alla er realister som kåtar upp er över statistik kommer nu något att bita i, vara nöjda och tacksamma över:
- varje år dör och försvinner fler flickor och kvinnor än hela 1900-talets samlade döda i folkmord och konflikter
- varje år dödas 1,5-3 miljoner kvinnor direkt i händerna på mäns våld
- 2 miljoner kvinnor könsstympas varje år
- 20% av ALLA kvinnor kommer våldtas en eller flera gånger i sitt liv
- 700 miljoner kvinnor och flickor upplever eller har upplevt sexuellt våld
(Women in an Unsecure World, DCAF 2005)
Är denna kvinnorensning (gendercide/femicide) att betrakta som en global epidemi? Kanske, men mest troligt så handlar det om makt och privilegier. Vad jag vet är att det är något att förfäras och ruttna över, ta strid emot, gärna till gator och torg. Vart är det globala kraftsamlingen mot detta illdåd som tillåts fortsätta VARJE DAG? Vart är den globala uppslutningen?
Jag vill se en kvinnornas uppror mot en regim som har deras liv som insats. Jag vill se ett politiskt kaos som destabiliserar könens ordning. Jag vill se ett kvinnornas Tahrir.
Häri har jag min ideologiska grund och min motivation till att gå upp varje morgon, för jag tror inte att det är kört för jag vägrar acceptera att vi ska uppleva detta folkmord utan dess like VARJE DAG.
Så jag ställer mig på de kämpandes sida, vare sig det innebär ondskefulla regimer eller ondskefulla människor som gör andra ont. På kvinnornas sida. Jag tycker därmed det blir otroligt löjligt med den intensiva rädsla för islamofobi och snack om religion och kultur. Är inte västerländsk kultur och religion ständigt under kritikens lupp? Varför ska inte allt kunna diskuteras? Och vad är det som egentligen möjliggör att ett ämne befinner sig utanför kritiken? Vilka maktordningar är det som rättfärdigas och legitimeras i förlängningen?
Förutom det uppenbara i religionens och kulturens immunitet, så ligger det, paradoxalt nog även rasistiska undertoner i välviljan och toleransen. Att hävda att all kritik mot ”andra kulturer” är rasism innebär premissen att kultur i sig vilar på en socialt determinerad grund, där kultur blir stabilt och oföränderligt. Det vill säga, ett grundargument i klassisk rasism – kulturer är varandra olika och motsatta, alltså bör de inte blandas för det kommer bara uppstå problem. Och återigen, varför bry sig om allt är förutbestämt? Denna grundbult har använts tusen gånger för att rättfärdiga alla möjliga illdåd såsom korståg och kolonialism, men även idag där ”tredje världens kvinna” eller ”den muslimska kvinnan” legitimerar den egna jämställdheten. Alltså, kultur ses både inom kulturrelativismen och rasismen som någorlunda ahistoriska fenomen. Detta, inte folkliga uppror mot orättvisa, kommer leda till ett civilisationernas krig om något.
Motsätter man sig sådana premisser så följer det att betrakta kultur som en produkt av maktrelationer och kritisera viljan att skapa essenser kring kultur och kön. Man kan dessutom fråga sig varför det är rasistiskt och imperialistiskt att kritisera en dominerande elit inom en kultur, men inte att osynliggöra den opposition som strider mot just den eliten? Varför är det rasistiskt att kritisera patriarkala strukturer när det borde vara som mest rasistiskt att inte fokusera på de mängder av kvinnor som strider öppet och tyst mot könsstympning, syra-attacker, våld, våldtäkt och stening? Är det inte som mest imperialistiskt att ta ställning för regimer som påtvingar kvinnor patriarkala normer vars ledare stöttas och uppbackas av oss i väst? Är det inte som mest rasistiskt att avfärda orättvisa och förtryck som ”kulturella” eller ”religiösa” fenomen – i motsats till det upplysta, liberala och frihetliga väst? Och är det inte sjukt imperialistiskt att tolka upproren in Nordafrika och Mellanöstern inom ramen för västerländsk liberalism, som att det är VI som påverkad DEM?
Så. Alla torg och kvinnor är Tahrir. Utan ideal och visioner finns det väl inget att kämpa för och vi kan lika gärna gå och lägga oss med vetskapen att demonstranterna i Libyen ändå kommer dödas så det är ingen vits att ens försöka och kvinnor får väl skylla sig själva om de ränner omkring nakna på stan.
Men så kan man ju inte tänka. Och jag känner mig faktiskt väldigt vuxen i den ståndpunkten.
Madeleine
Madeleine
tisdag 22 februari 2011
Pappor, medelåldersmän och det anonyma
Det är underligt. Jag tror mig se min far överallt, utomhus spatserandes omkring på olika ställen. Gör mig redo att ropa hans namn (vilket känns jättekonstigt eftersom han heter Pappa, men det gör ju även alla andra pappor och viss förvirring skulle kunna uppstå). Innan jag är kommit till skott hejdar jag mig själv. Inser jag att det inte alls är min pappa, utan random medelåldersman. Det känns också konstigt, för det såg verkligen ut som han, den här gången också. Men de ser ju alla likadana ut, förstås, och de finns överallt. De där random medelåldersmännen. Det är inte alltid lätt att sålla pärlor från svin.
Madeleine.
Jag tycker också om listor
Jag fortsätter på presentationen som initierades av Andrea. Ett mycket trevligt sätt att presentera oss som bloggare må jag säga. Insåg även att jag nu omtalade mig själv som bloggare, en position jag svor att aldrig ta – men allt för den goda saken! För enkelhetens och strukturens skull (inte fantasilöshetens) fortsätter jag med samma rubriker som föregående skribent.
Jag läser just nu
Jag måste medge att jag inte är den flitigaste förbrukaren av skönlitteratur när jag pluggar, vilket är väldigt synd för jag saknar det konstant. Det är nog en kombination och tid och psykiska hinder som orsakar det, för jag hade inga problem med att nyligen sträckläsa Kajsa Ekis Ekmans Varat och Varan en kväll eller påbörja Judith Butlers nya alster Frames of War: When is Life Grievable?
Gillade skarpt Ekis Ekman som i min mening var väldigt uppfriskande och välargumenterad efter att nyliberalismens svångrem dragit åt den feministiska debatten och strypt den till individnivå; viljan att betrakta kvinnor och andra subjekt som handlade varelser som värjer sig mot offerrollen och formar sina egna liv har någonstans skylt det faktum att kvinnor utnyttjas som handelsvaror och slavar. Viljan till empowerment och självförverkligande dras till sin spets i idealiserandet av den prostituerade och surrogatmodern – horan och madonnan, vars tjurskalliga envishet ständigt hänger kvar i vår kultur. Det är skönt att någon pratar om tvingande (och möjliggörande) maktstrukturer när alla ser virrpannor till individer som ränner omkring alldeles kontextlösa.
Butler är alltid en fröjd att läsa. Har inte läst mer än 20 sidor men blir efter en sida nykär och begeistrad; hon har en förmåga att alltid kännas nyskapande och revolutionär, trots att hon rör sig i mer eller mindre samma tankekretsar. Butler skriver med de precisaste och djuplodade meningar hur en uppfattning om liv blir möjlig eller omöjlig, vilka möjlighetsvillkor som krävs för att ett liv ska kunna sörjas, och i förlängningen, hur man rättfärdigar förödelsen av liv utan att ens känna olust.
Bästa kulturprogram
Kan inte säga att jag har ett bästa kulturprogram, har dock haft mycket nöje av både Babel och Kobra. Jag tillhör den kretsen som mest ser på utvalda serier och dokumentärer. Kan däremot lista mina favoritserier, som absolut innebär en direkt uppmaning att se alla säsonger bums.
Six Feet Under
Twin Peaks
Arrested Development
The Wire
Curb Your Enthusiasm
Mad Men
Årets mest lovande ämne
Jag har en mycket begränsad profetisk förmåga, men det absolut mest spännande just nu i min värld är utvecklingen i mellanöstern, och givetvis kommer inlägg i detta tema följa. Al Jazeera English är starkt beroendeframkallande för den intresserade, och vad som händer i Egypten, Tunisien, Jemen, Bahrain, Libyen med flera måste vara det största rent politiskt just nu. Ett ämne som jag hoppas kommer följa ur dessa uppror är diskussion om kulturens och religionens gränser och vad som får rättfärdigas bakom dessa betongmurar för kritik och analys. Jag hoppas att den strid som kvinnor för mot patriarkala maktstrukturer i hela mellanöstern, och hela världen, kan blossa upp även i väst och att den förmätna diskussionen om kulturrelativism, imperialism och rasism, där varje kritiker placeras någon av de senare kategorierna och den goda och altruistiska medmänniskan i den förra, kan nyanseras något. Jag hoppas att flera kan ta ställning för kvinnor (och män) som kämpar emot diktaturer och förtryck, oavsett om det är en regim eller ett system av män (och kvinnor).
Favoritteoretiker
Som antytts ovan har jag en mycket nära och intim relation till Judith Butler och ser enormt mycket fram till att suga åt mig hennes visdomsord i maj. Foucault är även en given favorit för någon vars idé om kul skulle kunna innebära att åka till Essex och bli hjärntvättad i poststrukturalism och diskursanalys (ja, det finns). Jag har även på senare tid blivit lika fäst i Laclau & Mouffe och Slavoj Zizek, som även tillhör samma skola, om än med något starkare politiska förtecken.
Jag blev även väldigt förtjust i Luce Irigaray, som på ett sätt ligger långt ifrån ovanstående tänkare och starkt, närmast essentialistiskt, betonar könens betydelse. På ett annat sätt ligger hon nära med sin betoning på språket och dess betydelse för meningsskapande och förtryck. Likt Ekis Ekman är Irigaray förbannad på den konsensussyn som präglar all diskurs kring jämlikhet, jämställdhet och liberal feminism. Irigaray eftersträvar en totalt bekönad tillvaro, en problematisk men gäckande tankegång som påminner om att ingenting avgörs för alltid, utan oupphörligen diskuteras och ideligen utvecklas. Lite som vår blogg!
Madeleine.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
