Dagens man

Jag är trött på män. Det är inget nytt men jag påminns varje dag om det, påminns om dem dagligen. För en tid sedan kom dagens man till mig via ett kulturprogram jag nyligen bestämt mig för att börja titta på eftersom det verkar vara något andra tittar på och som skulle kunna passa mig. Jag kände mig kultiverad där jag satt framför datorn och tittade på en äldre sändning. Inslagen bytte av varandra och så kom han, mannen.

Inslaget var om en författare och ny bok, en uppföljare till hans tidigare prisbelönta. Jag har hört talas om den, arbetarromanen, men inte läst den och det var inte boken i sig, eller ens författaren i sig, som fick mig att skaka alltmer ilsket på huvudet. För det som gjorde mig trött och arg var den plats författaren fick, det han pratade om, musiken i bakgrunden som satte en stämning av klassdeterminism samtidigt som ljuden av tåg, bilar och slagverk blandades med han bekymrade ögon som tittade bort över den tidigare arbetsplatsen. Ord om moderna arbetsvillkor, de nya statarna, förlorade grundläggande rättigheter, bemanningsföretag, att stå i skuld, att vara ägd timme för timme dag för tag, ”du sover och är trött när du vaknar” och de ord jag ville svara hans sorgset veckade panna var men väx upp för fan!

För det som gjorde mig arg var faktumet att män får ta sådan plats, han tog sådan plats fast kvinnor alltid har arbetat på precis samma sätt. Han tog på sig rollen som arbetaroffer för något kvinnor upplevde och upplever dagligen. Ändå får han stå tårögd där i regnet med elgitarrseffekter och personifiera den beroende arbetaren och han får skriva böcker om det. Och jag tänker att kanske är det dags att vi också skriver, att också vi skriver om hur det är att på den moderna arbetsmarknaden som för kvinnor faktiskt har varit den samma i århundraden. Min mormors mamma, min mormor, min farmors mamma, min farmor, Strindbergs och Ibsens hemmafruar, mina kollegor, mina vänner och jag. Alla lika beroende och livegna som författaren i inslaget.

Så en uppmaning till de kvinnor som både är de nya och de gamla och de bortglömda statarna; skriv! Skriv om hur det är att vara ägd av en vikariepol, skriv om hur det är att inte veta när jobb kommer nästa gång, skriv om att vakna på morgonen av att telefonen ringer om arbete på andra sidan stan, skriv om när telefonen inte ringer, skriv om obetald semester, skriv om att jobba trots sjukdom, skriv om konkurrensen med andra arbetare, skriv om tvånget att ständigt vara trevlig, skriv om lönen som höjs med tio kronor varje gång en fyller år, skriv om att stå på en förskolegård och frysa när alla andra har varma arbetskläder, skriv om att sitta på tåget i en timme för en halv förmiddags arbete, skriv om att tvätta i handfatet för att skjortan alltid måste vara ren, skriv om förnedringen av att ständigt bli bedömd och skriv om hur det är att plötsligt inte få komma tillbaka för att antalet vikarietimmar nått gränsen för anställning. Berätta och ta plats för den bekymrade mannen som var på besök hos den verkliga arbetarklassen kommer inte att dela med sig och ge den till dig.


Susanna

50 Cent - Klasskamp? Nej tack, jag är på klassresa!

I en tävling för reklam och designstudenter nyligen var uppgiften i illustrationsklassen att välja två låtar av en artist och skapa varsin illustration inspirerad av dessa. Jag blev sjukt inspirerad och valde givetvis "Candy shop" och "Window shopper" av 50 Cent. Eftersom målgruppen skulle vara artistens fans, och bildernas syfte troligtvis att sälja in artisten ifråga, så gissar jag att min lösning blev lite "off-brief". Men.. jag tyckte att jag hade en idé som var för bra för att inte göra ut, och resultatet blev två ganska provocerande bilder som kan kräva sin förklaring. Skulle kunna skriva en halv uppsats om hur jag har tänkt, men försöker fatta mig kort:

Min poäng är att 50 cent står för ett värdelöst, kvinnofientligt och extremt materialistiskt ideal som är en del av det system som får människor att fokusera på ytlig statusjakt istället för att åstadkomma samhällsförändringar. 

Genom att använda Angela Davis, samt Tommie Smith och John Carlos, starka symboler för kampen för medborgerliga rättigheter och placera dem i varsin 50 cent låt ville jag visa på kontrasten mellan vad människor har gjort och offrat för att stå upp för sina rättigheter och skapa ett bättre samhälle, och på hur 50 cent vill att de ska leva. 

Förutom att de refererar till de givna låtarna så representerar klubban de skeva idéer om hur en kvinna är/ska vara, som alla kvinnor dagligen får nertryckt i halsen av 50 cent och andra, och det krossade skyltfönstret är en symbol för skillnaden mellan att begå kriminella handlingar och riskera sin frihet som en image grej, för att höja sin personliga levnadsstandard och materiella status ("get rich or die trying") - mot att göra det som ett led i kampen för ett bättre samhälle.

Frågeställningen är alltså vems ärende 50 Cent går när han sprider det ideal som reducerar starka kvinnor till viljelösa och tillgängliga objekt, och skapar en illusion om att pengar och status är viktigare än kampen mot ett djupt orättvist samhälle.

/Malin

Det här med "sköna killar".

Redan back in the days när Filip och Fredrik var hela Sveriges sköna killar ryste jag av obehag. Visst hände det att de var roliga. De åkte runt och träffade random freaks på olika ställen i världen och drev lite med dem (dock undrar jag om det GÅR att göra det utan att vara rolig? Det är ju ett guldläge). De pratade i munnen på varandra och använde sig av i princip exakt likadana fraseringar. Många tyckte att de var ”hur sköna som helst”.

Nu verkar de ju vara lite på dekis. Äntligen. Sofia Benholm på SVTs kulturnyheter beskriver mycket träffande hur även jag känner för fenomenet:

”Män som främst hajpar män är ett vanligt fenomen bland kritiker och tyckare. Män som skrattar så snoret rinner åt gubbiga skämt men som plockar upp skämskudden så fort en kvinna är excentrisk eller sticker ut. Ett höhö-fenomen som känns rejält sunkigt.”

Det intressanta med sköna killar är dock att de, i princip oavsett vad de gör, kan ursäkta sig med att de är just sköna killar. En förlängning av det ironiska nittotalet, liksom. Hala som ålar, och om jag tycker att de är störiga är det helt enkelt för att jag inte är lika skön som de är. Ungefär. Hela den grabbmentaliteten stämmer på pricken in i R W Connells beskrivning av den hegemoniska maskulinitetens ”medlöpare”. De tar aldrig ställning, de har ingen åsikt, de går inte att ta på allvar och kan därför göra vad som helst. De är inget hot mot maskuliniteten, även om de stundtals (?) driver även med den. Men de gör inget performativt motstånd, de fortsätter att reproducera könsrollerna trots av att de ger sken av att inte lägga sig i.

Fast nu har jag som sagt inte sett till dem på ett tag.

Så när jag äntligen fick två mindre sköna killar att störa mig på dök det upp två andra. Lite tjockare, lite mer förtjusta i kiss och bajs, men i stort sett två kopior av Filip och Fredrik. Nämligen Erik och Mackan, vilket jag antar att ni redan har gissat. Om jag störde mig på Filip och Fredrik, så är det ändå inte i närheten av hur mycket jag stör mig på Erik och Mackan. De är till och med lite skönare än Filip och Fredrik, eftersom de glatt slickar på toalettsitsar eller luktar på varandras fisar.

Och sen var det ju det här med deras lista över 99 saker de ska göra innan de dör. I sig är det väl ingen idiotisk idé. Inte mer idiotisk än andra teveprogram som lägger en hel jävla massa pengar på att låta västerlänningar leka kolonialherrar och åka jorden runt till svenska folkets höga nöje. Samtidigt som de slasfsar och geggar på så mycket de kan för sensationsvärdets skull. Som sagt, en helt normal programidé för att vara producerad av en reklambaserad tv-kanal.

Men inte nog med det. Deras lista över saker de ska göra, kunde den vara mer stereotypt manlig? Hittills har det bara gått fem avsnitt och de har redan bockat av aktiviteter som att skjuta kanon, pissa i Mississippi och göra en ny sport. För att inte tala om att en av punkterna på listan var ”att tränga sig före i kön på Dreamhack”. Hur kan det ens få tittare? (Antar att det är samma tittare som de som ser på robotwars och dylikt).

Man kan ju undra vilken matris de utgick från då de försöka hitta på 99 saker att göra. Man kan ju undra om det hade något med manlighet att göra. Eller nej så klart, de utgick ju ifrån vad normen är intresserade av för aktiviteter. Och vi vet ju vilka som tillhör normen. Det är alla de där männen som sitter hemma och ängslas över att de aldrig kommer att få uppleva sina drömmars mål, aldrig få skjuta kanon, vinna en hamburgarätartävling, knulla prinsessan Madeleine eller använda riktiga vapen, bli arresterad av amerikansk polis och så vidare. För jag antar att dessa saker kommer att dyka upp i senare avsnitt? För jag antar att det är vad de förväntade tittarna förväntas vilja se/göra?

Mina förväntningar om aktiviteter i kommande avsnitt är:

1. Skjuta ett stort djur.

2. Misshandla sin fru.

3. Hamna i slagsmål på random idrottsarena

4. Äta en gigantisk tallrik med kött.

5. Tävla i rodeo där djuret de rider på plågas och stressas riktigt ordentligt.

6. Köra något rejält och maskulint fordon på någon extrem plats, typ monstertruck genom Sahara eller pansarvagn på Nordpolen.

7. Köpa sex av en prostituerad.

8. Göra pappa stolt, eventuellt genom punkt 1-7.

Medan jag ivrigt väntar på nästa avsnitt ska jag fira detta med att knyta en riktigt stadig ögla av det där repet jag precis knutit fast hårt i en takbjälke ovanför en stol som är riktigt lätt att kliva av.

Vi vantrivs i patriarkatet.

Det råa patriarkatet är ute och super en löningsnatt på Kungsholmen. Viskar bedrägliga ord, svingar kuken mot möjliga uppstickare. Dansar och glammar, kallar hon som jag älskar min ”väninna” och går så fort jag slår hål på hans självbelåtna porrfilmsfantasi. Den här skönheten är inte för dig. Du är motsatsen till det som är vackert.

The Knife - Hanging out