Dagens man

Jag är trött på män. Det är inget nytt men jag påminns varje dag om det, påminns om dem dagligen. För en tid sedan kom dagens man till mig via ett kulturprogram jag nyligen bestämt mig för att börja titta på eftersom det verkar vara något andra tittar på och som skulle kunna passa mig. Jag kände mig kultiverad där jag satt framför datorn och tittade på en äldre sändning. Inslagen bytte av varandra och så kom han, mannen.

Inslaget var om en författare och ny bok, en uppföljare till hans tidigare prisbelönta. Jag har hört talas om den, arbetarromanen, men inte läst den och det var inte boken i sig, eller ens författaren i sig, som fick mig att skaka alltmer ilsket på huvudet. För det som gjorde mig trött och arg var den plats författaren fick, det han pratade om, musiken i bakgrunden som satte en stämning av klassdeterminism samtidigt som ljuden av tåg, bilar och slagverk blandades med han bekymrade ögon som tittade bort över den tidigare arbetsplatsen. Ord om moderna arbetsvillkor, de nya statarna, förlorade grundläggande rättigheter, bemanningsföretag, att stå i skuld, att vara ägd timme för timme dag för tag, ”du sover och är trött när du vaknar” och de ord jag ville svara hans sorgset veckade panna var men väx upp för fan!

För det som gjorde mig arg var faktumet att män får ta sådan plats, han tog sådan plats fast kvinnor alltid har arbetat på precis samma sätt. Han tog på sig rollen som arbetaroffer för något kvinnor upplevde och upplever dagligen. Ändå får han stå tårögd där i regnet med elgitarrseffekter och personifiera den beroende arbetaren och han får skriva böcker om det. Och jag tänker att kanske är det dags att vi också skriver, att också vi skriver om hur det är att på den moderna arbetsmarknaden som för kvinnor faktiskt har varit den samma i århundraden. Min mormors mamma, min mormor, min farmors mamma, min farmor, Strindbergs och Ibsens hemmafruar, mina kollegor, mina vänner och jag. Alla lika beroende och livegna som författaren i inslaget.

Så en uppmaning till de kvinnor som både är de nya och de gamla och de bortglömda statarna; skriv! Skriv om hur det är att vara ägd av en vikariepol, skriv om hur det är att inte veta när jobb kommer nästa gång, skriv om att vakna på morgonen av att telefonen ringer om arbete på andra sidan stan, skriv om när telefonen inte ringer, skriv om obetald semester, skriv om att jobba trots sjukdom, skriv om konkurrensen med andra arbetare, skriv om tvånget att ständigt vara trevlig, skriv om lönen som höjs med tio kronor varje gång en fyller år, skriv om att stå på en förskolegård och frysa när alla andra har varma arbetskläder, skriv om att sitta på tåget i en timme för en halv förmiddags arbete, skriv om att tvätta i handfatet för att skjortan alltid måste vara ren, skriv om förnedringen av att ständigt bli bedömd och skriv om hur det är att plötsligt inte få komma tillbaka för att antalet vikarietimmar nått gränsen för anställning. Berätta och ta plats för den bekymrade mannen som var på besök hos den verkliga arbetarklassen kommer inte att dela med sig och ge den till dig.


Susanna

Att skratta och gråta

Ibland blir jag osäker på om världen omkring verkligen finns. Ibland tror jag att jag läst alldeles för mycket poststrukturalistisk teori och gått vilse bland diskurserna och tappat greppet, för verkligheten är ibland så absurd och overkligt positionerad i outtröttliga moment och nodalpunkter att det kan ju inte vara annat än en massa vilda diskurser som härjar omkring och liksom bildar en film om något så osannolikt som sanning och verklighet. Som när jag ser sådant som på bilden nedan vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Igår ställde vår pedagogiska och humoristiska lärare, som exemplifierar med illustrationer av Jan Stenmark och youtubeklipp med Brüno, den retoriska frågan om vi sett några diskurser på sistone. Alla skrattar. Men ja, titta så diskursivt!

Det kan ju inte vara sant!

Vita.
Svenska.
Heterosexuella.
Medel(? eller över?)klass.
Funktionella (varför har normen inte ett begrepp? Jfr. har funktionsnedsättning).
Medelåldersmän.
Sekulariserade.

Det är ju som en subversiv parodi för att kritiskt exemplifiera globala maktrelationer i strukturalism eller global utveckling A. Till och med deras glasögon är nästintill identiska, och leendena närmast koreograferade. Mikael Damberg är en riktig uppviglare som har det mesta av håret kvar. Tomas Eneroth är lite skäggigare än de andra, vågat. De riktigt, står ut, ur mängden.

Jag vet att representation och utseende inte är allt, men efter ett tag blir det lite tröttsamt att det alltid är manlig, vit, västerländsk kultur som representerar och syns.



Madeleine.

Någon som vill ha lite postkolonial-queerfeministisk-arbetarklassångest? Ja tack!

Jag är inte vit. När jag påpekar detta är det många som utbrister; ”Jo, men det är du ju visst. Jag ser dig som vit, i alla fall medelhavsvit.” Det är som att jag skulle bli tacksam och ta det som en komplimang, att bli kallad ljus. I hela min uppväxt har jag strävat efter att ses som vit, för att passa in i vithetsnormen. Jag “lyckades” jag blev vit på insidan. Eftersom jag inte är vit på utsidan var jag tvungen att arbeta extra hårt med att ha “vita” åskter och uppträda som en vit för att inte bli avslöjad. Resultat: Ångest och rasistiska åsikter.

Jag är inte en man. Det är dock många som tar ”fel” och hindrar mig från att till exempel gå in på damtoaletterna. Ett av många exempel: Kvinna 50+; ”Den här toan är bara för kvinnor...” Jag; ”Jaså det säger du. Vad är det värsta som skulle hända om jag nu var en man och gick in på damtoaletten?!” Kvinna 50+; ”eh eh eh”. För mig, som har ett queert androgynt utseende, ses jag ofta som provcerande. Resultat: Ångest (dock mindre och mindre, jag ser det numera som roligt och utmanande att se hur långt jag kan gå i mitt spel).

Jag tillhör inte medelklassen. Formellt gör jag dock det efter en så kallad klassresa. Klassresan har gjort att jag inte känner mig hemma i varken arbetar- eller medelklassen, jag står och osäkerthetstrampar inom både områdena. Jag känner mig för påläst, medveten och oförstådd för att kunna stå ut med arbetarklassen, samtidigt känner jag mig okunnig, omedveten och oförstådd för att kunna umgås avslappnat med medelklassen. Jag har även under det senaste året upptäckt att jag har börjat förakta arbetarklassen och gör allt för att passa in i medelklassen. Jag äter numera inte ”dåligt” lösgodis, enbart nyttig mörk choklad, av hälsosamma skäl så klart! Jag läser inte skvallertidningar, enbart medelklasslitteratur, helst feministisk så att jag lär mig något och inte slösar bort min tid och resurser. Jag slötittar inte på tv utan ser enbart på dokumentärer eller kulturprgram, det vill säga om jag ens tittar på tv. Listan över min arbetarklassförakt kan göras hur lång som helst. Resultat; Ångest för att jag inte passar in i någon klass. Ångest för att jag förkastar, kategoriserar, ”vi och domar” arbetarklassen och säljer min själ till normen á la medelklassen.

Tillslut tillhör jag inte heller den så åtråvärda heterosexualiteten. Lätt i Stockholm där jag bor, mindre lätt på arbetarklasslandet där jag är uppvuxen. Lätt inom queervärlden där jag försöker vara så mycket som möjligt, mindre lättsamt inom resten av den existerande världen där jag tillbringar största delen av min dag. Resultat: Ångest, och att jag försöker undvika resten av världen och min uppväxtort för att få leva som “mig själv”.

Att gå runt och ha ångest, vara stressad och arg dag ut och dag in, att vara medveten och se all maktmissbruk tär på psyke och kropp. Jag har hjärtklappning, daglig huvudvärk, svårt att sova, och ett stort svart moln av ångest som cirkulerar omkring i bröstet. Någon som känner igen sig?

Trots all ångest så är det värt det! Jag kommer inte vara nöjd med mitt liv om jag inte fortsätter att kämpa för att förändra och påverka människors rätt till att leva som de vill och önskar. Jag kommer inte sluta arbeta normupplösande förrän den dagen då kläder och utseende inte provocerar längre. Jag vill uppleva den dagen då människor kan göra fria val utan att hindras av maktmekanismer som kön, sexuell läggning, etnicitet, ålder, funktionshinder och klass, Jag vill uppleva den dagen då kategorier inte är viktiga. Jag vill uppleva den dagen då jag och alla andra kan vara en människa!

Jag tar fasta på det som min fina kollektivkompis så bra uttryckte det; ”Lite ångest har väl ingen dött av!”


Madelen Olle Lundin