Nu kommer jag dragandes med en länk igen: Fördomar om flickor och matematik. En artikel i Modern Psykologi om att skillnaden mellan kvinnor och män i mattematik stressas fram av fördomar.
Nu är jag iofs den stereotypa tjejen som är bra på språk men inte matte, jag har fått mattelärare att slita sitt hår och gick i en stödgrupp för ungar som var lite efter i matte under hela min skoltid. Meeen... visst blev det något av en identitet att vara usel på matte och gympa med bra på språk och bild. Och det blev som en självuppfyllande profetia. Ingen förväntade sig att jag skulle vara bra på matte, varken lärare eller jag själv, så varken lärare eller jag själv försökte göra det lustfyllt. Idag så undrar jag om jag kunde presterat bättre. Jag är ju inte dum, varför var matten ett sånt oöverstigligt hinder? Jag tänker mig att om man förstår matte så finns det en skönhet i det. Och det finns ju få saker som är så tillfredsställande som att lösa ett problem, och att kunna ha verktygen att göra det, det är stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar