Härda ut, quinna!

O kvinna så mjuk och mild. Du dygdiga och altruistiska gudinna, ack så omvårdande och omtänksam. Sätter alltid andra framför dig själv och finner den egna lyckan i andras. Så aktad och vördnadsfull. Du ger inte upp bara för att det blir lite svårt. Du härdar ut. Du föder och du ammar trots att brösten blöder. Och du härdar. Du suckar och stönar över tvätt och stånk och kök och stök. Men du ler bakom svett eller tårar och härdar ut. Och vinner snällpoäng, känner dig lite överlägsen, nästan som en martyr. Ack guds heliga hemmafru som dog för att vi andra skulle få häda! Du stod fast vid din man för att du visste att det skulle bli bättre sen.

Idag ska det dock vara annorlunda än på mormor och farmors tid har jag hört. Idag är vi jämställda och kan fritt välja vilka vi känner är värda att härda lite för. Och är det något fel på partnerprototyp A går det alltid att försöka hitta en annan variant. Det är det fina med köttmarknad, det finns alltid ett överflöd att tillgå. (Det måste vara samma logik som styr singelmarknaden som EUs jordbrukspolitik med åtföljande köttberg.) Vi har det så himla lätt idag. På mormors och farmors tid då visste kvinnorna minsann vad styrka var! Att pulsa till skolan i sju mil hög snö i två timmar, fram och tillbaka varje dag! Tänk vad de har härdat. Tänk att de ens hittade hem, i sådan hög snö. Nu gråter vi över brutna naglar och skrattrynkor. Patetiskt rent av.

Men jag vet inte om vi härdar mindre idag. Vi härdar också, fast på andra sätt. Och framförallt så härdas det något rejält innan feministglasögonen åkt på, ibland även trots att de är på. Det går ju inte att ställa sig utanför kvinnligheten helt och hållet även fast en vet att allt är idiotiskt och falskt. Promenerade med en kompis idag, så gott som det gick med en smärtande ischiasnerv. Vi kom OSÖKT in på det där med relationer.

Är det sånt här dravel en ska behöva få upptryckt i ansiktet när en är ute på solskenspromenad? Se upp för barnen och de äldre, cykla gärna och vänta! Det kommer ett heterosexuellt par som är alldeles för uppslukade av varandra tungor och ömmande blickar för att se er, så visa gärna respekt för den naturliga kärleken på parad.

Ett återkommande tema hos framförallt tjejer i heterosexuella relationer är hur mycket en ska stå ut med i en relation. Han gör inte si, han gör inte så, han kommer inte ihåg, han vill bara hålla på med sitt, han pratar inte, är så innesluten, han är självisk i sängen, han vill aldrig följa med osv. osv. etc. etc.. Jag och min vän befann oss ungefär samtidigt i en liknande relation, med supersnälla killar som absoluuuut var jämställda. Ändå så kom de där funderingarna. ”Men om ett litet tag, då kommer det bli bättre”. Ett halvår gick. ”Men när vi har varit tillsammans ett år, då kommer det definitivt bli bättre!” Helt plötsligt har det gått flera år. Vart fan tog de vägen? ”Oj då. Det blev visst inte bättre”. Men vi härdade, som riktiga kvinnor bör göra! Gav inte upp för tidigt, för tänk om det blir bättre, snart. Efter det slutade vi härda. Överskattat. Det är ju aldrig de som härdar.

Vi kanske inte arbetar heltid hemma och heltid på jobbet men samtidigt är det mycket som ska härdas igenom. Jag tänker på hur jag glömt bort mig själv för att vara andra till lags. Anpassat mig alldeles för ofta. Härda ut kvinna! Jag tänker på allt dåligt sex jag hade som ung, alla dåliga människor jag träffat, alla krav jag aldrig ställde. Hur många killar känner att de har härdat igenom och hur många bara flyter och är sköna? Det som inte dödar härdar, men seriöst, hur kul är det att härda egentligen?

Ungefär lika kul som att gå och jobba med en smärtande ischiasnerv som är redo att hoppa ut ur kroppen så fort en rör sig. Men jag fick öva på att stå ut och när jobbet släppt sina drakklor om en var det ju så vacker sol att alla mörkerfrusna delar av kroppen bara var tvungna att sträcka sig efter vän, ljus och värme och gå på promenad. Och precis som kvinnlighetens uthållighet utlovar så gick smärtan över efter ett tag. Eller så lärde jag mig gå med den helt enkelt.


Madeleine.