Vill du ligga med mig då?

Om jag inte lyssnar när du pratar,
bara pratar om dig själv.
Om jag säger att jag inte bryr mig
att du tycker att jag är vacker,
om det inte spelar någon roll.
Om jag är ärlig om sånt där.
Om jag säger att jag är kåt nu,
och att jag vill ha vem som helst


Om jag inte ger dig någon jakt,
om jag är starkare än du.
Om jag dansar till Tonight (I’m fuckin’ you)
Om jag vet vad jag vill
och säger att du duger.
Om jag är en alfahanne i sängen
och lär dig hur du ska göra.


Vill du ligga med mig ändå om sanningen ska fram.
Vill du ligga med mig ändå?


Om jag inte vill vara din tjej,
inte vill höra om sådant där.
Om jag inte är så flickig
utan tar det jag vill ha.
Om jag är ärlig, rak och
säger att jag bara vill knulla.
Visar lusten i mig utan att
leka några lekar.


Vill du ligga med mig ändå om sanningen ska fram
Vill du ligga med mig ändå?


Om jag inte vill höra dig tala
för att det är slöseri med tid.
Om jag inte låtsas att jag bryr mig
när du säger vad du heter.
Om jag inte ler snällt så
att du får känna dig farlig,
inte spelar spelet.


Vill du ligga med mig ändå om sannigen ska fram.
Vill du verkligen ligga med mig ändå?


Susanna tolkar Eric Amarillo

undran.

Jag undrar vem kvinnor pratar med i telefon när de berättar hur deras barn ska tas om hand. För jag passerar relativt ofta kvinnor som säger in i en mobiltelefon hur en värme vällingflaskan i mikron, var ungens cykelhjälm ligger och att dagis ska åka på utflykt följande dag så att galonisarna måste med. Jag hoppas, men har en föraning om att det är förgäves, att det inte är barnets pappa som ställer frågorna på andra sidan luren. Någon som vet?

Susanna

Killvänner

Jag har nästan aldrig haft riktiga killkompisar, riktiga i bemärkelsen verkliga. När jag var mindre var Tintin, Ture Sventon, pappa Rudolf, Bastian i ”Den oändliga historien”, Gigi i ”Momo eller kampen om tiden”, Homer, Lee och Kevin i John Marsdens boksvit och Olof i Eyvind Johnssons uppväxtböcker mina enda killvänner.

Men den senaste tiden har de börjat ta sig ut från sina fiktiva tillhåll och de nästlar sig in i min verklighet och blir till riktiga personer. De är vänners pojkvänner som jag blir glad av att träffa, de är kurskamrater på universitetet som jag hänger med på rasterna, de är kollegor som jag hoppas ska vara på jobbet när jag kommer dit och de är vänners vänner som jag stöter på allt oftare. De är personer jag faktiskt tycker om att umgås med och ser fram emot att träffa och det är något mycket nytt. En förändring i min annars ganska separatistiska vardag och jag har upptäckt att jag faktiskt välkomnar det. No hetero

Susanna

Dagens man

Jag är trött på män. Det är inget nytt men jag påminns varje dag om det, påminns om dem dagligen. För en tid sedan kom dagens man till mig via ett kulturprogram jag nyligen bestämt mig för att börja titta på eftersom det verkar vara något andra tittar på och som skulle kunna passa mig. Jag kände mig kultiverad där jag satt framför datorn och tittade på en äldre sändning. Inslagen bytte av varandra och så kom han, mannen.

Inslaget var om en författare och ny bok, en uppföljare till hans tidigare prisbelönta. Jag har hört talas om den, arbetarromanen, men inte läst den och det var inte boken i sig, eller ens författaren i sig, som fick mig att skaka alltmer ilsket på huvudet. För det som gjorde mig trött och arg var den plats författaren fick, det han pratade om, musiken i bakgrunden som satte en stämning av klassdeterminism samtidigt som ljuden av tåg, bilar och slagverk blandades med han bekymrade ögon som tittade bort över den tidigare arbetsplatsen. Ord om moderna arbetsvillkor, de nya statarna, förlorade grundläggande rättigheter, bemanningsföretag, att stå i skuld, att vara ägd timme för timme dag för tag, ”du sover och är trött när du vaknar” och de ord jag ville svara hans sorgset veckade panna var men väx upp för fan!

För det som gjorde mig arg var faktumet att män får ta sådan plats, han tog sådan plats fast kvinnor alltid har arbetat på precis samma sätt. Han tog på sig rollen som arbetaroffer för något kvinnor upplevde och upplever dagligen. Ändå får han stå tårögd där i regnet med elgitarrseffekter och personifiera den beroende arbetaren och han får skriva böcker om det. Och jag tänker att kanske är det dags att vi också skriver, att också vi skriver om hur det är att på den moderna arbetsmarknaden som för kvinnor faktiskt har varit den samma i århundraden. Min mormors mamma, min mormor, min farmors mamma, min farmor, Strindbergs och Ibsens hemmafruar, mina kollegor, mina vänner och jag. Alla lika beroende och livegna som författaren i inslaget.

Så en uppmaning till de kvinnor som både är de nya och de gamla och de bortglömda statarna; skriv! Skriv om hur det är att vara ägd av en vikariepol, skriv om hur det är att inte veta när jobb kommer nästa gång, skriv om att vakna på morgonen av att telefonen ringer om arbete på andra sidan stan, skriv om när telefonen inte ringer, skriv om obetald semester, skriv om att jobba trots sjukdom, skriv om konkurrensen med andra arbetare, skriv om tvånget att ständigt vara trevlig, skriv om lönen som höjs med tio kronor varje gång en fyller år, skriv om att stå på en förskolegård och frysa när alla andra har varma arbetskläder, skriv om att sitta på tåget i en timme för en halv förmiddags arbete, skriv om att tvätta i handfatet för att skjortan alltid måste vara ren, skriv om förnedringen av att ständigt bli bedömd och skriv om hur det är att plötsligt inte få komma tillbaka för att antalet vikarietimmar nått gränsen för anställning. Berätta och ta plats för den bekymrade mannen som var på besök hos den verkliga arbetarklassen kommer inte att dela med sig och ge den till dig.


Susanna

Kvadratpris

Mina föräldrar har ett tvåsamt liv. De har varit gifta länge och tillsammans längre. De bor i ett hus tillsammans, har nyligen blivit pensionärer, spelar bridge flera gånger i månaden med andra pensionärspar och uppfyller på många vis den heterosexuella tvåsamhetsnormen. Många, inklusive jag själv, kritiserar ofta och gärna nämnda norm men ibland kommer kritiken från oväntat håll. För någon dag sedan damp en liten folder från ett mäklarföretag ner i brevlådan, adresserad till min pappa. På första sidan stod

”Hej Ingvar, intresserad av Pettersbergsvägen 46? En 4,5 på 120 kvm/Mälarhöjden”

Min mamma blev irriterad, lika irriterad som när värmepumpföretaget ringer och vill prata med Ingvar, mannen i huset, om deras gemensamma värmepump. På nästa sida stod, i ett handskriftsliknande typsnitt

”Hej Ingvar!

Om du flyttar 390 meter kan du bo i den här bostaden”

Foldern avslutades med ett välkomnande på visning och erbjudande om värdering av den egna bostaden. En bostad min mamma och pappa äger tillsammans. Mäklarföretaget vill alltså att mina föräldrar ska separera, att min pappa ska sno åt sig alla tillgångar de har och köpa ett unikt boende med slående utsikt över Mälaren, sjötomt, stor terrass mot vattnet och stilren interiör för 6 250 000 kronor.

Men vänta, det var kanske inte någon kritik mot förmodad och självuppfyllande heterosexuell tvåsamhetsnorm? Det kanske snarare var ett marknadsföringsknep inför den lika förmodade och stundande ålders- och relationskris hos min pappa. Då har jag bara en fråga, ingår det en snyggt sliten dyr bil och en yngre älskarinna i kvadratpriset?

Susanna

En grym liten människa

Tog en promenad förbi min gamla arbetsplats som är en förskola belägen på en liten sluttning mitt inne i en villaförort i södra Stockholm. Jag traskade på utsidan om staketet och försökte att inte allt för uppenbart kika in på gården, spanandes efter någon unge jag känner eller en kollega jag minns. Men så slår det mig att det var för länge sedan. Det var för många år sedan jag arbetade där för att jag ska kunna se någon jag känner. Barnen är utflugna. De är 6 år äldre och inte ens de syskon som låg i vagnen då är kvar nu. De är för gamla. Ändå tror jag att de alla ska vara som de var då, att de ska finnas kvar där och se ut som de gjorde, låta som de gjorde och göra som de gjorde. Ett hugg av saknad och tankar om att tiden går, tingens och människors förgänglighet men när jag får syn på bänken nedanför kanan där jag, en försommardag, satt med ett av barnen och dinglade med benen fylls jag av tacksamhet för att jag fick dela ett år med de som inte längre finns kvar. Och speciellt med en. Hon var tre år när jag började och hann fylla fyra och ett halvt innan jag slutade. Hon var liten och ilsken, arg och envis. Hon hade ett fantastiskt leende, ett skratt som trängde sig in överallt och glittrande ögon. Hon grät de största tårarna jag någonsin sett och skällde på andra till dess att rösten blev hes. Hon var dålig på att rita prinsessor och bra på att klättra i träd. Hon älskade Pippi och favoritsången var Sjörövar-Fabbe där hon kunde använda sin arga röst i delen där sjömännen upprepar ojojojoj och hon lät förvånansvärt likt. Hon var min vän och hon höll mig ofta i handen, skrattade när jag kittlade henne och blev arg när jag tjatade. Jag är glad för att jag fick chansen att lära känna henne och jag är glad över att hon fick vara precis som hon var utan att bli påtvingad normer och mönster om hur små flickor bör vara, se ut och uppträda.

En morgon kom hon till mig, tog min hand och sa att vi skulle gå till bänken och kila. Vi gick ner för backen bredvid kanan, satte oss ner och dinglade med benen. ”Kilar vi nu?” undrade jag och hon nickade, ”Det är så här man gör förstår du” och jag förstod. Förstod att hon menade chilla. Så där satt vi, denna fantastiska lilla människa och jag och chillade. Inom mig sitter hon fortfarande så, svängandes med benen, som min egna Lilla My. Min egna, saknade, älskade Lilla My.

Susanna

Vardagsbestyr

Jag, som språkintresserad och nördig, är självklart för ett så könsneutralt språk som möjligt. Är nästan alltid för nästan alla förändringar som inte delar upp, kategoriserar och hierarkiserar. När jag således blev sambo med min partner blev vi helt naturligt just sambos, inte flickvän och flickvän som bor tillsammans. När vi, några år senare, skulle separera och bli expartner och före detta sambo var det många saker som skulle ordnas och bland annat säga upp kanalabonnemanget. Jag ringde till företaget och mitt älskade könsneutrala språk försatte mig i en komisk situation som jag, inte med irritation utan med värme, vill dela med mig av. I en något förkortad version gick samtalet till såhär

-Hej, jag heter Susanna och jag skulle vilja säga upp ett abonnemang som står på min sambo.

-Hej Susanna, har du kundnumret eller personnumret på din sambo?

-Ja, personnumret är 840104-0640

-Då ska vi se här…det står Ida, men då är det ju du som står på abonnemanget!

-Nej…alltså min sambo står på abonnemanget. Jag kanske inte kan säga upp det?

-Jo visst kan du det, det är ju du som står på abonnemanget!

-Alltså...jag som ringer heter Susanna och den som står på abonnemanget är Ida, min sambo

-Ja men du står ju…jaha...okej...jag skickar en blankett. Ni vill inte istället uppgradera abonnemanget och få ett extra på köpet?

Jag uppskattar att den anställde hann med merförsäljning i all röra för jag vill inte, med min för henne ovanliga boendesituation, orsaka irriterade chefer som driver igenom skrivelser om att alltid försöka behålla kunden och erbjuda något den inte kan motstå. Jag kunde inte motstå att småskratta och knappt motstå att utbrista

-Men jag vet väl för bövelen vad jag heter!

Susanna

undran.

Jag undrar vad som får väljare att känna sig ickerepresenterade av politiker. En journalist i en tidning raljerade över en kvinnlig partiledares tjusiga avskedsparty, det nya partiet anklagas av medlemmar för att ha tappat sin arbetarpartibakgrund och ett mittenparti har förlorat nästan allt sitt stöd utanför Sveriges storstäder och försöker nu ta reda på varför. Så jag undrar vad det beror på. Kan det vara så att det skapas en lokal frustration när medlemmar arbetar obetalt samtidigt som partigruppen springer i Stadshuset i folkdräkt och blanka skor i sina nya proffstrimmade kroppar? Kan det bero på att mittenpartiets partiledare anammat en klädstil hemmahörande bland Solsidans medålderskvinnor snarare än bland förvärvsarbetande mödrar i mellanstäder och landsbygd? Att sköta kalvning och samtidigt oroa sig för att märkesglasögonen ska falla ner i gösslet verkar bökigt. Att hitta en kändisfrisör i Åsele som fixar en hipp men ändå klädsam klippning måste vara en utmaning. Att hindra förskolebarn från att få tag på broschen, eller partisymbolen, i bling-bling är nog ett heltidsgöra. Men mittenpartiets ledare har kanske inte tid att tänka på sådant, hon är fullt upptagen med att knuffa höginskomstagarnas Rut framför sig och i smyg krama om kärnkraftverksreaktorer.

Susanna

An apartment of my own

Har nyss flyttat och har plötsligt; en egen lägenhet. En egen plats. Jag behöver inte längre kompromissa med min tid och mitt rum för vill jag sitta uppe en hel natt och skriva blogginlägg kan jag göra det. Och det är vad jag gör och det får mig att fundera. Fundera på hur, efter så många år av offentlighet och någon mån av platslöshet, min egna lägenhet kommer påverka mig. Platslösheten började och hade sin kulmen under 6 månader i London tillsammans med en flickvän.

Vi var inte så gamla, lite över 20, och hon fick chans att studera i London under höstterminen. Vi sökte febrilt efter någon stans att bo och hamnade på ett stort hostel nära centrum med sju våningar och rum i långa vindlande korridorer. Vi bodde i olika fyrbäddsrum delade med andra. Vad som är intressant är hur fort en vänjer sig. Vi vande oss vid att ett metallskåp med orange dörr och hänglås utgjorde det enda privata utrymmet. Vi vande oss vid att äta frukost med 70 andra personer, alla på väg till arbete och skolor eller arbetssökningar och lägenhetsjakter. Vi vande oss vid att sova omslingrade i smala stålsängar omgivna av andra, att duscha i gemensamhetsduschar och borsta tänderna på rad, spotta i omgångar. Andra saker var svårare att vänja sig vid. Som den lite äldre kvinnan som, eftersom hon var äldre och vi relativt unga, tog på sig rollen som mor. Jag vaknade många tidiga morgonar av att hon satt vid sidan om min säng tittandes på mig. När hon märkte att jag hade vaknat klappad hon ihop händerna och sa på en mycket knagglig engelska att det var dags att gå upp för inte kan en sova hela förmiddagen. Jobben kommer inte till en utan en måste ut och hitta dem själv! Vi vande oss inte utan bytte rum.

När jag nu sitter här, vid mitt köksbord på min stol framför mitt fönster med mina vissnande röda tulpaner i min vas och skriver på min dator tänker jag på den hösten då allt jag gjorde var offentligt, allt jag tog mig för kunde ses och bedömas av andra. Och jag tänker på att i den situationen, på den platsen, fanns det trots allt utrymme för kreativitet. Eller snarare, jag behövde utrymme för kreativitet och därför skapade jag det åt mig. Jag skapade mig en egen plats mitt bland andra.

Funderar vidare på vikten av egna platser. Avskilda eller offentliga. Hur påverkar offentliga egna platser kreativiteten? Jag arbetar som bäst när jag är under tidspress men fungerar det på samma sätt med rumspress? När en måste dela sitt rum sin plats med andra för att det inte finns någon annan stans att vara i föds kanske en revolution inom en som inspirerar. Men hur fungerar det med situationspress? När det som begränsar varken är tid eller rum utan normer? Normer om att göra andra saker än att sluta sig och skapa. Normer om att som kvinna istället ordna middag och ren tvätt åt familjen. Finns det utrymme för revolution där också? J. K. Rowling vet att det finns eftersom hon började skriva sitt mästerverk i halvmörker medan barnen sov bredvid. Det vet Susanna Alakoski som tecknade ner sina tankar och romanrader i block under bussresorna till arbetet. Det vet Patti Smith som hittade sin kreativa väg medan hon sov i trappuppgångar i parker på tillfälliga soffor i New York. Och det vet jag. Jag vet att det går att sitta i en fåtölj vid biljardbord och allmänna datorer i närheten av ett kök som blir en bar med happy evening från klockan sju på kvällen i pyjamasbyxor med en tekopp och skriva. Och gick gjorde det. Det gick för att det var tvunget. Men om J. K. Rowling inte skulle ha tjänat alla de där pengarna och kunnat köpa sig tid och plats, hade hon orkat slutföra alla sju böcker? Om Emily Dickinson inte hade haft sitt rum för brevskrivning, hade hon kunnat formulera sig som hon gjorde? Om Joyce Carol Oates inte hade haft sitt egna skrivbord med inspirerande bilder som täcker väggen framför, hade hon kunnat producera allt det hon producerar och som i förlängningen hindrar henne från att få Nobels litteraturpris? Jag tänker att inspirationen kommer från den inre revolutionen men om situationen inte förändras, om en inte får låta sin kreativitet bli fri från tid, rum och normer kanske den långsamt blir trött och sliten. Trött och sliten som en kvinna inom den privata vårdsektorn. Och i så fall, hur många fantastiska målarinnor, författarinnor, poeter och musiker har vi missat för att de inte fick en egen plats där en inspirerande revolution till slut kunde mynna ut i en kreativ frihet? Det är något att fundera på. Och göra revolution mot.


Susanna

undran.

Jag undrar om det finns galoscher som passar skor med höga klackar. Såg en person med just höga klackar av spiktyp som satt på en väns rygg vilket jag antog berodde på svårigheten för den första att gå i blöt snö med ovan nämnda skodon. Det vore onekligen praktiskt om det fanns galoscher för andra skor än kostymskor men om det inte finns, är det så att en viss del av befolkningen helt enkelt får hålla sig inne, eller på en väns rygg, under vad som verkar bli en allt längre del av året? I vårt individualiserade samhälle, där vår rätt att uttrycka den person vi vill att andra ska möta är nästintill jämbördig med andra rättigheter, borde väl någon ung liberal med rävsvansprydd mössa kräva tillverkning av rättvisa galoscher. Eller går vi då runt i den ideologiska cirkeln till kommunister som gömmer sina åsikter under vindtäta skaljackor och förespråkar statlig subventionerad produktion? I vilket fall, kommer det i klackgaloscher hösten kollektion?

Susanna

Feminism, 10.00-12.00, sal F389

Jag hade en gång en lärare i en kurs om global utveckling som höll i en lektion om genus ur nämnda perspektiv. Han pratade om en världsomspännande epidemi och jag som i vanliga fall är svårflirtad när det kommer till obligatoriska genusseminarier lutade mig framåt i stolen över bordet, ögonen med ett svagt glimmer och öronen spetsade. Han fortsatte att berätta om ett antal miljoner försvunna flickor och kvinnor i Indien, försvunna i den bemärkelsen att de saknas i befolkningsräkningen, om det globala patriarkatet och om hur kvinnor utnyttjas i fabriker, hur de är den nya billiga och utbytbara arbetskraften. Allt redan hört och läst. Allt redan känt.

Men något annorlunda ändå, något som höll mitt intresse uppe och tankarna virvlande. Så slog det mig; han är en lika övertygad feminist som jag. Jag kunde inte hålla tillbaka mitt leende. För det händer inte ofta! Förvisso borde jag inte vara förvånad då samma lärare några lektioner tidigare bett oss att läsa skönlitterära böcker för att förstå hur andra länders kulturer fungerar eftersom en roman där huvudpersonen exempelvis är en del av det indiska kastsystemet ger mer kunskap och insikt än tre faktaböcker om samma ämne.

Men det slutade inte vid hemska fakta och starka ord. Någon ställde den obligatoriska frågan om kvotering. En lätt oro inom mig eftersom folk i mina ögon ofta trampar snett någon stans i debatten, alltid något som får mig att dra mig tillbaka in i mitt bittra nördiga radikala jag och skaka svagt på huvudet åt hur ingen annan fattar! Men den här gången kom jag bara halvvägs för läraren började berätta om hur skolans fakultet arbetar medvetet med kvotering och då inte uteslutande positiv särbehandling där en kvinna väljs framför en man när de har samma kvaliteter, när deras meriter är jämförbara, utan även annan form av kvotering. Han tittade ut över det tjugotal studenter i rummet och berättade hur han sökt en forskartjänst i konkurrens med en kvinnlig kollega där han var klart mer erfaren och i högre grad meriterad för tjänsten men hur hon ändå fått den. Jag såg hur de andra rynkade på pannorna, drog tillbaka hakorna mot struphuvudet och mumlade något om orättvist och där går ju ändå gränsen. Han såg fundersamt ut genom fönstret och sa klart att jag ville ha tjänsten men tänk hur många kvinnor jag har tagit tjänster för. Tänkt alla kvinnor jag har diskriminerat bara genom att vara man. Tänk alla kvinnor jag fått förtur framför tidigare och alla kvinnor jag kommer trampa på vare sig jag vill det eller inte. Mina ögon vidgades för det var något nytt. Jag vet att det kan vara lätt att charma en feminist, det är lätt för en man att säga precis rätt saker inför ett gäng kvinnosakstjejer medan hans flickvän står och diskar i köket, serverar te och kakor men det var något ärligt över honom. Något som att om jag hade ställt mig upp och sagt ja det var rätt åt dig din jävla privilegierade vita man för det är ju jävla helvetes skitlätt att stå där och vara ödmjuk när man ändå i slutända kommer att vinna och vi borde fan kastrera er allihopa! skulle han kanske kanske nicka och säga att ja, jag vet



Susanna

Lee H. Jones

Hon var länge borta, eller snarare, jag kunde inte hitta henne via de vanliga vägarna. Sökte jag kom endast träffar på andra Lee H. Jonesar upp och typiskt nog var de vita, medelålders män som såg misstänkt heterosexuella ut. Jag blev ytterst frustrerad och trodde att föreläsningen skulle vara ett sådant ögonblick man aldrig får tillbaka. Ett sådant tillfälle som blir ett minne man vårdar, repeterar i huvudet om och om igen för att inte glömma en stavelse. Men jag gjorde ett sista försöka och plötsligt var hon där! Se, beundra och förändra välden!

Del 1

Del 2

Susanna

undran.

Jag undrar om småbarnsföräldrar fryser mer än andra vuxna. För varför bär de annars täckbyxor mitt i stan, mitt under en vinterdag som knappt är under minusstrecket på termometern? Efter en snabb räkning visar det sig att det är överhängande flest mammor som drar på sig extrakläderna och jag tänker att kanske beror det på att man faktiskt fryser mer efter att ha tryckt ut något som tidigare var en del av en själv, att kroppen liksom saknar ett lager (vi vet alla att lager på lager är vägen till effektiv och långvarig värme). Eller är det en anpassning efter barnen; nyblivna mammor alltid redo! Och i så fall, är nyblivna pappor inte alltid på samma sätt redo?


Susanna

Lennarts Listor...

...är en fantastisk bok av Barbara Bottner & Gerald Kruglik om hur en lista kan förändra ett musliv och här är min lista


Jag läser just nu

Det händer nu (Sofia Nordin), Pjäser 1 (Henrik Ibsen som är förfärligt mycket försenad till biblioteket), Muminpappans memoarer (Tove Jansson) och Sarons Ros (Rosamond Smith som egentligen är Joyce Carol Oates)

Jag läser, liksom Andrea, alltid flera böcker samtidigt; en bok som är en pocket eller på andra sätt är liten som en kan ha i väskan (Muminpappans memoarer), en snäll bok att ha vid sängkanten (Det händer nu), en större bok att läsa i en fåtölj med tekopp och tofflor (Pjäser 1) och en bok som en kan ta upp om en återfinner sig själv i en paus mellan böcker som kan uppstå när en till exempel väntar på att biblioteket ska få in boken en vill läsa eller när en väntar på att träffa den där vännen som köper nästan allt, har en lägenhet som svämmar över av böcker och gärna vänligt nog lånar ut (Sarons Ros).


Bästa kulturprogram

Det verkar som om det där oundvikligt nu, att komma ut. Att komma ut som radionörd. Eller närmare bestämt P1 nörd (ja jag kan nästan hela tablån i huvudet, ja jag anpassar mitt liv efter radioprogram, ja jag blir pirrig av tanken på att möta någon som på något vis har en koppling till radiohuset och ja, jag spelar spel med Radioapan när jag har tråkigt). Så det bästa kulturprogrammet är således alla hemmahörande i P1:s tablå och är som följer:

Kulturnytt, Kulturradion: Biblioteket; Bokcirkeln; K1/K2; Kino; Klassikern; Kosmo; Nya vågen, Dagens dikt, Kulturkrönikan, Romanpriset, Barnens romanpris, Radioföljetongen, Radionovellen och framförallt Radioteatern! Radio är ett fantastiskt medium för dramatik och framförallt dramatisering. Ett extra tips på listan är radiosex där nyskrivna erotiska noveller läses upp med dramatik och värme varje lördag/söndag natt med start 00.03.


Årets mest lovande ämne


Även jag listar

revolutionerna i norra Afrika (som på ett fantastiskt sätt skillrats av SR:s korrespondent Cecilia Uddén) och Judith Butlers besök i Stockholm


men även

Kongress i Malmö (politik), Utrensning (pjäs) , Gertrude Stein (pjäs),


Favoritteoretiker


Jag går mot strömmen och stryker inte från listor redan publicerade här men lägger till en språkteoretiker vid namn Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska vid Göteborgs Universitetet. Han läggs till listan för att han har en öppen fin syn på språket och välkomnar utveckling åt vilket håll den än tänkas gå så länge den har en gräsrotsförankring hos vanliga språkanvändare.
Men sist, och antagligen störst, kvalar Lee H. Jones in på listan. Jag fick den otroliga förmånen och äran att höra henne prata, eller prata och prata förresten, det var snarare ett tal som hade platsat i en Spoken Word tävling, på Moderna Museet i Stockholm och hon lämnade hela publiken mållös och utmattade. Så förfärligt fantastisk och inspirerande.


Susanna